Efterfest

[Krönika i veckans Flamman]


”Sverige ser ut att ha klarat sig igenom finanskrisen bättre än många andra länder”, inleder högerpartiet sitt senaste pressmeddelande om skattesänkningar à la den brända jordens taktik.

De nya moderaterna är konsekventa med att använda surrealism som kommunikationsstrategi. Ser man till ändringar i köpkraft, hör Sverige till de västländer som klarat sig sämst igenom krisen, snäppet mindre illa än nyliberala experimentverkstäder som Irland och Island. BNP-fallet 2009 var det största i modern tid. Sverige har blivit ett europeiskt genomsnittsland när det gäller arbetslöshet. De långsiktiga samhällsekonomiska kostnaderna för kollapsen i a-kassa och sjukförsäkring är svåra att siffersätta, men de blir stora. Spåren från 90-talskrisen syns fortfarande i generationsstatistiken. Nu faller tiotusentals människor ännu hårdare. ”Aktiva insatser för jobben och välfärden, tillsammans med ansvarstagande för de offentliga finanserna, utgör fortsatt viktiga delar i arbetet framåt”, fortsätter pressmeddelandet.


Regeringen annonserar alltså en ny skattesänkning. Pensionärer ska få någon extra hundralapp i månaden. Det sker samtidigt som äldreomsorgen sliter med personalförsörjningen, och det står klart att pensionärerna kommer att uppleva de konkreta effekterna av det pensionssystem som de borgerliga och socialdemokraterna knåpat ihop. ”Bromsen” slår till och sänker pensionerna med flera procent, utan att något specifikt politiskt beslut har fattats om det. Det är en konstruktion som gör att rörelser på börsen automatiskt påverkar pensionsutbetalningarna.

Samhällsekonomiskt betyder systemet att ett ganska litet antal marknadsaktörer garanteras ett ständigt inflöde av riskkapital, och börsmäklare föräras löner och bonusar som tas av pensionspengarna och växer med volymerna. Riskerna överförs samtidigt till pensionärerna.


I detta avseende är det svenska pensionssystemet en föregångsmodell för efterkristiden. Den massiva överföringen av pensionsmedel till börsen har varit en internationell trend som svarat mot kapitalets expansionsbehov i en realekonomiskt skrumpen situation. Den har underlättat finansspel med efterföljande kris. Men de som tjänat gott på finansiell avreglering är inte de som måste fylla i utrymmet mellan bubblan och marken.


Kapitalets begär pockar nu på liknande lösningar på andra fält. Dels kommer vi att se skärpta försök att öppna upp den offentliga välfärdssektorn, särskilt sjukvård och äldreomsorg, för privata intressen - goda profitmöjligheter med outsourcad risk. Dels får vi nya krav på att staten ska göra arbetskraften mer ”flexibel” - genom en mer repressiv ”arbetslinje” och pressad arbetsrätt.

Detta är en beskrivning av Alliansens resultatlista och framtidsplaner. Den svenska regeringen har varit en av västvärldens duktigaste på att omvandla kapitalets klassintressen till konkret politik - och sälja in den med verklighetsautonoma reklamjinglar. Mer är att vänta, om de får regera vidare. ”När vi nu stakar ut Sveriges väg ur krisen vill vi också att de som drabbats hårdare än andra ska få del av förbättringarna”, skriver moderaterna, och när man väl börjat tolka tvärtomspråket är det ju klart vad det betyder. Inkomstklyftorna i Sverige är för övrigt de största sedan SCB började sina mätningar.


Sverige behöver en annan färdriktning. Men för att det ska vara möjligt, måste en rödgrön regering identifiera och operationalisera klassintressen. Så som högerregeringen gör nu, men med motsatta förtecken. Pensionssystemet är ett gott exempel på hur det inte kan vara: en tung ekonomisk fråga kvävd i blocköverskridande konsensus. Det är sådant som omvandlar kapitalismens kris till en kris för den representativa demokratin.