måndag, juli 16, 2007

Timbro spanar

Det är sommar och semesterslappt också på mången tidningsredaktion. Gott så; alla förtjänar lite lugn och ro ibland. SvD:s huvudledare består idag i att Claes Arvidsson ”samtalar” med Erik Zsiga, tidigare pressekreterare hos Muf, och nu aktuell med boken Hejdå Östeuropa på Timbro, där Claes Arvidsson själv tidigare gett ut en bok med argument mot antidiskrimineringslagar. Detta är för övrigt Zsigas andra bok. Debutboken Popvänstern, även den utgiven på Timbro, är ett intellektuellt praktverk där författaren avslöjar att musiker och författare inte är vänster egentligen, då de kan tänka sig att tjäna pengar och till och med använda dessa för att konsumera varor och tjänster. Den nya boken skulle, enligt Claes Arvidsson, ”också ha kunnat heta En framgångssaga”

Zsiga förklarar varför:
Vi kan till och med lära oss av dem. Idag finns ett förändringstryck, en arbetsmoral och ett entreprenörskap av en helt annan kaliber än hos oss. Ett exempel är att en genomsnittlig arbetstagare i dessa länder, utslaget på ett år arbetar totalt 6,5 fler arbetsveckor än en svensk. De går till jobbet i ur och skur.
Jamen då så! Det visar ju verkligen vägen. Visserligen kan vi konstatera att Sverige skulle kunna vara på rätt väg med att folk ”går till jobbet i ur och skur”, till exempel när de är sjuka, men det kan alltid bli bättre. Det framstegsvänliga Nya Arbetarpartiet har som bekant genom historien visat ett heroiskt motstånd mot exempelvis semester för arbetare. Hade partiet varit mer framgångsrikt med sitt motstånd mot 5, 4, 3… veckors lagstadgad semester, skulle det kanske varit Sverige som visade vägen för östeuropéerna, istället för tvärtom. Nu tvingas Svenskt näringsliv rycka in. Man bjuder lärare på resor och ger ut läroböcker som talar om hur bra det kan bli om man inte är med i facket. Vi hoppas förstås alla, att även Zsigas bok kan bli ett läromedel i svenska skolor.

Samtalet går vidare, och Erik Zsiga fortsätter med ett fantastiskt uttalande:
På alla sätt mår länderna bättre idag än vad de gjorde under kommunisttiden. Detta bevis för kraften i ekonomisk och politisk frihet, borde även vi ta till oss. Det är nog den allra viktigaste lärdomen.
För några månader sedan publicerade EBRD – den utvecklingsbank som 1991 sattes upp av Världsbanken för att understödja införande av marknadsekonomi och stöld av transitionsekonomiernas tillgångar – en stor egen undersökning (29000 tillfrågade i 29 länder) om femton års övergång. Studien geggar på sedvanligt sätt ofta ihop demokrati och marknadsekonomi samtidigt som den vrider och vänder på resultaten. Men det hela är ändå oerhört slående.

Femton år efter det att exalterade nationalekonomer – likt Friedmans grabbar en gång i Pinochets Chile – gavs fria händer, och med sin nyliberala ”chockterapi” lyckades ta livet av miljontals ryssar och östeuropéer i förtid, är det alltså en majoritet som inte anser sig ha fått det bättre ekonomiskt. Vidare är det mindre än hälften som uppvisar ett starkt stöd för marknadsekonomi. Stödet för demokrati som politiskt system är något starkare. När det gäller synen på de bägge fenomenen – frågorna är lite märkligt ställda – är det påfallande många som svarar att det ”inte spelar någon roll för sådana som jag”. När det gäller olika institutioner finns det ett starkt negativt förtroende för politiska partier, parlamenten, domstolar och regeringen. Däremot har människor en positiv tilltro till militären.

Det är onekligen imponerande resultat för den attackhöger i vilken Zsiga tjänstgör som fotsoldat. För visst krävs det en hel del av den som lyckas få många människor att föredra det auktoritära, stagnerade, förljugna, korrupta och förtryckande systemet i den krackelerande Sovjetunionen och dess satellitstater. Det förklarar väl åtminstone varför de nyliberala profeterna måste få så höga löner.


I Världsbankens undersökning är människor dock optimistiska inför framtiden. Visst är det rätt att vara det. Folk strävar efter att få det bättre. Det ställs krav på högre löner och bättre arbetsvillkor. I de auktoritära enpartisystemen fanns i princip inga självständiga fackföreningar. För detta har folken i transitionsekonomierna fått betala ett särskilt högt pris när den råa kapitalismen släpptes lös. Men det händer saker också på detta område, även om det går långsamt och självklart motarbetas av de kapitalägare som sitter i sadeln idag. Erik Zsiga och hans Timbrovänner kan fortsätta spana efter den tid som kommer. Hur den ser ut bestämmer de som tur är inte ensamma.



[Läs gärna ett tidigare inlägg: Arbetarrörelse i Ryssland]

53 kommentarer:

Anonym sa...

Hello Ali,

Om Zsiga är en fotsoldat i attackhögern....så måste du ju rimligen ingå i attackvänstern? Position? Löjtnant Esbati?

Anders Eriksson sa...

Roligast blir det ändå när Zsiga berättar vilka han pratat med: " det nya Europa träffade jag många 'vanliga människor', men de flesta tillhörde maktskiktet."

Undra på att människor i samhällets ekonomi tycker att det går skitbra. Det är ju de som vunnit på det.

Björn sa...

För den som vill förkovra sig lite extra i det här kan man läsa Vladimir Popov som skriver en ganska intressant artikel i förra numret av New Left Review som kanske kan relateras till den här tråden:

http://www.newleftreview.org/?view=2658

Om den länken inte skulle vilja kan man gå in på newleftreview.org och söka efter "Popov", artikeln heter "Russia Redux?" Artikeln kritiseras i samma nummer av Tony Wood:
http://www.newleftreview.org/?view=2659

Hadi Ala sa...

Hej, jag undrar varför många unga socialdemokrater länkar till dig, fast du länkar aldrig till dem; vad tror du det kan komma sig?

Anonym sa...

Tack för en mycket bra text.

- Sven

Anonym sa...

Hmm, pratar ni om samma länder då?
Efter bara ha skummat info om de boken och rapporten får jag uppfattningen av att rapporten inkluderar hela östeuropa (dvs den delen av europa som låg öster som västtyskland, vissa delar av det ligger ju faktiskt i centrala europa) och boken inkluderar de västra delarna som baltikum, polen, tjeckien och slovakien, dvs de delar som haft en mjukare övergång.

