Illa RUTet. Några rader om dumghandism och den eländiga mellanskiktsjournalistiken

Enligt en flockjagande journalistkår är det skandal och riksnyhet att några av de höginkomsttagare som får avdrag för «hushållsnära tjänster», är socialdemokrater.

I Aftonbladet ställer Lena Mellin den tröttsamma frågan: «Man ska leva som man lär, eller hur?»

Jag vill gärna passa på att som bekymrad medborgare ge ett tydligt svar på Lena Mellins fråga: Nej, det ska man inte.

Varför det? Jo, för att skattepolitik inte är en «lära» och socialdemokratiska politiker vare sig är eller bör vara vare sig gurun eller profeter.

Det talas alltså om hyckleri. Detta ord är ett av de mest missförstådda och inflaterade i politiska sammanhang. Hyckleri är till exempel om man säger att ingen ska ha sex före eller utanför äktenskapet och sedan ägnar sig åt detsamma. Detta – alltså inte sex, utan hyckleri – bör man huvudsakligen avhålla sig från.

Nu handlar dock inte diskussionen om avdraget för «hushållsnära tjänster» om något som kan liknas vid ovanstående. Om socialdemokratiska politiker hade stått vid skattekontoren och med ena handen på partiprogrammet varnat dem som gör skatteavdrag för helvetets personliga kval, då hade vi kunnat snacka hyckleri. Det har de nu – tack och lov – inte gjort.

Problemet med avdraget är att det finns i skattesystemet, inte att det används av dem som köper sådana tjänster. Det politiska förslaget från motståndare till avdraget är att avskaffa avdraget – inte att söka upp dem som använder avdraget för att ge dem dåligt samvete.

De vid varje tid gällande skatteregler gäller också socialdemokrater. Alternativet är naturligtvis fullständigt bisarrt. Ska den som yrkar på högre skatter åsiktsregistreras och tvingas betala högre skatt även om något sådant beslut inte fattats? Ska förresten högersympatisörer och privatiseringsivrare förvägras tillgång till offentlig sjukvård eller studiemedel?

Mer allmänt: ska varje person som främjar ett politiskt förslag om samhällsförändring leva som om den förändringen redan förverkligats?

Detta är en viktig fråga, som gör skandaljournalistiken runt RUT-avdraget ännu mer problematisk än att den för in diskussionen om högerns ekonomisk-politiska fiasko på ett stickspår.

Leva-som-man-lär-diskursen blir ett hinder för varje seriös diskussion om genomgripande social transformation. De förändringar som man kan genomföra genom att själv «föregå med gott exempel» är alltid mycket begränsade till sin karaktär. Själva poängen med samhällsförändring är ju att det handlar om organiseringen av samhället, om villkoren för våra sociala relationer i bred bemärkelse.

Det ger ingen mening att försöka ändra inkomstfördelningen i samhället, bygga ut kollektivtrafiken eller förbättra den offentliga servicen genom att «föregå med gott exempel». Detsamma gäller för all del också skattesystemet.

En journalistisk och politisk diskurs som för bort samhällsdebatten till ett privatmoraliserande dimlandskap fungerar konserverande och reaktionärt.

En mer intressant diskussion hade kunnat vara hur ledande journalisters och politikers inkomster och klassrelaterade självuppfattning påverkar deras uppenbart stora intresse för ett samhällsekonomiskt ineffektivt och orättvist skattepåhitt. Men man kan ju inte diskutera allt i medierna – man får prioritera att skriva om sådant som alla andra skriver om.


[AB][DN][SvD][GP][SR][Exp]

Samlad bild av ekonomin

Ekots hemsida:



I sammanhanget passar det sig kanske med ett minne från back in the days:

Upphetsat och urkukat

Expressen har en befriande vettig ledare i den sjukt uppblåsa och hetsiga debatten som följt några landstings självrådiga beslut att neka omskärelse av pojkar.

Läs den.


