Bred allians för kringskuret folkstyre

Det finns väldigt mycket att säga att om den debattartikel som fem av de borgerliga partierna – högeralliansen i regering plus miljöpartiet – preseterar i DN, angående ny grundlag. Jag har inte tillräcklig tid och ork just nu.

Men det är bara att konstatera, att de är något viktigt på spåret, när så pass ”tråkig” fråga väcker ett sådant jubel hos den samlade aktivistiska högerkanten; från nyliberaler till nyfasicster, via nyparlamenterande centerpartister.

Jublet är berättigat. De utlovade grundlagsändringar som miljöpartiet nu lallar med i, utgör den formella bekräftelsen av den allt mer tydligt reaktionära borgerlighetens reella politiska instinkter: att begränsa folkstyrets räckvidd och djup, och i samsvar med det minska det politiska systemets förmåga att uttrycka kollektiva intressen, för att istället allt mer få karaktären av ett kommersialiserat sällsskapsspel med självreproducerande samhällseliter som samförstådda aktörer.

Den svenska grundlagen är på intet sätt perfekt. Men den är både principiellt och praktiskt sett progressiv, inte minst som ett resultat av arbetarrörelsens och vänsterns framstötar under efterkrigstiden. Det borgarna nu presenterar är ett frontalangrepp, som de inte tidigare varit förmögna att på allvar på till stånd. Vi får nu framskridna planer på författningsdomstol där borgerliga jurister ska överpröva riksdagsbeslut. Vad ”stärkt kommunalt självstyre” betyder för partier som har sin medlemsbas i Täby, Danderyd och Vellinge behöver vi inte tvivla så hårt om. Och så förslag om skilda valdagar: ett beprövat sätt att sänka genomslagskraften i de politiska valen och framför allt valdeltagandet; ett bekvämt sätt att öka den borgerliga röstandelen. Bland annat.

I ”utbyte” mot en demokratisk jättedevalvering får miljöpartiet tillslängt sig en skrivning om trängselavgifter. Det säger det mesta om det partiet.

Grundlagsfrågan ställer en mer allmän problematik som på ett konkret sätt bör intressera medlemmar och partiledning i vänsterpartiet – men också alla de socialdemokrater som kan tänka sig att åtminstone i tillspetsade lägen överväga att låta regeringsmakten underordnas politikens innehåll. Det vore naturligtvis otroligt illa med ytterligare år av högerregering. Vi måste vara beredda att slänga in – och ibland bort – både slit, stolthet och principer för att slippa den situationen. Men, det finns värre saker än en fortsatt högerregering efter en valförlust: exempelvis att vi får samma politik oavsett valresultat.

Det är viktigt att fundera över hur detta kan undvikas. Miljöpartiet kan kanske vara en del av ett alternativ till dagens regering. Men i nämnda politiska diskussion kan partiet inte vara en bidragsgivare, bara ett problem som måste förstås och hanteras.

Grön profet

I tidningen Göteborgs fria skriver miljöpartisten László Gönczi, den aggressivt grönflummiga småborgerlighetens nestor, en ledare som på ett närmast övertydligt sätt visar kortslutningen av ”varken-höger-eller-vänster-ekologism” och gammal unken punschhöger.

Artikeln går ut på att de strejkande sjuksköterskorna har för hög lön. Ty,

Världen behöver en mänsklighet som ägnar sig åt frid i stället för prylhysteri. Fred i stället för vapen och människor som väljer solidaritet i stället för gruppegoistisk kamp för högre löner.

Jo. Låt oss bara fundera över om odla den mänskligheten ska kommenderas fram i Lászlos fantasi eller odlas i hans komposthög.

Hans Linde skriver mer och bättre.

Grönt vare' här

Själv blev jag ganska upprymd när jag hittade den jättekonstiga debattartikeln som Grön ungdoms talerör presterat i DN idag. Den klargör i och för sig ingenting, men kanske kan den ändå bidra till att fler begriper miljöpartiets politiska position som ett vänsterborgerligt parti utan egentligt begrepp om fackliga frågor och välfärdens strategiska utmaningar. Det betyder inte att de inte ska ingå i någon sorts rödgrön regeringskoalition efter valet. Men då måste det vara utifrån en realistisk bedömning av vad detta är för parti.

Hur som helst är Birger Schlaugs sågning av artikelns sakinnehåll mycket underhållande.

Mia Sand kommenterar också, hos Vänsterns studentförbund. Bildidén därifrån.

Borgerlighetens diskreta harm

Att miljöpartiet skulle göra ett utspel likt det Peter Eriksson gör idag var väntat. Budgetprocessen har gjort det tydligt att skillnaderna mellan miljöpartiet och högerregeringen krymper och att miljöpartiet för tillfället inte har något eget av intresse att komma med. Den allmänna samhällsdebatten har också delvis vridit miljö- och klimatfrågorna ur händerna på miljöpartiet. Det var länge sedan miljöpartiet hade den tydligaste miljöpolitiken, men partiets namn har gjort att det kunnat håva in en del bekymrade röster. Så är det fortfarande, men i mindre utsträckning än förut. Miljöpartiet har därför – medvetet ibland, omedvetet ibland – strävat efter att framställa sig ett urbant, vänsterborgerligt parlaments- och medieparti. Den senaste månaden har partiet befunnit sig i skymundan, och då växer utspelsviljan.