Micke sa...

På alla sätt mår länderna bättre idag än vad de gjorde under kommunisttiden. Detta bevis för kraften i ekonomisk och politisk frihet, borde även vi ta till oss. Det är nog den allra viktigaste lärdomen.

Det värsta är inte att han tror sig leva under en totalitär kommunistdikatur.Det är hans eget problem.

Der värsta är att sveriges samlade företagsamhet betalar honom för att tro det.


Det är därför inte Timbro i sig som är problemet utan Svenskt näringsliv som håller Timbro skynket framför sig för att själva slippa klä skott för sin politik.

Varje gång Timbro publiicerar något som väcker känslor ska frågorna ställas direkt till Svenskt näringslivs eget kontor och inte till Timbro.

Kräv svaren där.

Egendom är stöld sa...

Hela Zsigaintervjun andas denna äppelkäcka förljugenhet som man sedan länge har vant sig vid från det yngre gardet på Timbro. Han har åkt till östeuropa för att hitta stöd för en på förhand uppgjord tes -detta är uppenbart. Och vad har han hittat?-jo, små öar av anektdotiska "bevis"och hans egna olika "känslor" av hur det snart kommer att bli. Lika anti-intellektuellt som vanligt alltså. Det hade varit hederligare om han bara läst den där rapporten (från sina ideologiska själsfränder) som du också länkar till.

Sådana rapporter är f. ö intressanta, eftersom de snarare riktas till affärsvärld och beslutsfattare än till allmäna opinionen.
Jag tror det är Chomsky som sagt att de enda tidningar som är någorlunda självständiga i västvärlden är affärstidningar, därför att deras läsare har ekonomiskt intresse av sanningen, följdakligen kan man där läsa saker som man aldrig skulle få läsa i DN och verkligen inte i Timbros propagandaskrifter.

Anonym sa...

Är det någon av kommentatorerna som var i öststaterna på 70-80 talet och såg detta förljugna och förskräckliga elände?

Jag tror inte det.

Anonym sa...

Eh... Anon 12.22, de som deltog i undersökningen levde ju själva i de länderna.

Anonym sa...

Är det någon av de högernissar som kommenterar som först bemödar sig att läsa det inlägg som skriver om?

Jag tror inte det.

- Sven

Anonym sa...

Lika hederlig debatt som vanligt här.

Jag tyckte det var viktigt att trots utrymmesbrist påpeka att de mest systematiska samtalen fördes med olika delar av etablissemanget - journalister, politiker, konstnärer, forskare mm från höger till vänster. (Inser dock att det är ovant för vissa med en sådan ärlighet i debatten.) Därmed inte sagt att jag inte träffade och, till skillnad från de flesta som deltar i den här debatten, under hela mitt liv har träffat "vanligt folk" i Östeuropa.

Några "anekdotiska öar" handlar det inte om från min sida. Dem av er som tar er mödan att läsa Hejdå Östeuropa! kommer att finna 369 sidor där personliga anekdoter är invävda i en uppsjö statistik. Det är kanske är tråkigt att gå igenom siffror, men om man orkar göra det inser man att Esbatis prat om att den nyliberala chockterapin "lyckades ta livet av miljontals ryssar och östeuropéer i förtid" är samma konspiratoriska fantasier som vanligt. (Att de i det här sammanhanget är också högst opasssande för att komma från någon som kallar sig kommunist, är en annan sak.)

Min bok handlar om de åtta tidigare kommunistdiktaturer som var först in i EU, så Ryssland kan jag inte uttala mig om. Men i dessa åtta länder talar BÅDE de synbara intrycken och statistiken sitt tydliga språk. Några exempel:

Ekonomin är bättre. Den värsta fattigdomen är enligt Världsbanken helt utrotad. De ekonomiska klyftorna är inte mycket större, i vissa fall mindre, än i resten av Europa. Alla åtta länder har mer eller mindre dubbelt så högt välstånd i dag.

Levnadsstandarden är högre. Det kan man mäta på många sätt, men låt mig ta två mått. Ett exempel är antalet personbilar per invånare. De har i genomsnitt mer än fördubblats. I Litauen, där ökningen har varit störst, är de till och med mer än tre gånger så många. Tre gånger så många bilar. Och de har inte bara tre gånger så många bilar, de kan åka utomlands med dem också. Det fick de inte förr. På den tiden var det östtyska gränsvakter som gjorde jobbet. Nu är det andra som skriker ”Go home!”.

Det andra exemplet på den ökade levnadsstandarden är att antalet fasta telefonförbindelser per invånare har fördubblats. I Polen är de i dag nästan fyra gånger så många. Vad är det med det, undrar någon. Ja, det är ju lätt för oss att säga. Nu har polacker och andra tillgång till nästan fyra så gånger så många telefonförbindelser. Och i dag slipper de att bli avlyssnade.

Det handlar såklart inte bara om prylar. Människorna mår bättre i dag. Barnadödligheten har minskat kraftigt i alla länder, mest i Polen med 67 procent. Även självmordsfrekvensen har halverats i flera länder. Sammantaget har den förväntade livslängden vid födseln ökat i alla länder utom Litauen. I Tjeckien kan ett nyfött barn i dag se fram emot ett fyra och ett halvt år längre liv än om hon hade fötts under kommunisttidens sista år. Fyra och ett halvt år!

Det är inte bara människorna som är friskare. Även miljön är det. Det kommunistiska var hänsynslöst resursslösande. För att tillverka ett ton papper behövde pappersindustrin i det kommunistiska Sovjetunionen sju gånger mer timmer än en sådan fabrik i det kapitalistiska Finland. Kapitalismen tvingade fram effektiviseringar, och gamla förorenande fabriker försvann. Utsläppen har minskat, och de döende skogarna i Polen är i dag på bättringsvägen. Energiförbrukningen är sex procent lägre i dag än under kommunisttiden, alltså trots att konsumtionen och levnadsstandarden har ökat. Det gör inget att man har tre gånger så många bilar. De nya bilarna är inte Trabanter.

Det finns också ganska många attitydundersökningar som pekar i motsatt riktning mot den undersökning som Esbati triumferar med. En annan färsk undersökning från EBRD visar till exempel på ett positivt samband mellan reformtakten i landet och livsharmonin hos befolkningen där.

Källhänvisningar till dessa och massvis med andra övertygande uppgifter finns i min bok. Där finns det också statistik som visar att länderna har vänts från hopplösa kusiner från landet till pigga bröder i den europeiska familjen. Men uppenbarligen måste man alltså, mindre än två decennier efter Järnridåns fall, börja diskussionen på en mer grundläggande nivå.

