På ännu ett område utmärker sig Sverige alltså som ”föregångsland” i tillbakarullningen av sociala framsteg. Här är det dock inte regeringen Reinfeldt som anför. Försämringarna är istället resultatet av en ”bred samsyn”.Läs gärna!
Visar inlägg med etikett Pensionssystemet. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett Pensionssystemet. Visa alla inlägg
torsdag, november 25, 2010
Vi behöver en ny ATP-strid
Jag har skrivit ledare i veckans nummer av Flamman:
torsdag, juli 22, 2010
Hur tänkte Arena Idé?
I veckans nummer av Flamman har jag skrivit om välfärdens framtida finansiering, och den så kallade Borg-kommissionen – en uppmärksammad kommission som satts samman av Timbro och Arena Idé tillsammans:
Riskerna med att vingklippa den politiska konflikten bakom kulisserna känner vi redan till. Demobilisering av arbetarväljare, öppning för fanflykt och högerpopulism, nya år med socialt frätande marknadsfundamentalism.Läs gärna!
lördag, april 03, 2010
Efterfest
[Krönika i veckans Flamman]
”Sverige ser ut att ha klarat sig igenom finanskrisen bättre än många andra länder”, inleder högerpartiet sitt senaste pressmeddelande om skattesänkningar à la den brända jordens taktik.
De nya moderaterna är konsekventa med att använda surrealism som kommunikationsstrategi. Ser man till ändringar i köpkraft, hör Sverige till de västländer som klarat sig sämst igenom krisen, snäppet mindre illa än nyliberala experimentverkstäder som Irland och Island. BNP-fallet 2009 var det största i modern tid. Sverige har blivit ett europeiskt genomsnittsland när det gäller arbetslöshet. De långsiktiga samhällsekonomiska kostnaderna för kollapsen i a-kassa och sjukförsäkring är svåra att siffersätta, men de blir stora. Spåren från 90-talskrisen syns fortfarande i generationsstatistiken. Nu faller tiotusentals människor ännu hårdare. ”Aktiva insatser för jobben och välfärden, tillsammans med ansvarstagande för de offentliga finanserna, utgör fortsatt viktiga delar i arbetet framåt”, fortsätter pressmeddelandet.
Regeringen annonserar alltså en ny skattesänkning. Pensionärer ska få någon extra hundralapp i månaden. Det sker samtidigt som äldreomsorgen sliter med personalförsörjningen, och det står klart att pensionärerna kommer att uppleva de konkreta effekterna av det pensionssystem som de borgerliga och socialdemokraterna knåpat ihop. ”Bromsen” slår till och sänker pensionerna med flera procent, utan att något specifikt politiskt beslut har fattats om det. Det är en konstruktion som gör att rörelser på börsen automatiskt påverkar pensionsutbetalningarna.
Samhällsekonomiskt betyder systemet att ett ganska litet antal marknadsaktörer garanteras ett ständigt inflöde av riskkapital, och börsmäklare föräras löner och bonusar som tas av pensionspengarna och växer med volymerna. Riskerna överförs samtidigt till pensionärerna.
I detta avseende är det svenska pensionssystemet en föregångsmodell för efterkristiden. Den massiva överföringen av pensionsmedel till börsen har varit en internationell trend som svarat mot kapitalets expansionsbehov i en realekonomiskt skrumpen situation. Den har underlättat finansspel med efterföljande kris. Men de som tjänat gott på finansiell avreglering är inte de som måste fylla i utrymmet mellan bubblan och marken.
Kapitalets begär pockar nu på liknande lösningar på andra fält. Dels kommer vi att se skärpta försök att öppna upp den offentliga välfärdssektorn, särskilt sjukvård och äldreomsorg, för privata intressen - goda profitmöjligheter med outsourcad risk. Dels får vi nya krav på att staten ska göra arbetskraften mer ”flexibel” - genom en mer repressiv ”arbetslinje” och pressad arbetsrätt.
Detta är en beskrivning av Alliansens resultatlista och framtidsplaner. Den svenska regeringen har varit en av västvärldens duktigaste på att omvandla kapitalets klassintressen till konkret politik - och sälja in den med verklighetsautonoma reklamjinglar. Mer är att vänta, om de får regera vidare. ”När vi nu stakar ut Sveriges väg ur krisen vill vi också att de som drabbats hårdare än andra ska få del av förbättringarna”, skriver moderaterna, och när man väl börjat tolka tvärtomspråket är det ju klart vad det betyder. Inkomstklyftorna i Sverige är för övrigt de största sedan SCB började sina mätningar.
Sverige behöver en annan färdriktning. Men för att det ska vara möjligt, måste en rödgrön regering identifiera och operationalisera klassintressen. Så som högerregeringen gör nu, men med motsatta förtecken. Pensionssystemet är ett gott exempel på hur det inte kan vara: en tung ekonomisk fråga kvävd i blocköverskridande konsensus. Det är sådant som omvandlar kapitalismens kris till en kris för den representativa demokratin.
”Sverige ser ut att ha klarat sig igenom finanskrisen bättre än många andra länder”, inleder högerpartiet sitt senaste pressmeddelande om skattesänkningar à la den brända jordens taktik.