Nu uppstår förstås viss kalabalik bland ledarskribenter och politiska kommentatorer. Det ska lekas politik och det ska spekuleras i regeringskoalitioner. Det får tålas. Men det är viktigt att inte tappa perspektiven, att se det politiska landskapet.

Det finns sex aktiva borgerliga partier i Sverige i dag.

Fyra av dem är högerpartier som regerar tillsammans. Det är partier som konvergerat mot varandra, och kunnat göra det enklare, eftersom de har en svag medlemsstruktur men starkt stöd i den mediala eliten och ett tryck på sig från organiserade kapitalintressen. Det är första gången i modern tid som Sverige styrs av en regering med bara högerpartier. Vid de tidigare tillfällen under efterkrigstiden som vi har haft borgerliga regeringen, har några av partierna varit borgerliga vänsterpartier; folkpartiet, centerpartiet med sina egenheter och i viss mån också kristdemokraterna sist det begav sig. Nu är situationen en annan. Folkpartiet och centerpartiet står i viktiga avseenden till höger om moderaterna och några borgerliga vänsterpartier – sådana som kraftfullt försvarar liberala fri- och rättigheter och som har något slags medmänskligt välfärdsideal – finns det inte i denna regering.

Miljöpartiet utgör nu borgerlighetens vänsterflank. Det är inte en ny situation som uppstått efter valet. Så var det också före valet, under den tid då miljöpartiet, tillsammans med vänsterpartiet, utgjorde ett parlamentariskt stöd till den socialdemokratiska regeringen. Miljöpartiet visade det tydligt genom sin brist på förståelse för vikten av en stark arbetsrätt, för gemensamma lösningar inom välfärden och för ett sammanhållet och heltäckande socialförsäkringssystem byggd på inkomstbortfallsprincipen – med andra ord den nordiska välfärdsmodellens själva grundvalar. I några fall röstade partiet också med de borgerliga och drev igenom exempelvis en urholkning av Las och underlättande för privatskolor.

Det sjätte borgerliga partiet är Sverigedemokraterna, ett extremhögerparti som inte kommer att komma ifråga för allmänborgerlig samverkan så länge de inte har fler röster. Men det är ju tyvärr något som kan ändras snabbt. Den nuvarande regeringens politik hjälper till. Alternativt kan något av de mer etablerade borgerliga partierna, låt oss kalla det folkpartiet, göra särskilda utfall före valet för att ”täcka upp” sådana röster. Resultatet blir minst lika otäckt.


Nåväl. Miljöpartiets utveckling är inte så märklig. Alla partier som vill posera som vänster i ”värderingsfrågor” men som saknar band till arbetarrörelsen – eller kapar dem – kommer att bli dystra vindflöjlar som viftar i kapp med det ”liberala” etablissemanget. Då kan man landa var som helst för den parlamentariska maktens skull. Se på de tyska gröna. Bortsett från att Peter Eriksson knappast besitter Joscha Fischers vältalighet och karisma, är det mer än tänkbart att vi vid behov får se svenska miljöpartister tala sig varma för EU:s överstatlighet och marknadsfundamentalism, militära interventioner både här och där, och fortsatta nedskärningar i den gemensamma sektorn.

Samma sak har hänt och händer med de socialdemokratiska partier som lättar bort från arbetarrörelsen. De socialdemokrater som har fått för sig att val vinns i och av de välbärgade mellanskikten i Stockholms innerstad, gillar alltså miljöpartiet. Och så blir det för all del också i vänstersocialistiska partier. Det sorglustiga intermezzot med Vägval Vänster är ett närliggande exempel.

Men vad då med regeringsfrågan? Det gäller att börja i en helt annan ände! Arbetarrörelsen och vänstern måste fortsätta diskutera och bygga ett politiskt alternativ till högerns välfärdsslakt. Ett alternativ som pekar fram mot en annan samhällsutveckling istället för att fastna i ett föraktligt duttande (läs förresten Josefin Brinks kommentar till duellen mellan Sahlin och Reinfeldt häromdagen). Ett sådant alternativ kan skapa hopp och bidra till mobilisering och organisering.