Mvh/Erik Zsiga

b sa...

Skrev om det forna Sovjet häromdagen faktiskt: http://fredrik.ax/archives/489

Om man inte orkar läsa säger en tabell mer än tusen ord: http://fredrik.ax/tabell.jpg

mikhas sa...

Förljugenhet och skygglappar tycks vara högermaffians främsta egenskaper i främjandet av sin utopiska nattväktarstat.


Skönt då att majoriteten östeuropeer inte delar småoligarkerna Zsigas och hans vänner med rakbladsarmbågar´s värlssyn, de flesta är trots allt vanliga hederliga medborgare med sunt förnuft...

Anonym sa...

Commandande Che Guevaras tal i FN (då inte fullt lika bakbundet av USA/"Israel" som idag) 1964 säger allt:

http://www.youtube.com/watch?v=CtATT8GXkWg&mode=related&search

Man ryser...

Micke sa...

Men uppenbarligen måste man alltså, mindre än två decennier efter Järnridåns fall, börja diskussionen på en mer grundläggande nivå.

Ja du kan börja med att tala om varför Svenskt näringsliv officiellt säger att dom inte ägnar sig åt politik samtidigt som dom betalar dig för att göra det och på vilket sätt det skiljer dom från t.ex LO´s politiska agerande som ni kontinuerligt hävdar är ohederligt.

Det vore att börja på en grundläggande nivå när du nu ändå är på lektionshumör.

Alexander sa...

Jag är väldigt förvånad att Ali Esbati lät dig posta ett sådant seriöst inlägg Erik.

Anonym sa...

Zsiga kallar uppgifterna om antalet döda utöver det normala under 90-talet i Östeuropa för "konspiratoriska fantasier".

En av de platser där dessa "konspiratoriska fantasier" verkligen grasserar måste vara på redaktionen hos British Medical Journal (BMJ), en av världens mest ansedda medicinska tidskrifter.

I en rapport publicerad i BMJ klargjordes att c:a 2,5 till 3 miljoner människor mer än vanligt hade mist livet under 90-talet, bara i Ryssland.

När de östeuropeiska regeringarna var svaga tilläts utländska företagare, f.d. partipampar och andra "entreprenörer" köpa upp offentliga egendomar för korvören, sälja hela fabriksområden som skrot för snabb profit m.m. Miljoner blev arbetslösa.

Tack vare dessa nyliberala teorier, de ideologiska galenpannorna och väststaternas påtryckningar skrotades mycket av den välfärd som trots allt hade funnits i det havererande Sovjetimperiet.

Resultatet blev det förutsägbara - nämligen kraftigt ökad social utslagenhet, desperation, förtvivlan, försämrad folkhälsa etc. I massarbetslöshetens spår, massalkoholism. Många söp ihjäl sig. Ännu fler valde att inte längre gå till läkaren och inte köpa mediciner eftersom de inte hade råd. T.o.m. bränderna ökade dramatiskt, då lägenhetsinnehavare som inte hade pengar till uppvärmningen tvingades göra upp brasor inomhus.

Exempelvis hade livslängden i Ryssland 2003 gått tillbaka till 1965:s nivåer. Utvecklingen i andra öststater, varav många fattigare än Ryssland, är likartad.

Fast resultatet av denna nyliberala chockterapi (som nyliberalerna själva kallade och kallar sin samling ekonomiska reformer) var också att Moskva på några år blev staden med flest miljardärer på planeten (just nu på plats nummer två efter New York). Åskdundrande applåder från de nyliberala. Total seger.

Fast Zsiga har en del rätt. Att Sovjetunionen störtades av folkliga protester var något i grunden gott. Inte bara sett ur ett rent demokratiskt och moraliskt perspektiv. Viss ekonomisk framgång kan tydligt skönjas, men inte av de skäl som Zsiga intalat sig.

Östeuropa har nu börjat hämtat sig efter 90-talets mardröm. Staterna har blivit starkare och inflytandet från korrupta affärsintressen, yrkeskriminella och västländerna har minskat. Staterna ställer krav på utländskt kapital och motarbetar ekonomisk brottslighet. Arbetarrörelsen, den som i grunden krossades under Sovjetväldet, har etablerat sig och de demokratiska principer som samhällena nu bygger på medför grundläggande folkligt inflytande, och det folket vill ha är inte fler nyliberala vansinnesreformer. Partierna och politikerna, även de till höger, har anpassat sig.

Anonym sa...

När Esbati orerar bör ingen lyssna
/// gammalt djungelordspråk

jeppen sa...

Ali gör en stor sak av bristande förtroende för marknadsekonomin i EBRDs undersökning, och det faktum att många i forna östblocket säger sig ha det sämre än 1989.

Går man in lite närmare på datapunkterna så ser man dock tydligt att folk länder som liberaliserat mest har bäst statistik i dessa avseenden. Inte så konstigt.

Vidare ser man att pensionärerna konsekvent är de som anser sin ekonomiska situation sämst och som har minst förtroende för marknadsekonomin. Slutligen, i dessa länder är det mellan 1% och 12% som föredrar Alis omöjliga hybridsystem: demokrati och planerad ekonomi.

Enligt den undersökning Ali hänvisar till, så finnar han, Ali, alltså störst stöd för sina idéer bland pensionerade medborgare i auktoritära länder med relativt ofria ekonomier, och minst stöd bland ungdomar i demokratiska länder med relativt fria ekonomier.

Anonym sa...

Intressant tabell det där. Dock säger BNP-ökning lite om verklig förbättring av social standard och levnadsvillkor. Några få kan ha blivit multimiljardärer medan en betydande minoritet stannat kvar i fattigdom eller blivit ännu fattigare, och utländskt kapital kan ha strömmat in och låglönefabriker upprättats i skattebefriade zoner vilket så klart inte genererar skattemedel samt håller lönerna nere. Svaga stater utlämnade åt affärsintressens och marknadens nycker genomdriver antifackliga reformer eller reducerar nödvändig välfärd (exempelvis utbildning), som på längre sikt än några år innebär stora indirekta kostnader.

Noterbart är att länderna med högst BNP-ökning är småländer i det forna Sovjetimperiets gränsområden. Med andra ord tidigare avlägsna och negligerade provinser. Naturligtvis gynnas de något enormt bara av det minskade trycket från Moskva. Hur mycket beror på det och hur mycket beror på de s.k. liberaliseringarna?

Neoliberal Agenda sa...

