torsdag, juni 18, 2009

Iran förtjänar bättre

Min ledare i veckans Flamman. Om Iran.

Presidentvalet i Iran har följts av gatukravaller efter påstått valfusk. Det är svårt att bedöma dessa påståenden. Å ena sidan finns vissa rapporter om obstruktion, och rösträkningsprocessen har inte varit transparent. Å andra sidan har beskyllningarna huvudsakligen varit allmänt hållna, och även om den omvalde presidenten Ahmadinejads segersiffror är uppseendeväckande stora, ska man inte glömma att han i flera opinionsmätningar var i ledning.

När Ahmadinejad valdes till president för fyra år sedan, var det delvis för att många desillusionerade reformivrare inte brydde sig om att rösta. Men framför allt handlade det om att han öppnade en annan konfliktdimension. Ahmadinejad framhävde sig själv som en enkel man av folket, en som återknöt till revolutionärens egalitära arv i from, religiös tappning, som avskydde korruption och som brydde sig om vanligt folks livsvillkor. Han kunde göra det med viss trovärdighet, just för att han inte var en del av de allra högsta samhällslagren.


Mot slutet av årets valrörelse – den öppnaste i Irans historia – har Ahmadinejad lyckats återskapa en del av denna populism. Han har byggt en kampanj ute på landsbygden, delat ut allmosor och satsat på de allra fattigaste. Genidraget har varit att göra Hashemi Rafsanjani till huvudmål för angreppen. Rafsanjani, som har funnits i maktens centrum alltsedan revolutionen 1979, har varit president och parlamentstalman och är nu bland annat ordförande i det så kallade ”Expertrådet”. Det var honom Ahmadinjead sensationellt besegrade i valet 2005. Rafsanjani har använt sitt inflytande till att bli landets rikaste man. I den direktsända tv-debatten mot utmanaren Mousavi gick Ahmadinejad till hårt angrepp mot Rafsanjani. Han frågade sig retoriskt var Rafsanjani och hans söner fått sina pengar ifrån – folk hemma i stugorna har länge vetat svaret.

Valet har med andra ord blottat djupa sprickor inom den politiska eliten i Iran. Samtidigt återspeglas också allvarliga problem i det brokiga block som ”reformvännerna” utgör. Redan under åren med den förre presidenten Khatami, som fördes till makten av en stark rörelse för förändring och frihet, visade sig svagheten i att överse Irans sociala bredd och dynamik, och i att sakna ekonomisk-politisk udd. Rörelsen krympte tillbaka till universiteten och till den urbana övre medelklassen, och tappade där sin slagstyrka.


Alldeles oavsett vart de storartade gatuprotesterna nu tar vägen, behöver en bred rörelse som vill bära fram ett nytt, bättre Iran, dyka ned i dessa frågor. Utan en ekonomisk politik som bekämpar klyftorna och inkluderar småstädernas och landsbygdens befolkning i framstegen, och ett aktivt intresse för att bygga upp och förlita sig på en koordinerad arbetarrörelse, kommer oppositionen på sikt att stå sig slätt.

Att gå tillbaka till hur det var förut i Iran, blir hur som helst inte möjligt. Demokratiska processer gör dramatiska saker med människor. Tv-debatter, telefonväkterier, massmöten och olika former av gräsrotsorganisering har skapat ett nytt, skärpt politiskt medvetande i Iran.


Låt oss hoppas att denna rörelse varken kan dränkas i repression och blod – eller kidnappas och förvridas av de yttre krafter som länge velat se ett bångstyrigt Iran nedtvingat på knä. Först och främst för att det iranska folket förtjänar bättre. Men också för det som de korrupta, oftast USA-stödda diktaturerna i övriga Mellanöstern redan känt under valprocessen: Ett utvecklat folkstyre i Iran är ett starkare hot mot dem och deras gynnare, än fredagsbönsretorik och fiktiva kärnvapen.

8 kommentarer:

Anonym sa...

Jag har lärt känna hur många iranier som helst ända sedan de började komma hit på 80-talet. Trevliga väluppfostrade och intelektuella allihopa. en en sak som slog mig ganska sent faktiskt, var att ingen utav dem var "vanliga" hederliga arbetare utan studerande.

Fortfarande är det så. Iran är stort och många miljoner är de som röstade för sin starka man i dessa tider då landet står inför hot. Men ingen av DEM skulle ha råd att åka hit ens om de velat.

Den bild vi får av Iran är därför över och medelklassens bild, samma som vår egen....

Anonym sa...

...och här är de:

http://de-construct.net/e-zine/?p=6589

Peter Olsen sa...

Råkloakken pipler frem i den Kjempefin link

Ramzan Kadyrov og lille smilende
Mahmoud Ahmadinejad kan utføre drittarbeidet og myrde alle som har dekadent amerikanisert livsførsel

http://de-construct.net/e-zine/?p=6589

The President of Russia's Chechen Republic Ramzan Kadyrov has accused the United States of working to destroy Russia.

De neo-stalinistiske skalleknusere lever i beste velgående

Anonym sa...

How you lose an election. Lesson nr 1.

"Mousavi's wife inadvertently made plain the mind-set when I asked her about her husband's art and she told me, "Artists exist at the very top of a society. When an artist becomes President, it is a step down. But there's no way out. For the happiness of the people, it is necessary."


http://www.time.com/time/world/article/0,8599,1905331,00.html

//J

Paolo Pissoffi sa...

De norska galningarna framstår som harmlösare än de svenska galningarna som brukar smutsa ned kommentarsfältet på din blogg Ali.

Det måste bero på att det norska språket är så gulligt. Sen förstår jag inte heller riktigt vad de vill säga. Inte bergriper jag alla ord heller. Vet tex inte om skalleknusere är ett sk fult ord eller inte.

Jag var fö mycket förtjust i länken till "oss" Iranexperter. Går att återanvända i andra sammanhang.

Peter Olsen sa...

Jeg forstår ikke om Paolo Pissoffi er neo-stalinistisk skalleknuserbeunderer eller en ganske almindlig noe-nazistisk skalleknuserbeundrer som pisser ned Alis komentatorfelt.

Grubblande sa...

Men vad är det där skalleknuser för ett djur? Går det att äta?

alicia sa...

Iran behöver en förändring. Men med det hjärngrepp regimen har om det Iranska folket idag så kommer dessa protester inte leda någonstans. Varför? För de håller inte ihop. För att krossa styret måste folket hålla ihop och starkt kämpa för samma sak. Jag sa det från början och det är också det som har hänt, de här protesterna kommer aldrig leda till någon framgång. Det krävs stöd av resten av världen och ett starkt folk som kämpar TILLSAMMANS. Den svenska regeringen kan här i Sverige påstå att de föraktar Irans styre osv osv men bevisar genom att skicka Sveriges ambassadör till ceremonin för omvalda Ahmadinejad att vi rövslickar Irans regering till max. Andra länder skickar någon tjänsteman, någon lite lägre ställd, medan vi skickar ambassadören. Sveriges regering har mycket åsikter men så otroligt svårt att stå för dem när det gäller. Om Nazityskland extisterade idag hade vi fortfarande låtit transportera vad han ville genom vårt land så länge vi inte råkade illa ut. Om man ska ha åsikter ska man vara beredd att ta konsekvenser för de också.