Mediekampanjen som definierar valrörelsen

Igår skrev ett nätverk av anonyma journalister en artikel som med försiktighet men tydlighet tar upp den feta elefanten mitt i valrörelserummet: den vanvettigt hårda, närmast unisona kampanjjournalistiken till fördel för högeralliansen, nu med fokus på en Mosa Mona x.0 men inte begränsad till det:

När de rödgröna lade fram förslaget att låta en folkomröstning avgöra Förbifart Stockholm hade DN ett uppslag med tre rubriker: ”Folkomröstning sågas av expert”, ”Ökad trängsel i trafiken väntar” och ”Stor risk för tvister i flera decennier”. Rubrikerna talar sitt tydliga språk – det här är en nyhetsredaktion som bildar opinion. Vi har uppmärksammat mängder av liknande exempel. Medan många av oppositionens förslag ifrågasätts eller sågas på nyhetsplats vinklas alliansens förslag hela tiden lite mer neutralt, lite mer positivt.

Läs hela artikeln.

Åsa Lindberborg meddelar att DN vägrade ställa upp på debatt om innehållet, i alla fall före valet.

Och sajten Den allierade journalisten är väl värd att följa. Här finns en hel del konkreta exempel.

Åsa Linderborg om Berlinmurens fall

Det finns ingen i den svenska offentligheten som idag kommer i närheten av Åsa Linderborg när det gäller läsvärd och meningsfull kommentar till 20-årsdagen av Berlinmurens fall. Det är en personlig berättelse, som samtidigt innehåller två decennier av storpolitiska konvulsioner, grusade förhoppningar och nya knoppar av motstånd.

För vänstern har det varit en befrielse att slippa det sovjetiska oket, också om arbetarrörelsen aldrig har varit så svag som nu. Men även liberalismen är vekare än någonsin. Den statliga maktutövningen är monumental då staten har fått befogenheter som är oförenliga med liberala ideal – medborgerliga rättigheter kränks under skydd av en terroristlagstiftning och åsiktsregistrering som för tankarna till DDR. Historien lär oss att liberalerna bara är liberaler när det finns en stark vänster som pressar dem till det. Men lärdomen från 1989 är också att revolutioner inte behöver vara blodiga och att det är rätt att göra uppror oavsett om förtryckarna påstår sig kämpa för socialism eller västerländsk civilisation.

Jag skulle kunna citera varje avsnitt. Läs hela!

[Žižek i NYT][SvD vill använda dagen till att göra även socialdemokrater ansvariga för Sovjetunionen mm.][SvD][DN][DN][AB][AB][Expr][Expr][Dagens Arena]

Mer förbruning, mer Guillou

• Noterar att Siv Jensen och andra ledarfigurer i högerpopulistiska och främlingsfientliga Fremskrittspartiet, varit i Sverige för att peppa och charma ”liberala” svenska tyckare. Alla var där. Från nyliberalen Norberg till nyfascisten Ingerö, som är mäkta imponerad. Det är allt mer uppenbart att den svenska högern allt tydligare förstått att det är bruntblått som är det nya svarta. Som Olle Svenning skrev häromdagen: ”Antifascismen, som länge präglade europeisk efterkrigstid, makuleras. Traditionell höger föredrar allt oftare samarbete med eller imitation av extremhögern”. Siv Jensens högerpopulism – där daglig hets mot muslimer och kulturarbetare, och förslag om att asylsökande ska skickas till interneringsläger i Afrika i väntan på utvisningsbeslut, får täcka över den något mindre ”folkliga” grejer som privatiserings-fanatism och Ayn Rand-hyllningar – ligger nära till hands för svensk borgerlighet att låta sig inspireras av.

Siv Jensen var för övrigt enligt uppgift irriterad över jämförelserna mellan Frp och Sverigedemokraterna. Läs gärna det jag skrev om den saken på SVT Opinion för ett tag sedan.