Som det påpekas i artikeln är det kanske mest bisarra som förekommit i debatten, jämförelser med könsstympning av kvinnor. Könsstympning är ett ingrepp som hämmar och förstör drabbade kvinnors sexualitet – vilket också är det grundläggande syftet. Det skapar därtill ofta andra underlivsbesvär och risk för svåra komplikationer i samband med barnafödelse. Förhuden, som avlägsnas vid manlig omskärelse, har naturligtvis inte en motsvarande betydelse för mannens sexualitet. Det är ett kosmetiskt ingrepp, som också haft en hygienisk funktion. Mer än en halv miljard män i världen är omskurna (jodå, jag är en av dem). De flesta kommer från en judisk eller muslimsk kultursfär, men inte alla. I USA räknar man med att över hälften av alla män är omskurna.

FN och WHO har till och med rekommenderat omskärelse i kamp mot HIV-spridning, så sent som för två år sedan, även om detta är ett beslut som också fått kritik, framför allt för att det kan invagga människor i falsk trygghet och indirekt öka risken (för att fler skulle kunna avstå från att använda kondom).

Man kan förstås likafullt argumentera mot omskärelse. Även om det är ett i normala fall helt ofarligt ingrepp – i alla fall om det genomförs av medicinsk personal – är det likväl, som varje annat medicinskt ingrepp, något som kan leda till komplikationer. Det finns även problem som kan uppstå kring en bibehållen förhud. Men på senare tid har det väl lutat mer åt att de rent medicinska nackdelarna – om än mycket små – kan överväga. (Se en lång genomgång av för- och nackdelar här). Därför är det inte otänkbart att fler i framtiden kommer att avstå från att låta omskära sina pojkar.

MEN. Och detta är ett viktigt men. Den här debatten blir inte sån av medicinska skäl. Man måste vara politiskt svagsynt om man inte uppfattar att bränslet i diskussionen kommer från den tidsriktiga samhälleliga misstron mot muslimer. Det betyder naturligtvis inte alls att alla som yttrat sig mot omskärelse gör det utifrån denna ståndpunkt. Men det är samma mekanismer som bestämmer det sammantagna tonläget, som en gång – under mellankrigstiden, inte minst – diskussionerna om koscherslakt och andra seder och bruk som förknippades med judarna. Nu är de sociala positionerna förändrade. Om det idag bara hade varit judiska pojkar som blivit omskurna, är det knappast tänkbart att det hade utlöst samma panik – då hade knappast, säg, Piratpartiets Rick Falkvinge gett sig själv rätten att utkräva ”förverkande” av föräldrarätt. Andra kan kanske ställa sig frågan om det – eller för all del redan den förnedrande stigmatisering som följer av ”debatter” som denna – inte skapar en väsentligt större förlust än en bortknipsad förhud. Det är sånt som lätt försvinner ur sikte när man hetsar upp sig i grupp över De Andra.

Resursstark marginaliseringspose

Kajsa Ekis Ekman är briljant i DN:

För att legitimera sig som ”marginaliserad” krävs i själva verket att man kan koderna, att man vet exakt hur man presenterar sig som tystad. Det är en avancerad konst. Vem som helst klarar det inte och definitivt inte någon som är politiskt marginaliserad. Därför blir ett system som detta, byggt på marginalisering, betydligt mer uteslutande än ett system byggt på kunskap. Här räcker varken praktisk eller teoretisk kunskap – man måste kunna orientera sig i ett komplext och minerat system och positionera sig rätt.

Läs, läs, läs!

Byte av konstnärlig ledare

Janne Josefsson slutar som regissör och dirigent för programmet Debatt. Så länge inte formatet och den marknadsauktoritära det-ska-vara-bra-tv-filosofin bakom programmet inte ändras är jag tveksam till om det kan bli så mycket av belysande samhällsdebatt där. Men det är i alla fall tänkbart att det nu blir lite mindre av aggressiva egotrippar i utförandet och unken rasistpropaganda i premisserna.

