Arbetskraftsinvandring som stickspår

Regeringens förslag om arbetskraftsinvandring är naturligtvis ytterligare ett steg för att underlätta dumpningstryck på den svenska arbetsmarknaden, även om man inte går så långt som Svenskt näringsliv egentligen önskar. Det är bra om möjligheterna till välordnad arbetskraftsutbyte ökar. Vänsterpartiet har länge velat se en översyn av reglerna. Den parlamentariska utredning som tillsattes av den socialdemokratiska regeringen kom också överens om praktiska förenklingar. Det regeringen gör nu, när den går fram med en samtidig departementspromemoria, är att lyfta det som fyra av fem borgerliga partier; alltså moderaterna, centern, kristdemokraterna och miljöpartiet, hade med i en reservation; nämligen att bedömningen om arbetskraftsbrist inte skulle göras av arbetsmarknadens parter och AMS, utan av arbetsgivaren. (Folkpartiets representant Mauricio Rojas försökte sig på en övergripande ”kompromisslösning”, men folkpartiet är fortsättningsvis med i samma bås som de andra borgarna). Förslagen ska nu resmissbehandlas innan regeringen lägger sin proposition.

Den kanske största effekten av förslaget rör dock inte arbetsmarknaden, utan flyktingpolitiken. Regeringen använder nu alldeles uppenbart frågan om arbetskraftsinvandring som ett stickspår för att retoriskt misstänkliggöra alla asylsökandes skyddsbehov och politiskt ducka för behovet av förbättringar i den mycket strikta svenska flyktingpolitiken. Detta är en manöver värdig det nya moderaterna. Samma moderater som tillsammans med socialdemokraterna utgjorde en järnaxel i svensk flyktingpolitik efter 1990, fortsätter föra samma politik, men försöker ge sken av att man erbjuder ”nya möjligheter”.

Om själva arbetskraftsinvandringsfrågan har jag skrivit mycket mer utförligt tidigare; här.

Om regeringens förslag har Kalle Larsson kommit med kommentarer och själv skrivit förtjänstfullt här och här. Jag tar med ett längre citat nedan:

Det kommer att behöva sägas många gången den kommande tiden: Vänsterpartiet - och LO - är för en ökad arbetskraftsinvandring. Vänsterpartiet var ett av de partier som först motionerade om att se över behovet och reglerna för arbetskraftsinvandring, för snart tio år sen. Men det vi, såväl som LO, förespråkar är en utformning som garanterar att den som kommer hit inte utnyttjas till sämre villkor och lägre lön och vi försvarar asylrätten. Svårare än så är det inte, hur vore det om man från högerhåll bemötte våra verkliga argument?

Att miljöpartiet saknar grundläggande insikt om betydelsen av att stärka facket - inte försvaga det - för att försvara rättigheter på arbetsmarknaden är också det väl känt. Deras insatser för att luckra upp arbetsrätten har varit godis för kapitalet i ett antal år nu. Det som förvånar mig (lite) är att de inte ser några risker för asylrätten med utformningen av arbetskraftsinvandring. I Göteborgsposten (ännu inte på nätet) kan man läsa:

"Miljöpartiets Bodil Ceballos går däremot helt på regeringens linje och avfärdar resonemanget om urholkad asylrätt som "löjligt". - Vår enda invändning är att det inte går tillräckligt långt, det här är ett tillfälle att reglera statusen för dem som lever gömda, säger hon."

Nu skall vi se här. Om regeringen ville reglera statusen för de som lever gömda hade det varit en enkel sak. Då hade man beslutat om papper åt (alla) papperslösa, vilket både vänstern och miljöpartiet drivit länge. Men vad menar miljöpartiet med att detta skulle ha med frågan om arbetskraftsinvandring att göra? Är det verkligen möjligt att man skulle kunna tänka sig att bara de gömda som har arbete skulle få stanna? Men de andra då? Som inte - på grund av av ålder, tidigare upplevelser eller diskriminering på den svenska arbetsmarknaden - kunnat skaffa sig ett jobb? Vad med dom?