Hamas som motstånd och katalysator

Norska Aftenposten har en liten artikel idag (inte på nätet) där Abed Al Salam Abu Askar intervjuas. Abu Askar är palestinier som flytt Gaza, på grund av Hamas. I de bittra och smutsiga stridigheter mellan Fatah och Hamas i maj 2007, blev han kidnappad och misshandlad. ”Hamas förstörde mitt liv, känslomässigt, genom att tvinga bort mig från mitt hem”, säger han. Men: ”likaväl stöder jag nu Hamas” säger han till Aftenpostens reporter.

Abu Askar, som redan fått veta att fyra av hans släktingar, fyra små tjejer, har dödats i ett av raketangreppen mot Gaza, preciserar vad han menar:

När jag säger att jag stöder Hamas är det i politisk mening. Majoriteten röstade på dem. Alla – också det internationella samfundet – borde ge dem en chans. Varför ska man respektera valet i Ghana men inte på Gazaremsan?

Kolla istället hur Expressen rapporterar om Israels upprättande av en dödslista över ledare i Hamas – alltså den organisation som omvärlden krävde skulle komma in i den ”politiska” processen, som gjorde det, vann valet, och därefter med våld tvingades bort från makten i Västbanken. Artikeln är bitvis (som) ett pressmeddelande från Israels armé. Mordet på två lekande barn legitimeras med att ”militanta palestinier just hade skjutit raketer från en plats i närheten av fältet”. Det blir nämnt i förbigående att det angrepp som tog livet av Hamas’ Nizar Rayan också utraderade ungefär tjugo andra människors liv.

Men så hade han mannen, som bor i flyktinglägret Jabaliya, ”vägra[t] lämna sitt hem trots uppmaningar från Hamas och varningar från Israel”. Värst är den ”faktaruta” som radar upp vilka andra politiska ledare som Israel helt öppet säger sig vilja döda (och nyhetsreportern är vänlig nog att påpeka, att detta kanske inte går bara med bomber, utan kräver stridsvagnar och sånt också). Här kan vi höra epitet som ”ledande militant aktivist”, ”mer hårdför och extrem”, och ”tillhör Hamas extrema falang”.

Det är så här acceptansen byggs upp för att palestinierna ska kunna behandlas hur som helst, utanför alla ramar.

TT:s rapporter har i alla fall uppfattat att stödet för Hamas ökat bland palestinierna på Västbanken (tv-inslag på dn.se). Notera dock hur han ta upp de arabiska tv-kanalernas sändningar som ”väldigt direkta”, vilket tydligen ”jagar upp stämningen”. Well, det beror på att de, till skillnad från västerländska medier, i högre grad är på plats och berättar om verkligheten.

Nu riktas också mycket riktigt vreden även mot den palestinska myndigheten, som spelat en ofattbart skamlig roll i hela processen med att få bort den folkvalda Hamas-regeringen, försätta Gaza i dödlig isolering och nu blott prestera lama och pliktskyldiga diplomatiska markering mot det israeliska massmordet. Jag tror inte att Abbas och hans anhang kommer att falla, men deras begränsade legitimitet och popularitet på Västbanken krymper än mer.

Ännu mer dramatiskt kan det bli i Egypten. I detta USA-allierade tortyrland – som expedierar Israels utsvältning av Gaza genom att hålla gränsen stängd – startade stora folkliga protester efter att det israeliska angreppet satte igång. Och de fortsätter – och slås ned. Missnöjet med Mubaraks styre har pyrt i många olika sociala skikt och av många olika skäl. Kanske, kanske kommer detta att vara en tändande gnista för en större omvälvning i Egypten. Det vore i så fall det enda goda som kommer ur övergreppet på gazaborna.