De nya moderaterna är konsekventa med att använda surrealism som kommunikationsstrategi. Ser man till ändringar i köpkraft, hör Sverige till de västländer som klarat sig sämst igenom krisen, snäppet mindre illa än nyliberala experimentverkstäder som Irland och Island. BNP-fallet 2009 var det största i modern tid. Sverige har blivit ett europeiskt genomsnittsland när det gäller arbetslöshet. De långsiktiga samhällsekonomiska kostnaderna för kollapsen i a-kassa och sjukförsäkring är svåra att siffersätta, men de blir stora. Spåren från 90-talskrisen syns fortfarande i generationsstatistiken. Nu faller tiotusentals människor ännu hårdare. ”Aktiva insatser för jobben och välfärden, tillsammans med ansvarstagande för de offentliga finanserna, utgör fortsatt viktiga delar i arbetet framåt”, fortsätter pressmeddelandet.
Regeringen annonserar alltså en ny skattesänkning. Pensionärer ska få någon extra hundralapp i månaden. Det sker samtidigt som äldreomsorgen sliter med personalförsörjningen, och det står klart att pensionärerna kommer att uppleva de konkreta effekterna av det pensionssystem som de borgerliga och socialdemokraterna knåpat ihop. ”Bromsen” slår till och sänker pensionerna med flera procent, utan att något specifikt politiskt beslut har fattats om det. Det är en konstruktion som gör att rörelser på börsen automatiskt påverkar pensionsutbetalningarna.
Samhällsekonomiskt betyder systemet att ett ganska litet antal marknadsaktörer garanteras ett ständigt inflöde av riskkapital, och börsmäklare föräras löner och bonusar som tas av pensionspengarna och växer med volymerna. Riskerna överförs samtidigt till pensionärerna.
I detta avseende är det svenska pensionssystemet en föregångsmodell för efterkristiden. Den massiva överföringen av pensionsmedel till börsen har varit en internationell trend som svarat mot kapitalets expansionsbehov i en realekonomiskt skrumpen situation. Den har underlättat finansspel med efterföljande kris. Men de som tjänat gott på finansiell avreglering är inte de som måste fylla i utrymmet mellan bubblan och marken.
Kapitalets begär pockar nu på liknande lösningar på andra fält. Dels kommer vi att se skärpta försök att öppna upp den offentliga välfärdssektorn, särskilt sjukvård och äldreomsorg, för privata intressen - goda profitmöjligheter med outsourcad risk. Dels får vi nya krav på att staten ska göra arbetskraften mer ”flexibel” - genom en mer repressiv ”arbetslinje” och pressad arbetsrätt.
Detta är en beskrivning av Alliansens resultatlista och framtidsplaner. Den svenska regeringen har varit en av västvärldens duktigaste på att omvandla kapitalets klassintressen till konkret politik - och sälja in den med verklighetsautonoma reklamjinglar. Mer är att vänta, om de får regera vidare. ”När vi nu stakar ut Sveriges väg ur krisen vill vi också att de som drabbats hårdare än andra ska få del av förbättringarna”, skriver moderaterna, och när man väl börjat tolka tvärtomspråket är det ju klart vad det betyder. Inkomstklyftorna i Sverige är för övrigt de största sedan SCB började sina mätningar.
Sverige behöver en annan färdriktning. Men för att det ska vara möjligt, måste en rödgrön regering identifiera och operationalisera klassintressen. Så som högerregeringen gör nu, men med motsatta förtecken. Pensionssystemet är ett gott exempel på hur det inte kan vara: en tung ekonomisk fråga kvävd i blocköverskridande konsensus. Det är sådant som omvandlar kapitalismens kris till en kris för den representativa demokratin.
onsdag, september 09, 2009
Svenska pensionspengar fortsätter finansiera apartheidverksamhet
Till skillnad från Norge har de svenska pensionsfondernas "etikråd" inga synpunkter på att man investeringar i företaget Elbit som bland annat levererar övervakningsutrustning till den i strid mot internationella domstolsbeslut byggda apartheidmuren.
måndag, augusti 17, 2009
”Vi har inga orakel. Vi har ett system”
Ekot berättar om företaget Monetar som ”hjälper” pensionssparare att placera sina premiepensionspengar. Företaget understryker generöst nog att man inte har några orakel, men väl ”ett system”. För sina tjänster tar Monetar gott betalt, och när man betalar avgiften år efter år, så kan en stor del av denna premiepension gå just till avgifter, till Monetar.
I Ekots inslag påpekas det att det över tid är ”mycket svårt” att slå index. Det är förstås riktigt. Den här typen av ”investeringar” i värdepapper, med det enda syftet att generera avkastning, är att betrakta som en gissningslek, runt vilken allvarliga män skapar sådant de exempelvis kan kalla ”ett system”.
Självklart kan det vara så att någon känner väl till en speciell bransch eller ännu hellre ett specifikt företag, och kan företa lönsamma investeringar på basis av detta. I vissa fall är detta vad som kallas insiderhandel, och är brottsligt, om någon kommer på det. Det kan också vara frågan om att man helt enkelt önskar att satsa sina pengar på en viss typ av verksamhet för att man önskar se den växa. Men det är förstås inte Monetars affärsidé – affärsidén är att vara en svart låda där investeringsobjekten är intet och avkastningen allt. Här kan vi räkna med att det är frågan om att köra in tillgänglig historisk information i en modell och sen hoppas att det går bra. Det gör det nog ibland, ibland inte.
Det som dock är säkert, är avgiften som inbetalas av pensionsspararen till Monetar (eller något annat företag med samma affärsidé). Den tickar in på kontot, och kan användas här och nu, till att köpa kontorsmöbler eller korv..
Hela upplägget innebär alltså att de pensionspengar som läggs undan i ett gemensamt organiserat system, inte används till investeringar som har till syfte att tjäna det allmännas bästa, samtidigt som den enskilde pensionsspararen låter sina besparingar avdunsta till privata mäklare utan egentlig möjlighet att påverka avkastningen.