Att kalla Ryssland (ny)liberalt är ett skämt. Fraser Institute rankar världens ekonomier efter hur ekonomiskt fria de är och 2003 kom Ryssland på plats 114 av 127 ekonomier som undersöktes. Heritage Foundation Index of Economic Freedoom ger dem plats 120 av ca 160. Av världsbankens Doing Business Index får Ryssland plats 97 av 175 (2006). Som jämförelse kan nämnas att alla västeuropeiska länder hamnar bättre än 50 i ovannämnda index, ofta betydligt bättre. Frankrike är det svarta fåret och de hamnar runt 30-50.

Om det är nyliberal "misär" ni letar efter så får ni kolla in en ekonomi som Hong Kong. De har mer än tiofaldigat sin BNP/capita på 50 år (jmf gärna med Kuba som står kvar på samma nivå sedan 1950-talet) och ja, spädbarnsdödligheten i Hong Kong är extremt låg och medellivslängden är kanske den högsta i världen.

Det rysslands ekonomi behöver är nyliberalism, dvs starkt skydd av den privata äganderätten och frihet att utbyta egendom. Det var så Sverige blev rikt på för 100-150 år sedan. Det är bara att upprepa ett beprövat recept.

Anonym sa...

Dessa mätningar av hur "fri" en ekonomi känns inte särskilt ... objektiva, men i vilket fall - den nyliberala chockterapi man ideligen måste påminna nyliberalerna om ordinerades under 90-talet. Sedan dess har den ryska staten stärkts och den har agerat mot (några) oligarker och utländska företag, på nytt investerat i välfärd och infrastruktur etc. Eller, man kan säga att den ryska ekonomin blivit mindre "fri".

Det som präglat alla västerländska samhällen sedan 100-150 år är dels, som påpekas, kapitalismen och, som nyliberalerna resolut vägrar ta in i sin verklighetsbeskrivning, arbetarrörelserna. Sverige, ditt exempel Hong Kong, USA, Tyskland - alla dessa länder har haft (och de flesta har fortfarande) en livskraftig och periodvis upproriska fackförenings- och arbetarrörelser. Utan den skulle vi fortfarande arbeta och leva som på 1800-talet, när ekonomin var betydligt "friare" än vad den är i dag, och barnarbetare fyllde gruvorna och 16 timmar om dagen i fabrikerna inte var ovanligt.

Anonym sa...

till den anonyme faktafornekaren 3:39:

For att kommentera ekonomins tillstand nar det galler frihet under artonhundratalet behovs det betydligt mer an en mening. Men det ar alltid enklast att argumentera med svepande mytbilder i stallet for antar jag.

Eller sa kan vi ga tillbaka till den mer reglerade medeltiden, for da behovde inte barnen arbeta utan kunde spela tvspel hela dagarna. Eller hur?

Mr Lovelace

Jan Schmidt sa...

Neoliberal Agenda,

Kubas ekonomiska tillväxt bara under 2006 var 12,5 %.

Inte för att ökning av BNP i sig säger något om ökning i levnadsstandard för den genomsnittlige medborgaren (många kubaner är också missnöjda med att de får så lite ut av den ekonomiska tillväxten), men uppgiften visar ändå tydligt att högerns påståenden om att Kubas ekonomi stått stilla sedan 50-talet inte är något annat än en lögn.

Neoliberal Agenda sa...

men uppgiften visar ändå tydligt att högerns påståenden om att Kubas ekonomi stått stilla sedan 50-talet inte är något annat än en lögn.
is
Du jämför BNP 2006 med BNP 2005, inte BNP/capita nivån nu med den på 50-talet. Om du vill ha historiska data så kan du ladda ner det på Angus Maddisson hemsida. Jag klipper in lite siffror för Hong Kong, Kuba och Sverige

Kuba
-------
1950 2 046
1957 2 406
1960 2 052
1970 1 917
1980 2 644
1990 2 948
2000 2 416
2003 2 569

Sverige
----------------
1950 6 739
1960 8 083
1970 12 716
1980 14 937
1990 17 609
2000 20 677
2003 21 555

Hong Kong
---------------
1950 2 218
1960 3 134
1970 5 695
1980 10 503
1990 17 541
2000 23 328
2003 24 098

Det är ganska tydligt att Kuba har stått stilla medan mera marknadsliberala ekonomier har gått framåt.

Jan Schmidt sa...

Mmm... och om jag jämför 2005 med 2004 var tillväxten 11,8 %. 2004 var den bara måttliga 5,4 % (Källa: FN).

Allvarligt talat, med statistik kan man bevisa nästan vad som helst. T ex kan jag, med utgångspunkt från dina siffror påvisa att Kuba haft en ekonomisk tillväxt på dryga 25% sedan 1950. Inte mycket om man jämför med dina exempel, Hong Kong och Sverige, men pröva att jämföra med andra länder i Latinamerika (t ex Nicaragua, som var en högerdiktatur fram till 1979 och har haft "liberala" regeringar sedan 1990-talet). Bilden blir en smula annorlunda då, eller hur?
Allra bäst är förstås om du kan hitta något annat land som varit utsatt för en ursinnig politisk och ekonomisk agression från en rik och mäktig granne de senaste femtio åren...
Men hur man än jämför, förblir påståendet att Kuba inte haft någon tillväxt (och därmed ingen utveckling, det är väl så vi ska tolka det, eller hur?)sedan 1950 en förbannad lögn.
Vilket väl egentligen var vad som skulle bevisas.

jeppen sa...

Janne, slåss du inte mot väderkvarnar nu? När "neoliberal agenda" skrev att Kuba stått kvar på samma nivå så var det självklart att det inte skulle tolkas som ett påstående om helt oförändrad BNP. Nej, Kubas ekonomi har rört på sig lite hit och dit, men ur ett större perspektiv så har landet stått still.

Du kan alltid skylla det på USAs "ekonomiska aggression", men det är uppenbart för de allra flesta att ju mindre fri en ekonomi är, desto sämre går den. Det finns en orsak till att genomreglerade och socialistiska Indien blivit rejält omsprunget av Kina, exempelvis.

Sen är det du och nån anonym typ skriver om att BNP och tillväxt inte säger något om medel-medborgarens levnadsstandard, rent strunt. Statistik visar att alla inkomstkategorier hänger med i olika länders BNP-utveckling. Era fantasier om tillväxt som går till några få dollarmiljardärer medan resten av befolkningen ligger kvar på samma nivå är just bara fantasier.

Anonym sa...

En "hogerdiktatur" i princip lika langt fran liberalism som "vansterdiktatur" - bada handlar om att ett fatal anvander vald for att fortrycka och suga ut befolkningen.

