Ska Sveriges ekonomiska politik avgöras i EU?

Det här pressmeddelandet från i fredags förtjänar läsning och begrundan. Vänsterpartiets Jacob Johnson sätter efter ett möte i riksdagens EU-nämnd fingret på en ständigt pågående med så gott som aldrig diskuterad utveckling. Nu handlar det om att EU:s finansministrar på tisdag kommer att ta ytterligare steg för att strömlinjeforma den ekonomiska politiken i de olika EU-länderna – i en riktning som i sig aldrig får prövas i val. Bland annat:

- EU-förespråkarna försöker ofta låtsas att det här är något opolitiskt, men det blir uppenbart på mötena att det handlar om djupt politiska vägval för ett land. Tjeckiens finansminister Kalousek ursäktade sig till exempel på mötet i juli att man misslyckats med tidigare åtstramningspaket på grund av ”politisk populism” och att han var beredd att avgå om han inte lyckades i sin ambition att gå EkoFin till mötes. Det är som om han står till svars i första hand inför EU-apparaten, och inte inför väljarna.

- På samma möte säger ordföranden för Österrikes konservativt kristna parti ÖVP, Wilhelm Molterer, att EkoFins yttrande kommer att göra hans eget arbete med att skära i utgifterna ”lättare”.

- Det är också ett tema som återkommer – hur EU-beslut ger regeringarna ett sätt att undvika ansvar när de vill driva igenom politiska förslag som de inte har stöd för hos befolkningen, säger Jacob Johnson.

Rubriken på pressmeddelandet är alltså ”Ska Sveriges ekonomiska politik avgöras i EU? Strikt taget är det förstås så att viktiga delar av den svenska ekonomiska politiken redan avgörs i EU. Peter Wallenberg visste vad han pratade om, när han några år innan det svenska medlemskapet slog fast detta inför svensk-amerikanska handelskammaren i New York:

Inträdet i EG kommer att medföra de mest dramatiska förändringarna i Sverige på 100 år - ja, kanske någonsin. Följden blir omfattande neddragningar inom den offentliga sektorn, frysta transfereringar och privata lösningar inom samhällsservicen.

EU-frågan handlar om detta. Och om hur fler områden försvinner från det som de folkvalda har möjlighet att fatta beslut om och är ansvariga inför folket för. EU-systemet har en inbyggd dynamik – ett marknadsfundamentalistiskt driv som på sin väg mosar de sociala välfärdsstrukturer som återstår i de europeiska länderna, och en överstatlig byråkrati som skyfflar undan makt från de arenor som folkstyret konkret kan nå. De två delarna – överstatligheten och marknadsfundamentalismen – har ett symbiotiskt förhållande.



[Relaterat, tidigare och nyligen]
På bloggen: Statsbygge från takterass.
Mikael Nyberg: Kapitalets våta dröm
Pierre Gilly: EU tog över
Jens Holm: EU:s kamp mot svensk välfärd fortsätter