Den slappa kampanjjournalistiken fortsätter efter valet

Det är en galen upplevelse att se mediernas rapportering om rösträkningen och valsystemet. Det är för det mesta så kunskapslöst och så tydligt präglat att den borgerliga blick som dominerat hela valrapporteringen, att man blir mållös. Jag har bara inte orkat kommentera det. Men så fick jag kopia på ett brev som en Aftonbladet-läsare skickat till Lena Mellin. Många viktiga poänger där, så jag lägger upp det med brevskrivarens tillåtelse.

"Gör om valet!" - Aftonbladet rullar snöbollar åt alliansen

Kära Lena Mellin,

Jag hoppas du är medveten om att det Aftonbladet sysslat med de senate två dygnen är ren kampanjjounalistik, med grova överdrifter, trumpetande om "valkaos" och svårartade buggar i valsystemet. En mängd sliriga, vilseledande formuleringar från dig och andra fyller sidorna. Att du och dina polare förfärligt gärna ville ha en fortsatt borgerlig majoritet är en sak, men att det dessutom färgar av sig i artiklar och analyser är något helt annat, ett hån mot läsarna. Det brukar vara Expressen som rör sig på den nivån.

Faktum är att allianspartierna inte nådde numerär majoritet i landet, och trots noggranna omräkningar lyckades de inte ta det sista mandatet i vare sig Göteborg eller Arvika. Ett system utan utjämningsmandat hade *ökat* chansen att ett parti/en koalition som vinner numerär majoritet inte får majoritet i riksdagen.

Ingen har antytt valfusk, och de historier och rykten ni försöker matcha fram motsvarar inte bilden av något kaos. Tjafs är vad det är. När du själv nämnde skillnaden på "297 röster" undvek du lägligt nog att nämna att det är i favör för oppositionen plus sd (jag vägrar räkna in Sverigedemokraterna i den normala oppositionen så länge vi inte alls vet hur de kommer at agera i riksdagen, ert sätt att bunta ihop sd och oppositionen är en grov smädelse). Avsikten var naturligtvis att den som läste artikeln skulle tro att det var alliansen som vunnit nuymerärt.

Parallellen med Florida för tio år sedan håller inte alls. Den gången handlade det om många tusen valsedlar med oklar status, om gravt föråldrade regler och krånglande valmaskiner, och Gore vann faktiskt i slutändan numerärt i hela USA, men förlorade Florida i domstol.

Sådan här slapp, demagogisk rapportering hör inte hemma i Aftonbladet, men det ljugs, som Bismarck en gång sade, aldrig så mycket som före ett val och efter en jakt. Nu kan båda sägas ha exemplifierats, men jakten på de två borttappade mandaten är över.

mvh
Magnus Lövgren

Vuxna publicistmän gör saker tillsammans

Högerpopulismens framgångar i Europa har götts av insnävning av den politiska demokratins räckvidd – att arbetarrörelsens partier retirerat från klasspolitik och viktiga beslut över resursfördelning har överförts till teknokrater och domare (EU) och genom smala kulissuppgörelser som kallas breda bortförts från de allmänna valen (pensionsöverenskommelser). Så tappar arbetarrörelsens partier mobiliseringspotential och lojalitetsband, och så blir identitets- och ”värdefrågor”, ofta med framhetsad moralpanik över muslimer som isbrytare, lätt dominerande i den politiska debatten.

Högerpopulistiska strömningar har påverkat europeisk politik dels genom att de etablerade partierna – som regel med början hos den traditionella högern – har tagit över rasistisk och främlingsfientlig retorik och politik, dels genom att högerpopulistiska partier utgjort stödpartier för konsvervativa/”liberala” regeringskoalitioner.

Det blir mot den bakgrunden ganska intressant att ta del av det haverirecept som ”två välkända publicister”, Rolf Alsing och Niklas Ekdal serverar på DN Debatt idag. Efter att ha presenterat en grovt felaktig bild av den politiska terrängen – socialdemokratins reella anpassning till marknadsideologin inte minst under skiftet 80-/90-tal jämställs med moderaternas retoriska pr-trick – går deras förslag i korthet på att man ska passa på att utnyttja eventuella valframgångar för Sverigedemokraterna som window of opportunity för att ytterligare vingklippa den politiska demokratin och cementera marknadsfundamentalismen, med voodooekonomiska förevändningar och blocköverskridande överenskommelser för att avveckla välfärdsbygget.