Just nu ligger Nicaragua lite battre till an snittet av varldens lander nar det galler ekonomisk frihet (Plats 61 av 157, 14 av 29 regionalt). http://www.heritage.org/research/features/index/country.cfm?id=Nicaragua
Visst, friare an ryssland (plats 120 av 157) som brukar vara vansterns "exempel" pa kapitalism, men knappast ett land som kan framhavas som sarskilt liberalt.

Mr Lovelace

Francisco d'Anconia sa...

Om östeuropéerna inte vill ha marknadsekonomi så kan de ju rösta tillbaka kommunisterna till makten, stänga sina gränser, förstatliga all egendom och återgå till planekonomin, varför gör de inte det? Och angående statistik och historia, kan inte Ali ge oss några exempel på lyckade socialistiska projekt genom tiderna? Det är mycket snack om hur liberala (Ryssland, hahaha...) "chockterapier" har misslyckats, men aldrig ett ord om några försök att införa planekonomi som har fungerat. Varför?

Jan Schmidt sa...

Att diskutera ekonomi med djupt troende nyliberaler kan nog jämföras med att slåss med väderkvarnar, ja (eller ännu hellre med kalven som med eken stångades, kanske), men det det är knappast jag som är Quixoten i sammanhanget.
Siffror (som inte jag, utan Nyliberal Agenda presenterar) tycks peka på att Kubas ekonomi växte med dryga 25% mellan år 1950 och år 2003. Går man längre fram i tiden än vad han (jag utgår ifrån att det är en "han") vågar, brakar det iväg: 5,4 % 2004, 11,8 % 2005, 12, 5 % 2006. Det är fortfarande inte mycket, men det är långt ifrån noll, eller nästan noll, som hävdats!
Som redan påpekats, hör jag till dem som är skeptisk till BNP-siffror som mätare på verkligt välstånd och fr a FÖRDELNING av detsamma. Denna min tes jävas inte av att titta på Kuba ur ett "större perspektiv": Landet ligger i topp när det gäller folkhälsa i världsdelen. Gjorde det det år 1950? De har typ Latinamerikas bästa sjukvård. Hade de det år 1950? Levnadsstandarden är högre (och fr a jämnare fördelad) än i de flesta andra sydamerikanska länder. Var den det år 1950? Över 50% av gymnasisterna går vidare till studier på universitet. Gjorde de det år 1950?
Sett ur ett "större perspektiv" framstår tillväxt av BNP som ett synnerligen trubbigt (att inte säga odugligt) instrument för att mäta framsteg. Det är det enda som förefaller uppenbart i sammanhanget...
Det käns angeläget, i det här sällskapet, att påpeka att jag inte är någon vän av diktaturer, de må vara höger- eller vänsterdito. Och att Kuba är en diktatur tycker jag är ett odiskutablet faktum.

(P.S. Alla uppgifter som jag presenterar, kan man hitta i FNs ypperliga statistikdatabaser. D.S)

Neoliberal Agenda sa...

Janne trollar. Han vill inte förstå.

Kuba är kvar på samma BNP-nivå som på 50-talet. Det är ingen som har hävdat att tillväxten har varit noll eller att man ska jämföra med just året 1950, eller 2006 för den delen.

Neoliberal Agenda sa...

livskraftig och periodvis upproriska fackförenings- och arbetarrörelser. Utan den skulle vi fortfarande arbeta och leva som på 1800-talet, när ekonomin var betydligt "friare"

Jag har inget principiellt mot fackföreningar(eller Jehovas vittnen för den delen heller). Föreningsfrheten ska försvaras. Jag skulle dock själv aldrig slösa tid/penga på dessa föreningar själv.
Om vi kollar tex. fackanslutningsgraden mellan 1850 och 1900 i USA (vilken i princip var obefintlig, mindre än 5%) så kan vi inte se något speciellt dålig löneutveckling. Löneutvecklingen tog inte heller speciellt fart när anslutningsgraden ökade kraftigt i slutet av 30-talet.

Anonym sa...

Jan:
"Landet ligger i topp när det gäller folkhälsa i världsdelen. Gjorde det det år 1950?"

Kul att du fragar, det ar valdigt relevant att titta narmare pa hur det lag till med Kuba nar Castro tog makten:

Before Castro, Cuba was as rich as Italy, and richer than Spain. Cuba has not merely lagged behind, it has actually grown poorer, and is now more than five times poorer than these countries. It used to be among the richest in Latin America, now it’s among the poorest.

Cubans had better access to food than all other Latin American countries except Argentina before Castro, but now they have worse access than almost all the others. Cubans are the only people in Latin America who have seen their intake of calories decrease since then. It is now better than in the 90s, but more than every tenth Cuban is chronically undernourished.

Cuba had lower infant mortality than all other Latin American countries before Castro, and lower than France, Italy and Japan. It is the only area where progress has continued since then, but it has been much slower than in other similar countries.


Mr Lovelace

Anonym sa...

Liberalt att jämföra Cuba 1950 med Frankrike Italien och Japan och hävda att dom hade bättre standard.
Själv är jag rätt säker på att dom hade bättre standard än Väst och Öst tyskland samt Sovjet 5 år efter slutet av andra världskriget.

Jag kan till och med slå till och chansa på att dom hade högre standard än Polen 1950.

Anonym sa...

1959, inte 1950, 14(fjorton) ar efter andra varldskrigets slut.

Det relativt valmaende Kuba kallades till och med "Pearl of the antilles" pga sitt relativa valstand. Vidare hade Kuba en valdigt bra startposition, relativt tatbefolkad och god tillgang till brukbar jord.
Revolutionen foddes helt enkelt med en silversked i munnen med en relativt valorganiserad ekonomi och den tredje hogsta levnadstandarden i latinamerika. Kubas utveckling frystes sedemera medan resten av varlden sprang ifran.

Mr Lovelace

a sa...

Å andra sidan har resten av Latinamerika i många fall visat på ekonomisk och social stagnation. Mellan 1980 och 2000 låg tillväxten för Latinamerika som helhe som helhet på endast 9 procent. Detta kan jämföras med perioden 1960 till 1980, då tillväxten låg på 82 procent. Andelen fattiga ökade mellan 1980 och 2000 med fyra procent, och antalet fattiga ökade med ca femtio procent.

Låt oss ta ett talande exempel:
Bolivia. Bortsett från 8 månaders undantag hade Bolivia varit bundet av Internationella Valutafondens (IMF:s) överenskommelser sedan 1986, inna Morales kom till makten. Landets regeringar hade uppfyllt Washingtons önskningar och bland annat privatiserat i princip allt som kunnat säljas ut.

