All Rights Reserved

Tar mig friheten att citera ett inlägg från Motbilder i sin helhet:

Den amerikanske vice-presidenten Joe Bidens besök i Libanon blir det 14:e besöket av en amerikansk tjänsteman på sex månaders tid. Syftet är att visa att utländska påtryckningar på landet är oacceptabla. Som ett led i detta hotade Biden med att dra in det ekonomiska stödet till Libanon om fel parti vann.

Brott pågår

En libanesisk bombexpert dödades idag i arbetet med att rensa upp kvarlämnade klustervapen. Det är minst trettio personer som tidigare gått samma öde till mötes, många av dem lekande barn. Som en extra krydda till sitt angreppskrig mot Libanon, pepprade Israel landet med klusterbomber. Tusentals bomber med miljoner stridsspetsar. Nittio procent av anfallen ägde rum när det var klart att striderna skulle upphöra, under krigets sista 72 timmarna. FN:s sändebud Jan Egeland kallade det ”chockerande och fullständigt omoraliskt”. Svenska ”liberaler” kallar Israel ”Mellanösterns enda demokrati”.


[Tidigare: Om inte detta är terrorism; ”Insane and monstrous”; Apopå hot]

Fortsatta angrepp mot palestinska flyktingar i Libanon

Den libaneniska "arméns" dödande av palestinier under förevändning av jakt på den bisarra saudifinansierade sekten Fatah al-Islam fortsätter, och Hariri-klanens reaktionära miliser flyttar fram sina positioner.

Uppgifter i NY Times tyder på att ännu mer obehagliga saker kan vara på gång:

The army has placed heavy restrictions on news coverage of the siege, keeping reporters far from view of the camp.

Jag skrev lite mer om denna senaste Libanon-konflikt här. För en kontiunerlig nyhetsuppföljning hänvisas till Angry Arab. Jag vill också tipsa om den svensk-palestinska författaren Rawia Morras blogg.

Jakt på flyktingar

När Israel förra sommaren gick till angreppskrig mot det libanesiska folket, då var den ärorika libanesiska armén helt stilla. Till och med när Israel medvetet eller omedvetet bombade ihjäl stillasittande soldater i baracker vid några tillfällen bjöd officerare istället sina israeliska polare på té (länken till Haaretz-artikel om detta har tyvärr dött). När Israel invaderade delar av landet med marktrupp så "hotade" armén att "göra motstånd". Starkt gjort, men det behövdes lyckligtvis inte, eftersom Hizbollah istället gjorde jobbet.

Men döda civila palestinier i flyktingläger går bra. Det är så det vänder sig i magen. Och mönstret är för all del känt i flera bemärkelser. Varje försök som palestinierna gör att enas i någon form möts av destabilisering genom israelisk och amerikansk försorg någon annanstans. Och korrupta arabiska ledare att ta till hjälp är det aldrig ont om. Liksom fantasifulla terrorskapelser. Nu är det ett härligt hittepågäng som kallas "Fatah Islam". När attackerna på de palestinska flyktingarna börjat häromdagen hörde jag på Sky News hur de förtvivlat försökte hitta någon aptitlig titulering. Det fick bli "tros ha kopplingar till Syrien och al-Qaida". Alltså i klartext: vi vet inte ett skit men säger det spindoktorerna på israeliska underrättelsetjänsten planterat. "Tros ha" föll så småningom bort också. Demokratisk opinionsbildning när den är som bäst.

Och ser man på - visst lönar det sig för den ärorika libanesiska armén att rulla ut ur sina baracker och med artilleripjäser skjuta ihjäl förtvivlade palestinska flyktingar:

Lebanon has asked the United States for $280 million in military assistance to help fight Fatah al-Islam, the Associated Press reported from Washington. State Department spokesman Sean McCormack said about $220 million would go to the Lebanese armed forces and $60 million to security forces. He said U.S. officials are weighing the request, which would represent a significant increase over previous years. McCormack said $40 million in equipment and training was sent in 2006 and about $5 million is earmarked for the current year.

Och jag upprepar det jag skrev förra sommaren, för;

Det tål att upprepas: Det faktum att många av de arabiska länderna i regionen styrs av korrupta, auktoritära regimer, är naturligtvis en viktig strategisk tillgång för Israel och dess beskyddare och strategiska partner USA. Hade arabländernas ledare varit mer folkligt förankrade, mindre räddhågset fastklamrade vid sina maktprivilegier, hade inte Israels övergrepp mot palestinierna kunnat pågå lika ostört år efter år. Och inte heller hade Israel som nu kunnat öppet förödmjuka grannländerna en och en, efter egen håg.

[Följ händelseutvecklingen hos Angry Arab! Och läs också Paolo Pissoffis kommentar]

Apropå hot

Ett första steg mot ett internationellt förbud mot klusterbomber har tagits, i och med en konferens i Oslo, där 46 länder undertecknat en deklaration, rapporterar Ekot. Det är glädjande. (Och logiskt att konferensen äger rum i Norge – den rödgröna regeringen har drivit frågan på ett hedrande sätt). Klustervapen är vedervärdiga, och drabbar civila, inte minst barn, långt efter avslutad konflikt.

Ekot säger i sin korta kommentar att Storbritannien – som i närtid använt klustervapen i Irak – undertecknat avtalet. Gott så. Det nämns vidare att nyckelländerna USA, Ryssland och Kina inte undertecknat avtalet. Israel är inte omnämnt.

