Jag lade tidigare upp Kalle Larssons öppna brev till Miljöpartiet, om den migrationspolitiska uppgörelsen mellan partiet och regeringen. Brev fick ett svar av Maria Ferm (Mp). Nedan följer Kalle Larssons replik (jag lägger upp det här, eftersom det nu bara ligger på Facebook. Sprid gärna).
- - - - -
Hej Maria,
Tack för ditt brev. Jag har valt att vänta ett par veckor med att ge dig svar, eftersom jag ville fundera på vad det egentligen är du skriver. Jag har nu läst flera gånger och funderat. Det känns inte bättre.
Låt mig börja med det du inte nämner alls. Du säger inget om det ni ofta talat om tidigare – att alla andra partier borde göra upp om flyktingpolitiken för att stänga SD ute från inflytande. Gott så, kanske har du slutligen förstått att det vore förödande om SD fick vara ensam opposition i de här frågorna? Men varför inte i så fall erkänna att en förutsättning för att ni skall kunna göra upp med regeringen är att vi kritiserar er och välkomna det?
Jag kanske borde vara glad över att du nu istället byter argumentation beträffande hur detta är tänkt att stoppa SD från att få inflytande. Tidigare var det ju för att regeringen inte skulle göra upp med rasisterna i flyktingfrågor i riksdagen. Men när vi avslöjat detta argument som grundfalskt och kunnat konstatera att det istället är ni som låter SD få inflytande genom att nu ställa er bakom en politik ni kritiserade skarpt till dagen före valet heter det nu istället att den politiska debatten nu fokuserar på ”det väsentliga – att lagstiftningen är alldeles för restriktiv och borde förändras”. Men vad har det med överenskommelsen att göra? Och är inte risken stor att just kritiken mot den alltför restriktiva politiken kommer i skymundan när ni nu ställer er bakom den i alla dess bärande delar?
Du avstår också från att kommentera det faktum att ni numera står bakom regeringens restriktiva linje i EU och därmed i stort sett varenda byggsten i fästningsmurarna runt Europa också är graverade med ert namn. Ni har genom överenskommelsen ställt er bakom Dublinförordningen som gör att människor skickas tillbaka till bland annat Grekland trots att man där inte får sin sak prövad och kanske blir misshandlad i fängelse. Ni står bakom EUs gränsövervakningsbyrå Frontex, vars uttalade syfte är att med polis och militär hålla flyktingar borta från möjligheten att söka skydd i EU. Ni ställer er helt okritiskt i överenskommelsen bakom det så kallade Stockholmsprogrammet – som handlar just om att öka kontrollen av flyktingar och som riskerar att kränka den personliga integriteten för alla i EU. Men detta förbigår du utan ett ord, utan en stavelse av förklaring. Tänkte du att ingen skulle se eller förstå det?
Så till det som faktiskt står. På sex ställen. Att ni vill förändra medan vi inget vill göra. Att ni handlar medan vi står vid sidan av och säger ”behjärtansvärda saker som sedan aldrig blir verklighet”. Du formulerar det lite olika, men det är strängt taget det enda som står i hela ditt brev.
Detta är tveklöst det allra mest tragiska med ditt svar. För det du säger är att förändring sker i uppgörelser med högerregeringen i slutna sammanträdesrum. Hade inte du och Tobias Billström druckit kaffe och pratat ihop er lite så hade förändring aldrig kunnat äga rum. Men inget kunde ju vara mer felaktigt. Det är ju precis tvärtom. Förändring har alltid börjat och kommer alltid att börja utanför parlamenten.
Har ni inte lärt detta av hur vi – tidigare gemensamt – agerat för att försöka vrida flyktingpolitiken åt rätt håll tidigare? Utan stöd och rörelse utanför parlamenten hade inget hänt som dragit politiken åt rätt håll. Utlämningsnämnden hade inte lagts ner. Den tillfälliga asyllagen som gav många tusen flyktingar rätt att stanna hade aldrig genomförts. Hade ni och vi bara satt oss i ett slutet rum med Socialdemokraterna och inte haft stöd av en bred rörelse utanför det rummet som krävde att de apatiska barnen inte skulle avvisas hade vi inte räddat ett enda barn från avvisning.
Nej, jag är inte maximalist och inte mitt parti heller. Vi skulle aldrig hävda att det bara är om man får igenom allt man vill som man skall samarbeta med andra för konkret förändring. Det gör vi inte nu heller. Men ni har valt att göra en helhetsöverenskommelse med regeringen och de små stegen åt rätt håll som sker måste då vägas mot den samlade utvisningspolitik ni ställer er bakom. Jag tror du skall vara försiktigt med att ta eventuella samtal från somaliska föräldrar som drivits till sammanbrottets gräns av den politik ni ställer er bakom eller enstaka positiva ord från en på framgångar svältfödd asylrörelse som intäkt för att ni är på rätt väg.
Du skall nog också vara lite mer noga med hur du formulerar vad ni fått igenom. Du skriver att ni är överens ”om att personer från Somalia nu skall kunna återförenas med sina familjer” men verkligheten är ju att de kommer att få vänta minst nio månader till. Du skriver att ”papperslösa barn ska få rätt till skolgång”, men det har vi inte sett några konkreta förslag till ännu. Och du skriver att ”papperslösa skall få rätt till hälso- och sjukvård”, men i överenskommelsen står: ”Regeringen och Miljöpartiet noterar att: /…/ Ambitionen är att rätten till subventionerad hälso- och sjukvård ska utvidgas för vissa grupper som idag saknar tillgång till subventionerad hälso- och sjukvård.” Just det. Noterar. Ambitionen. Utvidgas. Vissa grupper. Så kan grundläggande mänskliga rättigheter tydligen förvanskas. Med ert aktiva stöd.
En sak har du helt rätt i. Du skriver att vi valt olika strategi. Jag är böjd att hålla med. Så länge ni står bakom massavvisningar och bidrar till byggandet av Fästning Europa kommer vi inte att ge er eller några av regeringspartierna en lugn stund. Vi vägrar acceptera att människor utvisas till krig, förföljelse och tortyr. Vi tar strid mot utvisningspolitiken och alla dess försvarare.
Kalle Larsson, flyktingpolitisk talesman för Vänsterpartiet 1998-2010
Visar inlägg med etikett miljöpartiet. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett miljöpartiet. Visa alla inlägg
lördag, oktober 15, 2011
måndag, september 19, 2011
Kalle Larsson: Öppet brev till Miljöpartiet
Miljöpartiet fortsätter sitt uppgående i Högerregeringens parlamentariska underlag. Nu handlar det om en särdeles delikat fråga, nämligen migrationspolitiken. Från Miljöpartiets sida försöker man sälja in överenskommelsen som en framgång, men i praktiken handlar det om att dålig politik cementeras för att partiet ska få komma närmare köttgrytornas värme och få glädjas över sänkt restaurangmoms. På Flyktingbloggen skriver Alex Bengtsson (till vardags på Expo) om det problematiska i att låta den konkreta flyktingpolitiken bli ett offer i det politiska spelet.
Nedan vill jag på samma tema publicera ett öppet brev till Miljöpartiet från Vänsterpartiets Kalle Larsson – utan tvekan den parlamentariker i Sverige som i och utanför parlamenten har jobbat enskilt mest för att förbättra flyktingpolitiken till det bättre. Han la upp det igår på Facebook, men jag vill gärna bidra till att också den som inte är där läser och begrundar.
- - - - - - - - -
Hej Miljöpartiet.
Jag läser i tidningen att ni har kommit överens med regeringen nu igen. Den här gången handlar det visst om migrationspolitiken. Det gör mig både förvånad och väldigt oroad.