Ett av de mest ökända exemplen är Cochabambas vattenförsörjning, något som ledde till det ökända "vattenkriget" mot företaget Bechtel efter att många innevånare hade trängts ut av marknadskrafterna. Även landets pensionssystem privatiserades.

Dock har de 20 åren av ekonomiska reformer, eller nyliberalism som Morales och många latinamerikaner med honom kallar dem, inte gett särskilt mycket till befolkningens breda massa. Förvånansvärt nog är landets BNP per capita faktiskt lägre nu än den var för 25 år sedan, därtill lever 63 procent av bolivianerna i fattigdom.

Och så dagsläget:

(Som Magnus Linton skrev på sin blogg den 23 januari i år:)

''I måndags firade Bolivias president Evo Morales - förste indianen nånsin - ett år på posten o jag vet inte om det synts i svensk press men i Amerika har även högerns tidningar frankt beskrivit framgångarna. Visst är landet just nu extremt polariserat o visst har den nya konstituerande församlingen inte kommit nån vart, men på den punkt alla nyliberaler oroade sig över Evo radikalism - ekonomin - ges ny högsta betyg överallt. Miami Herald konstaterar att Morales i dag stöds av 59 percent av befolkningen, fler än som röstade på honom, o att Bolivia's tillväxt legat på 4,5 procent under 2006 o att den takten ser ut att hålla i sig under 2007, vilket är betydligt bättre siffror än landet haft på många år.

Argentinas konservativa La Nacion slår fast att Morales nationalisering av landets gasutvinning visat sig vara en veritabel succé, alltså raka motsatsen till vad som hävdades när nyheten presenterades för världen 1 maj 2006. Regeringen har framgångsrikt förhandlat med de globala gas- o oljebolag som är verksamma i landet o i stället för de närmast obefintliga skattesatser som gällde för utvinningen när Morales tillträdde har presidenten nu säkrat att 82 procent av vinsterna stannar i landet. Åtgärden har redan stärkt statskassan med 1100 miljoner dollar o det är en siffra som beräknas stiga till 4000 miljoner dollar inom fyra år. Men den kanske viktigaste framgången i gasärendet, också det raka motsatsen till vad som hävdades, är att inget av de tio bolag som fanns i landet har dragit sig är. Alla är kvar.

Som Clarin, Argentinas Dagens Nyheter, slår fast har dessa radikalt ökade statsinkomster - för första gången på 30 år hade Bolivia i år ett överskott i finanserna - hittills använts mycket väl o "det är landets fattiga bönder, 40 procent av befolkningen, som dragit mest nytta av de sociala program som regeringen lyckats nå ut med till landets marginaliserade delar". Programmen består bland annat av 2000 utplacerade kubanska läkare, en bred alfabetiseringskampanj o en jordreform som nu ger mark åt meddellösa.''

a sa...

Och glöm inte att Kuba fortfarande är på väg upp ur en ekonomisk kris, den så kallade período especial. Orättvist att jämföra med dagens standard i landet.

jean sa...

Det är mycket tramsigt att jämför Kubas BNP 1959 med exempelvis Frankrikes: Ett land som hade mycket större mänskliga resurser etc. och därmed hade långt mycket bättre förutsättningar att bygga på sin BNP igen efter krigsslutet.

a sa...

Ps.

''I överenskommelsen den 28 oktober förband sig de utländska energibolagen enligt tjänstemän i La Paz att investera motsvarande 23,7 miljarder kronor i den bolivianska energisektorn mellan 2007 och 2010.''

Ds.

Neoliberal Agenda sa...

Om nu socialismen vore så förträfflig varför ser vi inga exempel på verkligt rika socialistiska länder...

Varför är det så att när man delar ett land och kör två olika ekonomiska system så är det inte det mest marknadsliberala som kommer på efterkälken. Ta tex. Tyskland och Korea. Samma folk, samma kultur, liknande startförhållande men två helt olika resultat.

Angående privatisering av vatten så är Chile det land som har privatiserat vattnet mest i Latinamerika och det är det land som också har den bästa vattentillgången. Men istället för att slänga enskilda exempel hit och dit så kan vi titta på statistik där man delat in världens länder(iaf ca. 120 av dem) i fem grupper för att se korrelationen mellan ekonomisk frihet, BNP/capita och de fattigas inkomster.

Ekonomisk frihet och inkomst för de fattigaste 10%
Översta $6.681 (mest fria länder)
Andra $4,653
Tredje $1307
Fjärde $1392
Botten $873 (minst fria länder)

Ekonomisk frihet och BNP/capita
Översta $26,106 (mest fria länder)
Andra $14,461
Tredje $6,551
Fjärde $5,285
Botten $2,828 (minst fria länder)

Källa: Economic Freedom of the World(pdf)

Anonym sa...

a: Bolivia...

http://www.heritage.org/research/features/index/country.cfm?id=bolivia

Property Rights - 30.0%

Legal protection of private property is weak. The legal process is time-consuming and subject to political influence and pervasive corruption. For that reason, the National Chamber of Commerce, with assistance from USAID, has established a local Arbitration Tribunal. The Investment Law provides that investors may submit their differences to arbitration in accordance with the constitution and international norms. Expropriation is very possible.
Freedom from Corruption - 25.0%

Corruption is perceived as widespread. Bolivia ranks 117th out of 158 countries in Transparency International's Corruption Perceptions Index for 2005.
Labor Freedom - 35.0%

The labor market operates under highly restrictive employment regulations that hinder employment and productivity growth. The non-salary cost of employing a worker is moderate, but dismissing a redundant employee can be very costly. The government has established the minimum wage for the public and private sectors. About 65 percent of the work force participates in the informal economy.


Som du ser ar Bolivia inte alls liberalt pa dessa ytterst viktiga nyckelpunkter. Ett valdigt daligt exempel pa liberalism alltsa.

Jean: Vanstern verkar tycka att det ar tramsigt att jamfora Kuba med nagot land alls. Det blir val sa nar resultatet undantagslost blir nagot man inte onskar

Mr Lovelace

a sa...

1. Jag har aldrig förespråkat socialism. Snarare socialdemokrati, eftersom att det är denna politiska inriktning som hittills visat sig skapa störst välfärd för vanligt folk. Sverige ligger som bekant i topp i FN:s HPI-2 Index (Human Poverty Index, och på femte plats på Human Development Indexet (se UNDP:s Human Development Report från 2006.) USA ligger på 16:e plats i det förstnämnda och på 8:e plats i det sistnämnda.