Den här modellen – som dock utgör en stabil grund för vinster i företag som Monetar – skulle kunna kallas lurendrejeri. Nu kallas det istället premiepensionssystemet, tvingar in alla svenska pensionärer under sina vingar och ska enligt de fastslagna planerna fortsätta växa i omfattning. Skön då – i alla fall för Monetar – att ett Väktarråd bestående av socialdemokraterna och de fyra högerpartierna ser till att det inte blir föremål för ändringar, eller ens för politisk debatt.
- - - - -
Läs gärna några tidigare inlägg om pensionssystemet:
- Spara 4 Profit
- Staten och kapitalet – de spekulerar med samma pengar
- Pensionsbluffen spiller över
I Ekots inslag påpekas det att det över tid är ”mycket svårt” att slå index. Det är förstås riktigt. Den här typen av ”investeringar” i värdepapper, med det enda syftet att generera avkastning, är att betrakta som en gissningslek, runt vilken allvarliga män skapar sådant de exempelvis kan kalla ”ett system”.
Självklart kan det vara så att någon känner väl till en speciell bransch eller ännu hellre ett specifikt företag, och kan företa lönsamma investeringar på basis av detta. I vissa fall är detta vad som kallas insiderhandel, och är brottsligt, om någon kommer på det. Det kan också vara frågan om att man helt enkelt önskar att satsa sina pengar på en viss typ av verksamhet för att man önskar se den växa. Men det är förstås inte Monetars affärsidé – affärsidén är att vara en svart låda där investeringsobjekten är intet och avkastningen allt. Här kan vi räkna med att det är frågan om att köra in tillgänglig historisk information i en modell och sen hoppas att det går bra. Det gör det nog ibland, ibland inte.
Det som dock är säkert, är avgiften som inbetalas av pensionsspararen till Monetar (eller något annat företag med samma affärsidé). Den tickar in på kontot, och kan användas här och nu, till att köpa kontorsmöbler eller korv..
Hela upplägget innebär alltså att de pensionspengar som läggs undan i ett gemensamt organiserat system, inte används till investeringar som har till syfte att tjäna det allmännas bästa, samtidigt som den enskilde pensionsspararen låter sina besparingar avdunsta till privata mäklare utan egentlig möjlighet att påverka avkastningen.
Den här modellen – som dock utgör en stabil grund för vinster i företag som Monetar – skulle kunna kallas lurendrejeri. Nu kallas det istället premiepensionssystemet, tvingar in alla svenska pensionärer under sina vingar och ska enligt de fastslagna planerna fortsätta växa i omfattning. Skön då – i alla fall för Monetar – att ett Väktarråd bestående av socialdemokraterna och de fyra högerpartierna ser till att det inte blir föremål för ändringar, eller ens för politisk debatt.
- - - - -
Läs gärna några tidigare inlägg om pensionssystemet:
- Spara 4 Profit
- Staten och kapitalet – de spekulerar med samma pengar
- Pensionsbluffen spiller över
måndag, juli 20, 2009
Avlysningen av bonusfesten avlyst
Regeringen gick tidigare i år ut med buller och bång och sa att AP-fonderna skulle verka för att stoppa bonusar i de företag de ägde. Nu visar det sig att det skulle de inte riktigt, ändå.
onsdag, april 22, 2009
En olycka kommer sällan ensam
Folkpartiets Carl B Hamilton förklarar varför regeringen bytt fot och nu tycker att de fonder som förvaltar svenska folkets pensionspengar ska rösta mot att dessa pengar förslösas i form av bonusar till företagsledningar:
Det är ett olycksfall i arbetet.
lördag, mars 14, 2009
Krisemystikk
(Jag ska skriva en lördagsspalt under vinjetten "Signert" i norska Dagsavisen ungefär var femte vecka. Det här är veckans spalt)
Krisemystikk
Én av verdensreligionene har uvanlig mange fundamentalister i samfunnets maktposisjoner.
Den store hijab-festen, dit alle hadde blitt invitert for å med Siv Jensen på høyeste volum i bakgrunnen stå og cocktail-prate om det onde som ville skje med Norge om en håndfull politi plutselig skulle dekke sitt hår, ble her om dagen midlertidlig avbrutt av noen småtriste nyheter fra virkeligheten. Oljefondet har altså mistet 633 milliarder kroner.
Mange har sett seg kallet til å komme med tips i denne vanskelige tiden for nasjonen. Som så ofte før er det Venstres Lars Sponheim som stiger fram som den man virkelig kan lytte til og holde i hånda. ”Vi må tro at det er lys i tunnelen. Da vil verdiene øke på nytt”, sier han til Aftenposten. Sentralbanksjef Svein Gjerdrem er allerede med i Sponheims menighet. I følge samme avis uttrykte han på pressekonferansen ”stor tro på aksjemarkedet og kapitalismens fremtid”.
Troen på aksjemarkedet som veien og sannheten gjenspeiles i Oljefondets konstruksjon. Når pengene fra oljesalget ruller inn, skal de etter nåværende modell ikke investeres i sånt som det fins konkret, langsiktig behov for i Norge. For eksempel opprustning av jernbanen til normal i-landsstandard, forskning på og utbygging av fornybare energiløsninger, eller et ordentlig offentlig boligprogram. I stedet skal man legge pengene ned i en svart boks og la markedets usynlige hånd finne fram til de riktige virksomhetene der ute i verden.
