Sanktioner och britter

Samtidigt som FN:s säkerhetsråd på USA:s befallning inför sanktioner mot Iran, med förevändningen att Iran tillvaratar sin otvetydiga rätt enligt internationella avtal att anrika uran för civilt kärnkraftsbruk, pågår en diplomatisk process kring några brittiska marinsoldater.

Jag hade inte tillgång till nätet i fredags, när nyheten om britterna, men väl till TV-nyheter.

På BBC, där det är uppenbart var sympatierna finns och varför, så påpekade man att det var den brittiska marinens uppfattning att soldaterna gripits på irakiskt territorialvatten, men även att Iran menar att gripandet skett på iranskt område, och just därför. Dessutom intervjuades – även om frågorna till honom var mycket kritiska – en iransk statsvetare via satellit från Teheran, där han just underströk den iranska positionen och menade att de militära styrkorna har sina order att ingripa vid gränskränkningar, medan de diplomatiska problemen får hanteras på politisk nivå.

På SVT:s rapport i fredags däremot – inte ett ord om detta. 15 brittiska soldater greps på irakiskt vatten. Punkt. Svensk utrikesrapportering är påfallande pinsam.

Det är förstås omöjligt att veta precis vad som har hänt. Men om man nu ska bilda sig en uppfattning om vem som talar sanning, är det en bra början att åtminstone känna till att det finns olika uppgifter. Nästa steg skulle kunna vara att fundera över bakomliggande intressen.

Britterna befinner sig – återigen – i Irak som kolonial ockupationsmakt. De gör det i en tid då USA och Storbritannien tillsammans har kört stenhårt fast i ett Irak som de omvandlat till ett blodigt helvete. Nu försöker man sig på lite nya, desperata speldrag i Irak, med det irakiska folket som pjäser. Tidigare ”rebeller” och ”terrorister” släpps ur fängelser och förbereds för att ingå i nya konstellationer. Några som är med kanske måste ut. För inte så länge sedan ville man samarbeta med Iran för att få hjälp med läget. Nu förbereder man ett militärt angrepp på Iran och justerar det irakiska galleriet därefter. Den särdeles servile nye FN-generalsekreteraren åker till Irak för att hjälpa upp den nedkörda legitimiteten för denna politik. Militära provokationer, från till exempel Storbritannien, mot Iran är därför en helt naturlig del av denna destabiliseringspolitik.

Iran saknar däremot uppenbart intresse av att göra en raid in på ”irakiskt” vatten – alltså det ockuperade Iraks territorium, där britterna inte har något att göra in the first place – och gripa stormaktssoldater. Däremot är det självklart att man inte utan vidare vill och kan acceptera upprepade gränskränkningar, och att man nu vill hantera det uppkomna läget så fördelaktigt som möjligt från diplomatisk förhandlingssynpunkt.

Min förhoppning är förstås att den här incidenten kan passera lugnt, och inte minst att de brittiska soldaterna snarast kan släppas helt oskadda. Någon förhoppning om att svensk mainstream-medias utrikesrapportering inom en nära framtid ska fungera som något annat än ideologisk hejarklack för Västmakternas imperialistiska äventyr i Mellanöstern, har jag dock knappast.