"Den svenska formen av kulturimperialism"

Kors i taket. Wolodarski har skrivit en bra text i ett viktigt ämne. Ointresset i Sverige för det som sker i resten av Norden, politiskt och kulturellt, gör offentligheten fattigare och förmågan till självförståelse mindre. Artikeln rekommenderas, även om jag är långt ifrån säker på att jag skulle dra samma slutsatser av de nordiska erfarenheterna.


PS. Apropå det i texten omnämnda norska valet om två veckor. Eller lång tid av borgerlig majoritet har de senaste opinionsmätningarna visat ett litet rödgrönt övertag. Främlingsfientliga, högerpopulistiska Fremskrittspartiet har sedan en tid klivit fram och blivit det ledande borgerliga partiet. Regeringsalternativet på högerkanten har dock sett oklar ut, eftersom det bara är Høyre som uttryckt en vilja att regera tillsammans med Frp. Men motståndet från liberala Venstre och kristdemokraterna KrF har sakta men säkert transformerats. En borgerlig majoritet skulle troligen leda till att dagens regering tvingas avgå (man har negativ parlamentarism också i Norge - regeringen måste avgå först när den har aktiv majoritet mot sig), och det kan mycket väl kan sluta med att Norge får en högerregering med Frp och Høyre, parlamentariskt stödd av Venstre och KrF. Andra alternativ är också tänkbara. Norge har en mycket öppnare parlamentarisk situation och tradition. Frp presenterade för övrigt sitt program för de hundra första dagarna i regering igår. Partiet talar fortfarande ogärna om sina enorma privatiserings- och nedskärningsplaner, som är programfästa och beskrivna med marknadsfundamentalistisk logik. Istället lyfter man gärna fram att invandringen ska skruvas av, asylsökande låsas in, spriten ska billigare och mer tillgänglig och att det ska gå att köra fortare på vägarna. (Partiets vice ordförande Per Sandberg har slagit fast att vägarna ska bli "så bra att man kan överleva även om man kör av vägen för att man är full"). Det är en valrörelse som är mycket lärorik att studera också från ett svenskt perspektiv. Inte minst för att Frp:s framgångar är ett närliggande exempel på den stora omvandlingen i europeisk borgerlighet. Men också för att den visar vikten av folkrörelsemobilisering med bas i de fackliga organisationerna. Det var helt avgörande för den rödgröna segern 2005 och den avgör i stor utsträckning också utfallet av detta val.