Vår vän Mubarak

Idag har jag skrivit i norska Dagsavisen om Egypten och Västvärldens ansvar:

Vi vet ikke hvordan stridene om faglige rettigheter og den økonomiske politikkens innretning kommer til å ende. Vi vet ikke hva den egyptiske hæren er forberedt på å gjøre for de 1,5 milliarder dollarene som den årlig får fra USA. Vi vet ikke hvordan det blir med fredsavtalen med Israel eller med blokaden av Gaza. Det vi vet er at de arabiske landenes hjemlige politiske bevegelser – islamistiske eller ikke – kommer til å prøves i sine svar på disse spørsmålene. Vi vet også at Vestens geopolitiske stor- og småspillere har forsøkt å formulere sine egne spørsmål og presse fram svar som tjener dem. De har stått til stryk på den arabiske verdens største torg – befridd under noen historieomskapende øyeblikk. Dette faktum er en manifestasjon av håp og besluttsomhet som det ikke er mulig å gjøre ugjort.

Läs gärna.

Folket har störtat diktatorn. Ett ögonblick av styrka och hopp. Nu måste diktaturen raseras.

Bilder från firandet i Egypten.

3 x reellt existerande nyliberalism

1. Efter vederbörliga utrensningar är nu utförsäljningen av Apoteket igång. Det är stora vinster att göra på människor i utsatt situation, varför det har varit frågan om en lukrativ affär. Patienternas pengar kanaliseras nu till dem som behöver det bäst: en handfull riskkapitalbolag.

2. På temat överföring av gemensamma resurser till privata entreprenörer, kan så sammanfattar Alliansfritt Sverige den hittills mest aktiva delen av regeringens jobbpolitik: coacherna, med pikanta inslag av skattesmitare, sektledare och allmänna handelsresande i humbug. Det är dyrt, härligt och väldigt privatiserat.

3. I ett helt annat land, Egypten, har man länge hört till de duktigaste i klassen när det gäller implementeringen av direktiv om nyliberala ”reformer”. Landet har också varit gott ägnat för det, då politisk opposition hårdhänt undertrycks. Resultaten har varit över förväntan: fattigdom och klyftor har exploderat.

Timothy Mitchell argues that neoliberalism's triumph is its double-thinking: it encourages the most exuberant dreams of private accumulation and yet aggressively narrows public discussion so that "the collective well-being of the nation is depicted only in terms of how it is adjusted in gross to the discipline of monetary and fiscal balance sheets". Nowhere is that truer than in Egypt, a doublethink society where the ruling National Democratic Party can use its annual conference (held last weekend) to congratulate itself on wearing a western-tailored economic straitjacket while millions struggle to meet their basic daily needs.

Läs hela!

”Israel har kommit överens med Israel och Israel”

Rubriken är Jinges. Den är ganska precis egentligen. Det har alltså, med något slags pseudoenergiskt ingripande från Sarkozy som katalysator, gjorts en deal mellan å ena sidan Israel, som mördar befolkningen i Gaza med sina bomber och stridsvagnar, å andra sidan Israels och USA:s allierade Mubarak, som är helt och fullt medansvarig i mördandet, genom att på Israels order stänga in gazaborna så att de lättare ska kunna mördas, samt å tredje sidan den palestinska myndigheten under ledning av Abbas, vars folk förlorade parlamentsvalet till Hamas och som därefter, med våld och Israels och USA:s hjälp, kört ut den folkvalda regeringen från Västbanken och därefter skadeglatt accepterat att Gaza svultits ut sedan valet, och vars presidentperiod för övrigt går ut på fredag – gissa vilka han inte vill ha som utmanare på posten.

Att dessa har ”kommit överens” är ju förstås rörande – och kan möjligen vara en början till något – men man borde kunna förvänta sig en viss kritisk blick från de medier som rapporterar om det. Kanske särskilt eftersom ett av Israels krav är att stänga den redan tvärstängda gränsen till Egypten, medan ett öppnande av övergången var just det villkor som gällde för den vapenvila som rådde tidigare i höst, innan Israel bröt den.

En märklig men ganska typisk rapport levereras av Sveriges Radios Jan Andersson, som sitter i Sderot och utan menar att ”Hamas avfärdar förslag om vapenvila”. Han refererar till Moussa Abu Marzouk från Hamas, och säger:

I och för sig sa Marzouk att olika alternativ till hur en vapenvila skulle kunna se ut, studerades, men huvudbudskapet var ändå att Israel måste upphöra med sin ockupation som han uttryckte det.

Vad man skulle kunna använda för alternativt sätt att uttrycka att Israel måste upphöra med sin ockupation, framgår inte riktigt. Andersson återupprepar sedan rakt av den allt mer uppenbart lögnaktiga israeliska krigspropagandan om att det skulle vara ”Hamas raketbeskjutning” som är syftet med Israels angrepp.