Vad gäller Bolivia så är jag fullkomligt medveten om att landet liberaliserades INNAN man fått bukt med korruptionen och INNAN en fungerande marknadslagstiftning fanns. Något som IMF medverkat till igen och igen genom hela sin historia.

Angående inkomsten för de fattigaste 10 procenten i de olika fem delarna, så undrar jag följande:

1. Är inkomsten köpraftsjusterad ( antar att den är dt)?

2. Vilka är länderna som ligger i topp? En förkrossande majoritet är, vad jag förstått, I-länder. Alltså den delen av världen som ursprungligen grundat sin välfärd både på kolonialism och folkmord, och dessutom byggt upp sin välfärd genom en strikt reglerad kapitalism, med finansmarknader som liberaliserades relativt sent etc. Men det är sjlvklart att marknadsekonomier med en fungerande lagstiftning ligger bra till vad gäller välfärd. Frågan är främst vilken sorts kapitalism som genererar störst välfärd för det stora flertalet. De asiatiska tigrarna har ju som bekant(åtminstone inledningsvis) många gånger haft hård koll på sina finansmarknader och utvecklat investeringsplaner och satsat offentliga utgifter på utbildning etc.

I USA är som bekant 12 % av befolkningen fattiga (och försök inte trycka på mig ngt till USA:s försvra i samma stil som Munkhammar eller ngn annan pajas). Över 40 miljoner saknar sjukförsäkring osv. osv.

Blev mkt hafsigts skrivet, har mkt bråttom. Återkomemr senare.

a sa...

Det där blev ett mkt hafsigt inlägg. Det blir detta med.

Glöm inte att tex fria kapitalrörelser i princip var bannlysta i Europa till in på 70-talet.

Måste dra nu, me du hajar nog min poäng.

Anonym sa...

Att aven de mest liberala landerna har haft vissa ickeliberala inslag andrar inte pa den tydliga korrelationen mer frihet (och aganderatt)=valstand. Det betyder bara att aven dessa lander skulle ha kunnat vara annu mer rika och valmaende.

Socialdemokratin skapade inget valstand i Sverige, det ar en myt. Liberaliseringar kring sekelskiftet och borjan av nittonhundratalet, samt undvikandet av varldskrigen ar grunden till vart relativa valstand. Hogskattesystemet sattes i verket sa sent som pa sjuttiotalet, och det var ocksa dar Sveriges valstandskurva slutade ga uppat, och andra borjade hinna ikapp och ga om.

For att ta fraga 2 hoppas jag att nagaon annan orkar besvara alla mytbilder du verkar tro pa. Det ar inte svart att googla efter dessa saker om du verkligen vill veta.

Mr Lovelace

a sa...

Haha.

Vad i det jag sade var fel? Allt jag sade stämmer. Kolonialismen är en relativt sen företeelse, det är du förhoppningsvis medveten om.

1. Vilka andra länder har gått om Sverige, om du ser till till exempel FN:S välfärdsindex? Ge mig gärna en kommentar angående USA.S usla placering på FN:s poverty index kontra Sveriges förstaplats.
Ge mig ett svar. Säg åtminstone ngt.

2. USA är ett reglerat kapitalistiskt samhälle. Ingenstans någonsin har det existerat en ren marknadsekonomi och detta kommer heller aldrig att existera, då marknader inte klarar sig på egen hand, något som även de mest sk ''marknadsliberala'' politiska ledarna varit fullkomligt medvetna om. Ta tex Ronad Reagan. En sann marknadsliberal. Sant? Knappast. Han formligen öste in offentliga medel i det amerikanska näringslivet.

''Socialdemokratin skapade inget välstånd.'' Suck. Läs ngt annat än Johan Norberg ffs. Hur hade Sverige sett ut enligt dig ifall vi hade tillämpat nyliberalism fram till idag? Hade vi legat på förstaplatsen på FN:s Poverty Index och på femteplatsen på FN:S Development Index?

Jag tror definitivt på kapitalism, men en reglerad sådan. Precis som samtliga statsmän genom historien (på både gott och ont, många regleringa är orättvisa och hämmande).

Det är mkt talande när personer som Alan Greenspan håller tal om marknadens bedrifter och tar internet, datorer, satteliter och transistorer som exempel på detta (internet utvecklades exempelvis av pentagon (för att sedan lämnas över till den privata marknaden) och transistorer på ett privat monopol etc etc.).

Sticker till landet imorgon. Tänkte läsa lite Hernando De Soto (Japp, det är sant! Det finns människor som försöker se saker ur fler perspektiv än ett). Återkommer här om en vecka eller två.

a sa...

Och svara gärna på min fråga ifall inkomsten är köpkraftsjusterad i den där Timbro-pdf:en.

a sa...

Haha.

Vad i det jag sade var fel? Allt jag sade stämmer. Kolonialismen är en relativt sen företeelse, det är du förhoppningsvis medveten om.

1. Vilka andra länder har gått om Sverige, om du ser till till exempel FN:S välfärdsindex? Ge mig gärna en kommentar angående USA.S usla placering på FN:s poverty index kontra Sveriges förstaplats.
Ge mig ett svar. Säg åtminstone ngt.

2. USA är ett reglerat kapitalistiskt samhälle. Ingenstans någonsin har det existerat en ren marknadsekonomi och detta kommer heller aldrig att existera, då marknader inte klarar sig på egen hand, något som även de mest sk ''marknadsliberala'' politiska ledarna varit fullkomligt medvetna om. Ta tex Ronad Reagan. En sann marknadsliberal. Sant? Knappast. Han formligen öste in offentliga medel i det amerikanska näringslivet.

''Socialdemokratin skapade inget välstånd.'' Suck. Läs ngt annat än Johan Norberg ffs. Hur hade Sverige sett ut enligt dig ifall vi hade tillämpat nyliberalism fram till idag? Hade vi legat på förstaplatsen på FN:s Poverty Index och på femteplatsen på FN:S Development Index?

Jag tror definitivt på kapitalism, men en reglerad sådan. Precis som samtliga statsmän genom historien (på både gott och ont, många regleringa är orättvisa och hämmande).

Det är mkt talande när personer som Alan Greenspan håller tal om marknadens bedrifter och tar internet, datorer, satteliter och transistorer som exempel på detta (internet utvecklades exempelvis av pentagon (för att sedan lämnas över till den privata marknaden) och transistorer på ett privat monopol etc etc.).

Sticker till landet imorgon. Tänkte läsa lite Hernando De Soto (Japp, det är sant! Det finns människor som försöker se saker ur fler perspektiv än ett). Återkommer här om en vecka eller två.

a sa...