Jag minns ju hur det varit. Vi har jobbat länge tillsammans för en mänskligare flyktingpolitik, ert parti och det jag tillhör. Tillsammans tog vi strid för att de apatiska barnen inte skulle avvisas, vi stod sida vid sida för att förföljelse på grund av kön eller sexuell läggning skulle bli asylskäl, att barns asylskäl skulle väga tyngre och det var ni och vi som tvingade socialdemokraterna att gå med på en tillfällig asyllag som gav många tusen papperslösa möjligheten att börja bygga en framtid i Sverige. Jag vet inte hur många möten med flyktingorganisationer, med papperslösa och desperata flyktingar, som bara ni och vi vågade komma till. Och jag kan knappast räkna alla demonstrationer och debatter för asylrätten där jag kunnat instämma i stort sett i varje ord era företrädare sagt.
Men det ser ut som om det där nu är historia. Vi verkar inte förstå varandra längre, inte heller ifråga om flyktingpolitiken. Redan dagen efter riksdagsvalet för ett år sen började det märkas, och när ni kom med en överenskommelse i våras ökade min oro. Inte för att de vackra formuleringarna saknades. Men för att de var så vaga, så slöa, till så lite förpliktigande. Och när jag hörde ert försvar för att ni ingått en överenskommelse om flyktingpolitiken med massavvisningspartiet Moderaterna blev jag faktiskt ännu oroligare. För det är så ihåligt, så lättgenomskådat, så falskt.
Ni pratar om en bred överenskommelse om migrationspolitiken för att stänga Sverigedemokraterna ute från inflytande. Alla borde gå samman för den goda sakens skull, tycker ni. Men jag förstår inte varför ni tycker att Moderaterna som vi dagen före valet gemensamt kritiserade för en massavvisningspolitik nu plötsligt är på rätt sida. Ni vänder kappan efter valresultatet, och som jag ser det är det just det som är att ge Sverigedemokraterna inflytande.
Nu, när vi idag ser det minst sagt magra resultatet av er gemensamma politik, använder ni samma slöa försvar som då. Men det är fortfarande grundfalskt. För att regeringen skall förlora en omröstning i riksdagen krävs att V, S, MP och SD röstar tillsammans för ett annat förslag och hur ofta skulle det kunna hända just i flyktingpolitiken? Nej, just det. Aldrig.
Ni brukar också kräva av oss att vi sluter upp bakom massavvisningspolitiken eftersom det ”är bättre att vara med och påverka än stå vid sidan av”. Men förstår ni verkligen inte vilken förödande utveckling vi skulle gå till mötes om den enda oppositionen i flyktingpolitiken var rasistisk? Och har ni redan glömt att vi trots allt fått igenom en hel del tillsammans utan att sluta upp bakom det vi inte trott på? Och kom ihåg att enda sättet att få till stånd verklig förändring är att delta i och stärka den rörelse som finns utanför de lagstiftande församlingarna. Den tillfälliga lagen hade aldrig varit möjlig utan tiotusentals som krävde förändring på gator och torg. Den rörelsen, som ni länge varit en del av, vänder ni nu ryggen när ni stänger dörren om förhandlingsrummet och tar en kopp kaffe till med utvisningsministern.
Nej, jag tycker inte att varje enskild del i det ni gör i sig går åt fel håll. Jag tycker förstås att det är bra om det blir en ändring för de somaliska familjerna, och kommer att fortsätta att pressa på för att det blir en lagstiftning som ger papperslösa barn rätt till skola. Men vad skall de somaliska familjerna göra i nästan ett helt år till när de tvingas leva skilda åt? Och varför går andra repressiva förslag så snabbt att genomföra medan dessa myrsteg åt rätt håll kräver utredning efter utredning?
Vet ni, Miljöpartiet, vad som kanske är det märkligaste av allt? Det är att den politik ni nu legitimerar egentligen inte har stöd i riksdagen. För det vore kanske en sak om alla andra partier utom ni och vi ville ha en hårdare politik på flyktingområdet. Då vore er strategi kanske begriplig. Fortfarande tveksam, men begriplig. Men så är det ju inte. Det är ju tvärtom. De tre rödgröna partierna kom före valet fram till en gemensam flyktingpolitik som skulle ha varit Europas klart mest mänskliga om den genomförts. Visst har Socialdemokraterna på några punkter lämnat den (med hänvisning till att ni redan gjort det), men långt ifrån allt. Och tre av de borgerliga partierna, FP, KD och C, är trots sina märkliga krumbukter i regeringen ännu för en mer mänsklig politik än den som förs. Men när ni gör upp med regeringen underminerar ni samtidigt alla möjligheter till en mer grundläggande kursändring av politiken.
Så Miljöpartiet, ni accepterar nu alltså Fästning Europa, tvångsavvisningar till länder i krig och i stort sett allt annat i dagens massavvisningspolitik. Och det mest konkreta ni vunnit är möjlig lagändring för familjeåterförening som träder i kraft först om nästan ett år och att Jan Björklund kanske lägger förslag om papperslösa barns rätt till skola till våren. Jag är bedrövad över att säga det, men det kan faktiskt inte kallas något annat än en stor skandal.
Kalle Larsson, flyktingpolitisk talesman för Vänsterpartiet 1998-2010
Nedan vill jag på samma tema publicera ett öppet brev till Miljöpartiet från Vänsterpartiets Kalle Larsson – utan tvekan den parlamentariker i Sverige som i och utanför parlamenten har jobbat enskilt mest för att förbättra flyktingpolitiken till det bättre. Han la upp det igår på Facebook, men jag vill gärna bidra till att också den som inte är där läser och begrundar.
- - - - - - - - -
Hej Miljöpartiet.
Jag läser i tidningen att ni har kommit överens med regeringen nu igen. Den här gången handlar det visst om migrationspolitiken. Det gör mig både förvånad och väldigt oroad.
Jag minns ju hur det varit. Vi har jobbat länge tillsammans för en mänskligare flyktingpolitik, ert parti och det jag tillhör. Tillsammans tog vi strid för att de apatiska barnen inte skulle avvisas, vi stod sida vid sida för att förföljelse på grund av kön eller sexuell läggning skulle bli asylskäl, att barns asylskäl skulle väga tyngre och det var ni och vi som tvingade socialdemokraterna att gå med på en tillfällig asyllag som gav många tusen papperslösa möjligheten att börja bygga en framtid i Sverige. Jag vet inte hur många möten med flyktingorganisationer, med papperslösa och desperata flyktingar, som bara ni och vi vågade komma till. Och jag kan knappast räkna alla demonstrationer och debatter för asylrätten där jag kunnat instämma i stort sett i varje ord era företrädare sagt.
Men det ser ut som om det där nu är historia. Vi verkar inte förstå varandra längre, inte heller ifråga om flyktingpolitiken. Redan dagen efter riksdagsvalet för ett år sen började det märkas, och när ni kom med en överenskommelse i våras ökade min oro. Inte för att de vackra formuleringarna saknades. Men för att de var så vaga, så slöa, till så lite förpliktigande. Och när jag hörde ert försvar för att ni ingått en överenskommelse om flyktingpolitiken med massavvisningspartiet Moderaterna blev jag faktiskt ännu oroligare. För det är så ihåligt, så lättgenomskådat, så falskt.
Ni pratar om en bred överenskommelse om migrationspolitiken för att stänga Sverigedemokraterna ute från inflytande. Alla borde gå samman för den goda sakens skull, tycker ni. Men jag förstår inte varför ni tycker att Moderaterna som vi dagen före valet gemensamt kritiserade för en massavvisningspolitik nu plötsligt är på rätt sida. Ni vänder kappan efter valresultatet, och som jag ser det är det just det som är att ge Sverigedemokraterna inflytande.