Och så kommer lite yada yada om det tre timmar långa vapenstillestånd som proklamerades för att några mindre leveranser av mat och annat skulle kunna tas in av internationella hjälporganisationer till den terroriserade befolkningen, innan terrorn åter tog vid. Enligt bland annat Aljazeera trappade Israel visserligen ned bombardemanget under dessa timmar, men flera hus blev likaväl beskjutna och demolerade.

Vad som dock är ännu viktigare, men inte nämns i denna redogörelse för förslag till ”vapenvila” är att Israel har bombat mycket intensivt i Rafah och vid gränsen till Egypten. Och man har släppt ned flygblad till Rafahs invånare om att de ska lämna sina hem före 06:00 GMT. Dessa hårt prövade människor får alltså plötsligt besked om att deras enkla hem ingår i ”terrorns infrastruktur” och att de kommer att elimineras om de stannar kvar i sina egna hem. Det är förstås oklart vart dessa människor ska ta vägen.

Vilken typ av ”facts on the ground” Israel vill skapa innan angreppet är slut, är ännu för tidigt att sia om. Men kanske kommer en i det israeliska etablissemanget nu att arbeta för en sådan typ av ”trestatslösning” – utan palestinier – som den rubbade neocon-höken John Bolton skisserar. Demokratins vägar är ju outgrundliga.


[AB1][AB2][DN1][DN2][Dagbladet]

Runt om i världen

Protesterna mot Israels rasistiska massmord är omfattande runt om i världen. Här, på KABOBfest, finns en liten lista, men protester har arrangerats i de flesta länder.

Jag ser förresten att Mauretanien återkallat sin ambassadör i Israel, för konsultationer. Det borde naturligtvis fler länder göra.

Ser också att den palestinska myndighetens polisstyrkor upplöst en demonstration i Ramallah på Västbanken, till stöd för Gaza. Det är två ställen där blodbadet i Gaza kan – och bör – få stora politiska konsekvenser, och där makthavarna är riktigt oroliga. Dels är det förstås Abbas pseudostyre i Västbanken och hans kontroll över den palestinska myndigheten och Fatah som skakar. Hur långt är han beredd att luta sig mot Israel för att rädda det, om det hårdnar till? Och så är det förstås Egypten, som jag nämnt tidigare. Där talar vi om konvulsioner av en helt annan magnitud ifall gnistorna tänds. Och att Mubarak är beredd att gå mycket långt för att försvara sin diktatur behöver vi inte tvivla på. Det är ju inte för inte som han är en favorit hos Bush-regimen, som ger honom ett enormt militärt stöd och tacksamt använder hans etablerade tortyrhålor. Den egyptiska frågan nämns också av Andreas Malm, och var en huvudpoäng i George Galloways korta appell på den stora demonstrationen i London i lördags.

Jag vill också tipsa om bloggen Gaza; peace n’ freedom som bjuder på bra uppdateringar med viss fokus på de internationella reaktionerna på massakern.

Hamas som motstånd och katalysator

Norska Aftenposten har en liten artikel idag (inte på nätet) där Abed Al Salam Abu Askar intervjuas. Abu Askar är palestinier som flytt Gaza, på grund av Hamas. I de bittra och smutsiga stridigheter mellan Fatah och Hamas i maj 2007, blev han kidnappad och misshandlad. ”Hamas förstörde mitt liv, känslomässigt, genom att tvinga bort mig från mitt hem”, säger han. Men: ”likaväl stöder jag nu Hamas” säger han till Aftenpostens reporter.

Abu Askar, som redan fått veta att fyra av hans släktingar, fyra små tjejer, har dödats i ett av raketangreppen mot Gaza, preciserar vad han menar:

När jag säger att jag stöder Hamas är det i politisk mening. Majoriteten röstade på dem. Alla – också det internationella samfundet – borde ge dem en chans. Varför ska man respektera valet i Ghana men inte på Gazaremsan?

Kolla istället hur Expressen rapporterar om Israels upprättande av en dödslista över ledare i Hamas – alltså den organisation som omvärlden krävde skulle komma in i den ”politiska” processen, som gjorde det, vann valet, och därefter med våld tvingades bort från makten i Västbanken. Artikeln är bitvis (som) ett pressmeddelande från Israels armé. Mordet på två lekande barn legitimeras med att ”militanta palestinier just hade skjutit raketer från en plats i närheten av fältet”. Det blir nämnt i förbigående att det angrepp som tog livet av Hamas’ Nizar Rayan också utraderade ungefär tjugo andra människors liv.

Men så hade han mannen, som bor i flyktinglägret Jabaliya, ”vägra[t] lämna sitt hem trots uppmaningar från Hamas och varningar från Israel”. Värst är den ”faktaruta” som radar upp vilka andra politiska ledare som Israel helt öppet säger sig vilja döda (och nyhetsreportern är vänlig nog att påpeka, att detta kanske inte går bara med bomber, utan kräver stridsvagnar och sånt också). Här kan vi höra epitet som ”ledande militant aktivist”, ”mer hårdför och extrem”, och ”tillhör Hamas extrema falang”.

