Statsbygge från takterass

Så har alltså de europeiska eliterna fått sig ett nytt konstitutionsförslag (eller mer precist ett ”mandat” därtill; ändringsmandatet finns som Annex I). Efter svettiga förhandlingar om skitfrågor – grävande journalister har rapporterat om hela tre skjortbyten – har EU-ländernas ledare nöjt kunnat konstatera att de fortfarande är överens med sig själva, och om vikten av att förkrympningen av folkstyret i Europas länder kan fortgå.

Det nya förslaget är i princip detsamma som det gamla; ni vet det som under märkliga former framarbetades av en grupp huvudsakligen bestående av äldre herrar (konventets medelålder var nästan 70), ledda av en riktigt gammal högerstöt, Frankrikes ex-president Valéry Giscard d’Estaing, prackades på motsträviga européer med grandiosa kampanjer samt sändes ut i rymden, för att därefter förkastas i folkomröstningar i Holland och Frankrike.

Därmed återstår också den allvarliga kritik som kan riktas mot förslaget, och skulle kunna sammanfattas längs tre linjer:

* EU-staten fortsätter att ta form
Många fler områden blir föremål för överstatlighet. EU utvidgar sina egna befogenheter och tillåter sig själv att fortsätta med det. Civilrätt och straffrätt blir kraftfullt föremål för överstatlighet. Det fritt svävande federalistparlamentet i Bryssel/Strasbourg får ökad makt på bekostnad av de nationella parlamenten. Allt detta begränsar naturligtvis vanligt folks demokratiska inflytande och ökar eliternas . Den allmänna debatten, den folkliga möjligheten att påverka politiken mellan valen, och att i praktiken göra det genom meningsfulla val är, trots stora brister, oändligt mycket mer stark, reell, organisk, på nationell nivå än på EU-nivå. EU-arenan är toppolitikernas, byråkraternas och lobbyisternas. De vill lösgöra sig från folkliga tyngder, från besväret att emellanåt behöva uppträda på denna arena som representanter, och istället vara där som plyschfåtöljsuveräner. Det är detta de uppskattar med EU-systemet; det är åt detta håll som deras vedermödor syftar.

* Marknadsfundamentalismen fortsätter att befästas
Marknaden är vägen, sanningen och livet. Nationella lagar som tillkommit eller planeras för att uppfylla regionalpolitiska mål, jämlikhetssträvanden, miljömål, konsumentskydd, hälsomål (alkoholpolitik! Se nedan) prövas mot marknadens ”frihet”. Offentlig upphandling, statliga monopol, arbetarskydd, nationell reglering av tjänstemarknaden – allt blir föremål för kontinuerliga angrepp av det nyliberalt uppskruvade maskineriet. De institutioner som inspirerades av nyliberalismens framstötar under 1980-talets slut och 1990-talets början, blir fortsatt viktiga för unionens funktionssätt och upphöjs till konstitutionella element. Inflationsmål är överordnad arbetslöshetsbekämpning, budgetnedbantning är viktigare än sociala investeringar. Unionens motor, kommissionen, kommer att ha ett ännu kraftigare basdokument att basera sitt arbete på.

* Militariseringen av unionen fortsätter
Medlemsländer anmodas stärka sin militära kapacitet. Krigsmaterielfrågor ska samordnas genom en byrå. EU:s militära funktioner ska ytterligare samordnas med Nato. EU blir helt enkelt en militärallians. Det blir också formellt meningslöst att tala om ”alliansfrihet” för länder som Sverige. En utrikesminister ska utses och nationella tonlägen i utrikesfrågor därmed skruvas ned till tystnad.

Vad har då den svenska regeringens förhållningssätt varit till denna utveckling; som på samtliga punkter går emot folkopinionen i Sverige? Jo, att som tidigare aviserats excellera i att rycka på axlarna. Fredrik Reinfeldt hyllar i en debattartikel istället den ”outtröttlige” Angela Merkel.