Nu, när vi idag ser det minst sagt magra resultatet av er gemensamma politik, använder ni samma slöa försvar som då. Men det är fortfarande grundfalskt. För att regeringen skall förlora en omröstning i riksdagen krävs att V, S, MP och SD röstar tillsammans för ett annat förslag och hur ofta skulle det kunna hända just i flyktingpolitiken? Nej, just det. Aldrig.
Ni brukar också kräva av oss att vi sluter upp bakom massavvisningspolitiken eftersom det ”är bättre att vara med och påverka än stå vid sidan av”. Men förstår ni verkligen inte vilken förödande utveckling vi skulle gå till mötes om den enda oppositionen i flyktingpolitiken var rasistisk? Och har ni redan glömt att vi trots allt fått igenom en hel del tillsammans utan att sluta upp bakom det vi inte trott på? Och kom ihåg att enda sättet att få till stånd verklig förändring är att delta i och stärka den rörelse som finns utanför de lagstiftande församlingarna. Den tillfälliga lagen hade aldrig varit möjlig utan tiotusentals som krävde förändring på gator och torg. Den rörelsen, som ni länge varit en del av, vänder ni nu ryggen när ni stänger dörren om förhandlingsrummet och tar en kopp kaffe till med utvisningsministern.
Nej, jag tycker inte att varje enskild del i det ni gör i sig går åt fel håll. Jag tycker förstås att det är bra om det blir en ändring för de somaliska familjerna, och kommer att fortsätta att pressa på för att det blir en lagstiftning som ger papperslösa barn rätt till skola. Men vad skall de somaliska familjerna göra i nästan ett helt år till när de tvingas leva skilda åt? Och varför går andra repressiva förslag så snabbt att genomföra medan dessa myrsteg åt rätt håll kräver utredning efter utredning?
Vet ni, Miljöpartiet, vad som kanske är det märkligaste av allt? Det är att den politik ni nu legitimerar egentligen inte har stöd i riksdagen. För det vore kanske en sak om alla andra partier utom ni och vi ville ha en hårdare politik på flyktingområdet. Då vore er strategi kanske begriplig. Fortfarande tveksam, men begriplig. Men så är det ju inte. Det är ju tvärtom. De tre rödgröna partierna kom före valet fram till en gemensam flyktingpolitik som skulle ha varit Europas klart mest mänskliga om den genomförts. Visst har Socialdemokraterna på några punkter lämnat den (med hänvisning till att ni redan gjort det), men långt ifrån allt. Och tre av de borgerliga partierna, FP, KD och C, är trots sina märkliga krumbukter i regeringen ännu för en mer mänsklig politik än den som förs. Men när ni gör upp med regeringen underminerar ni samtidigt alla möjligheter till en mer grundläggande kursändring av politiken.
Så Miljöpartiet, ni accepterar nu alltså Fästning Europa, tvångsavvisningar till länder i krig och i stort sett allt annat i dagens massavvisningspolitik. Och det mest konkreta ni vunnit är möjlig lagändring för familjeåterförening som träder i kraft först om nästan ett år och att Jan Björklund kanske lägger förslag om papperslösa barns rätt till skola till våren. Jag är bedrövad över att säga det, men det kan faktiskt inte kallas något annat än en stor skandal.
Kalle Larsson, flyktingpolitisk talesman för Vänsterpartiet 1998-2010
torsdag, mars 03, 2011
Flyktingblogg och flyktingflopp
Flyktingbloggen är nu igång. Det är ett mycket välkommet initiativ: en partipolitiskt obunden samlingsplats för aktivister, debattörer, politiker och organisationer som arbetar för en mänsklig flyktingpolitik. Artiklar kommer att publiceras på nordiska språk och engelska (flera av deltagarna är från Norge). Den här typen av kunskapsspridning och organiserat tryck har varit betydelsefullt för att svensk flyktingpolitik inte är väsentligt mer restriktiv än idag, och för att det faktiskt har tagits ett och annat beslut i riktig riktning också, som med nedläggning av Utlänningsnämnden och partiell flyktingamnesti flera år senare som en följd av det. Behovet är större än på länge, när främlingsfientlighet blir ett allt viktigare element i det politiska dagordningssättandet i Europa och rätten till asyl allt mer sätts på undantag. Sprid adressen!
Idag har det också tillkommit en migrationspolitisk överenskommelse mellan de fem borgerliga partierna, alltså högerregeringen plus Miljöpartiet. Överenskommelsen säljs in som ett steg framåt för de papperslösas rätt till sjukvård och skola – och att det är Miljöpartiet som har ”drivit igenom” detta. Det är ett spinnande som verkar ha gått hem. Men faktum är att överenskommelsen endast hänvisar till pågående utredningar där det redan har varit klart att man ska finna sådana lösningar. Inget mer precist än detta.
Miljöpartiet har alltså fått igenom – ingenting. Vad har man då sålt ut för att få igenom detta ingenting? Jo, man legitimerar regeringens restriktiva massavvisningspolitik och bryter ett rödgrönt samarbete som på ett historiskt sätt transformerade partilandskapet i migrationsfrågorna och pekade fram mot möjligheten att skifta riktning i politiken. Nu blir det svårare också att bedriva god parlamentarisk oppositionspolitik mot regeringens hårda linje. Överenskommelsen utlovar mest ”samråd” och ”återkommande möten”, där MP ska bindas till den förda politiken. Asylinstitutet urholkas ytterligare, medan fokus riktas mot arbetskraftsinvandring, utan att man ens tar tag i villkoren för människor i denna utsatta position. Sammantaget ett högt pris för Miljöpartiets önskemål att mysa i regeringsvärmen. Extra bra då med initiativ som Flyktingbloggen.
UPPDATERING: Läs också Lars Ohly i Aftonbladet om uppgörelsen.
Idag har det också tillkommit en migrationspolitisk överenskommelse mellan de fem borgerliga partierna, alltså högerregeringen plus Miljöpartiet. Överenskommelsen säljs in som ett steg framåt för de papperslösas rätt till sjukvård och skola – och att det är Miljöpartiet som har ”drivit igenom” detta. Det är ett spinnande som verkar ha gått hem. Men faktum är att överenskommelsen endast hänvisar till pågående utredningar där det redan har varit klart att man ska finna sådana lösningar. Inget mer precist än detta.
Miljöpartiet har alltså fått igenom – ingenting. Vad har man då sålt ut för att få igenom detta ingenting? Jo, man legitimerar regeringens restriktiva massavvisningspolitik och bryter ett rödgrönt samarbete som på ett historiskt sätt transformerade partilandskapet i migrationsfrågorna och pekade fram mot möjligheten att skifta riktning i politiken. Nu blir det svårare också att bedriva god parlamentarisk oppositionspolitik mot regeringens hårda linje. Överenskommelsen utlovar mest ”samråd” och ”återkommande möten”, där MP ska bindas till den förda politiken. Asylinstitutet urholkas ytterligare, medan fokus riktas mot arbetskraftsinvandring, utan att man ens tar tag i villkoren för människor i denna utsatta position. Sammantaget ett högt pris för Miljöpartiets önskemål att mysa i regeringsvärmen. Extra bra då med initiativ som Flyktingbloggen.