Och hur förklarar du att de länderna som ligger bäst till i FN:s fattigdoms-index efter Sverige är Norge, Danmark, Finland, Holland, Kanada osv osv?

a sa...

Undrar dessutom hur statistiken skulle se ut om man räknade med ALLA världens länder i Freedom Of The World-indexet, och dessutom ENBART såg till den offentliga sektorns andel av BNP per capita. Vem valde just dessa 120 länder, och just detta sätt att mäta? Dessutom får vi som sagt inte glömma att de flesta av länderna i topp var hårt reglerade långt in på 70-talet och liberaliserade sina kapitalmarknader mycket sent etc. etc.

Dessutom var den ekonomiska tillväxten i världen större på 50- 60- och 70-talet än den var de följande två årtiondena.

Japp, det är sant! Nu pysare jag iväg till bussen och landet.

Anonym sa...

1: FN:s valfardsindex (om vi pratar om samma index, kalla?) ger poang bara skatten ar hog i ett land. Som att hoga skatter i sig vore ett sjalvandamal... jaja, nog ger det Sverige (och andra lander med en modell som liknar den nordiska) en hog placering iaf. Men aven du forstar val att man maste vara skeptisk till ett index som visar hur stor andel skatt som spenderas pa nagot, och inte hur detta nagot verkligen fungerar?

Annars kan vi ta Hong Kong som exempel.

Om ett land har naturkatastrofer typ jordbavningar och orkaner (som USA) ger det dessutom avdrag. Inte for att jag speciellt gillar USA: ekonomiska politik, men man maste i alla fall forsoka vara lite objektiv angaende vad som ingar i indexet.


2. Att USA ar mer reglerat an vad den generella uppfattningen i Sverige vill gora gallande rader det inget tvivel om. Skattesatsen ar ocksa kring 50%, inte direkt lite om man sager sa.

Daremot sa kan man se en tydlig korrelation mellan desto friare desto rikare och mer valstand. (Economic Freedom Index) Att det antagligen inte kommer att existera nagan fri marknad inom en overstkadlig framtid beror mer pa politik och psykologi. Det finns alldeles for manga sarintressen som skulle ga miste om sina privilegier pa en fri marknad. Staten och kapitalet sitter i samma bat. Att Samhallet som helhet skulle bli rikare rader det dock inget tvivel om.

Som du sjalv papekar pratar manga politiker om ekonomisk frihet, men agerar tvartemot. I Reagans fall bevisar det bara att republikanerna ar lika illa (eller varre) an demokraterna nar det galler ekonomisk frihet. Go Ron Paul!


Utveckla garna det du upprepar kring "liberaliserade sina kapitalmarknader langt in pa 1970-talet" Det later lite som att du hakar upp dig pa en enskilt foreteelse har, kalla?


"många regleringa är orättvisa och hämmande" I princip alla regleringar. Varfor skulle politiker veta battre an entreprenorer och kapitalister (experter som dessutom har bevisat sin expertis genom att tidigare gora bra investeringar som har genererat det kapital de nu investerar)

"Det är mkt talande när personer som Alan Greenspan håller tal om marknadens bedrifter och tar internet, datorer, satteliter och transistorer som exempel på detta (internet utvecklades exempelvis av pentagon (för att sedan lämnas över till den privata marknaden) och transistorer på ett privat monopol etc etc.)."

Greenspan ar ett kapitel for sig, men jag kan inte halla mig fran nagra kommentarer.

Greenspans fiatvaluta innebar en enorm transferering av pengar fran arbetare till banker och finansbolag. De som ser de nytryckta pengarna forst ar de som skadas minst av inflationen. Inte sarkilt liberalt, utan bara ytterligare ett subventionerat sarintresse. Greenspan ar kanske den storta overloparen genom tiderna - fran fri marknadsfilosofi till den stora statens makt och subventionsapparat.

Vad tror du att den fria marknaden skulle ha gjort med det enorma kapital som USAs militar slukar? Svart att veta, men om inte inte annat skulle detta kapital ha tillatit investeringar i effektiviseringar som sedan hade skapat annu mer kapital for uppfinningar. Spekulationer om vad som skulle ha hant om marknaden hade varit fri ar givetvis alltid svara, men vi pratar om en exponentiell tillvaxt. En okad tillvaxt pa bara 1 extra procent ger massiva realloneokningar pa sikt, och de lander som liberaliserar ser ofta en mycket storre tillvaxtokning an

Mr. Lovelace

August Torngren Wartin sa...

@ Mr. Lovelace:

Jag rekommenderar dig att läsa Globaliseringen och dess kritiker av Joseph Stiglitz, nobelpristagare i ekonomi och före detta vicepresident i världsbanken och ekonomisk rådgivare åt Clinton. Den beskriver mkt pedagogiskt de grundläggande problemen med marknadsfundamentalism, klargör varför även marknader kan vara alltför pessimistiska/optimistiska, behandlar ämnet informationsassymettrier, påvisar problemen med för tidig avreglering av finans- och kapitalmarknader etc. etc.

Läs den! Det är tramsigt att enbart förlita sig till en pajas som Johan Norberg, vars politiska engagemang inte bottnar i ett förutsättningslöst faktasökande utan en tramsig pojkdröm om individens fullständiga frigörelse från kollektivet. Politik bör vara vetenskap och pragmatism, inte blind ideologi.

/August Torngren Wartin

Anders Dahl sa...

If liberty means anything at all, it means the right to tell people what they do not want to hear

------ Orwell

Jeg forundres også over at Ali ikke har slettet alle innlegg som ikke servilt applauderer hana konklusjoner.

Vanligvis avsluttes alle diskusjoner med lokale svenske (Hamas-Hizbollah)kloner som lirer av seg perversiteter.
Jeg tviler ikke et øyeblikk på at med en AK-47 i hendene ville de helst ha pepret sine meningsmotstandere i beina.

Før venstre komunistene lyver mer om den transformerte Sovjet økonomien kan det være nyttig med alternativ informasjon.

http://www.mckinsey.com/mgi/publications/lean_russia/executive_summary.asp


The Real Russian Bear

An extraordinary new survey of the Russian economic landscape by the respected McKinsey & Company (available both in English and in Russian) reveals the shocking extent of mismanagement and failure over which proud KGB spy Vladimir Putin presides.

The report focuses on an assessment of productivity in five key categories of the Russian economy: steel, banking, retail, construction and electricity.

Man måtte, for å parafrasere Orwell, være intellektuell for ikke å se at det politiske systemet i Øst-Europa var kriminelt