Reinfeldts ståndpunkt är dock begriplig. Toppmötets sätt att ”lösa” problemet med att återkomma med samma impopulära förslag som sist, står i nära samklang med de nya moderaternas politiska kommunikation. Exempel (några pekas ut även i SvD:s sammanfattning):

* Konstitutionen ska vara en konstitution, men kallas ”reformfördrag”
* Utrikesministern ska inte heta utrikesminister utan ”hög representant för utrikes- och säkerhetspolitik”
* EU-rätten ska ha företräde före nationell rätt, men den text som påpekar detta har ersatts med en förklaring om att så är det redan, genom domstolspraxis.
* Några hänvisningar till symboler tas symboliskt bort. Kvar är skrivningar om att unionen inspirerats av Europas ”humanistiska arv”, vilket gjort att Europa har utvecklat ”universella värden” om bland annat ”frihet, demokrati, jämlikhet”.

Att vår nuvarande regering på ett förstrött sätt gillar utvecklingen i EU är alltså inte särskilt konstigt. Men socialdemokratin då?

För ett tag sedan kom det ännu ett flagrant exempel på vad EU-systemet konkret innebär för svensk politik, när EU-domstolen bestämde att svenska regleringar av alkoholimport, och de folkhälsoskäl som de baseras på, inte ägde giltighet när de konfronterades med kravet på fri rörlighet på varor.

Tidigare folkhälsominister Morgan Johansson (s) var då ute och dundrade mot regeringen. Dundrandet gällde vid det tillfället regerings ”ledarskap”; dåliga förberedelser, synpunkter på presskonferensens upplägg och annat. Jaha, liksom. En illustration av vad EU-bundenheten gör med den svenska debatten. Lite senare tycks Johansson skärpt upp sig lite grann och faktiskt diskuterat den grundläggande politiska problematiken i kammaren. Gott så, och jag skulle vara minst lika glad som Peter Gustavsson om detta verkligen var en indikation på ”förnyelse i EU-politiken” hos socialdemokraterna.

Tyvärr är det nästan ingenting som tyder på det. Mona Sahlins beskrivning av ”ett EU som nu blir alltmer vänster och lyfter de sociala rättigheterna” svävar helt fritt från verkligheten. Och hennes kommentar till ett konstitutionsförslag som traskar vidare mot byggandet av en EU-stat är en uttryckt förhoppning om ”arbetsro”!

Jag har tidigare skrivit att EU-frågan inte alls är ett stort hinder för ett eventuellt regeringssamarbete på vänsterkanten. Så är det – om man som politiska ”analytiker” älskar att göra, syftar på principfrågan om utträde. Det är för vänsterpartiet en naturlig politisk slutsats att Sverige bör lämna EU. Det är samtidigt inte en fråga som behöver splittra en regering. På samma sätt som man i Norge lagt frågan om eventuellt inträde i EU åt sidan kan man lägga den diskussionen åt sidan under en mandatperiod – såvida det inte finns något extraordinärt som specifikt aktualiserar den. Däremot är den faktiska synen på EU-politiken inte alls oproblematisk. Den påverkar synen på politikens möjligheter. Menar socialdemokratin att det är okej eller till och med önskvärt att de demokratiska organens makt beskärs, och att en konstitutionellt marknadsliberal domstol får överpröva svensk välfärdspolitiks skilda delar? Då är problemet ett annat än synen på EU som en abstraktion.

Det svenska folket har inte fått ta ställning till EU:s politiska inriktning i något enda val sedan EU-inträdet. Den gång som detta kunde ske – något indirekt – var i samband med folkomröstningen om EMU. Då blev det nej. Nu planeras så pass stora förändringar och fastlåsningar, att det är demokratiskt självklart att det måste till en folkomröstning om konstitutionen, fördraget, dekretet, eller vad någon Per Schlingmann-typ så småningom hittar på för ord för det hela.



Läs också:
Vänsterpartiet: Full fart mot EU-stat
Hanna Löfqvist: Kort om det "nya" EU-fördraget.

Tidigare blogginlägg:
Röde Dany pickar vidare (april 2005)
Förstå nejet – agera (juni 2005)
EMU – minne och mer (mars 2007)