I en patetisk avskedsartikel i Expressen försöker Janne Josefsson framställa sin gärning som ett slags folkligt uppror mot eliterna. Som skämt hade det kunnat vara roligt. Istället för att ”vanligt folk” ska vara ”en tyst publik, en kuliss”, har Josefsson istället velat ”göra dem aktiva, deltagande och ta dem på allvar”. Det har gjorts genom att några Volvoarbetare fått ifrågasätta Sven-Otto Littorin. Det är ju bra. Men den röda tråden i de ”möten mellan folket och makten” som Josefsson gläder sig över att ha arrangerat, är att ett enskilt fall plockas ut ur sitt sammanhang och blir så hårdvinklat att det dels helt omöjliggör debatt, dels skymmer snarare än belyser möjligheterna att göra något strukturellt och systematiskt åt saken.

Hos den tittare som inte stänger av, slutar det hela i en allmän frustration, som gärna koncentreras och riktas mot någon byråkrat eller politiker som fått släpas fram för att bli ställföreträdande spottkopp. Det är en metodik som Josefsson utvecklat i Uppdrag Granskning och som ibland ger mycket värdefulla resultat när det gäller att avslöja samhällsproblem och maktmissbruk. Men samtidigt är formen hårt sluten. Om man bestämt sig för en dramaturgi ska aktörerna fan i mig tryckas ned i rollerna, oavsett vad som är sant och inte. Nyanserna – och alla andra konfliktlinjer än dem programmakarna slagit fast – bränns väck med studiolampor och Josefssons testosteronstinna svada. Som upplägg för ”debatt” om samhällsfrågor funkar det för det mesta väldigt dåligt.

Förljuget är det också när Josefsson försöker framställa sitt programupplägg som ett där ”det kringflackande cirkussällskap av proffstyckare som valsar omkring i vartenda tv-program” fått en mindre roll. Sanningen är snarare att programmet odlar fram en egen kader av proffstyckare, som delvis består av politiker och debattörer som lyfts fram för att de säger det Josefsson vill ska sägas, på det sätt han vill, och delvis av politiker och debattörer som är så illa tvungna att anpassa sig för tillfället.

Form och innehåll hänger ihop. Genom det upplägg som Debatt har valt och Josefsson präglat, blir det omöjligt att debattera ämnen som kräver varsamhet med fakta eller möjligheten att röra sig mellan konkret och abstrakt, mellan det enskilda fallet och de bestämmande systemen. Programmet blir på så sätt ett eldorado för de krafter i samhället som bygger sig starka runt enkelspårig demagogi – läs nätkommentarerna till Josefssons Expressen-artikel för ett smakprov – samtidigt som verkliga makthavare och maktförhållanden sällan blir föremål för Josefssons regisserade vrede. Istället målar han upp Dan Josefsson och Åsa Linderborg som Makten, och går loss på dem. Han får ta i hårt för att väderkvarnarna ska börja mala.

Janne Josefsson har alltid varit känslig för tidsströmningar och haft ett öga för social dramatik. Av det har han gjort några oförglömliga, banbrytande reportage som måste räknas till svensk tv-historia. Men på senare tid har han allt oftare vecklat ut sitt ego till ett segel och låtit tidsvindarna gripa tag i det. Det han gör nu är, som Olle Svenning skrev om Jyllands-Posten och Muhammed-karikatyrerna, att ”pissa i de förligaste av medvindar”. Den egna mediemakten använder han för att iscensätta sin gärning som motsatsen. Gott så. Men av Public Service har vi rätt att kräva mer.

Hets som tär

Jag ser att den rallarsvingande vettvillingen Magnus Sandelin – på senare tid expertutpekad av de blåbruna frontsoldaterna i medierna – lyckats spotta ur sig några av de droppar som fått bägaren att rinna över för antirasisten Bulten i Bo. Efter att Sandelin gett spridning åt en lögn – varje läskunnig människa med hedern någorlunda intakt kan se det – om nämnde bloggare, har han dragit slutsatsen att orken inte räcker till.