I prinsippet skal man kunne velge et risikonivå, og – på lang sikt – få en tilsvarende avkastning. Men nå betales likevel fondsforvaltere ekstremt godt for å gjette hvilke aksjer som skal gå opp eller ned. Ettersom ”hasardspill” har fått en litt negativ klang, kalles dette for ”aktiv forvaltning”. Når børsen går opp betyr det høye lønner og store bonuser. Når børsen går ned betyr det høye lønner og mindre bonuser. Forvalterne trenger uansett ikke å vente på sin belønning i den kommende evigheten. De sammenlagte forvaltningskostnadene for Oljefondet ligger på minst 1,7 milliarder kroner. Den nyeste rapporten viser at man hadde tjent cirka 70 milliarder på å la være å bedrive aktiv forvaltning.
Men poenget her er ikke at andre forvaltere ville gjort en bedre jobb, eller at Oljefondets aksjeportefølje aldri mer kommer til å stige i pris. Poenget er at en stor del av pensjonssparingen blir strukturelt feilbrukt, uansett om børsverdiene for anledningen går opp eller ned. Prisen vi kontinuerlig betaler, er en reell maktoverføring fra demokratiske organer til lyssky markedsaktører. Og med det, en ressursforskytning fra virkelige investeringer – altså satsinger i realøkonomien som kan gi oss samfunnsøkonomiske gevinster og bedre velferd i framtiden – til fordel for kortsiktig spekulasjon.
Vi snakker her om en verdensreligion med uvanlig mange fundamentalister i maktposisjoner. Den religiøst ladede troen på aksjemarkedene er en del av det systemet som har gjort at offentlige virksomheter kronisk underfinansieres, at lønningenes andel av merverdien har sunket, og at inntekts- og formuegapet har vokst i store deler av verden. Snikmarkediseringen av pensjonsforvaltningen i mange land har bidratt til å pumpe inn enorme pengesummer i de finansielle markedene og dermed fått dem til å sveve enda lenger bort fra virkeligheten, med de følgene vi i dag kjenner så godt. Det norske folket er så visst et av markedsfundamentalismens ofre, men Oljefondet har vært en av korstogets sponsorer.
Det gjør vel ikke så mye om noen i sitt stille indre vil tro på at Jesus ble oppkalt til himmelen for konsultasjon, eller i sitt stille ytre vil markere ydmykhet overfor Allahs visdom, tenker jeg. Men det ville vært fint med en vekkelse mot den overtro og mystikk som er virkelig skadelig her og nå. Kanskje noen fra Finansdepartementet kan brenne sitt slips på Youngstorget, så vi får litt lys i tunnelen?
Krisemystikk
Én av verdensreligionene har uvanlig mange fundamentalister i samfunnets maktposisjoner.
Den store hijab-festen, dit alle hadde blitt invitert for å med Siv Jensen på høyeste volum i bakgrunnen stå og cocktail-prate om det onde som ville skje med Norge om en håndfull politi plutselig skulle dekke sitt hår, ble her om dagen midlertidlig avbrutt av noen småtriste nyheter fra virkeligheten. Oljefondet har altså mistet 633 milliarder kroner.
Mange har sett seg kallet til å komme med tips i denne vanskelige tiden for nasjonen. Som så ofte før er det Venstres Lars Sponheim som stiger fram som den man virkelig kan lytte til og holde i hånda. ”Vi må tro at det er lys i tunnelen. Da vil verdiene øke på nytt”, sier han til Aftenposten. Sentralbanksjef Svein Gjerdrem er allerede med i Sponheims menighet. I følge samme avis uttrykte han på pressekonferansen ”stor tro på aksjemarkedet og kapitalismens fremtid”.
Troen på aksjemarkedet som veien og sannheten gjenspeiles i Oljefondets konstruksjon. Når pengene fra oljesalget ruller inn, skal de etter nåværende modell ikke investeres i sånt som det fins konkret, langsiktig behov for i Norge. For eksempel opprustning av jernbanen til normal i-landsstandard, forskning på og utbygging av fornybare energiløsninger, eller et ordentlig offentlig boligprogram. I stedet skal man legge pengene ned i en svart boks og la markedets usynlige hånd finne fram til de riktige virksomhetene der ute i verden.
I prinsippet skal man kunne velge et risikonivå, og – på lang sikt – få en tilsvarende avkastning. Men nå betales likevel fondsforvaltere ekstremt godt for å gjette hvilke aksjer som skal gå opp eller ned. Ettersom ”hasardspill” har fått en litt negativ klang, kalles dette for ”aktiv forvaltning”. Når børsen går opp betyr det høye lønner og store bonuser. Når børsen går ned betyr det høye lønner og mindre bonuser. Forvalterne trenger uansett ikke å vente på sin belønning i den kommende evigheten. De sammenlagte forvaltningskostnadene for Oljefondet ligger på minst 1,7 milliarder kroner. Den nyeste rapporten viser at man hadde tjent cirka 70 milliarder på å la være å bedrive aktiv forvaltning.
Men poenget her er ikke at andre forvaltere ville gjort en bedre jobb, eller at Oljefondets aksjeportefølje aldri mer kommer til å stige i pris. Poenget er at en stor del av pensjonssparingen blir strukturelt feilbrukt, uansett om børsverdiene for anledningen går opp eller ned. Prisen vi kontinuerlig betaler, er en reell maktoverføring fra demokratiske organer til lyssky markedsaktører. Og med det, en ressursforskytning fra virkelige investeringer – altså satsinger i realøkonomien som kan gi oss samfunnsøkonomiske gevinster og bedre velferd i framtiden – til fordel for kortsiktig spekulasjon.
