Iran förtjänar bättre

Min ledare i veckans Flamman. Om Iran.

Presidentvalet i Iran har följts av gatukravaller efter påstått valfusk. Det är svårt att bedöma dessa påståenden. Å ena sidan finns vissa rapporter om obstruktion, och rösträkningsprocessen har inte varit transparent. Å andra sidan har beskyllningarna huvudsakligen varit allmänt hållna, och även om den omvalde presidenten Ahmadinejads segersiffror är uppseendeväckande stora, ska man inte glömma att han i flera opinionsmätningar var i ledning.

När Ahmadinejad valdes till president för fyra år sedan, var det delvis för att många desillusionerade reformivrare inte brydde sig om att rösta. Men framför allt handlade det om att han öppnade en annan konfliktdimension. Ahmadinejad framhävde sig själv som en enkel man av folket, en som återknöt till revolutionärens egalitära arv i from, religiös tappning, som avskydde korruption och som brydde sig om vanligt folks livsvillkor. Han kunde göra det med viss trovärdighet, just för att han inte var en del av de allra högsta samhällslagren.


Mot slutet av årets valrörelse – den öppnaste i Irans historia – har Ahmadinejad lyckats återskapa en del av denna populism. Han har byggt en kampanj ute på landsbygden, delat ut allmosor och satsat på de allra fattigaste. Genidraget har varit att göra Hashemi Rafsanjani till huvudmål för angreppen. Rafsanjani, som har funnits i maktens centrum alltsedan revolutionen 1979, har varit president och parlamentstalman och är nu bland annat ordförande i det så kallade ”Expertrådet”. Det var honom Ahmadinjead sensationellt besegrade i valet 2005. Rafsanjani har använt sitt inflytande till att bli landets rikaste man. I den direktsända tv-debatten mot utmanaren Mousavi gick Ahmadinejad till hårt angrepp mot Rafsanjani. Han frågade sig retoriskt var Rafsanjani och hans söner fått sina pengar ifrån – folk hemma i stugorna har länge vetat svaret.

Valet har med andra ord blottat djupa sprickor inom den politiska eliten i Iran. Samtidigt återspeglas också allvarliga problem i det brokiga block som ”reformvännerna” utgör. Redan under åren med den förre presidenten Khatami, som fördes till makten av en stark rörelse för förändring och frihet, visade sig svagheten i att överse Irans sociala bredd och dynamik, och i att sakna ekonomisk-politisk udd. Rörelsen krympte tillbaka till universiteten och till den urbana övre medelklassen, och tappade där sin slagstyrka.


Alldeles oavsett vart de storartade gatuprotesterna nu tar vägen, behöver en bred rörelse som vill bära fram ett nytt, bättre Iran, dyka ned i dessa frågor. Utan en ekonomisk politik som bekämpar klyftorna och inkluderar småstädernas och landsbygdens befolkning i framstegen, och ett aktivt intresse för att bygga upp och förlita sig på en koordinerad arbetarrörelse, kommer oppositionen på sikt att stå sig slätt.

Att gå tillbaka till hur det var förut i Iran, blir hur som helst inte möjligt. Demokratiska processer gör dramatiska saker med människor. Tv-debatter, telefonväkterier, massmöten och olika former av gräsrotsorganisering har skapat ett nytt, skärpt politiskt medvetande i Iran.


Låt oss hoppas att denna rörelse varken kan dränkas i repression och blod – eller kidnappas och förvridas av de yttre krafter som länge velat se ett bångstyrigt Iran nedtvingat på knä. Först och främst för att det iranska folket förtjänar bättre. Men också för det som de korrupta, oftast USA-stödda diktaturerna i övriga Mellanöstern redan känt under valprocessen: Ett utvecklat folkstyre i Iran är ett starkare hot mot dem och deras gynnare, än fredagsbönsretorik och fiktiva kärnvapen.