UPPDATERING: Läs också Lars Ohly i Aftonbladet om uppgörelsen.
tisdag, augusti 31, 2010
Rödgrön regeringsplattform
Nu är den här. Bland annat innehåller överenskommelsen:
• 100.000 nya jobb-, praktik- och utbildningsplatser
• Satsning på bostadsbyggande – framför allt hyresrätter
• Studiebidraget höjs med 400 kronor och studielån med 200 kronor i månaden
• Kraftig sänkt maxtaxa i förskolan
• Maximalt 100 kronor i timmen för hemtjänst
• Max fem barn per pedagog i förskolan
• Långtidsplan med 100 miljarder i järnvägs- o kollektivtrafiksatsningar
• Tandvården avgiftsfri fram till 24 år
• En heltidsmiljard – och beredskap att lagstifta om stärkt rätt till heltid om det inte kommer framåt avtalsvägen
Det är en bra plattform, som tydligt kontrasterar mot de fyra senaste årens elände. Nu tar vi och vinner valet.
(Expressen listar 18 av förslagen. Se också AB, DN)
• 100.000 nya jobb-, praktik- och utbildningsplatser
• Satsning på bostadsbyggande – framför allt hyresrätter
• Studiebidraget höjs med 400 kronor och studielån med 200 kronor i månaden
• Kraftig sänkt maxtaxa i förskolan
• Maximalt 100 kronor i timmen för hemtjänst
• Max fem barn per pedagog i förskolan
• Långtidsplan med 100 miljarder i järnvägs- o kollektivtrafiksatsningar
• Tandvården avgiftsfri fram till 24 år
• En heltidsmiljard – och beredskap att lagstifta om stärkt rätt till heltid om det inte kommer framåt avtalsvägen
Det är en bra plattform, som tydligt kontrasterar mot de fyra senaste årens elände. Nu tar vi och vinner valet.
(Expressen listar 18 av förslagen. Se också AB, DN)
11
comments
Etiketter
Alliansen,
Konflikt,
miljöpartiet,
Samarbete,
Socialdemokraterna,
val2010,
Vänsterpartiet
Etiketter
Alliansen,
Konflikt,
miljöpartiet,
Samarbete,
Socialdemokraterna,
val2010,
Vänsterpartiet
söndag, juni 28, 2009
Apropå det borgerliga fempartisamarbetet om arbetskraftsimport
Det är inte särskilt överraskande att det förekommer ett fortsatt samarbete mellan de fem borgerliga partierna i riksdagen – alltså de som ingår i nuvarande högerregering samt miljöpartiet – trots det närmare rödgröna samarbetet inför en kommande regeringsbildning. Miljöpartiets beslut att låta sig blir frontfigurer för högerns och arbetsgivarnas beställningsverk med syfte att försvaga asylinstitutionen och underlätta lönedumpning på kapitalets villkor, understryker bara arbetarrörelsens utmaningar i arbetet med ett rödgrönt regeringsalternativ. Om man inte bara vill byta regering, utan också politik, blir det viktigt för arbetarrörelsens organisationer att agera för att begränsa miljöpartiets inflytande i en sådan konstellation.
söndag, juni 14, 2009
söndag, mars 08, 2009
"Är det bra att jobba utomparlamentariskt?"
Genom en dåligt skriven och stundtals obegriplig artikel i Aftonbladet, annonserar Alexander Chamberland att han lämnar ett vänsterborgerligt parti och går med i ett misslyckat vänsterborgerligt parti. Det har jag inga som helst synpunkter på. Jag noterar dock att Aftonbladet kompletterat artikeln med en otroligt märklig webfråga: ”Är det bra att jobba utomparlamentariskt?”
Dels förefaller frågan något märkligt tajmad, med tanke på att artikeln den är kopplad till går ut på att uppmana folk att rösta på Gudrun Schyman i EU-parlamentsvalet så att hon kan bedriva parlamentariskt arbete i EU-parlamentet. I och för sig är det ju helt riktigt att exempelvis en valrörelse är att betrakta som just utomparlamentariskt arbete, eftersom arbetet sker utanför parlamentet. Men något säger mig att sådant skulle uppfattas som spetsfundigt av Aftonbladets webredaktion. Man undrar samtidigt vad det är för förståelse av den politiska verkligheten som leder fram till en sådan frågeställning. Kan man alltså välja att gilla parlamentariskt arbete, och vara mot allt arbete som utförs av fackföreningar, miljöorganisationer, arbetsgivarorganisationer, enfrågeorganisationer politiska ungdomsförbund, och kanske också det politiska partier gör förutom när de röstar i kommunfullmäktige, landsting och riksdag?
Just nu svarar 57% nej på Aftonbladets fråga.
Dels förefaller frågan något märkligt tajmad, med tanke på att artikeln den är kopplad till går ut på att uppmana folk att rösta på Gudrun Schyman i EU-parlamentsvalet så att hon kan bedriva parlamentariskt arbete i EU-parlamentet. I och för sig är det ju helt riktigt att exempelvis en valrörelse är att betrakta som just utomparlamentariskt arbete, eftersom arbetet sker utanför parlamentet. Men något säger mig att sådant skulle uppfattas som spetsfundigt av Aftonbladets webredaktion. Man undrar samtidigt vad det är för förståelse av den politiska verkligheten som leder fram till en sådan frågeställning. Kan man alltså välja att gilla parlamentariskt arbete, och vara mot allt arbete som utförs av fackföreningar, miljöorganisationer, arbetsgivarorganisationer, enfrågeorganisationer politiska ungdomsförbund, och kanske också det politiska partier gör förutom när de röstar i kommunfullmäktige, landsting och riksdag?
Just nu svarar 57% nej på Aftonbladets fråga.
tisdag, oktober 21, 2008
Nödvändig läsning: Aron Etzler
Aron Etzler är fullkomligt lysande på SVT Opinion i dag. Läs denna text och begrunda den noga. Det är ett av de viktigaste inläggen som hittills skrivits om det rödgröna samarbetet. Och slutklämmen är fantastisk:
Nej, ingenting vänsterpartiet försökt hittills, har lyckats. Och det handlar i grund och botten om en strategi som socialdemokraterna följt sedan tjugo år.Läs hela!
Det räcker inte att socialdemokraterna blir de nya moderaterna i valet 2010. Vänsterpartiet och miljöpartiet måste också bli moderater.
Skall socialdemokraterna bli politiskt menlösa, måste koalitionspartierna bli det också. Alla skall med.
onsdag, oktober 08, 2008
En ny fas
Socialdemokraterna och miljöpartiet lanserar i dag ett ”fördjupat” samarbete. Eftersom den politiska rapporteringen i princip är oförmögen att fästa fokus på något annat än det yttre parlamentariska spelet, har den mediala diskussionen kretsat kring regeringspusslande, och kring vänsterpartiets utanförskap.
Utan tvekan kommer detta att få stor betydelse för vänsterpartiet. Vad, beror i ganska stor utsträckning på hur partiet själv lyckas handskas med det uppkomna läget – förmågan till intern omorganisering och politikproduktion. Det kommer säkert att finnas anledning att återkomma till detta.
Men den stora dramatik som är förbunden med dagens utspel rör inte vänsterpartiet. Den rör socialdemokratin.
”Det är en ny fas i svensk politik” sade Mona Sahlin tydligen vid presskonferensen idag. Det är troligen det mest analytiskt riktiga uttalande hon har producerat på länge. Genom utspelet aviseras nämligen ett strukturerat projekt att göra om det socialdemokratiska partiet från ett arbetarrörelseparti till ett renodlat socialliberalt ”värderingsparti”.
Många på vänsterkanten (och inom socialdemokratin, för all del) menar säkert att det där redan har skett för länge sedan. Och naturligtvis har såväl kanslihushögerns härjningar som blairismens locktoner påverkat det socialdemokratiska partiet i Sverige. Men rötterna har funnits där – och det har spelat en konkret roll. De svenska socialdemokraterna har inte självstympat sig på samma sätt som många andra europeiska socialdemokratiska partier.