Vi snakker her om en verdensreligion med uvanlig mange fundamentalister i maktposisjoner. Den religiøst ladede troen på aksjemarkedene er en del av det systemet som har gjort at offentlige virksomheter kronisk underfinansieres, at lønningenes andel av merverdien har sunket, og at inntekts- og formuegapet har vokst i store deler av verden. Snikmarkediseringen av pensjonsforvaltningen i mange land har bidratt til å pumpe inn enorme pengesummer i de finansielle markedene og dermed fått dem til å sveve enda lenger bort fra virkeligheten, med de følgene vi i dag kjenner så godt. Det norske folket er så visst et av markedsfundamentalismens ofre, men Oljefondet har vært en av korstogets sponsorer.
Det gjør vel ikke så mye om noen i sitt stille indre vil tro på at Jesus ble oppkalt til himmelen for konsultasjon, eller i sitt stille ytre vil markere ydmykhet overfor Allahs visdom, tenker jeg. Men det ville vært fint med en vekkelse mot den overtro og mystikk som er virkelig skadelig her og nå. Kanskje noen fra Finansdepartementet kan brenne sitt slips på Youngstorget, så vi får litt lys i tunnelen?
tisdag, februari 03, 2009
Proaktiv pensionsdebatt
Efter Mona Sahlins märkliga chat-svar på en fråga pensionerna, som jag kommenterade igår, ser jag nu att socialdemokraterna producerat en debattartikel i DN om pensionssystemet.
Som brukligt är med artiklar på DN-debatt har redaktionen satt en rubrik – som citat, dessutom – som inte speglar innehållet i artikeln. I det här fallet är det faktiskt nästan tvärtom.
Rubriken säger ”Nu måste vi göra om vårt pensionssystem”. Artikeln går ut på olika tips och trix för hur man ska låta bli att göra om pensionssystemet.
Artikelförfattarna har noterat att pensionssystemet nu gör att pensionärerna får ta smällen från den risk som överförts till dem, genom att så mycket av pengarna ligger på börsen. Det är den automatiserade ”bromsen” som därmed slår till. Detta är själva poängen med det pensionssystem som socialdemokraterna och borgarna har kommit överens om . Sahlin, Palm och Östros bedyrar i artikeln att de inte vill ändra på denna grundläggande risköverföring.
Istället föreslår de i princip att deras förslag på andra områden – i och för sig goda om än marginella – ska presenteras som ett slag plåster på såren till pensionärerna, så att man kan desarmera den kritik mot pensionssystemets konstruktion som rimligen blir mer högljudd nu.
”Det är viktigt att alla partier bakom pensionsuppgörelsen nu orkar ta ansvar, både för dagens och för morgondagens pensioner”, skriver artikelförfattarna.
Jovars. Det skulle socialdemokraterna kunna bidra till, exempelvis genom att reflektera över det faktum att hela det globala finansiella systemet just har varit föremål för en kollaps, bland annat orsakad av de enorma pensionstillgångar som pumpats in i spekulationssfären, samt det demokratiskt djupt tvivelaktiga med att lyfta ut en tung del av den ekonomiska politiken och föra över den från riksdagen till ett slags konserverande väktarråd med företrädare från fem partier.
Som brukligt är med artiklar på DN-debatt har redaktionen satt en rubrik – som citat, dessutom – som inte speglar innehållet i artikeln. I det här fallet är det faktiskt nästan tvärtom.
Rubriken säger ”Nu måste vi göra om vårt pensionssystem”. Artikeln går ut på olika tips och trix för hur man ska låta bli att göra om pensionssystemet.
Artikelförfattarna har noterat att pensionssystemet nu gör att pensionärerna får ta smällen från den risk som överförts till dem, genom att så mycket av pengarna ligger på börsen. Det är den automatiserade ”bromsen” som därmed slår till. Detta är själva poängen med det pensionssystem som socialdemokraterna och borgarna har kommit överens om . Sahlin, Palm och Östros bedyrar i artikeln att de inte vill ändra på denna grundläggande risköverföring.
Istället föreslår de i princip att deras förslag på andra områden – i och för sig goda om än marginella – ska presenteras som ett slag plåster på såren till pensionärerna, så att man kan desarmera den kritik mot pensionssystemets konstruktion som rimligen blir mer högljudd nu.
”Det är viktigt att alla partier bakom pensionsuppgörelsen nu orkar ta ansvar, både för dagens och för morgondagens pensioner”, skriver artikelförfattarna.
Jovars. Det skulle socialdemokraterna kunna bidra till, exempelvis genom att reflektera över det faktum att hela det globala finansiella systemet just har varit föremål för en kollaps, bland annat orsakad av de enorma pensionstillgångar som pumpats in i spekulationssfären, samt det demokratiskt djupt tvivelaktiga med att lyfta ut en tung del av den ekonomiska politiken och föra över den från riksdagen till ett slags konserverande väktarråd med företrädare från fem partier.
måndag, februari 02, 2009
Joint venture
Det blev en nyhet av att Mona Sahlin utropat ett kommunslogankäckt ”S We Can!” på socialdemokraternas framtidsdagar i Västerås. Tanken med den svengelska ordvitsen, hjälper oss DN att förstå, ”var att väcka associationer till Obama”. Istället blev det en ”blunder” – för om man skriver ned bokstäverna utan mellanslag och sen kör dem genom google, kan man komma till en sajt som propagerar för legalisering av cannabis. Även moderaten Kent Persson bekräftar att detta är ett ”rejält misstag”, framför allt för att folk som han själv frestas att blogga om saken.