• Expressens Guillou-scoop finns det egentligen inte mycket att säga om. Det är väl grävt, och ett gott kvällstidningshantverk, som inom sanningens gränser ger en missvisande bild av verkligheten. Av materialet framgår hur som helst att Jan Guillou inte har gjort något som kunde uppfattas som olagligt ens då det begav sig. Att några självgoda tyckare vill gotta sig i nålstick mot den självgode Guillou är sådant man får ta.

Men betydligt mer obehagligt – och betydelsefullt – är den mobilisering som nu sker för att ifrågasätta och omtolka IB-affären. Här pratar vi alltså om att svensk militär underrättelsetjänst, med viss assistens från fackliga ombud, i strid mot landets lagar, kartlade landets egna medborgare i masskala. Det innebar att statens repression i hemlighet användes för att påverka inrikespolitiska kartan, och det påverkade en massa helt oskyldiga människors liv negativt. Det säger mycket om vår tid, att denna historia, som knappast bearbetats och som inte har fört till ursäkter, nu dessutom ska utsättas för reaktionär revision. Det är något som snarare stärker Guillous trovärdighet. Läs för övrigt Åsa Linderborgs skarpa inlägg på temat:

Det finns riktiga spioner, som vi verkligen borde prata om. Säpo uppmanar lärare i invandrartäta skolor att tjalla på högstadieelever som odlar skägg. De har anställda som finkammar Facebook i jakt på aningslösa radikaler. I vissa bostadsområden vill de ha övervakningskameror i portuppgångarna, så de kan hålla koll på alla besökare. Riksdagen har just antagit en FRA-lagstiftning med långt större möjligheter än de sossar som fantiserade om sina jobbarkompisar någonsin hade.

Staten har i alla tider i och till varje pris försökt avlyssna, övervaka, åsiktsregistrera sina medborgare. Till skillnad från KGB, är IB inte historia. Finns det någon som vill prata om det här istället för att moralisera över en naiv 22-åring som en gång trodde att han satt på jordens scoop?

Läs hela!

Kolla också in Knut Lindelöf: Varför läckte Säpo just nu?


[Exp][Exp][SvD][DN]

Tragedi och historia

Åsa Linderborg gör en otacksam men förbannat hedervärd demokratisk insats när hon fortsätter att med skärpa kritisera den statliga historieförfalskningsmyndighetens verksamhet - och vad det gör med vår allmänna förståelse av historien och samtiden:

Det är också därför man inte gör utställningar över alla svenska resenärer som frotterat sig med diktatorer. 1977 åkte handelsministern och folkpartisten Hadar Cars till Indonesien för att äta middag med Suharto, som vid det laget hade lågt räknat en miljon avrättningar på sitt samvete: kommunister, fackföreningsledare, radikala präster, jordlösa, medborgarrättsaktivister, nunnor och östtimoreser. Med sig hade Cars ett gäng hungriga vapenkrämare från bland andra Bofors. Man kan säga mycket om Jan Myrdals resa – vi har pratat om den i 31 år nu – men han har trots allt inte levererat några vapen eller slutit några handelsavtal med en massmördare.

Läs hela!

Tre lästips

1. Åsa Linderborg. Måste-läsning om attackerna på Aftonbladet Kultur, om rädslan i svenska media för att kritisera Israels brott, och om vem som står för vilka traditioner:

I själva verket önskar ”Mellanösterns enda demokrati” att Sverige nu ska upprepa sina försyndelser under kriget: styra och censurera de medier som inte smeker krigsförbrytare medhårs. Men det är ju det förflutna vi skäms så för – även om alla tydligen inte har lärt något av historien.

Läs hela!

2. Mikael von Knorring har en intressant debattartikel i Flamman om tio slutsatser för vänstern att dra av Piratpartiets valframgångar. Perspektivet menar jag är helt riktigt, även om förhållningssättet till Piratpartiet som parti också måste ta i beaktande ett reellt existerande politiskt landskap där sakfrågor inte är ute och går isolerat. Det centrala är hur som helst att von Knorring pekar på vägar framåt.