En helt avgörande nyckelfaktor är förhållningssättet till fackföreningsrörelsen. Göran Persson må ha varit en buffel med kamrersmentalitet. Men han förhöll sig till det som rörde sig i fackföreningsrörelsens (och partiets) led. Det gällde att övertyga, manövrera och kanske bryta ned. Men inte ignorera. Mona Sahlin representerar en annan strömning. Det är en skillnad.
Miljöpartiet är ett borgerligt parti. Inte ett högerparti, men ett rakt igenom borgerligt parti. Detta ger utslag i att partiet kan förefalla progressivt och tjohoigt i många frågor. Men när det kommer till de avgörande frågorna om arbetsmarknad, socialförsäkringar och fördelningspolitik – det som är den framgångsrika svenska välfärdsmodellen; den som inte hade sett likadan ut utan arbetarrörelsens tunga inflytande – befinner sig miljöpartiet på en annan planhalva. Klassintressen trumfar utspelsbedömningar. Detta är ett planerat strukturellt skifte. Ett som betyder mest för socialdemokratin.
Det viktigaste arv som Tony Blair lämnade efter sig för Labour var inte några catchy slogans och glada bilder med Anthony Giddens. Det var kapade band med fackföreningsrörelsen. Och därmed ett i grunden nytt politiskt landskap i Storbritannien.
Mona Sahlin kommer inte att vidkännas några sådana planer. Och LO-ledningen kommer att vissla partilojalt. Men för de socialdemokrater som valt parti utifrån ett ärligt önskemål om att reformera dagens samhälle till något annorlunda och bättre – och de är många – betyder dagens utspel mycket.
Ja, då är det en ny fas i svensk politik.
(Lars Ohlys kommentar)
Utan tvekan kommer detta att få stor betydelse för vänsterpartiet. Vad, beror i ganska stor utsträckning på hur partiet själv lyckas handskas med det uppkomna läget – förmågan till intern omorganisering och politikproduktion. Det kommer säkert att finnas anledning att återkomma till detta.
Men den stora dramatik som är förbunden med dagens utspel rör inte vänsterpartiet. Den rör socialdemokratin.
”Det är en ny fas i svensk politik” sade Mona Sahlin tydligen vid presskonferensen idag. Det är troligen det mest analytiskt riktiga uttalande hon har producerat på länge. Genom utspelet aviseras nämligen ett strukturerat projekt att göra om det socialdemokratiska partiet från ett arbetarrörelseparti till ett renodlat socialliberalt ”värderingsparti”.
Många på vänsterkanten (och inom socialdemokratin, för all del) menar säkert att det där redan har skett för länge sedan. Och naturligtvis har såväl kanslihushögerns härjningar som blairismens locktoner påverkat det socialdemokratiska partiet i Sverige. Men rötterna har funnits där – och det har spelat en konkret roll. De svenska socialdemokraterna har inte självstympat sig på samma sätt som många andra europeiska socialdemokratiska partier.
En helt avgörande nyckelfaktor är förhållningssättet till fackföreningsrörelsen. Göran Persson må ha varit en buffel med kamrersmentalitet. Men han förhöll sig till det som rörde sig i fackföreningsrörelsens (och partiets) led. Det gällde att övertyga, manövrera och kanske bryta ned. Men inte ignorera. Mona Sahlin representerar en annan strömning. Det är en skillnad.
Miljöpartiet är ett borgerligt parti. Inte ett högerparti, men ett rakt igenom borgerligt parti. Detta ger utslag i att partiet kan förefalla progressivt och tjohoigt i många frågor. Men när det kommer till de avgörande frågorna om arbetsmarknad, socialförsäkringar och fördelningspolitik – det som är den framgångsrika svenska välfärdsmodellen; den som inte hade sett likadan ut utan arbetarrörelsens tunga inflytande – befinner sig miljöpartiet på en annan planhalva. Klassintressen trumfar utspelsbedömningar. Detta är ett planerat strukturellt skifte. Ett som betyder mest för socialdemokratin.
Det viktigaste arv som Tony Blair lämnade efter sig för Labour var inte några catchy slogans och glada bilder med Anthony Giddens. Det var kapade band med fackföreningsrörelsen. Och därmed ett i grunden nytt politiskt landskap i Storbritannien.
Mona Sahlin kommer inte att vidkännas några sådana planer. Och LO-ledningen kommer att vissla partilojalt. Men för de socialdemokrater som valt parti utifrån ett ärligt önskemål om att reformera dagens samhälle till något annorlunda och bättre – och de är många – betyder dagens utspel mycket.
”En framtida regering som jag leder kan aldrig kompromissa i de ekonomiska frågorna”Säger Mona Sahlin. En kompromisslös borgerlig politik alltså. På en annan planhalva än fackets.
Ja, då är det en ny fas i svensk politik.
(Lars Ohlys kommentar)
fredag, augusti 29, 2008
Nyttan med EU
Ett flagrant exempel på varför EU är bra för borgare. En redan rättmätigt impopulär regering kan låta bli att komma med förslag om att ytterligare strömlinjeforma och kommersialisera den redan chockerande strömlinjeformade och enahanda svenska pressen – och bara lämna över frågan till att blötas och malas i EU-systemet. Man backar för politiskt tryck som kan skapas på hemmaplan (glädjande, förstås) men räknar med att saken kommer tillbaka som något halvruttet och trekvartsglömt, som man bara får svälja utan vidare krusiduller (läs: allmän debatt)
Exemplet är också till hjälp för att begripa det naturliga i att miljöpartiet vill göra sig regeringsfähigt genom att ”modifiera” sin syn på EU. För ett borgerligt parti med det urbant radikala poserandet som affärsidé, är EU ett svårlaget bekvämt ställe att lämna sina ideal till kemtvätt, samtidigt som man bedyrar för dem som då och då undrar, att man minsann har kvar dem, ämnade att plockas fram renare än någonsin, vid högtidliga tillfällen som man dessvärre inte helt säker kan säga just nu om man hinner närvara på.
Jens Holm skriver också om presstödet.
Exemplet är också till hjälp för att begripa det naturliga i att miljöpartiet vill göra sig regeringsfähigt genom att ”modifiera” sin syn på EU. För ett borgerligt parti med det urbant radikala poserandet som affärsidé, är EU ett svårlaget bekvämt ställe att lämna sina ideal till kemtvätt, samtidigt som man bedyrar för dem som då och då undrar, att man minsann har kvar dem, ämnade att plockas fram renare än någonsin, vid högtidliga tillfällen som man dessvärre inte helt säker kan säga just nu om man hinner närvara på.
Jens Holm skriver också om presstödet.
tisdag, maj 20, 2008
Bred allians för kringskuret folkstyre
Det finns väldigt mycket att säga att om den debattartikel som fem av de borgerliga partierna – högeralliansen i regering plus miljöpartiet – preseterar i DN, angående ny grundlag. Jag har inte tillräcklig tid och ork just nu.
Men det är bara att konstatera, att de är något viktigt på spåret, när så pass ”tråkig” fråga väcker ett sådant jubel hos den samlade aktivistiska högerkanten; från nyliberaler till nyfasicster, via nyparlamenterande centerpartister.
Jublet är berättigat. De utlovade grundlagsändringar som miljöpartiet nu lallar med i, utgör den formella bekräftelsen av den allt mer tydligt reaktionära borgerlighetens reella politiska instinkter: att begränsa folkstyrets räckvidd och djup, och i samsvar med det minska det politiska systemets förmåga att uttrycka kollektiva intressen, för att istället allt mer få karaktären av ett kommersialiserat sällsskapsspel med självreproducerande samhällseliter som samförstådda aktörer.