Den här typen av granskande journalistik är demokratins styrka. Mona Sahlins pressekreterare kommer snabbt in i matchen och konstaterar att TT kan stå för Tamilska Tigrarna om man är ute och svänger på Internet – och det förklarar ju ett och annat. Mindre känt är, att om man sätter ihop Henrik Brors’ texter från valet och framåt, och läser dem baklänges med tysk brytning, blir det misstänkt likt förordet till Trotskijs ”Den permanenta revolutionen”.
En sak som kom bort i jakten på Mona Sahlins stora ”blunder” är de svar hon gav i Aftonbladets chat samma dag. Notera det som handlar om pensionerna.
Sahlin säger att det blir ”svårare att klara pensionerna” om arbetslösheten är hög. Det är ju i och för sig sant, men har inget att göra med frågan. Sen säger Sahlin att det är ”så viktigt för alla i Sverige att investera Sverige ur krisen”. Eh, jo. Men nu är det ju så att sparandet i premiepensionsfonder inte innebär att det blir investerat i Sverige. Man kan välja bland hundratals fonder och ta en Chinese Equity Fond, Equity Asia Pac Dual Strategies, eller varför inte SKAGEN Kon-Tiki. Själva poängen med premiepensionsmodellen är – precis som frågeställaren oroligt antyder – att pengarna ska ut på olika fonder som spelar på börsen. Det står i skarp kontrast till att ”investera Sverige ur krisen”, som ju annars är en jättebra idé.
I själva verket är också resten av pensionssystemet – det som inte är premiepensioner – starkt beroende av börsen. Det som är särskilt intressant är att de allmänna pensionsfonderna som förvaltar merparten av pensionspengarna har uttryckliga restriktioner mot att köpa aktier i svenska företag på ett sådant sätt att pengarna kan användas till att påverka besluten i dessa företag.
Däremot är det ju riktigt det som Sahlin säger: ”Du ska inte behöva vara aktieexpert!”. Börsen kan gå upp och ner, och det enda som är säkert är att börsmäklarna tjänar goda pengar oavsett.
PS. Värdet av premiepensionerna minskade 2008 i genomsnitt med en tredjedel.
PPS. KABOBfest: Israel -- the only place where even the stoner party is racist!
Rådslag?
Den här typen av granskande journalistik är demokratins styrka. Mona Sahlins pressekreterare kommer snabbt in i matchen och konstaterar att TT kan stå för Tamilska Tigrarna om man är ute och svänger på Internet – och det förklarar ju ett och annat. Mindre känt är, att om man sätter ihop Henrik Brors’ texter från valet och framåt, och läser dem baklänges med tysk brytning, blir det misstänkt likt förordet till Trotskijs ”Den permanenta revolutionen”.
En sak som kom bort i jakten på Mona Sahlins stora ”blunder” är de svar hon gav i Aftonbladets chat samma dag. Notera det som handlar om pensionerna.
Linda säger: Hej Mona! Vad har du för åsikter om PPM? Ska vår pension styras av hur börsen går upp och ner? Måste man vara intresserad av aktier för att få en bra pension?Mona Sahlins svar på den här frågan är ganska märkligt. Frågeställaren undrar vad Sahlin tycker om den del av det nya pensionssystemet – det system som borgarna och socialdemokraterna kom överens om, trots enormt och berättighat motstånd bland de socialdemokratiska gräsrötterna – som tvingar folk att pumpa in en del av sitt pensionssparande på börsen, till glädje för mäklare och spekulanter.
Mona Sahlin säger: Om arbetslösheten är hög blir det svårare att klara pensionerna. Därför är det så viktigt för alla i Sverige att investera Sverige ur krisen. Du skall inte behöva vara aktieexpert!
Sahlin säger att det blir ”svårare att klara pensionerna” om arbetslösheten är hög. Det är ju i och för sig sant, men har inget att göra med frågan. Sen säger Sahlin att det är ”så viktigt för alla i Sverige att investera Sverige ur krisen”. Eh, jo. Men nu är det ju så att sparandet i premiepensionsfonder inte innebär att det blir investerat i Sverige. Man kan välja bland hundratals fonder och ta en Chinese Equity Fond, Equity Asia Pac Dual Strategies, eller varför inte SKAGEN Kon-Tiki. Själva poängen med premiepensionsmodellen är – precis som frågeställaren oroligt antyder – att pengarna ska ut på olika fonder som spelar på börsen. Det står i skarp kontrast till att ”investera Sverige ur krisen”, som ju annars är en jättebra idé.
I själva verket är också resten av pensionssystemet – det som inte är premiepensioner – starkt beroende av börsen. Det som är särskilt intressant är att de allmänna pensionsfonderna som förvaltar merparten av pensionspengarna har uttryckliga restriktioner mot att köpa aktier i svenska företag på ett sådant sätt att pengarna kan användas till att påverka besluten i dessa företag.
Däremot är det ju riktigt det som Sahlin säger: ”Du ska inte behöva vara aktieexpert!”. Börsen kan gå upp och ner, och det enda som är säkert är att börsmäklarna tjänar goda pengar oavsett.
PS. Värdet av premiepensionerna minskade 2008 i genomsnitt med en tredjedel.
PPS. KABOBfest: Israel -- the only place where even the stoner party is racist!
Rådslag?
onsdag, mars 19, 2008
Staten och kapitalet - de spekulerar med samma pengar
Jag påtalade häromveckan i Flamman att det svenska pensionssystemet är världsledande i att med statliga tvångsmedel förse privata mäklare med riskfritt spekulationskapital. Det är naturligtvis inga små pengar vi talar om heller – det påverkar, förutom att öka klyftorna efter pension och överföra stora resurser till löneinkomster för glada aktiemäklare, på ett djupgående sätt investeringsbesluten i det svenska samhället.