Det är så här acceptansen byggs upp för att palestinierna ska kunna behandlas hur som helst, utanför alla ramar.

TT:s rapporter har i alla fall uppfattat att stödet för Hamas ökat bland palestinierna på Västbanken (tv-inslag på dn.se). Notera dock hur han ta upp de arabiska tv-kanalernas sändningar som ”väldigt direkta”, vilket tydligen ”jagar upp stämningen”. Well, det beror på att de, till skillnad från västerländska medier, i högre grad är på plats och berättar om verkligheten.

Nu riktas också mycket riktigt vreden även mot den palestinska myndigheten, som spelat en ofattbart skamlig roll i hela processen med att få bort den folkvalda Hamas-regeringen, försätta Gaza i dödlig isolering och nu blott prestera lama och pliktskyldiga diplomatiska markering mot det israeliska massmordet. Jag tror inte att Abbas och hans anhang kommer att falla, men deras begränsade legitimitet och popularitet på Västbanken krymper än mer.

Ännu mer dramatiskt kan det bli i Egypten. I detta USA-allierade tortyrland – som expedierar Israels utsvältning av Gaza genom att hålla gränsen stängd – startade stora folkliga protester efter att det israeliska angreppet satte igång. Och de fortsätter – och slås ned. Missnöjet med Mubaraks styre har pyrt i många olika sociala skikt och av många olika skäl. Kanske, kanske kommer detta att vara en tändande gnista för en större omvälvning i Egypten. Det vore i så fall det enda goda som kommer ur övergreppet på gazaborna.

O, the irony

Ahmed Agiza och Muhammad Alzeri kidnappades i Sverige, av amerikanska agenter, med svenska myndigheters goda minne och benägna stöd, utan redovisning av konkreta anklagelser, kränktes grovt, bands och utvisades, i strid med Sverige internationella åtaganden, till tortyr i Egypten. Sverige har fällts för detta av FN:s tortyrkommitté.

Nu har migrationsverket beslutat att Ahmed Agiza inte får uppehållstillstånd i Sverige – samma besked som Muhammad Alzeri tidigare fått – med den helt historiskt vanvettiga motiveringen att han inte skulle kunna utnyttja sitt uppehållstånd, eftersom han sitter i fängsligt förvar i Egypten, dit Sverige alltså skändligen skickat honom för tortyr, och där han dömts till 25 års fängelse (senare sänkt till 15 år) av en summarisk militärdomstol.

Migrationsverket kan inte kommentera beslutet, av sekretesskäl.

Det är rent ut sagt så jävla äckligt.


PS. Idag har svenska FN-förbundet gjort en Kissinger och i en surrealistisk aktion delat ut utmärkelsen ”årets FN-vän” till den notoriskt bombglade Birgitta Ohlsson. (Se också Hans Lindes kommentar). Kanske kan hon nu passa på att göra något annat än att propagera för folkrättens praktiska och principiella nedmontering, genom att trycka på sin egen regering att ta ansvar i enlighet med de grundläggande avtal som Sverige undertecknat, inom ramen för FN-systemet.

Järnaxeln

Lyssna på flyktingadvokaterna Sten de Geer och Kjell Jönsson, och på debatten mellan Kalle Larsson (v) och Gunnar Axén (m), angående den svenska lagstiftning som innebär att människor kan dömas på basis av endast misstankar - icke redovisade för dem själva. Axéns försök att försvara dagens orimliga system, som bör vara helt främmande för varje rättsstat, saknar såväl yttre som inre logik. Det är bara en (järn)axelryckning åt rättssäkerheten. Bodström rycker ikapp. Det är så jävla obehagligt.

(Läs också Milton Frihetssons kommentar).

Mycket bra, men långt ifrån tillräckligt

Kidnappningen och avvisningen av de två egyptierna Ahmed Agiza och Mohammed Alzery till tortyr i Egypten är ett av de mest skamliga beslut en svensk regering – socialdemokratisk! – varit inblandad i under efterkrigstiden. Därför är det glädjande att den borgerliga regeringen idag beslutat häva avvisningsbeslutet för Mohammed Alzery. Många har protesterat, och jag känner mig stolt över att vänsterpartiet varit mycket aktivt i det arbetet. Läs gärna kommentaren från Kalle Larsson och Jens Holm.

Det får nu inte bli så att det sätts punkt. Alzery måste skyndsamt få såväl uppehållstillstånd som skadestånd. Och minns att Ahmed Agiza fortfarande sitter i fängelse, dömd i en summarisk militärrättegång. Framför allt handlar detta om att hela systemet med ”terrorlagar” måste bort – om det ska gå att ta högtidsorden om rättssamhälle på allvar.

Gudmundson tycker istället att regeringen nu måste hitta bättre sätt att teckna avtal med tortyrstater: ”Vad finns det i det brittiska avtalet med jordanierna som vi kan lära av?”. Tja… att länder med en aktiv kolonial historia har lättare att återfalla i medverkan till tortyrverksamhet, men att det aldrig är för sent att börja?.