Motiveringen är fullt begriplig. De flesta som får den typen av etablissemangstolererad hets mot sig utan att vara bekanta med de väletablerade greppen blir skrämda till självcensur. Sen är det som i det här fallet, de som mycket väl har kommit att se hur taktiken fungerar, och just därför vet att det är en del som kletar fast oavsett hur bisarra och kontrafaktiska uttalandena är – faktiskt ofta desto mer. Då blir det frågan om en personlig kostnadskalkyl.

Hur som helst är detta ett litet exempel på hur det går till – och på tidsandan. Det finns alltid rabiata knäppskallar som Magnus Sandelin, som kompenserar exempelvis bristande intellektuell förmåga med att leta efter varmluftsströmmar runt makten. I Det skrämmande är hur han lyfts in i värmen av det borgerliga etablissemanget och släpps loss när det behövs lite rejält giftiga dimridåer runt verkligheten. Istället för att hänga runt på Flashback, och/eller sitta och onanera till läsning av Per Ahlmark tidigt i sin sociala mognadsprocess, får vi då Sandelin-typer i dagordningsförstärkande positioner i samhället. Och vi har gott om historiska bevis på hur mycket elände sådana människor kan skapa för sin omgivning, under de rätta sociala auktoritetsförhållandena.



(Parentetiskt, eftersom jag ändå länkade till Sandelins inlägg, nämner jag Mohammed Omar i mina ögon dessvärre har virrat bort sig allt mer i politisk omdömeslöshet i sin omfamning av folk som klassiskt fascistisk grund, och än mer i bisarra konspirationsteorier. Och när det gäller Lasse Wilhelmsson så opererar han allt mer med renodlat antisemitiska schabloner. Det är naturligtvis oacceptabelt. Inget av det hör dock hit – Sandelin blir inte mindre av en proisraelisk vettvilling bara för att det finns andra som också har fel).

Nej till finanskrisen

Det var först lite svårt att begripa vad Anna König Jerlmyr (M) menade med sin Expressen-artikel ”Duktiga direktörer förtjänar bonusar”. Inte bara på grund av den språkligt spännande meningen ”Jag vill varna för viss försiktighet med att nu ta i för kung och fosterland när näringslivet ska kritiseras”, utan också på grund av argumentet att

när det är högkonjunktur och börsuppgång kan ekonomiska incitament som bonussystem vara en morot till företagsledare att skapa tillväxt och god avkastning.

Alltså: när det är goda tider och börsen går upp, då kan det vara bra att pytsa ut massa miljoner extra till chefen, så att han kan glädjas åt att det är goda tider och börsen går upp. Det skapar förstås en god incitamentstruktur, vilket kanske delvis kan uppväga det faktum att några positiva samband mellan chefsbonusar och resultat inte gått att uppbåda. (Näringsministern tog likväl tag i frågan nästan omedelbart efter valet).

Jag skrev om detta med chefsbonusar och incitament för något år sedan i Flamman.

Men så blev jag tipsad om Aktuellt-inslaget nedan, och insåg att det är nog exempelvis sådana här duktiga direktörer Anna König Jerlmyr tänker på.

Same same but different

Frågeställningar.

Nu får det vara nog, din kontextberoende jävel!

Hittade följande fina omdöme om bloggen i en kommentar här:

Jag har länge avskytt den så kontextberoende ilskan och aningslösheten man kan hitta på Esbati och hans ständiga angrepp på sunda företeelser.

Bistånd och spinn

Jag har skrivit tidigare om biståndet som ett exempel på högerns politiska metodik. Genom en kedja av utspel skapas en bild som är helt missvisande men som skapar en upphetsad stämning och däri ett politiskt handlingsutrymme. När förändringen väl är genomförd och starka föreställningar etablerade i det kollektiva medvetandet, spelar det mindre roll att det avslöjas hur tunna och felaktiga de ursprungliga utspelen var. Det är bara att dementera, snacka runt och gå vidare till nästa grej.