Faktum är att George W Bushs aggressivt marknadsfundamentalistiska regim försökt att introducera viktiga delar av det svenska pensionssystemet i USA:s Social Secutiry, men det har varit lite för långtgående planer för att det ska kunna bli helt framgångsrikt. (Dan Josefsson skrev om det 2005)
Nu ser jag att Andreas Bryhn på alltid läsvärda Ekonomikommentarer, påpekar hur de marknadsliberala hayekianerna i USA gläder sig över att Bushadministrationen inte lyckades köra hela sitt förslag igenom.
- - - - -
Jag har skrivit mer om pensionsfrågan tidigare, bland annat här.
Faktum är att George W Bushs aggressivt marknadsfundamentalistiska regim försökt att introducera viktiga delar av det svenska pensionssystemet i USA:s Social Secutiry, men det har varit lite för långtgående planer för att det ska kunna bli helt framgångsrikt. (Dan Josefsson skrev om det 2005)
Nu ser jag att Andreas Bryhn på alltid läsvärda Ekonomikommentarer, påpekar hur de marknadsliberala hayekianerna i USA gläder sig över att Bushadministrationen inte lyckades köra hela sitt förslag igenom.
"Vad skulle ha blivit resultatet? Ta en titt på finansmarknadernas tillstånd. Bush-administrationen skulle ha fått ett heligt Helvete att betala. Allmänheten skulle ha vänt sig emot de "marknadsliberaler" som försåg oss med detta lurendrejeri. Kapitalismen skulle ha fördömts för att ha genererat ännu ett chockterapeutiskt misslyckande".Det är alltså detta system som vi har i Sverige. Som Göran Persson uttryckte saken:
”Jag är säker på att det vi gjort inte kommer att vara populärt om 20 år när de som går i pension ser vad vi gjort”.Sant. Men det är alltså nu staten agerar för att kompensera de ekonomiska herrarna, för att de ska leka vidare med vanligt folks samlade resurser.
- - - - -
Jag har skrivit mer om pensionsfrågan tidigare, bland annat här.
torsdag, mars 06, 2008
Klasskamp om pensioner
Jag skriver i dag - samma dag som vi får nya siffror på högerns kontracivilisatoriska framgånger - i Flamman om en pågående klasstrid i Norge.
fredag, januari 11, 2008
Språkövning: Bred Enighet
Idag har jag haft min första egna text på tryck i Klassekampen. En ledarkrönika (vinjetten heter Fokus). Jag lägger upp den norska versionen här. Texten är översatt på redaktionen. SSB är Norges statistiska centralbyrå.
- - - - -
Bred enighet
Innføringen av det nåværende pensjonssystemet i Sverige i 1999 – etter en overensstemmelse mellom sosialdemokratene og de fire borgerlige partiene – innebar at en av svensk arbeiderbevegelses kronjuveler ble solgt ut. Tage Erlander, sosialdemokratenes statsminister fra 1946 til 1969, skriver i sine memoarer om «den mest voldsomme politiske strid vi har hatt siden det demokratiske gjennombruddet»: Det krevdes folkeavstemming, nyvalg og en borgerlig dissidentstemme i Riksdag-avstemmingen for at den allmenne tilleggspensjonen (ATP) skulle komme på plass. Når systemet skulle avvikles var det likevel ikke snakk om å «gjøre hele det svenske folket til en studiesirkel i pensjonsspørsmålet», som Erlander hadde anbefalt – den sosialdemokratiske partiledelsen drev igjennom overenskomsten med hemmelighetsskremmeri og halvsannheter.
Resultatet er et system med automatiske reguleringer, som gjør at pensjonen i framtida kan senkes uten særskilte politiske avgjørelser. Pensjonen regnes ut fra en matematisk formel. Samtidig overlates forvaltningen av midler til et flertall «konkurrerende» fond, mens en voksende del av pensjonsoppsparingene overlates til vill aksjespekulasjon.
Den norske pensjonsreformen, som samlet alle partier utenom SV og Frp bak en prinsippbeslutning i 2005, og som den rødgrønne regjeringen siden har gått videre med, går ikke like langt. Men det finnes store likheter. Levealdersjusteringen skaper en automatisk nedtrapping av pensjonene når gjennomsnittsalderen øker. Og alleårsregelen belønner lange, uavbrutte yrkeskarrierer. I praksis innebærer det, som Klassekampen kunne fortelle 5. januar, en kraftig forverring for likestillingen. Mennesker i yrker der man helt enkelt ikke orker å jobbe i så mange år, kommer også dårlig ut i det nye systemet.
«Valget av pensjonsmodell innebærer at politiske myndigheter har foretatt en avveining mellom effektivitet og fordeling,» heter det fra SSB. Vel er det en avveining, men mellom fordeling og mindre fordeling! Det er uklart hvorfor det skal være mer «effektivt» å kanalisere en større del av de enkeltes oppsparte midler i private framfor felles investeringer – for det er dét det handler om.
Det som burde være åpenbart, er at et pensjonssystem med reduserte ambisjoner lar de strukturelle ulikhetene i yrkeslivet slå tydeligere igjennom etter at man har pensjonert seg. Kort sagt: Det lønner seg å ha en jobb som ikke tar knekken på deg for tidlig, og å være rik. Sammenhengen er sterk.
I Sverige utgjør pensjonsforliket en illevarslende innovasjon. Hvert forsøk på å diskutere systemets utforming eller anvendelsen av de midlene som finnes i det, kveles med henvisning til et slags vokterråd som er satt til å beskytte skapningen.