10. Slutsatsen av det här är inte att Vänsterpartiet ska försöka ha fildelning som paradfråga i riksdagsvalet. Det som krävs är däremot att vi aktivt reparerar våra svagheter här, och börjar etablera välkända vänsterlinjer. Vi borde ha som målsättning att vänstern på sikt ska vara starkt kopplad till en positiv tekniksyn, kontrasterad mot högerns gamla lösningar. Det går att göra politik på i en rad av våra klassiska frågor.

Slutligen: Piratpartiets framgångar visar att folkrörelser måste söka sin politiska uppgift, snarare än att söka väljare. Övertygelsen att vi arbetar för ett politiskt program många borde gilla räcker inte. Vi behöver en konkret och strategiskt avgörande fajt att vinna – en vänsterns fildelningsfråga.

Här.

3. Tehran Bureau publicerar ytterligare ett kapitel från Ervand Abrahamians bok Khomeinism: Essays on the Islamic Republic (1993). Här handlar det om hur närheten till konspirationsteorier – och deras reproduktion i nya former – haft historisk grund i det iranska politiska livet, särskilt efter tre avgörande militärkupper med utländsk inblandning, samtidigt som den bestående effekten är att politisk pluralism undertrycks och folkliga krafter underutvecklas :

The paranoid style had far-reaching consequences. The premise that grand plots existed naturally led to the belief there were plotters everywhere — some obvious, others more devious. And if one were surrounded by plotters, one could conclude that those with views different from one’s own were members of this or that foreign conspiracy. Thus political activists tended to equate competition with treason, liberalism with weak-mindedness, honest differences of opinion with divisive alien conspiracies, and political toleration with permissiveness toward the enemy within.

Läs hela! Det är välskrivet och lärorikt.

Åsa Linderborg om Lars Leijonborg

Skarp som alltid:

Leijonborgs gärning har dessutom inneburit en detaljstyrning av universitet och högskolor ner på frågeställningsnivå; i modern tid har vetenskap aldrig varit så fjättrad som nu, trots folkpartiets stolta tal om ”forskningens frihet”. Leijonborg är även ansvarig för att riksdagen i tisdags avskaffade kårobligatoriet, vilket innebär mindre medel för studentinflytande och studiesocial verksamhet.

Och vem tar över? Antingen väljer man en kunnig som inte är publik (Ulf Nilsson har suttit i utbildningsutskottet i hundra år eller mer) eller också väljer man, som vanligt, någon okunnig som man hoppas drar röster. Som Erik Ullenhag.

Byte av konstnärlig ledare

Janne Josefsson slutar som regissör och dirigent för programmet Debatt. Så länge inte formatet och den marknadsauktoritära det-ska-vara-bra-tv-filosofin bakom programmet inte ändras är jag tveksam till om det kan bli så mycket av belysande samhällsdebatt där. Men det är i alla fall tänkbart att det nu blir lite mindre av aggressiva egotrippar i utförandet och unken rasistpropaganda i premisserna.

I en patetisk avskedsartikel i Expressen försöker Janne Josefsson framställa sin gärning som ett slags folkligt uppror mot eliterna. Som skämt hade det kunnat vara roligt. Istället för att ”vanligt folk” ska vara ”en tyst publik, en kuliss”, har Josefsson istället velat ”göra dem aktiva, deltagande och ta dem på allvar”. Det har gjorts genom att några Volvoarbetare fått ifrågasätta Sven-Otto Littorin. Det är ju bra. Men den röda tråden i de ”möten mellan folket och makten” som Josefsson gläder sig över att ha arrangerat, är att ett enskilt fall plockas ut ur sitt sammanhang och blir så hårdvinklat att det dels helt omöjliggör debatt, dels skymmer snarare än belyser möjligheterna att göra något strukturellt och systematiskt åt saken.