Den svenska grundlagen är på intet sätt perfekt. Men den är både principiellt och praktiskt sett progressiv, inte minst som ett resultat av arbetarrörelsens och vänsterns framstötar under efterkrigstiden. Det borgarna nu presenterar är ett frontalangrepp, som de inte tidigare varit förmögna att på allvar på till stånd. Vi får nu framskridna planer på författningsdomstol där borgerliga jurister ska överpröva riksdagsbeslut. Vad ”stärkt kommunalt självstyre” betyder för partier som har sin medlemsbas i Täby, Danderyd och Vellinge behöver vi inte tvivla så hårt om. Och så förslag om skilda valdagar: ett beprövat sätt att sänka genomslagskraften i de politiska valen och framför allt valdeltagandet; ett bekvämt sätt att öka den borgerliga röstandelen. Bland annat.
I ”utbyte” mot en demokratisk jättedevalvering får miljöpartiet tillslängt sig en skrivning om trängselavgifter. Det säger det mesta om det partiet.
Grundlagsfrågan ställer en mer allmän problematik som på ett konkret sätt bör intressera medlemmar och partiledning i vänsterpartiet – men också alla de socialdemokrater som kan tänka sig att åtminstone i tillspetsade lägen överväga att låta regeringsmakten underordnas politikens innehåll. Det vore naturligtvis otroligt illa med ytterligare år av högerregering. Vi måste vara beredda att slänga in – och ibland bort – både slit, stolthet och principer för att slippa den situationen. Men, det finns värre saker än en fortsatt högerregering efter en valförlust: exempelvis att vi får samma politik oavsett valresultat.
Det är viktigt att fundera över hur detta kan undvikas. Miljöpartiet kan kanske vara en del av ett alternativ till dagens regering. Men i nämnda politiska diskussion kan partiet inte vara en bidragsgivare, bara ett problem som måste förstås och hanteras.
Men det är bara att konstatera, att de är något viktigt på spåret, när så pass ”tråkig” fråga väcker ett sådant jubel hos den samlade aktivistiska högerkanten; från nyliberaler till nyfasicster, via nyparlamenterande centerpartister.
Jublet är berättigat. De utlovade grundlagsändringar som miljöpartiet nu lallar med i, utgör den formella bekräftelsen av den allt mer tydligt reaktionära borgerlighetens reella politiska instinkter: att begränsa folkstyrets räckvidd och djup, och i samsvar med det minska det politiska systemets förmåga att uttrycka kollektiva intressen, för att istället allt mer få karaktären av ett kommersialiserat sällsskapsspel med självreproducerande samhällseliter som samförstådda aktörer.
Den svenska grundlagen är på intet sätt perfekt. Men den är både principiellt och praktiskt sett progressiv, inte minst som ett resultat av arbetarrörelsens och vänsterns framstötar under efterkrigstiden. Det borgarna nu presenterar är ett frontalangrepp, som de inte tidigare varit förmögna att på allvar på till stånd. Vi får nu framskridna planer på författningsdomstol där borgerliga jurister ska överpröva riksdagsbeslut. Vad ”stärkt kommunalt självstyre” betyder för partier som har sin medlemsbas i Täby, Danderyd och Vellinge behöver vi inte tvivla så hårt om. Och så förslag om skilda valdagar: ett beprövat sätt att sänka genomslagskraften i de politiska valen och framför allt valdeltagandet; ett bekvämt sätt att öka den borgerliga röstandelen. Bland annat.
I ”utbyte” mot en demokratisk jättedevalvering får miljöpartiet tillslängt sig en skrivning om trängselavgifter. Det säger det mesta om det partiet.
Grundlagsfrågan ställer en mer allmän problematik som på ett konkret sätt bör intressera medlemmar och partiledning i vänsterpartiet – men också alla de socialdemokrater som kan tänka sig att åtminstone i tillspetsade lägen överväga att låta regeringsmakten underordnas politikens innehåll. Det vore naturligtvis otroligt illa med ytterligare år av högerregering. Vi måste vara beredda att slänga in – och ibland bort – både slit, stolthet och principer för att slippa den situationen. Men, det finns värre saker än en fortsatt högerregering efter en valförlust: exempelvis att vi får samma politik oavsett valresultat.
Det är viktigt att fundera över hur detta kan undvikas. Miljöpartiet kan kanske vara en del av ett alternativ till dagens regering. Men i nämnda politiska diskussion kan partiet inte vara en bidragsgivare, bara ett problem som måste förstås och hanteras.
måndag, maj 12, 2008
Grön profet
I tidningen Göteborgs fria skriver miljöpartisten László Gönczi, den aggressivt grönflummiga småborgerlighetens nestor, en ledare som på ett närmast övertydligt sätt visar kortslutningen av ”varken-höger-eller-vänster-ekologism” och gammal unken punschhöger.
Artikeln går ut på att de strejkande sjuksköterskorna har för hög lön. Ty,
Hans Linde skriver mer och bättre.
Artikeln går ut på att de strejkande sjuksköterskorna har för hög lön. Ty,
Världen behöver en mänsklighet som ägnar sig åt frid i stället för prylhysteri. Fred i stället för vapen och människor som väljer solidaritet i stället för gruppegoistisk kamp för högre löner.Jo. Låt oss bara fundera över om odla den mänskligheten ska kommenderas fram i Lászlos fantasi eller odlas i hans komposthög.
Hans Linde skriver mer och bättre.
fredag, april 25, 2008
Grönt vare' här
Själv blev jag ganska upprymd när jag hittade den jättekonstiga debattartikeln som Grön ungdoms talerör presterat i DN idag. Den klargör i och för sig ingenting, men kanske kan den ändå bidra till att fler begriper miljöpartiets politiska position som ett vänsterborgerligt parti utan egentligt begrepp om fackliga frågor och välfärdens strategiska utmaningar. Det betyder inte att de inte ska ingå i någon sorts rödgrön regeringskoalition efter valet. Men då måste det vara utifrån en realistisk bedömning av vad detta är för parti. Hur som helst är Birger Schlaugs sågning av artikelns sakinnehåll mycket underhållande.
Mia Sand kommenterar också, hos Vänsterns studentförbund. Bildidén därifrån.
tisdag, oktober 09, 2007
Borgerlighetens diskreta harm
Att miljöpartiet skulle göra ett utspel likt det Peter Eriksson gör idag var väntat. Budgetprocessen har gjort det tydligt att skillnaderna mellan miljöpartiet och högerregeringen krymper och att miljöpartiet för tillfället inte har något eget av intresse att komma med. Den allmänna samhällsdebatten har också delvis vridit miljö- och klimatfrågorna ur händerna på miljöpartiet. Det var länge sedan miljöpartiet hade den tydligaste miljöpolitiken, men partiets namn har gjort att det kunnat håva in en del bekymrade röster. Så är det fortfarande, men i mindre utsträckning än förut. Miljöpartiet har därför – medvetet ibland, omedvetet ibland – strävat efter att framställa sig ett urbant, vänsterborgerligt parlaments- och medieparti. Den senaste månaden har partiet befunnit sig i skymundan, och då växer utspelsviljan.
Nu uppstår förstås viss kalabalik bland ledarskribenter och politiska kommentatorer. Det ska lekas politik och det ska spekuleras i regeringskoalitioner. Det får tålas. Men det är viktigt att inte tappa perspektiven, att se det politiska landskapet.
Det finns sex aktiva borgerliga partier i Sverige i dag.
