Byte av konstnärlig ledare

Janne Josefsson slutar som regissör och dirigent för programmet Debatt. Så länge inte formatet och den marknadsauktoritära det-ska-vara-bra-tv-filosofin bakom programmet inte ändras är jag tveksam till om det kan bli så mycket av belysande samhällsdebatt där. Men det är i alla fall tänkbart att det nu blir lite mindre av aggressiva egotrippar i utförandet och unken rasistpropaganda i premisserna.

I en patetisk avskedsartikel i Expressen försöker Janne Josefsson framställa sin gärning som ett slags folkligt uppror mot eliterna. Som skämt hade det kunnat vara roligt. Istället för att ”vanligt folk” ska vara ”en tyst publik, en kuliss”, har Josefsson istället velat ”göra dem aktiva, deltagande och ta dem på allvar”. Det har gjorts genom att några Volvoarbetare fått ifrågasätta Sven-Otto Littorin. Det är ju bra. Men den röda tråden i de ”möten mellan folket och makten” som Josefsson gläder sig över att ha arrangerat, är att ett enskilt fall plockas ut ur sitt sammanhang och blir så hårdvinklat att det dels helt omöjliggör debatt, dels skymmer snarare än belyser möjligheterna att göra något strukturellt och systematiskt åt saken.

Hos den tittare som inte stänger av, slutar det hela i en allmän frustration, som gärna koncentreras och riktas mot någon byråkrat eller politiker som fått släpas fram för att bli ställföreträdande spottkopp. Det är en metodik som Josefsson utvecklat i Uppdrag Granskning och som ibland ger mycket värdefulla resultat när det gäller att avslöja samhällsproblem och maktmissbruk. Men samtidigt är formen hårt sluten. Om man bestämt sig för en dramaturgi ska aktörerna fan i mig tryckas ned i rollerna, oavsett vad som är sant och inte. Nyanserna – och alla andra konfliktlinjer än dem programmakarna slagit fast – bränns väck med studiolampor och Josefssons testosteronstinna svada. Som upplägg för ”debatt” om samhällsfrågor funkar det för det mesta väldigt dåligt.

Förljuget är det också när Josefsson försöker framställa sitt programupplägg som ett där ”det kringflackande cirkussällskap av proffstyckare som valsar omkring i vartenda tv-program” fått en mindre roll. Sanningen är snarare att programmet odlar fram en egen kader av proffstyckare, som delvis består av politiker och debattörer som lyfts fram för att de säger det Josefsson vill ska sägas, på det sätt han vill, och delvis av politiker och debattörer som är så illa tvungna att anpassa sig för tillfället.

Form och innehåll hänger ihop. Genom det upplägg som Debatt har valt och Josefsson präglat, blir det omöjligt att debattera ämnen som kräver varsamhet med fakta eller möjligheten att röra sig mellan konkret och abstrakt, mellan det enskilda fallet och de bestämmande systemen. Programmet blir på så sätt ett eldorado för de krafter i samhället som bygger sig starka runt enkelspårig demagogi – läs nätkommentarerna till Josefssons Expressen-artikel för ett smakprov – samtidigt som verkliga makthavare och maktförhållanden sällan blir föremål för Josefssons regisserade vrede. Istället målar han upp Dan Josefsson och Åsa Linderborg som Makten, och går loss på dem. Han får ta i hårt för att väderkvarnarna ska börja mala.

Janne Josefsson har alltid varit känslig för tidsströmningar och haft ett öga för social dramatik. Av det har han gjort några oförglömliga, banbrytande reportage som måste räknas till svensk tv-historia. Men på senare tid har han allt oftare vecklat ut sitt ego till ett segel och låtit tidsvindarna gripa tag i det. Det han gör nu är, som Olle Svenning skrev om Jyllands-Posten och Muhammed-karikatyrerna, att ”pissa i de förligaste av medvindar”. Den egna mediemakten använder han för att iscensätta sin gärning som motsatsen. Gott så. Men av Public Service har vi rätt att kräva mer.