Vad skulle resultatet bli, av denna alla-tillsammans-högerpolitik? Well, naturligtvis en katastrof för i första hand arbetarrörelsens partier, vilket stärker högern, fallande valdeltagande både genom direkt apati och genom ökad social marginalisering, vilket stärker högern, växande utrymme för högerpopulistiska partier, vilket stärker högern.

Tack för det, välkända publicister.

Från tragedi till fars, till, ja, något ännu konstigare

Centerns ungdomsförbund har alltså hittat på en person som skulle hitta på lösningar på arbetsmarknadspolitiken. Detta ingår alltså i CUF:s kampanj för att visa att arbetsmarknaden är "ett jävla skämt". Kul. Ung Vänster har en bra kommentar här. Badlands Hyena som vanligt lysande: Låtsaskompis erbjöds jobb på bordell.

Och så har vi det här, som väl talar för sig själv:

I historiens rondell

Göran Hägglund vill (med viss hjälp av Expressens Niklas Svensson) "göra Vilks till en valfråga". Att kristdemokraterna vill syssla med idioti i valet är i sig inget nytt. Men det här utspelet hör till en serie kristdemokratiska försök att mejsla fram en högerpopulistisk profil enligt europeiskt mönster och i den processen ändra fokalpunkter och tonläge i den allmänna debatten. Jag skrev om bland annat detta i min 00-talskrönika vid årsskiftet:

[K]ristdemokraterna har plockat upp andra delar av det högerpopulistiska framgångsreceptet: att gira undan från ekonomisk-politisk debatt genom att iscensätta sig som kulturellt antietablissemang. Partiledaren Göran Hägglund har gått till angrepp mot det som tydligen förpestar vardagen för breda folklager, nämligen "svårartade performance-vrål".

Det är förstås inte troligt att Hägglund själv ska lyckas bli en framgångsrik högerpopulistisk ledarfigur som Danmarks Pia Kjærsgaard, eller norska Fremskrittspartiets Siv Jensen, som nyligen var på charmoffensiv i Sverige och hyllades som en nordisk Thatcher av bloggare och skribenter vilka envisas med att kalla sig liberaler. Men hans instinkter, skärpta av pressen ner mot fyraprocentsspärren, säger mycket om vartåt man ska blicka om man vill se borgerlighetens vandringsbana när 00-talet går mot sitt slut.

Här.

Kristoffer Housset, Lars Ohlys pressekreterare, svarar för övrigt lysande tycker jag:

- Om man deltar i den här debatten är man också del av Lars Vilks konstverk. Och det kanske vi inte vill bidra till...

Precis. Vi måste våga låta bli att "ta debatten" - alltså vägra bidra till att viktiga sociala debatter trängs ut medan islamofobisk hets normaliseras under genomfalska stridsrop om yttrandefrihet.

Oops they did it again

Jag såg inte duellen mellan Fredrik Reinfeldt och Mona Sahlin. Men jag kan se att Expressen och Aftonbladet fortsätter att envisas med sitt fullkomligt idiotiska och orimliga grepp att göra journalistik på resultatet av sina egna, garanterad icke-representativa nätomröstningar. Det är, som Alliansfritt påpekar, ett skämt (läs!)

Jag struntar i att det blir tjatigt. För det är faktiskt en skandal att detta bara kan fortsätta år ut och år in. En stor majoritet av de som röstar på nätet är höger eller extremhöger. Det betyder att redaktionerna i princip kan skriva sin artikel om att högersnubben vann duellen i huvudsak innan debatten har ägt rum, om de tänkt att de ska hålla sig till resultatet av nätomröstningen. Det är inte okej politisk journalistik, ens för Expressen och Aftonbladet.

Men för all del, Mona Sahlin kan mycket väl ha varit dålig i debatten. Om det hade varit jämnt hade det ju blivit ca 75-25 till Reinfeldt. Nu fick han runt 80, så han kanske gjorde en bra debatt ändå. Nu spekulerar jag bara. Men min spekulation är fan så mycket bättre än den som kvällstidningarnas rubriksättare lutar sig mot.

Och ja, jag har sagt detta förr: här, här, här, här och här, bland annat.

Förvirring och missförstånd – en solid grund att bygga politisk journalistik på

Plockar man bort de djupt obehagliga burka- och SD-grejerna som Agenda slängde in i partiledardebatten, tycker jag nog att det var en helt okej tillställning igår. Jag kommenterade lite på twitter igår. Lars Ohly var förresten oerhört bra i debatten.