Hos den tittare som inte stänger av, slutar det hela i en allmän frustration, som gärna koncentreras och riktas mot någon byråkrat eller politiker som fått släpas fram för att bli ställföreträdande spottkopp. Det är en metodik som Josefsson utvecklat i Uppdrag Granskning och som ibland ger mycket värdefulla resultat när det gäller att avslöja samhällsproblem och maktmissbruk. Men samtidigt är formen hårt sluten. Om man bestämt sig för en dramaturgi ska aktörerna fan i mig tryckas ned i rollerna, oavsett vad som är sant och inte. Nyanserna – och alla andra konfliktlinjer än dem programmakarna slagit fast – bränns väck med studiolampor och Josefssons testosteronstinna svada. Som upplägg för ”debatt” om samhällsfrågor funkar det för det mesta väldigt dåligt.

Förljuget är det också när Josefsson försöker framställa sitt programupplägg som ett där ”det kringflackande cirkussällskap av proffstyckare som valsar omkring i vartenda tv-program” fått en mindre roll. Sanningen är snarare att programmet odlar fram en egen kader av proffstyckare, som delvis består av politiker och debattörer som lyfts fram för att de säger det Josefsson vill ska sägas, på det sätt han vill, och delvis av politiker och debattörer som är så illa tvungna att anpassa sig för tillfället.

Form och innehåll hänger ihop. Genom det upplägg som Debatt har valt och Josefsson präglat, blir det omöjligt att debattera ämnen som kräver varsamhet med fakta eller möjligheten att röra sig mellan konkret och abstrakt, mellan det enskilda fallet och de bestämmande systemen. Programmet blir på så sätt ett eldorado för de krafter i samhället som bygger sig starka runt enkelspårig demagogi – läs nätkommentarerna till Josefssons Expressen-artikel för ett smakprov – samtidigt som verkliga makthavare och maktförhållanden sällan blir föremål för Josefssons regisserade vrede. Istället målar han upp Dan Josefsson och Åsa Linderborg som Makten, och går loss på dem. Han får ta i hårt för att väderkvarnarna ska börja mala.

Janne Josefsson har alltid varit känslig för tidsströmningar och haft ett öga för social dramatik. Av det har han gjort några oförglömliga, banbrytande reportage som måste räknas till svensk tv-historia. Men på senare tid har han allt oftare vecklat ut sitt ego till ett segel och låtit tidsvindarna gripa tag i det. Det han gör nu är, som Olle Svenning skrev om Jyllands-Posten och Muhammed-karikatyrerna, att ”pissa i de förligaste av medvindar”. Den egna mediemakten använder han för att iscensätta sin gärning som motsatsen. Gott så. Men av Public Service har vi rätt att kräva mer.

Kulturellt nederlag

I veckans Flamman har jag skrivit ledare om Kulturutredningen:

Det är för övrigt talande att utredningens enda uppror mot direktiven handlar om att man föreslår avdragsrätt för privat sponsring.Men det är också, som Åsa Linderborg skrivit: ”Den nya kulturutredningen är ingen besvikelse. Den är ett nederlag”. De diskussioner som fördes inför och om 1974 års stora kulturpolitiska beslut – enhälligt fattat i riksdagen – präglades av att arbetarrörelsen och vänstern hade ambitioner att förstå samhälleliga strukturer och förändra dem. Med kulturpolitiken stod något på spel. Det gör det också idag, men den debatten rinner arbetarrörelsen och vänstern förbi: Inte bara har Timbro påverkat kulturpolitikens utveckling mer – man har kunnat göra det utan egentligt motstånd.

Läs gärna hela.


- - - - -
På ledarsidan också Hanna Löfqvists krönika: Detta måste EU-valrörelsen handla om.

Läsning, kulturutredningen

Åsa Linderborg som vanligt lysande.

Också: LO-tidningen, och det Bengt Göransson skrev innan utredningen var presenterad.

Henrik Lange har en kortversion för dig som har skitbråttom.