Det är förstås både typiskt och beklämmande när stormakter på så sätt ger sig själva fria händer att skapa humanitärt lidande. Det bör i sammanhanget noteras att Kina (ännu) inte operativt har använt några klustervapen. Det har däremot USA, Ryssland, och – det icke omnämnda – Israel. Ryssland i Tjetjenien, USA i Irak, och Israel bland annat mot befolkningen i Libanon.

Extra anmärkningsvärt är att Israel i sitt senaste anfallskrig mot Libanon använde klusterbomber i kalkylerat terrorsyfte. FN-sändebudet Jan Egeland kunde konstatera att nittio procent av klusterbombsanfallen ägde rum under krigets 72 sista timmar, när alla förberedde sig för eldupphör. Så mördades många civila, och man garanterade – förutom en kostsam och farlig upprensning – skräck och död långt in i framtiden. En vämjelseväckande revanschism, som Egeland kallade ”chockerande och fullständigt omoraliskt”.

Ekot levererar alltså en kortfattad och bristfällig notis. Huvudparten av utrikesrapporteringen har annat fokus. En kommentar på Meanwhile in Palestine and Iraq säger det mesta:

State Department spokesman Sean McCormack said, “We ... take the position that these munitions do have a place and a use in military inventories, given the right technology as well as the proper rules of engagement.”

But of course, they will continue to use them in Iraq. And Israel will continue to use them in Lebanon and Palestine. But I am supposed to be alarmed by a nuclear Iran?

Whatever.

Äldre kommentar: Om inte detta är terrorism…

Federley hör en intressant intervju

Fantastiskt. Federley har hört en CNN-intervju med Amine Gemayel. Intervjun var tydligen ”mer än intressant”. Gemayel berättade nämligen hur det ligger till. Hizbollah gör statskupp och finansieras av Iran. Hizbollahs ”agerande gentemot Israel”, alltså att till skillnad från den libanesiska armén slå tillbaka en invasion, var ”ett undergrävande av den libanesiska demokratin”. Federley misstänker att dessa faktauppgifter inte är något som den vänstern i Sverige bryr sig om, men Gemayels visdomsord är alltså tydligen sådana som ”väl förtjänar att upprepas”. Om Gemayel säger det, måste det vara sant, för det är en bra kille som dessutom varit president förut.

Amine Gemayel kommer från en kristen maronitisk klan som har haft ett mycket stort inflytande på libanesisk politik. Hans far Pierre grundade på 1930-talet det falangistiska partiet, med bas i en paramilitär fascistisk ungdomsrörelse, med mottot ”Gud, Fosterlandet, Familjen”. Den direkta inspirationskällan var Hitlerjugend, som Pierre imponerades av vid sitt besök på Berlinolympiaden. Gemayel nämnde vid sidan av Hitler också Mussolini och Franco som politiska förebilder. Rörelsen bekämpade såväl den franska kolonialmakten som den antikoloniala panarabiska strömningen. Efter al-Naqba kom den i praktiken att ställa sig omväxlande kallsinnig och direkt fientlig till den palestinska befrielsekampen.

Falangisterna var på olika sätt lierade med Israel redan innan det blodiga libanesiska inbördeskriget bröt ut. När inbördeskriget väl var ett faktum, växte alliansens betydelse och militariserades i högre utsträckning. 1978 besökte Pierre Gemayel exempelvis Israel för att underteckna ett avtal om vapen och militär träning.

Samarbetets troligen mest kända resultat är massmordet i flyktinglägren Sabra och Shatila den 16 september 1982. Den israeliska armén hade då, under ledning av Ariel Sharon, omringat flyktinglägren och släppte efter konsultationer in falangisterna i syfte att ”rensa upp”, vilket man gjorde med synnerlig glädje. Så här beskriver Robert Fisk, som kom till lägret strax efter slakten situationen:

there were women lying in houses with their skirts torn up to their waists and their legs wide apart, children with their throats cut, rows of young men shot in the back after being lined up at an execution wall. There were babies - blackened babies because they had been slaughtered more than 24 hours earlier and their small bodies were already in a state of decomposition - tossed into the rubbish heaps alongside discarded US army ration tins, Israeli army medical equipment and empty bottles of whisky. [längre citat här]

Över tusen civila mördades på detta sätt under en dag.

Innan dess, den 23 augusti 1982, hade Amine Gemayels bror Bashir utsetts till Libanons president, under israelisk ockupation. Han hade i denna egenskap gått med på upprensningsaktioner. Bashir var endast president i några veckor. Han mördades den 14 september, vilket gav Israel en förevändning för att gå in i Västra Beirut och förbereda den massaker som skulle följa. Amine Gemayel efterträdde Bashir.

Under 1980-talet bidrog den falangistiska rörelsen också till uppbyggnaden av den sydlibanesiska milisen SLA. Till SLA:s mer bestående insatser hör byggandet av det ökända tortyrcentret i Khiam, också det ett samarbetsprojekt med Israel.

Jag vet inte om detta kanske ger den omdömesgille herr Federley en liten, liten ledtråd till Amine Gemayels beskrivning av situationen i Libanon. Under tiden kan vi alla fundera över hur man gör när man ”i allt väsentligt ursäktar de ickedemokratiska krafternas agerande”.