Men nu vill jag bara än en gång ropa ut min frustration över – och mitt förakt för – Expressens politiska journalistik, baserad på nätomröstningar. «Fredrik Reinfeldt slog knockout på Mona Sahlin, visar de stora tittarröstningarna på nätet» skriver Expressen.

Men Dööh!! Det resultatet får man på alla politiska nätomröstningar oavsett vad som har hänt. Det beror på att det är ett mycket skevt urval av folk som röstar på nätet. Det är 60-80 procent som är höger i utgångspunkten, vilket bevisligen inte är representativt för svenska folket, oavsett vad man tycker om det. (Skulle man ha haft en möjlighet att rösta på att SD:s Jimmie Åkesson, som inte deltog, vann debatten, skulle det alternativet troligen fått runt 25%).

Vidare är det ett känt faktum att folk röstar extremt i nätomröstningar – de flesta röstar på fem getingar eller en överstruken geting. Det betyder att de sammanlagda röstsiffrorna blir ännu mer missvisande. Sammantaget betyder det att Expressens nyhetsvärdering, rubrik och ingress gränsar till idioti.

Det är samtidigt känt att folk påverkas i sina val, av vad de tror att andra väljer. Expressen – och andra tidningar som väljer att göra journalistik baserad på nätomröstningar om politiska debatter – kommer därför konsekvent att kunna bedriva billig, osaklig högerpropaganda.

Centerpartiet tar ställning mot verkligheten

Det är en lätt surrealistisk upplevelse att läsa Maud Olofssons spärrpanikartikel i dag, där man på DN Debatt upprepar förslag om att med statligt tryck införa organiserad lönedumpning för ungdomar på arbetsmarknaden. Artikeln bygger på en beställd opinionsundersökning med fundamentalt galen frågeställning. 9 av 10 ungdomar kan tänka sig att ha en lägre ingångslön på sitt första jobb. Andelen ungdomar som idag har lägre ingångslön på sitt första jobb är idag närmare 10 av 10. Detta regleras i stor utsträckning av – tadam – kollektivavtal. Nu tror jag inte att Centerpartiets nyvunna nyliberalism är särskilt känslig för fakta eller annat som kommer från verkligheten, men det kan ändå vara skoj att påminna om en del saker. Josefin Brink svarade på ett liknande Centerutspel redan för några veckor sedan:

Centerpartiet tycks utgå från att 19-20-åringar och nyutexaminerade har samma löner som äldre och mer erfarna kollegor, och att det är därför unga har svårt att få jobb. Det är fel. Unga har redan lägre löner än äldre; i alla kollektivavtal på den svenska arbetsmarknaden är lönen för den som saknar arbetslivserfarenhet lägre än lönen för den som jobbat ett antal år. Hänsyn är alltså redan tagen till att den som är helt ny på ett jobb inte är fullärd.

Vad centerpartiet föreslår är alltså att ytterligare ett steg under den lägsta lönen ska införas, men bara för ungdomar. Hur mycket lägre lön unga ska ha framgår inte av den artikel där förslaget presenteras i dagens Aftonbladet, men Annie Johanssons uttalanden avslöjar en hel del. Enligt Johansson kan det handla om att en heltidslön på 15 000 kronor i månaden ska reduceras till knappt 10 000 kr i månaden, vilket ger 8 700 kronor kvar efter skatt. Unga ska alltså förlora en tredjedel av lönen jämfört med dagens nivå!

Läs gärna hela.

I verkligheten är det också så att turordningsreglerna inte har någon avgörande påverkan på ungdomars arbetslöshet. Att ungdomar inte kommer in på arbetsmarknaden beror på att det finns för få jobb – en bieffekt av bland annat centerpartiets nuvarande ekonomiska politik – och att ungdomar förlorar sina jobb beror bland annat på osäkra anställningsformer – som Centerpartiet vill ha mer av.

Vidare förhåller det sig så i verkligheten, att länder med högre skatter inte har lägre sysselsättning generellt.

I verkligheten är det också så, att låga löner förvärrar krisen – som ligger till grund för att alltför få får jobb.

Slutligen kan nämnas att mycket låga löner i unga år – alltså det som Centerpartiet föreslår – tenderar att vara något annat än ”en fot in” på arbetsmarknaden. Snarare blir det gärna en tung hand som håller ner, något LO diskuterat i exempelvis den här rapporten.

Men sånt är förstås marginalanteckningar om man har en religiös tro på sina marknadsmodeller och ett genomcyniskt förhållningssätt till maktutövning och propaganda.