[DN][DN][DN][SvD][SvD][SvD]

Linderborg om Josefsson

Så mycket att blogga om, så lite tid. Passar bara på att dra mitt strå till stacken för att några till ska uppmärksamma Åsa Linderborgs kommentar till Janne Josefssons testosteronsprängda ledarskap i Debatt:

Janne Josefssons storhetsvansinne har helt gått överstyr, men kanske är det lika mycket Debatt som Josefsson det är fel på. Få klarar sig i det programformatet – alla deltagare framstår som idioter – men sämst klarar sig ändå programledaren. Som Jan Guillou konstaterade redan när Josefsson gjorde det bedrövliga Fittja Paradiso, avslöjar direktsändningen hans ”oförmåga att intervjua utan utmattnings- och klippteknik” (Journalisten 15 april 2003).

Läs hela!


Och missa inte Kjell Jonassons debattartikel i samma tidning: Moralisk kollaps i Gaza.

Åsa Linderborg prisad också i Norge

Tidningen Klassekampens kulturpris Neshornet [Noshörningen] delas i år ut till en nestor bland norska historiker, Kåre Lunden, samt Åsa Linderborg. Det är första gången priset delas ut till en utländsk skribent.

Motiveringstexten är lång. Jag citerar ett utdrag:

Åsa Linderborg (f. 1968) får Neshornprisen 2008 for sitt forfatterskap og uredde og skarpe bidrag til svensk samfunnsdebatt [...] Gjennom mange år har hun markert seg som en radikal, kunnskapsrik og gnistrende god skribent. Hun skriver i en radikal, marxistisk tradisjon, der samfunnet forstås gjennom klasse- og maktforhold, og hennes innhogg er preget av bred historisk innsikt og dyup politisk forståelse. [...] Hun har også et sjeldent mot som kulturskribent, noe hun for eksempel viste da hun forsvarte det irakiske folkets rett til motstand mot okkupantmakten. Hun skriver også treffsikkert om hvorfor det trengs en strek og radikal venstreside, ikke minst for å sikre at de selverklærte liberalerne skal forbli liberale. [...] Åsa Linderborg får Neshornprisen fordi hennes stemme – og stemmer som hennes – trengs også i den norske politiske debatten. Vi har derfor et håp om at prisen kan bidra til at hun får mange lesere i Norge, og at flere vil følge i hennes fotspor.

Systematiska övergrepp mot demokratin

Missa inte det Åsa Linderborg skrev i Aftonbladet i går. Viktigt och precist. Att ”Malmö, Salem och Vaxholm hänger ihop”, är centralt för förståelsen av vår samtid.

Bakom stormen utspelar sig ett större drama

I Aftonbladet har Åsa Linderborg tagit sig an Maciej Zaremba, nogsamt och skarpt, så att det inte blir mycket kvar av hans stort uppslagna argumentation kring den gastkramande kränkningshysterins pågående vansinne runt om i landet. Linderborg tar ett helhetsgrepp – hon visar att Zarembas sliriga retorik helt säkert kan undvika att blotta uppenbara öppningar; men slutresultatet blir likaväl falskt. Det finns mycket som Zaremba påstår, som inte är direkt falskt. Men den bild som han etablerar och befäster, den är just det: falsk.

Man kan säga att Zaremba är något viktigt på spåren när han hävdar att begreppet kränkt har blivit ett vapen för den enskilda individen som ersatt den kollektiva ilskan. Det är resultatet, en draksådd, av en postmodern identitetspolitik som Zaremba angriper från höger men som man lika gärna kan attackera från vänster. Men han är ute efter något annat.

[…]

Den oförvägne sanningssägaren är den borne opportunisten. Han formulerar sig i trygg förvissning om att det han skriver landar mjukt hos en tyst men privilegierad opinion som tycker att nu, nu får det fan i mig vara slut på daltet. [Mina kurs.]