Då kommer också miljöpartiet att förhålla sig till det. Om ett sådant alternativ utkristalliserar sig, kommer det nog fortfarande att finnas ett utrymme för ett borgerligt vänsterparti. Var miljöpartiet hamnar i regeringsfrågan blir då en senare – och faktiskt inte lika intressant – fråga. Därför finns det heller inte någon större anledning att gå i taket över Peter Erikssons utspel eller gå till hätska angrepp mot miljöpartiet. Om miljöpartiet vill närma sig nästa val med inställningen att den borgerliga politiken var rätt bra – var min gäst. Miljöpartiet kan efter valet vara en mer organiserad del av borgerligheten, men också mycket väl ingå i en majoritetskonstellation på vänsterkanten. Det senare kanske till och med är det bästa, för att få en stabil parlamentarisk majoritet för förändring.

Men då är nyckelordet förändring. Och det går inte att förhandla fram förändring, oavsett vad partierna som sitter vid förhandlingsbordet kallar sig. Det behövs ett annat sorts tryck.

Klart är att en regering som innehåller andra partier men för samma politik som den nuvarande inte är värt så mycket stöd. Och inte kommer att få det av väljarna heller.


PS. Läs gärna Hanna Löfqvists inlägg på temat.

Arbetskraftsinvandring som stickspår

Regeringens förslag om arbetskraftsinvandring är naturligtvis ytterligare ett steg för att underlätta dumpningstryck på den svenska arbetsmarknaden, även om man inte går så långt som Svenskt näringsliv egentligen önskar. Det är bra om möjligheterna till välordnad arbetskraftsutbyte ökar. Vänsterpartiet har länge velat se en översyn av reglerna. Den parlamentariska utredning som tillsattes av den socialdemokratiska regeringen kom också överens om praktiska förenklingar. Det regeringen gör nu, när den går fram med en samtidig departementspromemoria, är att lyfta det som fyra av fem borgerliga partier; alltså moderaterna, centern, kristdemokraterna och miljöpartiet, hade med i en reservation; nämligen att bedömningen om arbetskraftsbrist inte skulle göras av arbetsmarknadens parter och AMS, utan av arbetsgivaren. (Folkpartiets representant Mauricio Rojas försökte sig på en övergripande ”kompromisslösning”, men folkpartiet är fortsättningsvis med i samma bås som de andra borgarna). Förslagen ska nu resmissbehandlas innan regeringen lägger sin proposition.

Den kanske största effekten av förslaget rör dock inte arbetsmarknaden, utan flyktingpolitiken. Regeringen använder nu alldeles uppenbart frågan om arbetskraftsinvandring som ett stickspår för att retoriskt misstänkliggöra alla asylsökandes skyddsbehov och politiskt ducka för behovet av förbättringar i den mycket strikta svenska flyktingpolitiken. Detta är en manöver värdig det nya moderaterna. Samma moderater som tillsammans med socialdemokraterna utgjorde en järnaxel i svensk flyktingpolitik efter 1990, fortsätter föra samma politik, men försöker ge sken av att man erbjuder ”nya möjligheter”.

Om själva arbetskraftsinvandringsfrågan har jag skrivit mycket mer utförligt tidigare; här.

Om regeringens förslag har Kalle Larsson kommit med kommentarer och själv skrivit förtjänstfullt här och här. Jag tar med ett längre citat nedan:

Det kommer att behöva sägas många gången den kommande tiden: Vänsterpartiet - och LO - är för en ökad arbetskraftsinvandring. Vänsterpartiet var ett av de partier som först motionerade om att se över behovet och reglerna för arbetskraftsinvandring, för snart tio år sen. Men det vi, såväl som LO, förespråkar är en utformning som garanterar att den som kommer hit inte utnyttjas till sämre villkor och lägre lön och vi försvarar asylrätten. Svårare än så är det inte, hur vore det om man från högerhåll bemötte våra verkliga argument?

Att miljöpartiet saknar grundläggande insikt om betydelsen av att stärka facket - inte försvaga det - för att försvara rättigheter på arbetsmarknaden är också det väl känt. Deras insatser för att luckra upp arbetsrätten har varit godis för kapitalet i ett antal år nu. Det som förvånar mig (lite) är att de inte ser några risker för asylrätten med utformningen av arbetskraftsinvandring. I Göteborgsposten (ännu inte på nätet) kan man läsa:

"Miljöpartiets Bodil Ceballos går däremot helt på regeringens linje och avfärdar resonemanget om urholkad asylrätt som "löjligt". - Vår enda invändning är att det inte går tillräckligt långt, det här är ett tillfälle att reglera statusen för dem som lever gömda, säger hon."

Nu skall vi se här. Om regeringen ville reglera statusen för de som lever gömda hade det varit en enkel sak. Då hade man beslutat om papper åt (alla) papperslösa, vilket både vänstern och miljöpartiet drivit länge. Men vad menar miljöpartiet med att detta skulle ha med frågan om arbetskraftsinvandring att göra? Är det verkligen möjligt att man skulle kunna tänka sig att bara de gömda som har arbete skulle få stanna? Men de andra då? Som inte - på grund av av ålder, tidigare upplevelser eller diskriminering på den svenska arbetsmarknaden - kunnat skaffa sig ett jobb? Vad med dom?