Det är ett gott skäl att önska Centerpartiet ut ur riksdagen vid valet 2010. Men det tyngsta skälet är förstås att deras politik skapar misär och ungdomsarbetslöshet.

Breaking News: "Liberal" upprördes över ifrågasatt citatförfalskning

Fredrik Malm understryker att han föredrar MEMRI-översättningar framför korrekta.

Inlägget ingår i en framgångsrik serie.

Om kollektivt släppta hämningar

Jan Guillou måste läsas angående behandlingen av Mehdi Ghezali:

De västerländska medierna har helt enkelt blivit tokiga när det gäller terrorism, släppt alla hämningar och övergett alla vanliga kontrollrutiner. Precis som våra lagstiftare.

Hela!

Pierre Gilly skrev också en grej på samma tema häromdagen.

Dynamiska effekter

De dynamiska effekterna av drygt 80 miljarder i skattesänkningar låter inte vänta på sig särskilt länge. För första gången har förgångslandet Sverige nu högre arbetslöshet än EU-genomsnittet. (Förutom 200 miljarder i underskott utan att ha genomfört några aktiva satsningar då.)

Mark to market

Harvardprofessorn Benjamin Friedmans utläggning om problemen med – eller rättare sagt kostnaderna för – den finansiella sektorn kan förefalla lite naiva. Det är liksom det här som är kapitalismen. Men läsvärt likafullt:

One part of that cost is especially apparent just now as students return to universities. For years, much of the best young talent in the western world has gone to private financial firms. At Harvard more than a quarter of our recent graduates who have taken jobs have headed into finance. The same is true elsewhere. The extent to which employees in the US financial sector are more likely to have college educations than other workers has more than tripled over the last three decades.

At the individual level, no one can blame these graduates. But at the level of the aggregate economy, we are wasting one of our most precious resources. While some part of what they do helps to allocate our investment capital more effectively, much of their activity adds no economic value.

Perversely, the largest individual returns seem to flow to those whose job is to ensure that microscopically small deviations from observable regularities in asset price relationships persist for only one millisecond instead of three. These talented and energetic young citizens could surely be doing something more useful.

Läs hela.

Och apropå kostnader för finansiell spekulation, så ser jag att Storbritanniens Financial Services Authority numera stöder Attac-kravet på en Tobin-skatt, alltså en global skatt på finansiella transaktioner.

Breaking News: ”Liberal” missförstod 1900-talshistoria – försökte ändå vara rolig

Fredrik Malm ofrivilligt komisk när han försöker sig på hermeneutisk texttolkning. Men man tackar för möjligheten att minnas Ung Vänsters fina 100-årsfirande, och lägger upp jubileumstalet här.

"Birther"-ledaren Orly Taitz om Obama, Israel och rätten att bära vapen

Apropå reaktionära hatkampanjer, är det kul att läsa den här Haaretz-intervjun med den ledande "birther"-aktivisten Orly Taitz, som alltså relativt framgångsrikt sprider konspirationsteorier om att Barack Obama inte kan vara USA:s president eftersom han egentligen född i Kenya och hans födelseattest förfalskat. Taitz kommer med nya avslöjanden i intervjun:

Taitz, who argues that the Federal Emergency Management Agency (FEMA) is building internment camps for "anti-Obama dissidents," said that on the road in the United States "people have shown me they want to have guns so they aren't rounded up into FEMA camps," a scenario which she says the Obama administration is planning.

Den som inte har sett den här intervjun med Taitz på MSNBC bör göra det.

Den välfinansierade reaktionära hatkampanjen vinner framgångar, Obama på väg att överge sjukvårdsreform

NY Times rapporterar det som har legat i luften - att Obama nu öppnar för att urvattna den föreslagna hälsoreformen i USA så mycket, att den inte längre vore att betrakta som en meningsfull förändring. Ja, egentligen är det som Jonas Sjöstedt skriver:

[D]enna reträtt är något av spiken i kistan för alla de som vill ha en verklig reform på området. Utan att skapa ett offentligt alternativ med låga kostnader för dem som idag saknar försäkring så är förslaget till reform mycket begränsat. Det riskerar till och med att tvinga amerikaner i händerna på de bolag som idag är grunden till problemen på området. Det ska endast gå att välja mellan olika privata profitörer för att få sjukförsäkring. Om det blir förslagets innehåll kanske det är lika bra att förslaget faller helt.