Att Zaremba är något viktigt på spåren är alltså något som Linderborg också explicit nämner. Det blir därför lite märkligt att läsa exempelvis Katrine Kielos avfärdande av Linderborg i Dagens Arena. I övrigt skriver Kielos också om något oerhört viktigt – om orättvisornas privatisering och de kollektiva lösningsmodellernas upplösning. Precis som Kielos skriver, finns det all anledning att kritiskt titta på utvecklingen i USA. Just denna varning utvecklade också Josefin Brink häromdagen: Zaremba skördar högersådden. Men sådana påpekanden och analyser står inte i motsättning till det som Linderborg plockar fram. När hon plockar isär Zaremba, är det den tendesiösa blicken hon karvar fram: det är syftet.

Det går inte att på ett meningsfullt sätt diskutera Zarembas artikelserie, utan att ta in det sammanhang som Linderborg gör; vem Zaremba kittlar och hur hans metod går igen. Titta på vilka som verkligen gått i spinn över Zarembas artiklar – över den stämning de suggererar! Det är just dem som Linderborg sätter sökljuset på i slutet av citatet ovan.

Det är för övrigt upplysande att jämföra den här diskussionen med den absurda uppståndelsen kring Andreas Malms lysande artikelserie om islamofobi. Eller snarare det faktum att uppståndelsen uteblivit. Istället har det varit en sinnesslö diskussion med inkvisatoriska övertoner, om en mening där Johan Norberg figurerar. Norberg ansåg sig – med viss rätt, menar jag – slarvigt citerad och fick genmäle; en generositet som är få förunnat. End of story? Tvärtom. Det är detta som blivit huvudsak – medan den helt avgörande frågan om västerländsk nyrasism och samspelet mellan nyliberalism och islamofobisk hets, skyfflats ut till periferin. Med samma skränande hejarklack som i fallet Zaremba ovan!

Andreas Malm skriver själv med beundransvärd saklighet och skärpa om detta i Expressen:

När stormen på den svenska kulturdebattens arena lagt sig för den här gången kan jag möjligen komma att ångra att jag spillde en mening på att berätta för DN Kulturs läsare vilka debattörer som passar in i Bawers Sverigebild (för övrigt meddelar Bawer att även han föredrar Expressen framför Dagens Nyheter) enär diskussionen kommit att handla om detaljer.

Men det finns en principiellt intressant fråga här. En återkommande tankefigur i Eurabienlitteraturen är just att den socialdemokratiska välfärdsstaten fråntagit medborgarna deras driftighet, handlingskraft och vaksamhet. De har blivit förslöade, passiviserade, dåsigt oförmögna att ta reda på sitt eget bästa och befria sig från de muslimska invandrarnas olidliga tyngd.

Här sker en glidning. En nyliberal problemformulering kanar över i en rasistisk. Det är en process i den västerländska offentligheten som – om det ändå vore så väl! – inte begränsar sig till Eurabienlitteraturen. Den återkommer hos de flesta av kontinentens högerpopulistiska partier, men vi kan se den i rörelse även här, i vårt eget land [...]

I bästa fall finns det fortfarande en chans att höja den här debatten från sin nuvarande nivå, så att den blir något mer än en fallstudie i sårad borgerlig narcissism. En av många frågeställningar av reellt värde kunde vara denna: hur är det egentligen med gränserna mellan liberalism och rasism – islamofobi i synnerhet – i vår tid? Är de skarpa? Har de flyttats? Blir de suddigare? Den som följer internationell debatt, och utvecklingen i vårt eget liberala folkparti, kommer att få svårt att hävda att ingenting händer.

Ställda bredvid varandra ger oss de här två debatterna något vidare att fundera över.

Fall 1: Zaremba ger inga enskilda citat att gå loss på. Men den sammantagna bild som han presenterar är grundfalsk. Resultat: Ge killen journalistpriser och eter-tid! Stig fram och grupp-oja er över alla gnälliga typer som ska komma här och komma!

Fall 2: Andreas Malm begår ett minimalt referatmisstag. Men den sammantagna bild som han presenterar är tydlig, analytiskt riktig och ohyggligt viktig. Resultat: Lägg ner! Sparka! Brännmärk! Vägra diskutera sakfrågan!