Men det är bra att veta ändå, både i sak och för att upparbeta en bättre beredskap. Kolla därför in Lennart Kjörlings förgörande artikel i Arbetaren:

Riksrevisionen tittade på 15 projekt i fyra länder i Afrika, flertalet av dessa var projekt där det redan tidigare fanns anledning till farhågor, exempelvis eftersom redovisningar varit försenade. Sida beställde därefter en egen revision av de kritiserade projekten. Uppdraget gick till revionsbyrån Allegretto som kom fram till att det ”i fyra projekt finns otvetydiga felaktiga kostnader till ett sammanlagt belopp av SEK 44233, vilket motsvarar ca 1 procent av de granskade beloppen”. I flera fall fann Allegretto bokföring som inte var genomförd på rätt sätt för att de saknades kvitton. [...] Men det finns ingen grund för att pengarna skulle ha försnillats. Allegretto har inte hittat något fall av den korruption som revisionsdirektören talade om.

Och för all del, för oss som hör till den lilla minoritet -som faktiskt läst och reflekterat över ett antal rapporter från Riksrevisionen, kommer väl inte heller detta som någon överraskning:

Till saken hör också att Staffan Ivarsson är gammal kompis till vår märkligt biståndstveksamma biståndsminister Gunilla Karlsson från den tid de arbetade tillsammans på moderaternas riksdagskansli.

Jag har ett svagt minne av en sajt som kallades enpartistaten. Den lades ned efter valet 2006.

Pilgrimsresa

Sakine Madon – verklighetsoberoende ”liberal” – gör fan(t)a(s)tiska observationer om den amerikanska modellen vid sin ankomst till Washington:

Det har gatt nagra dagar sedan jag kom till DC. Det ar verkligen intressant hur saker och ting fungerar. Overallt manniskor med olika bakgrund som arbetar tillsammans. Jag pratade med en man fran deras motsvarighet till migrationsverk som namnde det sjalvklara: ”well...people do not come here for welfare shopping”.

Well, I guess not. USA:s ockupation av Irak har till exempel tagit livet av över en miljon potentiellt välfärdsshoppande människor, gjort runt 2 miljoner till internflyktingar och drivit ungefär 2 miljoner ytterligare ut ur landet. Av dessa hade 466 personer fått asyl i USA i februari och antalet beräknades kunna uppgå till sju tusen så småningom.

Mexikanska fackföreningar som tillsammans med kollegor i USA följer situationen för mexikanska arbetare i Washington kan för övrigt understryka hur fint det kan vara när människor med olika bakgrund arbetar tillsammans:

Wages of warehouse and field workers have fallen below poverty levels […] Workers face high exposure to dangerous chemicals, safety hazards, and unsanitary conditions in fields and warehouses.

Och här är en annan aspekt av hur bristen på välfärdsshopping kan öka integrationen och minska diskrimineringen. Diagrammet visar löner i USA 2004, för olika grupper, i procent av lönerna för vita män. (Källa)


Det känns tryggt att vi har beresta "liberaler" som kommer att kämpa för mer av den amerikanska modellen och faktiskt redan nått vissa framgångar.

Rättvisepatos

Carl B Hamilton, som tidigare bland annat kämpat för religiösa extremisters möjlighet att få fribrev vid fackliga konfliktåtgärder och rätten att använda offentliga medel för att bidra till lönedumpning på den svenska arbetsmarknaden, fortsätter sin ihärdiga kamp mot orättvisorna i det svenska samhället.

Vad som gäller för påhittade och missuppfattade historier är dock oklart.

Hegel gjorde någonstans den anmärkningen, att alla stora världshistoriska händelser och personer så att säga förekommer två gånger. Han glömde att tillfoga: den ena gången som tragedi, den andra gången som fars.

