torsdag, januari 28, 2010

Iran. Tragik och dramatik.

Idag har två unga män, Arash Rahmanipour och Mohammad Ali-Zamai, avrättas i Iran. Det är de första avrättningarna som har en direkt koppling till protesterna efter valet. Rahmanipours advokat menar för övrigt att han greps redan före valet. Han var då 19.

Detta markerar ytterligare en upptrappning av regimens repression. Troligen är det frågan om en ”preventiv” åtgärd ämnad att sätta skräck i folk inför de protester som väntas 22 bahman, 11 februari, revolutionens årsdag.

Det är alltid ett förfärande brott som begås när människor avrättas. Här ser vi därtill ett splittrad statsapparat där de pressade, för tillfället ledande skikten skyndar sig att genomföra avrättningar, inte av uppfattat farliga politiska ledare, utan för att statuera exempel. Fler sägs nu stå på tur. Insatserna höjs.

Klicken runt Ahmadinejad och i sista hand Khamenei är nu rejält pressade. Chansen för dramatiska omstruktureringar i Iran är nu troligen större än någon gång sedan regimen konsoliderades i början 1980-talet. Men fortfarande är det oerhört svårt att säga hur de inre maktförhållande på oppositionssidan egentligen ser ut.

Detta är också något som lyfts fram av den fackliga aktivisten Homayoun Pourzad i denna extremt läsvärda intervju:
First of all, anybody who tells you that they have a full picture is lying, because the situation is very crazy.

There are at least five dozen, semi-autonomous power centers, factions, and groups vying for influence. Not even [Supreme Leader Ayatollah Seyyed Ali] Khamenei knows for certain what will happen tomorrow. But this does not mean there is complete anarchy. Speaking generally, there are at present four major centers of power, or rather, three plus one. The first three are Supreme Leader Khamenei, President Mahmoud Ahmadinejad, the Revolutionary Guards, while the fourth, the nascent popular movement, is of an altogether different character though is still remains somewhat amorphous. It is still finding its own voice, needs, and strengths--but it continues to evolve. For the foreseeable future, the first three powers will more or less effectively determine how things will turn out. This said, Khamenei is already weakened.
Läs hela intervjun!

Låt mig samtidigt rekommendera en annan läsvärd text om situationen i Iran. Den handlar om positiv och negativ nationalism i den brokiga gröna rörelsen och är bland det bästa jag läst på länge – insiktsfull och analytisk:
Iran has a long history of ethnic chauvinism intertwined with various intellectual efforts that attempted to understand the country's place in the world. […] The entire promotion of the "Aryan people" as a superior ur-race of Persia, which was an idea only introduced in Iran's intellectual circles in Reza Khan's time, and borrowed from now-debunked nineteenth century European research, is still deeply embedded in the national culture.
Detta bör också vara en viktig varning för alla dem som på goda grunder stöder reformrörelsen i Iran. Den fronten är och måste vara bred. Men det gäller att dra gränserna rätt. Antiarabisk rasism och chauvinsim måste stampas ut - för att det är oacceptabelt i sig, för att det förpestar försöken att bygga ett bättre land och för att det öppnar upp för riktigt obehaglig utländsk inblandning och medföljande djupa tragedier.

Artikelförfattaren Mohammad Khiabani ger också en mer nyanserad bild av hur läget i Iran ses ”på gatan” i arabvärlden. Det är oerhört viktigt att förstå att utvecklingen i Iran inte kan rivas loss från det som sker i Mellanöstern – men också att det som sker i Iran, precis som det gjorde 1979, kan få stor betydelse för andra länder i regionen. Som Khiabani sammanfattar:
While many in these countries like the current President of Iran, and told me so, the notion of unquestioned popular Arab support for the IRI's right-wing is a caricature of the truth. What seems more accurate is that, because of some combination of the 1979 Revolution, its independent survival in the face of international isolation, its vibrant intellectual and public culture, its written Constitution, its semi-democratic institutions that occasionally produced a surprising outcome, or its impassioned social movements, Iran is actually a proxy for the hopes of many others in the Middle East, whose nationalist dreams are still simply dreams. Allegiances can switch, be appealed to, and won over. As the Green Movement continues to mature in the months ahead, it would behoove them to remember the two faces of nationalism in their efforts.
Ta dig en stund att läsa artikeln!

8 kommentarer:

Kerstin sa...

Jag är verkligen inte speciellt väl insatt i Irans affärer och inrikespolitik men jag tycker mig ändå höra varningsklockor ringa, de där som handlar om hur USA använder sig av mängder av organisationer, bl.a. av studenter, för att destabilisera länder som man vill öka sitt inflytande över.
Detta sagt som en fundering och givetvis utan att försvara avrättningar, eftersom jag är definitivt emot dödsstraff.

Salman Khan sa...

Fiendens fiende?
USA använder sig av mängder av organisationer, bl.a. av studenter, för att destabilisera länder som man vill öka sitt inflytande över ?