Den inskränkta, sinnesbedövande symfoni vi har fått avnjuta kring dessa fall, är borgerlig hegemoni. Den skymmer sammanhangen och därmed sanningen. Låt oss diskutera och utmana den.

- - - - -
Zarembas artikelserie: [1] [2] [3]
Malms artikelserie: [1] [2] [3]

Hurra!

Åsa Linderborg får Ivar Lo-priset.

– Fantastiskt. Större pris och ära kan jag inte få. Jag är jättestolt. En bok som betyder något för fler än mig själv. Att få finnas i en tradition av arbetarlitteratur, säger Åsa till KA.

Helt rätt. Hennes bok är en stor arbetarroman. Den förtjänar att vara med i vår verkliga kanon.

Historia som samtidsspegel

Åsa Linderborg skriver på Aftonbladets kulturredaktions blogg om en historieskrivning i tiden, med anledning av en nätt minibok om Napoleonkrigen:

Tyvärr är detta nog bara den första boken i en hel serie om underbara krig i världshistorien, de som det i dag är helt ofarligt att skriva om och romantisera kring. Vi kan vara säkra på att det dröjer innan julklappshandeln drabbas av pop-up-böcker om Afghanistan och Irak.

Här.

Linderborg om Vilks, liberalerna och en hund som inte ska dömas efter håret

Åsa Linderborg är som vanligt briljant. Kort och koncist i Aftonbladet. Läs!

Linderborg om brännmärkning

Den nya arbetarregeringen har som bekant gett en statlig historieskrivningsmyndighet i uppdrag att bedriva skolkampanj med syfte att vaccinera ungdomen mot villfarelser om att strävan mot en rättvis fördelning av ägandet och makten i samhället är möjlig, genom att uppifrån slå fast att sådant med nödvändighet måste leda till ogreppbar och utomhistorisk ondska, skattehöjningar samt massmord.

Två bibliotekarier i Brännkyrka vågade göra det som varenda demokratiskt sinnad medborgare borde, men färre lär mäkta med: de sade ifrån mot detta statspropagandistiska historiekampanjande. De ville inte osett beställa kampanjböcker under falsk flagg till skolbiblioteket. I den allt mörkare tid vi lever i, har de för detta angripits och brännmärkts av självtillräckligt bullrande reaktionärer.

Åsa Linderborg skriver knivskarpt och avklädande om det som sker. Läs det!

Notera särskilt det hon påpekar om att idén till kampanjen väcktes av Lars Leijonborg 1999, som en reaktion på vänsterpartiets valframgångar, särskilt bland ungdomar, i valet 1998. I valet 2002 gick vänsterpartiet tillbaka, men bland ungdomarna var ställningen mycket stark. Fredrik Reinfeldt kommenterade detta i en intervju 2003 i Norrköpings Tidningar: ”Bland förstagångsväljarna är vänsterpartiet med mycket liten marginal nästan Sveriges största parti, med ett stöd på 20,6%. Förutom att väcka frågor kring vad som lärs ut på svenska skolor finns anledning att fråga sig vad det stödet ska tolkas som ett stöd för”, sade Reinfeldt, som för övrigt också lovade att ”under det första kvartalet 2004 besöka ett stort antal orter runt om i Sverige för att inleda en dialog med unga väljare. Jag vill berätta om det vi står för, och som är motsatsen till kommunism”.

Linderborg skriver också om hur pajasreaktionärer som UOK bereds utrymme att jämställa Röda armén med nazisterna och därmed omtolka hela andra världskriget:

När detta blivit den gängse borgerliga ståndpunkten måste liberalernas hållning under kriget omprövas. En enhetsfront med nazismen, mot kommunismen, framstår ju då som en tänkbar möjlighet. Vad säger den judiska opinionen om det? Vad har dagens borgerlighet att säga om förintelsen: Är det bara lögn och kommunistpropaganda att Röda armén befriade Auschwitz – och hela Västeuropa?