Fyra av dem är högerpartier som regerar tillsammans. Det är partier som konvergerat mot varandra, och kunnat göra det enklare, eftersom de har en svag medlemsstruktur men starkt stöd i den mediala eliten och ett tryck på sig från organiserade kapitalintressen. Det är första gången i modern tid som Sverige styrs av en regering med bara högerpartier. Vid de tidigare tillfällen under efterkrigstiden som vi har haft borgerliga regeringen, har några av partierna varit borgerliga vänsterpartier; folkpartiet, centerpartiet med sina egenheter och i viss mån också kristdemokraterna sist det begav sig. Nu är situationen en annan. Folkpartiet och centerpartiet står i viktiga avseenden till höger om moderaterna och några borgerliga vänsterpartier – sådana som kraftfullt försvarar liberala fri- och rättigheter och som har något slags medmänskligt välfärdsideal – finns det inte i denna regering.
Miljöpartiet utgör nu borgerlighetens vänsterflank. Det är inte en ny situation som uppstått efter valet. Så var det också före valet, under den tid då miljöpartiet, tillsammans med vänsterpartiet, utgjorde ett parlamentariskt stöd till den socialdemokratiska regeringen. Miljöpartiet visade det tydligt genom sin brist på förståelse för vikten av en stark arbetsrätt, för gemensamma lösningar inom välfärden och för ett sammanhållet och heltäckande socialförsäkringssystem byggd på inkomstbortfallsprincipen – med andra ord den nordiska välfärdsmodellens själva grundvalar. I några fall röstade partiet också med de borgerliga och drev igenom exempelvis en urholkning av Las och underlättande för privatskolor.
Det sjätte borgerliga partiet är Sverigedemokraterna, ett extremhögerparti som inte kommer att komma ifråga för allmänborgerlig samverkan så länge de inte har fler röster. Men det är ju tyvärr något som kan ändras snabbt. Den nuvarande regeringens politik hjälper till. Alternativt kan något av de mer etablerade borgerliga partierna, låt oss kalla det folkpartiet, göra särskilda utfall före valet för att ”täcka upp” sådana röster. Resultatet blir minst lika otäckt.
Nåväl. Miljöpartiets utveckling är inte så märklig. Alla partier som vill posera som vänster i ”värderingsfrågor” men som saknar band till arbetarrörelsen – eller kapar dem – kommer att bli dystra vindflöjlar som viftar i kapp med det ”liberala” etablissemanget. Då kan man landa var som helst för den parlamentariska maktens skull. Se på de tyska gröna. Bortsett från att Peter Eriksson knappast besitter Joscha Fischers vältalighet och karisma, är det mer än tänkbart att vi vid behov får se svenska miljöpartister tala sig varma för EU:s överstatlighet och marknadsfundamentalism, militära interventioner både här och där, och fortsatta nedskärningar i den gemensamma sektorn.
Samma sak har hänt och händer med de socialdemokratiska partier som lättar bort från arbetarrörelsen. De socialdemokrater som har fått för sig att val vinns i och av de välbärgade mellanskikten i Stockholms innerstad, gillar alltså miljöpartiet. Och så blir det för all del också i vänstersocialistiska partier. Det sorglustiga intermezzot med Vägval Vänster är ett närliggande exempel.
Men vad då med regeringsfrågan? Det gäller att börja i en helt annan ände! Arbetarrörelsen och vänstern måste fortsätta diskutera och bygga ett politiskt alternativ till högerns välfärdsslakt. Ett alternativ som pekar fram mot en annan samhällsutveckling istället för att fastna i ett föraktligt duttande (läs förresten Josefin Brinks kommentar till duellen mellan Sahlin och Reinfeldt häromdagen). Ett sådant alternativ kan skapa hopp och bidra till mobilisering och organisering.
Då kommer också miljöpartiet att förhålla sig till det. Om ett sådant alternativ utkristalliserar sig, kommer det nog fortfarande att finnas ett utrymme för ett borgerligt vänsterparti. Var miljöpartiet hamnar i regeringsfrågan blir då en senare – och faktiskt inte lika intressant – fråga. Därför finns det heller inte någon större anledning att gå i taket över Peter Erikssons utspel eller gå till hätska angrepp mot miljöpartiet. Om miljöpartiet vill närma sig nästa val med inställningen att den borgerliga politiken var rätt bra – var min gäst. Miljöpartiet kan efter valet vara en mer organiserad del av borgerligheten, men också mycket väl ingå i en majoritetskonstellation på vänsterkanten. Det senare kanske till och med är det bästa, för att få en stabil parlamentarisk majoritet för förändring.
Men då är nyckelordet förändring. Och det går inte att förhandla fram förändring, oavsett vad partierna som sitter vid förhandlingsbordet kallar sig. Det behövs ett annat sorts tryck.
Klart är att en regering som innehåller andra partier men för samma politik som den nuvarande inte är värt så mycket stöd. Och inte kommer att få det av väljarna heller.
PS. Läs gärna Hanna Löfqvists inlägg på temat.
Nu uppstår förstås viss kalabalik bland ledarskribenter och politiska kommentatorer. Det ska lekas politik och det ska spekuleras i regeringskoalitioner. Det får tålas. Men det är viktigt att inte tappa perspektiven, att se det politiska landskapet.
Det finns sex aktiva borgerliga partier i Sverige i dag.
Fyra av dem är högerpartier som regerar tillsammans. Det är partier som konvergerat mot varandra, och kunnat göra det enklare, eftersom de har en svag medlemsstruktur men starkt stöd i den mediala eliten och ett tryck på sig från organiserade kapitalintressen. Det är första gången i modern tid som Sverige styrs av en regering med bara högerpartier. Vid de tidigare tillfällen under efterkrigstiden som vi har haft borgerliga regeringen, har några av partierna varit borgerliga vänsterpartier; folkpartiet, centerpartiet med sina egenheter och i viss mån också kristdemokraterna sist det begav sig. Nu är situationen en annan. Folkpartiet och centerpartiet står i viktiga avseenden till höger om moderaterna och några borgerliga vänsterpartier – sådana som kraftfullt försvarar liberala fri- och rättigheter och som har något slags medmänskligt välfärdsideal – finns det inte i denna regering.
Miljöpartiet utgör nu borgerlighetens vänsterflank. Det är inte en ny situation som uppstått efter valet. Så var det också före valet, under den tid då miljöpartiet, tillsammans med vänsterpartiet, utgjorde ett parlamentariskt stöd till den socialdemokratiska regeringen. Miljöpartiet visade det tydligt genom sin brist på förståelse för vikten av en stark arbetsrätt, för gemensamma lösningar inom välfärden och för ett sammanhållet och heltäckande socialförsäkringssystem byggd på inkomstbortfallsprincipen – med andra ord den nordiska välfärdsmodellens själva grundvalar. I några fall röstade partiet också med de borgerliga och drev igenom exempelvis en urholkning av Las och underlättande för privatskolor.
Det sjätte borgerliga partiet är Sverigedemokraterna, ett extremhögerparti som inte kommer att komma ifråga för allmänborgerlig samverkan så länge de inte har fler röster. Men det är ju tyvärr något som kan ändras snabbt. Den nuvarande regeringens politik hjälper till. Alternativt kan något av de mer etablerade borgerliga partierna, låt oss kalla det folkpartiet, göra särskilda utfall före valet för att ”täcka upp” sådana röster. Resultatet blir minst lika otäckt.