”Vi har inga orakel. Vi har ett system”

Ekot berättar om företaget Monetar som ”hjälper” pensionssparare att placera sina premiepensionspengar. Företaget understryker generöst nog att man inte har några orakel, men väl ”ett system”. För sina tjänster tar Monetar gott betalt, och när man betalar avgiften år efter år, så kan en stor del av denna premiepension gå just till avgifter, till Monetar.

I Ekots inslag påpekas det att det över tid är ”mycket svårt” att slå index. Det är förstås riktigt. Den här typen av ”investeringar” i värdepapper, med det enda syftet att generera avkastning, är att betrakta som en gissningslek, runt vilken allvarliga män skapar sådant de exempelvis kan kalla ”ett system”.

Självklart kan det vara så att någon känner väl till en speciell bransch eller ännu hellre ett specifikt företag, och kan företa lönsamma investeringar på basis av detta. I vissa fall är detta vad som kallas insiderhandel, och är brottsligt, om någon kommer på det. Det kan också vara frågan om att man helt enkelt önskar att satsa sina pengar på en viss typ av verksamhet för att man önskar se den växa. Men det är förstås inte Monetars affärsidé – affärsidén är att vara en svart låda där investeringsobjekten är intet och avkastningen allt. Här kan vi räkna med att det är frågan om att köra in tillgänglig historisk information i en modell och sen hoppas att det går bra. Det gör det nog ibland, ibland inte.

Det som dock är säkert, är avgiften som inbetalas av pensionsspararen till Monetar (eller något annat företag med samma affärsidé). Den tickar in på kontot, och kan användas här och nu, till att köpa kontorsmöbler eller korv..

Hela upplägget innebär alltså att de pensionspengar som läggs undan i ett gemensamt organiserat system, inte används till investeringar som har till syfte att tjäna det allmännas bästa, samtidigt som den enskilde pensionsspararen låter sina besparingar avdunsta till privata mäklare utan egentlig möjlighet att påverka avkastningen.

Den här modellen – som dock utgör en stabil grund för vinster i företag som Monetar – skulle kunna kallas lurendrejeri. Nu kallas det istället premiepensionssystemet, tvingar in alla svenska pensionärer under sina vingar och ska enligt de fastslagna planerna fortsätta växa i omfattning. Skön då – i alla fall för Monetar – att ett Väktarråd bestående av socialdemokraterna och de fyra högerpartierna ser till att det inte blir föremål för ändringar, eller ens för politisk debatt.

- - - - -
Läs gärna några tidigare inlägg om pensionssystemet:

- Spara 4 Profit
- Staten och kapitalet – de spekulerar med samma pengar
- Pensionsbluffen spiller över

Historieberättande och underrättelseverksamhet

Den kanske främste mytomanen i modern svensk historia sedan Enbom, den hämningslöse infiltratören, provokatören och sabotören Gunnar Ekberg, har skrivit sina memoarer och lagom till lanseringen dragit sig till minnes en saftig historia om att Mossad ville mörda Jan Guillou (samt att Ekberg avstyrde det hela). Eh, boken bli säkert en guldgruva för seriös historieforskning.

Gudmundson är upprörd, för att uppståndelsen kan skada nutida politisk övervaknings- och repressionsverksamhet.

För en annan bild, läs till exempel Anders Svensson: Gunnar Ekberg – en svensk terrorist. I rapporterna från underrättelsetjänstens politiska övervakning finns det betydligt fler exempel på att informatörer hittar på uppgifter för att blåsa upp sin egen betydelse. Det finns dessvärre ingen anledning att tro att det inte förekommer också idag.

Sjukvården och kapitalismens realiteter

Paul Krugman försöker förklara hur det ligger till med det amerikanska sjukförsäkringssystemet:

[U]nregulated markets don’t work for health care — never have, never will. To the extent we have a working health care system at all right now it’s only because the government covers the elderly, while a combination of regulation and tax subsidies makes it possible for many, but not all, nonelderly Americans to get decent private coverage.

Men poängen är förstås att den dyrare, mindre effektiva, folkhäsofarliga och djupt orättvisa amerikanska systemet pumpar stora resurser genom de privata företagen. Därför vill de behålla det. Och därför arbetar den europeiska högern - med den svenska regeringen som en av duktigaste elverna i klassen - för att rulla tillbaka den offentliga sjukvården till det katastofala tillstånd som progressiva krafter i USA nu åter försöker ta sig ur.