I sin første regjeringstale nevnte høyrelederen Fredrik Reinfeldt flere reformer som tilsynelatende skulle ha blitt utarbeidet i «bred enighet»: foruten pensjonsreformen blant annet en riksbank som ligger utenfor demokratisk kontroll og medlemskap i EU – en lang liste med høyrevridning ovenfra som har unndratt tunge politiske beslutninger fra den demokratiske dagsorden. Reinfeldt etterlyste nå en bred enighet om sosialforsikringssystemet – i praksis et stille oppgjør med nøkkelprinsipper i den nordiske velferdsmodellen.
Å kalibrere det politiske systemet for å tilby politikerutskiftninger uten politikkskifte, har alltid vært en viktig strategisk målsetting for dem som ivaretar sterke kapitalinteresser. De som vil gjøre seg til talerør for folkelige krefter, må i stedet passe på å ikke havne i passiviserende tvangstrøyer. Da er det ikke gitt at «brede enigheter» uten et forutgående sosialt trykk blir like vellykket.
«Jeg er sikker på at det vi har gjort ikke kommer til å være populært om 20 år, når de som går ut i pensjon ser hva vi har gjort,» glapp det ut av en svensk statsminister, Göran Persson, i 2005.
Så kjøpte han seg herregård.
- - - - -
Bred enighet
Innføringen av det nåværende pensjonssystemet i Sverige i 1999 – etter en overensstemmelse mellom sosialdemokratene og de fire borgerlige partiene – innebar at en av svensk arbeiderbevegelses kronjuveler ble solgt ut. Tage Erlander, sosialdemokratenes statsminister fra 1946 til 1969, skriver i sine memoarer om «den mest voldsomme politiske strid vi har hatt siden det demokratiske gjennombruddet»: Det krevdes folkeavstemming, nyvalg og en borgerlig dissidentstemme i Riksdag-avstemmingen for at den allmenne tilleggspensjonen (ATP) skulle komme på plass. Når systemet skulle avvikles var det likevel ikke snakk om å «gjøre hele det svenske folket til en studiesirkel i pensjonsspørsmålet», som Erlander hadde anbefalt – den sosialdemokratiske partiledelsen drev igjennom overenskomsten med hemmelighetsskremmeri og halvsannheter.
Resultatet er et system med automatiske reguleringer, som gjør at pensjonen i framtida kan senkes uten særskilte politiske avgjørelser. Pensjonen regnes ut fra en matematisk formel. Samtidig overlates forvaltningen av midler til et flertall «konkurrerende» fond, mens en voksende del av pensjonsoppsparingene overlates til vill aksjespekulasjon.
Den norske pensjonsreformen, som samlet alle partier utenom SV og Frp bak en prinsippbeslutning i 2005, og som den rødgrønne regjeringen siden har gått videre med, går ikke like langt. Men det finnes store likheter. Levealdersjusteringen skaper en automatisk nedtrapping av pensjonene når gjennomsnittsalderen øker. Og alleårsregelen belønner lange, uavbrutte yrkeskarrierer. I praksis innebærer det, som Klassekampen kunne fortelle 5. januar, en kraftig forverring for likestillingen. Mennesker i yrker der man helt enkelt ikke orker å jobbe i så mange år, kommer også dårlig ut i det nye systemet.
«Valget av pensjonsmodell innebærer at politiske myndigheter har foretatt en avveining mellom effektivitet og fordeling,» heter det fra SSB. Vel er det en avveining, men mellom fordeling og mindre fordeling! Det er uklart hvorfor det skal være mer «effektivt» å kanalisere en større del av de enkeltes oppsparte midler i private framfor felles investeringer – for det er dét det handler om.
Det som burde være åpenbart, er at et pensjonssystem med reduserte ambisjoner lar de strukturelle ulikhetene i yrkeslivet slå tydeligere igjennom etter at man har pensjonert seg. Kort sagt: Det lønner seg å ha en jobb som ikke tar knekken på deg for tidlig, og å være rik. Sammenhengen er sterk.
I Sverige utgjør pensjonsforliket en illevarslende innovasjon. Hvert forsøk på å diskutere systemets utforming eller anvendelsen av de midlene som finnes i det, kveles med henvisning til et slags vokterråd som er satt til å beskytte skapningen.
I sin første regjeringstale nevnte høyrelederen Fredrik Reinfeldt flere reformer som tilsynelatende skulle ha blitt utarbeidet i «bred enighet»: foruten pensjonsreformen blant annet en riksbank som ligger utenfor demokratisk kontroll og medlemskap i EU – en lang liste med høyrevridning ovenfra som har unndratt tunge politiske beslutninger fra den demokratiske dagsorden. Reinfeldt etterlyste nå en bred enighet om sosialforsikringssystemet – i praksis et stille oppgjør med nøkkelprinsipper i den nordiske velferdsmodellen.
Å kalibrere det politiske systemet for å tilby politikerutskiftninger uten politikkskifte, har alltid vært en viktig strategisk målsetting for dem som ivaretar sterke kapitalinteresser. De som vil gjøre seg til talerør for folkelige krefter, må i stedet passe på å ikke havne i passiviserende tvangstrøyer. Da er det ikke gitt at «brede enigheter» uten et forutgående sosialt trykk blir like vellykket.
«Jeg er sikker på at det vi har gjort ikke kommer til å være populært om 20 år, når de som går ut i pensjon ser hva vi har gjort,» glapp det ut av en svensk statsminister, Göran Persson, i 2005.
Så kjøpte han seg herregård.
torsdag, juni 14, 2007
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