/Karl Marx i Louis Bonapartes 18:e Brumaire

Hegemoni och valfrihet

Att vinna handlar inte om att få till rätt svar på frågan, utan om att bestämma de möjliga svaren.



[Via Oskar Lindvall]

Balkanisering

Kampen mellan civilisation och barbari rasar runt omkring oss. Varje ögonblick - särskilt på lördags-kvällarna - ett slagfält. Västerlänningen är till sitt väsen rationell, fostrad som han är av marknadsekonomisk fin-individualism och humanitär universialism. Han lägger i svåra stunder undan sådant som irrationell nationalism och mysticistisk sensationslystnad och tänker istället på fair-play, jämlika marknads- och tävlingsregler, en ljusare framtid. Han är en George W Bush, eller en Bert Karlsson.

I Öster frodas kvardröjande dyngkommunistisk estetik, islamofascism, ottomanskt krämeri och märkliga jävla huvudbonader. Är detta tacken för att ha sönderdelats i lätthanterliga entiteter på etnisk grund? Baby, I’m the worrying kind. Ingen kan idag förstå Churchills, Rumsfeldts och Stikkan Anderssons ansvarstyngda smärta bättre än Expressens nöjesredaktion. Kanske måste vi nu låta oss vägledas av barska män av samma kaliber som ”Kent 59”, som i sitt meddelande till omvärlden via nämnda redaktion planterar en russelsk tankenöt: ”Låt öststatsländerna ta över alltihopa. För dem är det ju blodigt allvar”.


PS.
Från SVTs hemsida:

Sverige gav Finland 12 poäng och våra älskade svenska representanter, The Ark, fick 8 tillbaka. Tio poäng kom från Island och de två tolvpoängare vi fick kom från Danmark och Norge. Tack grannar!

Hoten klarlagda

Den här meningen är beundransvärd:

Och oavsett om Iran kommer att använda vapnen eller inte kan inte Israel acceptera att leva under ett ständigt hot om utplåning.

Ah! Man – läs USA:s massmordsmaskineri – bör alltså ingripa för att utplåna människorna i ett land som inte har kärnvapen, eftersom ett land som har kärnvapen, och som med sin militärmakt ständigt hotar människor utanför landet och på områden det ockuperar med utplåning, och titt som tätt realiserar hoten, annars kommer att känna ”ett ständigt hot om utplåning”, något som man alltså ”inte kan acceptera att leva under”.

Nästa gång någon frågar hur det koloniala medvetandet fungerar, kan man ge dem Fredrik Malms senaste alster i DN för förkovran i ämnet.

På bilderna nedan ses palestinier som av misstag trott sig besitta ett människovärde, utöva oacceptabela hot mot staten Israel.

Men hallå!

Yrsa Stenius skriver en helt ok krönika om Estland. Men inledningsmeningen är snudd på surrealistisk:

Bilderna från kravallerna i Tallinn vittnar om en polisbrutalitet vi inte är vana vid att se här i Norden.

Va? Jag vet mycket lite om Yrsa Stenius, men inte kan hon ha levt i Norden de senaste åren, väl? Göteborg 2001? Polisens tillslag mot SAC:s fackliga blockad i Malmö förra året? Danmark för två månader sen? Tiotals tillfällen däremellan? Hur kan man missa sådant? Märkligt. Jag önskar verkligen att Stenius och andra oftare förmår uttrycka sin bestörtning över polisbrutalitet. Det är farligt att trubbas av. Men man måste också se det som faktiskt sker.

Ser att Anders Svensson gör samma reflexion.

Tillslag mot Schillerska Gymnasiet i Göteborg 2001. Oskyldiga människor fick automatvapen riktade mot sig, tvingades ligga på asfalten med ansiktet nedåt under lång tid, utsattes för polishundar, hot och förnedrande tillmälen.