"Journalisten" som ger hets- och bajsjournalistiken ett ansikte i Sverige

Ta emot mutresa = bjuda på tilltugg. Ordet dubbelmoral används i ännu nyare betydelser.

Nyliberalismens konkursnota

[Ledare i veckans Flamman]

Konjunkturinstitutet (KI) räknar med att svensk ekonomi krymper 5,4 procent i år. Inte sedan andra världskrigets början har ett så stort fall registrerats.

Enligt Arbetsförmedlingens senaste prognos kommer över 11 procent, fler än en halv miljon människor, att vara arbetslösa 2010. Ungdomsarbetslösheten beräknas krypa upp över trettio procent. Sverige är ett av de länder i Västvärlden där krisen slår in allra hårdast. BNP-raset i Sverige blir troligen större än i USA. I Norge, där regeringen knappast vidtagit revolutionära åtgärder, men väl valt att göra en del infrastruktursatsningar, räknar man med att arbetslösheten i år hamnar på 3,5 %.


Den svenska regeringens svar på krisen är istället att mycket aktivt göra ingenting. Samma dag som KI presenterade sin prognos, talade statsminister Reinfeldt i riksdagens partiledardebatt stolt om att ”vi hanterar våra offentliga finanser så att vi undgår den typ av sparpaket där skattehöjningar och utgiftsminskningar följer”. Med andra ord ska regeringen undvika investeringar som kan stärka svensk ekonomi och hålla nere de stora kostnader arbetslösheten innebär, så att de skattesänkningar som genomförts kan fredas.

Att regeringens finanspolitik skulle skydda oss från nedskärningar är förstås båg. Minst var tredje kommun har varslat lärare om uppsägning. 17 av 21 landsting sparar i sjukvården. Visstidsanställd personal inom en hårt pressad äldreomsorg har redan fått gå. Allt fler tvingas till socialbidrag, och kostnaderna för det har ökat med 13 procent på ett år.


Regeringens handfallenhet har också demonstrerats i näringspolitiken. Maud Olofssons vägran att agera i samband med konkurshotet mot Saab, och mer brett för jobben inom industrin, är ideologiskt betingad. En glad lyxbilsentusiast, en excentrisk norsk investerare och ett gäng ljusskygga finansspekulanter får nu större inflytande än det offentliga, över sådant som påverkar stora delar av svensk ekonomi. Genom sin politik driver regeringen inte fram omstrukturering, utan riskerar snarare avindustrialisering, ackompanjerad av otrygghet.


Men på andra områden agerar regeringen beslutsamt för att organisera fram en bestämd typ av näringsverksamhet. I den marknadiserade sjukvården har vi bland annat sett bonusar till läkare som ”hanterar” patienter så snabbt som möjligt. Vårdutbudet i områden där behoven är som störst har minskat, medan vårdcentraler har etablerats där folk har höga inkomster och god hälsa. För att fira denna utvecklig kom regeringen förra året med ett lagförslag som tvingar landstingen att införa ”kundvalssystem”, och därmed med skattepengar garantera profiter till privata vårdbolag. Denna statsdrivna resursöverföring från offentligt till privat går igen inom utbildning, äldreomsorg, bostadssektorn.


Dessa tendenser hänger samman. När nyliberalismens pris betalas i form av fallande investeringar och trögare realekonomisk utveckling, tar staten på sig uppgiften att sätta sugröret djupare ned i de gemensamma resurserna – för att bjuda kapitalet.

Den politik som Reinfeldt menar ”handlar om att inte skicka notan på framtiden”, handlar om att skicka notan på framtiden – med betalningsdispens för villaägare och höginkomsttagare.


Vänstern och arbetarrörelsen måste förtydliga sin näringspolitik. Det behövs nationella utvecklingsstrategier som samordnar offentliga och privata resurser, för framåtsyftande innovation, modernisering och full sysselsättning. Ett minimikrav på ett rödgrönt alternativ, borde kunna vara att det pekar ut en väg ut ur det civilisatoriska blindspår nyliberalismen fört oss in i.

Rational Expectations

I vår serie Marknaden Förbättrar Den Rationella Resursallokeringen i Nya Länder – i folkmun kallad ”Hejdå Östeuropa” – kan vi idag berätta att privatiseringarna i samband med övergången till rå marknadsfundamentalism ökade dödligheten, med miljontals för tidigt döda som följd, i de forna kommandoekonomierna, samt att analfabetismen nu rapporteras öka i Rumänien och Bulgarien när skolor läggs för att föredömligt spara pengar.