Vi måste våga låta bli att «ta debatten»

Förra året skrev jag en lång essä i den norska tidskriften Samtiden, med rubriken «Vi må våge å ikke ’ta debatten’», alltså, «Vi måste våga låta bli att ’ta debatten’». Essän handlar om hur rasism och islamofobi fördjupas genom själva det sätt som frågorna allt oftare diskuteras i västerländska offentligheter. Det är en kritik av de slentrianmässiga utropen om att man måste «våga ta debatten» – när det inte är en lösningsstrategi utan själva problemet.

Det är en lång text. Men jag tycker att du ska läsa den. Själv tycker jag att det är en av de viktigaste saker jag har velat få sagt, och det är ett komplext ämne, så det krävde den platsen. Artikeln utgår från situationen i Norge i sina exemplifieringar, men poängerna är allmänna, och den som läser med exempelvis svenska ögon, kommer att känna igen det allra mesta, antingen i saker som har hänt, eller i starka tendenser i dag. Därför lägger jag upp texten som pdf, här på norska och här på svenska.

Jag klipper in ett avsnitt här nedan också. Noterna är inte med här, men i pdf-filen. Jag hoppas att du tar dig tid att läsa hela.

- - -

En av de vanligaste motiveringarna till att ”vi måste våga ta debatten”, är att det rör sig om något som ändå finns bland ”folk flest”. Att kommentatorer, producenter och redaktörer inte har rätt att hålla den typen av strömningar i skymundan, samtidigt som troll spricker i solljus, det onda gror i mörker, och så vidare. När deltagarna i det distanserade utspels- och kommentarskiktet håller varandra om ryggen och tillsammans skiftar fot, kan de därmed landa tryggt i värmande liberala dygder: dels pliktuppfyllelsen för yttrandefriheten som bärare av ett demokratiskt egenvärde, dels det intellektuella bidraget till en rationell och folkbildande belysning av samhället.

Det låter trevligt, men är långt från verkligheten. I den reellt existerande samhällsdebatten, är det grundläggande skillnader mellan allmänna kommentarer om muslimer fällda runt ett köksbord någonstans i Norge, och liknande kommentarer presenterade på ledarsidor, framförda i Stortingsdebatter eller upprepade i stort uppslagna debattartiklar. Det är de senare som är världsbildsskapande; linjerna som sätter ihop punkterna, rastret som föder tolkningen.

I vår diskussion är den här skillnaden helt avgörande. Den återspeglar och understryker distinktionen mellan fördomar och rasism. Fördomar finns i alla möjliga mänskliga sammanhang, men rasism är något som inte går att förstå bortom samhälleliga maktförhållanden. Om jag, möjligen på grund av alltför begränsad erfarenhet, tror att norrmän egentligen inte kan göra något annat än att gå på tur och äta Kvikk Lunsj, då lider jag av en tråkig fördom. Men om samhället struktureras så att jag utifrån den uppfattningen har makten att utestänga norrmän från arbete, tvinga norrmän att bo på vissa ställen, eller få norrmän att känna sig illa till mods i vardaglig social interaktion – då är det något annat vi har att göra med. Med en direkt parallell till diskussionen om mobbing ovan, kan vi säga att rasism «forutsetter ubalanse i styrkeforholdet».

Varje försök till förståelse av rasismen kräver en analys av hur den reproduceras. Dagordningsmakten över den samhälleliga diskursen – vad som diskuteras, utifrån vilka utgångspunkter, och hur – är en del av reproduktionsmekanismerna. Den makten utövas inte av ”folk flest”. Men ett skiftande debattklimat – för vilket ansvaret måste sökas ovanför vardagens fördomar – kan skapa en rasistisk häxkittel i vardagen, där också ”folk flest” blir deltagare, delaktiga i reproduktion och upprätthållande av diskursen genom sitt agerande i olika sammanhang.

Den holländske forskaren Teun A. van Dijk har länge arbetat med det han benämner ”diskursiv elitrasism”. Han konstaterar att det är vanligt för väletablerade och inflytelserika politiker, journalister och forskare att distansera sig från rasism – det är något marginaliserade högerextremister eller outbildade och fattiga håller på med. Men samtidigt vet vi historiskt att eliter av olika slag haft en viktig roll i att skapa och upprätthålla etniska hierarkier. Och vi kan se att rasism inte är något medfött – den lärs in genom en diskurs, där just eliterna har en ojämförligt viktigare roll.

Van Dijk pekar genom sin forskning på hur idéer och politiska linjer som till en början kännetecknat rasistiska partiet övergår till en allmänt accepterad argumentation via de etablerade partierna. Men det sker också, understryker Van Dijk, en samtidig förändring av massmediernas roll och självbeskrivning: ”Pressen och många andra eliter [har] gjort stora ansträngningar för att markera att islamofobiska och invandringsfientliga hållningar inte ska ses som former av rasism. Så fort främlingsfientligheten blir till vanligt sunt förnuft, till något som ’vi’ instämmer i, så ska den inte längre benämnas ’rasism’”.

Så kan till exempel Aslak Nore ge carte blanche till islamofobi genom att stämpla det som ”en myte skapt av muslimske ledere og eurpeiske liberalere”. ”Faktisk rasisme” finns enligt Nore, men den riktar sig mot afrikaner. Så avproblematiseras alltså den tydligaste och viktigaste formen av hur västerländsk rasism faktiskt framträder idag – genom att ställas i falsk motsättning till den rasism som drabbar människor på grundval av hudfärg. Det är inte särskilt svårt att konstatera att dessa typer av rasistiska uppfattningar samverkar och att acceptansen för den ena just faktiskt leder till en lägre tröskel för den andra. Men det är ett privilegium för den diskursskapande eliten att kunna dra gränsen så att den går strax utanför den egna position för stunden.

Idén om att islamofobi och projicering av allehanda samhällsproblem på invandrare som grupp inte kan vara rasism, om synpunkterna antas delas av ”folk flest” – och då alltså som ”spontant” framväxta föreställningar – har blivit en varmt omhuldad ansvarsfriskrivelse i de kommenterande skikten. Så kan den privilegierade positionen till och med marknadsföras som chict kättersk. Det kan inte vara rasism för det handlar om ”debatten”.