Jag har skrivit om detta tidigare. Till exempel: Inte bara statyer som förflyttas; Två snabba år och slutet på efterkrigstiden.

För att vara ett demokratiskt land med yttrande- och pressfrihet har Sverige en extremt ensidigt medielandskap. Dagordningssättandet ankommer på ett mycket litet antal borgerliga potentater. Klimatomslag kan därmed, om inte motkrafterna ser vad som är på väg och anstränger sig att sätta emot, gå mycket snabbt, bli obehagligt hämningslösa. Brännmärkningen av bibliotekarierna i Brännkyrka är en indikation av många på det erbarmliga tillståndet i ett land där ”liberalerna” gått och blivit lika föraktliga som under tiden mellan tjugotalskrisen och Stalingrad.


[Påminner också om Erik Bergs lustmord på UOK:s ”opinionsundersökning” om svenska ungdomars historiekunskaper]

Åsa Linderborg om Jan Myrdal

Imorgon fyller Jan Myrdal 80 år. Med anledning av detta har Åsa Linderborg skrivit en alldeles förbluffande god text i Aftonbladet. Om jag anstränger mig för att komma på åsiktsskillnader skulle jag väl säga att jag tycker kritiken av Myrdals syn på det svenska nationsbygget och mot begreppet folkets kultur möjligen är alltför närsynt och skjuter över målet; medan å andra sidan problemen med Myrdals blindhet för det strukturella kvinnoförtrycket går långt utöver yttringar av ”välmenande exotism” och kanske förtjänat någon ytterligare rad. Men det är ganska fåniga påpekanden. Som helhet betraktat är detta en djupt insiktsfull och briljant komponerad betraktelse. Relevant!

Ett centralt stycke – också apropå relevans – är detta:

Det viktiga är emellertid inte om Jan Myrdal har haft rätt eller fel i vissa sakfrågor, utan vilka frågor han har skapat intresse kring. Han har synliggjort världen bortom imperialisternas fraser och floskler – Indokina, Afghanistan, Indien, Mexiko, Irak. Det är en värdefull prestation även om man inte behöver hålla med honom i argumentationens alla delmoment. Hans skriftställningar stimulerade debatter och självstudier hos en generation unga på 1960- och 70-talen, även om samtalen inte alltid mynnat ut i samma ståndpunkt. I den meningen är han en av våra största folkbildare.

En av de passager jag markerat i mitt exemplar av En illojal europés bekännelser är denna:

På Ceylon pratar jag med en trevlig europeisk te-odlare:
- Hur många bor här i distriktet? frågar jag.
- Vi är bara fyra familjer, säger han.
- Det är inte mycket, säger jag.
- Och så tjugofemtusen tamiler förstås, säger han.

Jag kan nog säga att ”upptäckten” av Jan Myrdal i mitten på 1990-talet betytt mer för min egen världsbild, språkuppfattning och politiska utveckling än någon annan läsning. Notera – läsning. Jag är glad att jag redan var organiserad när jag ramlade över JM – det gjorde det möjligt att från början hålla en distans, föra tillbaka till nutid. Men Myrdals penna gjorde det lättare att växla vidare från det grundläggande ställningstagandet för rättvisa och mot den borgerliga förljugenheten till något större; finna ett slags historiskt djup att nyttja som resonanslåda. Alltså: inte läsa JM och veta vad man ska tycka; utan läsa och gripas av en insikt om att så kan man ställa frågan, så kan man tänka, skriva, skära.

Så jävla bra

Inte trodde man väl annat heller. Lyssna på Åsa Linderborgs sommarprogram!

Intervju med Åsa Linderborg

LO-tidningen har gjort en fin intervju med den sommarpratare som man längtar mest efter att få höra.

Den 10 juli ska hon tala om sex män som hon älskar och en man som hon ogillar, står det i presentationen av hennes program.

– Ett tag tänkte jag bara tala om Jan Björlund i en och en halv timme, säger Åsa Linderborg och gör ingen hemlighet av att det är skolministern som hon inte gillar.