Nåväl. Miljöpartiets utveckling är inte så märklig. Alla partier som vill posera som vänster i ”värderingsfrågor” men som saknar band till arbetarrörelsen – eller kapar dem – kommer att bli dystra vindflöjlar som viftar i kapp med det ”liberala” etablissemanget. Då kan man landa var som helst för den parlamentariska maktens skull. Se på de tyska gröna. Bortsett från att Peter Eriksson knappast besitter Joscha Fischers vältalighet och karisma, är det mer än tänkbart att vi vid behov får se svenska miljöpartister tala sig varma för EU:s överstatlighet och marknadsfundamentalism, militära interventioner både här och där, och fortsatta nedskärningar i den gemensamma sektorn.
Samma sak har hänt och händer med de socialdemokratiska partier som lättar bort från arbetarrörelsen. De socialdemokrater som har fått för sig att val vinns i och av de välbärgade mellanskikten i Stockholms innerstad, gillar alltså miljöpartiet. Och så blir det för all del också i vänstersocialistiska partier. Det sorglustiga intermezzot med Vägval Vänster är ett närliggande exempel.
Men vad då med regeringsfrågan? Det gäller att börja i en helt annan ände! Arbetarrörelsen och vänstern måste fortsätta diskutera och bygga ett politiskt alternativ till högerns välfärdsslakt. Ett alternativ som pekar fram mot en annan samhällsutveckling istället för att fastna i ett föraktligt duttande (läs förresten Josefin Brinks kommentar till duellen mellan Sahlin och Reinfeldt häromdagen). Ett sådant alternativ kan skapa hopp och bidra till mobilisering och organisering.
Då kommer också miljöpartiet att förhålla sig till det. Om ett sådant alternativ utkristalliserar sig, kommer det nog fortfarande att finnas ett utrymme för ett borgerligt vänsterparti. Var miljöpartiet hamnar i regeringsfrågan blir då en senare – och faktiskt inte lika intressant – fråga. Därför finns det heller inte någon större anledning att gå i taket över Peter Erikssons utspel eller gå till hätska angrepp mot miljöpartiet. Om miljöpartiet vill närma sig nästa val med inställningen att den borgerliga politiken var rätt bra – var min gäst. Miljöpartiet kan efter valet vara en mer organiserad del av borgerligheten, men också mycket väl ingå i en majoritetskonstellation på vänsterkanten. Det senare kanske till och med är det bästa, för att få en stabil parlamentarisk majoritet för förändring.
Men då är nyckelordet förändring. Och det går inte att förhandla fram förändring, oavsett vad partierna som sitter vid förhandlingsbordet kallar sig. Det behövs ett annat sorts tryck.
Klart är att en regering som innehåller andra partier men för samma politik som den nuvarande inte är värt så mycket stöd. Och inte kommer att få det av väljarna heller.
PS. Läs gärna Hanna Löfqvists inlägg på temat.
onsdag, juli 18, 2007
Arbetskraftsinvandring som stickspår
Regeringens förslag om arbetskraftsinvandring är naturligtvis ytterligare ett steg för att underlätta dumpningstryck på den svenska arbetsmarknaden, även om man inte går så långt som Svenskt näringsliv egentligen önskar. Det är bra om möjligheterna till välordnad arbetskraftsutbyte ökar. Vänsterpartiet har länge velat se en översyn av reglerna. Den parlamentariska utredning som tillsattes av den socialdemokratiska regeringen kom också överens om praktiska förenklingar. Det regeringen gör nu, när den går fram med en samtidig departementspromemoria, är att lyfta det som fyra av fem borgerliga partier; alltså moderaterna, centern, kristdemokraterna och miljöpartiet, hade med i en reservation; nämligen att bedömningen om arbetskraftsbrist inte skulle göras av arbetsmarknadens parter och AMS, utan av arbetsgivaren. (Folkpartiets representant Mauricio Rojas försökte sig på en övergripande ”kompromisslösning”, men folkpartiet är fortsättningsvis med i samma bås som de andra borgarna). Förslagen ska nu resmissbehandlas innan regeringen lägger sin proposition.
Den kanske största effekten av förslaget rör dock inte arbetsmarknaden, utan flyktingpolitiken. Regeringen använder nu alldeles uppenbart frågan om arbetskraftsinvandring som ett stickspår för att retoriskt misstänkliggöra alla asylsökandes skyddsbehov och politiskt ducka för behovet av förbättringar i den mycket strikta svenska flyktingpolitiken. Detta är en manöver värdig det nya moderaterna. Samma moderater som tillsammans med socialdemokraterna utgjorde en järnaxel i svensk flyktingpolitik efter 1990, fortsätter föra samma politik, men försöker ge sken av att man erbjuder ”nya möjligheter”.
Om själva arbetskraftsinvandringsfrågan har jag skrivit mycket mer utförligt tidigare; här.
Om regeringens förslag har Kalle Larsson kommit med kommentarer och själv skrivit förtjänstfullt här och här. Jag tar med ett längre citat nedan:
Den kanske största effekten av förslaget rör dock inte arbetsmarknaden, utan flyktingpolitiken. Regeringen använder nu alldeles uppenbart frågan om arbetskraftsinvandring som ett stickspår för att retoriskt misstänkliggöra alla asylsökandes skyddsbehov och politiskt ducka för behovet av förbättringar i den mycket strikta svenska flyktingpolitiken. Detta är en manöver värdig det nya moderaterna. Samma moderater som tillsammans med socialdemokraterna utgjorde en järnaxel i svensk flyktingpolitik efter 1990, fortsätter föra samma politik, men försöker ge sken av att man erbjuder ”nya möjligheter”.
Om själva arbetskraftsinvandringsfrågan har jag skrivit mycket mer utförligt tidigare; här.
Om regeringens förslag har Kalle Larsson kommit med kommentarer och själv skrivit förtjänstfullt här och här. Jag tar med ett längre citat nedan:
Det kommer att behöva sägas många gången den kommande tiden: Vänsterpartiet - och LO - är för en ökad arbetskraftsinvandring. Vänsterpartiet var ett av de partier som först motionerade om att se över behovet och reglerna för arbetskraftsinvandring, för snart tio år sen. Men det vi, såväl som LO, förespråkar är en utformning som garanterar att den som kommer hit inte utnyttjas till sämre villkor och lägre lön och vi försvarar asylrätten. Svårare än så är det inte, hur vore det om man från högerhåll bemötte våra verkliga argument?
Att miljöpartiet saknar grundläggande insikt om betydelsen av att stärka facket - inte försvaga det - för att försvara rättigheter på arbetsmarknaden är också det väl känt. Deras insatser för att luckra upp arbetsrätten har varit godis för kapitalet i ett antal år nu. Det som förvånar mig (lite) är att de inte ser några risker för asylrätten med utformningen av arbetskraftsinvandring. I Göteborgsposten (ännu inte på nätet) kan man läsa:"Miljöpartiets Bodil Ceballos går däremot helt på regeringens linje och avfärdar resonemanget om urholkad asylrätt som "löjligt". - Vår enda invändning är att det inte går tillräckligt långt, det här är ett tillfälle att reglera statusen för dem som lever gömda, säger hon."Nu skall vi se här. Om regeringen ville reglera statusen för de som lever gömda hade det varit en enkel sak. Då hade man beslutat om papper åt (alla) papperslösa, vilket både vänstern och miljöpartiet drivit länge. Men vad menar miljöpartiet med att detta skulle ha med frågan om arbetskraftsinvandring att göra? Är det verkligen möjligt att man skulle kunna tänka sig att bara de gömda som har arbete skulle få stanna? Men de andra då? Som inte - på grund av av ålder, tidigare upplevelser eller diskriminering på den svenska arbetsmarknaden - kunnat skaffa sig ett jobb? Vad med dom?
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