När vi demonstrerade mot Israels 6-dagarskrig fanns det antisemitiska organisationer som delade vår uppfattning. De var gärna med och demonstrerade av naturliga skäl. Men aldrig att vi bildade någon allians med dem eller gick vid deras sida. Man kan inte liera sig med djävulen. Din fiendes fiende är inte alltid din vän.

Islamofobi är en myt, som i dagsläget är lika obeständig ur såväl rationell som realistisk aspekt. Det finns inget fog för det breda användandet av uttrycket, som i bästa fall leder till att fokus dunklas på både problemet och dess lösning. I dess betydligt mer frekventa sammanhang missbrukas ordet i samråd med mindre smickrande associationer, där vett och etikett är lika stora sällsyntheter som logik och perspektiv. Min tillsynes ofullgångna slutsats har sin förklaring, som jag med glädje kan resonera kring. Meningen är dock inte att relativisera med medicinska och lingvistiska termers exakta betydelse, utan snarare vilka associationer de är kopplade till. För den intresserade finns begreppets definition att begrunda hos den välrenommerade organisationen Runnymede Trust.

En fobi påpekar en rädsla som är okontrollerad, ihärdig och irrationell. En fobiker tar inte beslut om att aktivt åstadkomma sitt tillstånd och att i tid och otid framkalla dess symtom. Således vållar fobin stort lidande hos personen ifråga och även om personen är kunnig och medveten om tillståndet så förutsätter dess utbrott ofta omedvetenhet. Värt att tillägga är att en fobiker inte har önskat sin situation och denne gagnas självfallet inte av dess yttringar, utan snarare har personen ett genuint intresse att, både för sin egen och sin omgivnings skull, bli kvitt det, oftast, socialt handikappande tillståndet. Vilken islamofob kommer i närheten av att definieras av detta resonemang?

I jämförelse med andra sociologiska fobibegrepp så må det finnas en del gemensamt, men i helhetssynen på samhällsnivå så fallerar islamofobins relevans ännu en gång. Begreppet judeofobi, vars betydelse skulle innefatta samma tes som islamofobi, är idag förpassad till att endast beskriva den historiska aspekten på hatet mot judar. Man upptäckte tidigt att motståndet i många fall inte bara handlade om ogrundad rädsla, som kunde smältas med goda ord och fakta. Det medvetna hatet var en vedertagen komponent som var starkt kopplad till den utmålade juden som en konspiratorisk hotfull person, som trobärare, som etnisk/kulturell minoritet och som heterogenitet. Det fordrades ett annat sätt att se på det för att kunna åstadkomma en annan lösning. Som bekant har konceptet ersatts av ett mycket bredare, välanvänt och välmissbrukat, begrepp – antisemitism. Idag står en antisemit för alla nämnda kategorier av judehat, och en hel del annat därtill. Man kan, med rätta, diskutera begreppets givna territorium, reliabilitet och validitet. Det man inte kommer ifrån är den beundransvärda revidering av en förgången och bristfällig benämning av problemet, utan att samtidigt blint acceptera ordets legitimitet.

Kerstin sa...

Hittar den här artikeln i Huffington Post idag. Så vad är det egentligen som pågår i och kring Iran?
Senate Votes to Undermine Obama and Punish Innocent Iranians
Vet du det Ali? Jag skulle gärna vilja förstå mer av det.

Anonym sa...

Kerstin:

Ali har hamnat i den "gröna fällan", Esbati var tveksamt inställd till västmakternas "färgkodsrevolutioner" i östeuropa och Rysslands randstater med början i Jugoslavien/Serbien även Libanon. han stödde inte rikemanspöbeln som demonstrerade mot chavez i Venezuela, den kubanska fascisthögern i Miami eller Pinochetistas i Chile. Men han står helhjärtat för deras persiska priviligierade motsvarigheter bland rojalister och fascister i Teheran London och USA, och deras försök till samhällsomstörtning med aktivt bistånd från israel/USA. Som jag sagt tidigare här: det var en överväldigande majoritet vanliga hederliga iranier som röstade för Ahmadinejad och ett starkt styre i tider då landet hotas från israels "koallitioner av villiga" runt landet. Vad Ali och rojalisterna hoppas på saknar alltså folkligt stöd bland iranierna och kommer att förbli en utopi, om inte västmakterna gör rasstaten till viljes och bereder vägen för Alis "nationsbyggande" med bomber...

Micke sa...

För vissa människor räcker det inte med att man hänger bögar och avrättar demonstranter.

Det måste till mer för att inte Usa spasmerna ska utlösas och en nations folk själva ska få förtroendet att sparka ut sina slaktare.

Anonym sa...

Anonym : you are My brother. Notera dock att Ali navigerar fram i denna fråga beroende på rörelsens dagskurs.

Micke sa...

Det är inte alla fascister som hänvisar till demokrati för att rättfärdiga att staten mördar.
Svag i anden?

Anonym sa...

"Islamofobi är en myt" är bland det mest världsfrånvända jag stött på denna vecka.. Titta lite på "independent/underground" media så får du se nåt som bubblar rätt så kraftigt i Sverige, det läskiga är att den även syns i mätningarna. Jag skulle nog säga att den tycks vara tämligen irrationell på köpet..

/AKI