torsdag, juni 17, 2010

Globaliserad depressionspolitik

[Den här krönikan publicerades i Klassekampen igår, där på norska, i översättning av Lars Nygaard]


När finanskrisen var ung, prövade sig ledande västerländska politiker på ett slags «asymmetrisk keynesianism», för att låna en term av ekonomerna i «EuroMemorandum Group» Enorma summor allokerades för att rädda ruttna värdepapper i finansinstitutioner, medan satsningarna på att hålla uppe efterfrågan i realekonomin och rädda arbetstillfällen, var mer blygsamma (Norge har dock varit bättre i det avseendet än de flesta andra länder). Asymmetrin var också geografisk. I periferin påtvingades drakoniska nedskärningar, med snabba resultat: I Lettland har BNP fallit med närmare 20 procent under 2009. Arbetslösheten nådde 20,4 procent första kvartalet 2010. Att rädda svenska storbankers tillgångar blev betydligt viktigare än att rädda lettiska sjukhus.

Nu rullar krisen in över fler länders realekonomier – och då är det depressionspolitik à la 1920-talet som gäller igen. De stora fattigdomsskapande nedskärningar som annonserats i Grekland och Spanien följs bland andra upp av Tyskland, som fått sitt största krispaket sedan kriget. 90 miljarder kronor ska skäras nästa år, 250 miljarder 2014. I Storbritannien har högerregeringen redan lovat att pensioner, bidrag och löner i offentlig sektor kommer att sänkas. I USA riskerar många långtidsarbetslösa att förlora understöd.


Regeringar runt om i världen drar nu alltså in köpkraft. I ett läge med redan hög arbetslöshet, och med svagt kapacitetsutnyttjande i många sektorer, betyder det risk för dramatiska realekonomiska problem. Särskilt stor är risken för att miljoner fler slängs ut i arbetslöshet, många långvarigt.

Den prisbelönte amerikanske ekonomen Paul Krugman har oroligt uppmärksammat den «nya» vändningen i ekonomisk politik, i både Europa och USA. «It’s basically incredible that this is happening,» skriver Krugman. Och han har förstås rätt. Men också fel. För denna vändning är fullt logisk, om man ser att den ekonomisk-politiska hegemonin inte direkt vuxit fram ur «best practice», men snarare samhälleliga maktförhållanden.


Krisåtgärderna är visserligen destruktiva för övergripande ekonomiska resultat – men de står i överensstämmelse med en central premiss: att den ekonomiska politiken inte ska rubba rådande maktförhållanden och fördelningsmönster. De som före krisen har kunnat roffa åt sig privilegier och förmögenheter, garanteras nu sina positioner också vid svag eller negativ tillväxt.

De länder som nu planerar hårda indragningar har i flera avseenden haft olika ekonomisk situation. Tyskland har ett stort handelsöverskott, Grekland underskott. Storbritannien hade budgetunderskott när krisen slog ut i blom, Spanien överskott. Ändå är det samma gamla nedskärningspaket som prackas på alla. Det beror just på att politiken svarar mot övernationella kapitalintressen. «Den som tror att översyn av utgifter bara handlar om att spara pengar, missar poängen,» säger en anonym källa i det brittiska finansdepartementet till Financial Times: «Det här är ett en-gång-per-generation-tillfälle att transformera hur det offentliga fungerar».


Efter klimaxen för marknadsfundamentalismens utdragna misslyckande är Västvärldens ekonomier i akut behov av att man bygger ut den skattefinansierade välfärden, sätter igång stora offentliga investeringar i infrastruktur och forskning, moderniserar arbetsmarknaden genom bättre anställningsförhållanden, och minskar de stora inkomst- och förmögenhetsklyftor som drivit fram sociala och finansiella problem. I detta läge planeras åtgärdspaket som innebär raka motsatsen.


«Velferdsstatene i Europa vil måtte akseptere innskrenkninger, både i offentlige utgifter og i velferdstilbud. Verken streiker eller andre protester vil endre dette» slår Aftenposten fast på ledarplats (9. juni). Borgerna i Star Trek skulle ha sagt det mer kortfattat: «Resistance is futile»

Denna syn på ekonomisk politik som administration av oundvikligheter har satt ödesdigra spår också i socialdemokratiska och vänstersocialistiska partier. De avgörande beslut om framtidens resursfördelning och samhällsorganisation som nu fattas, återspeglas i alltför liten utsträckning i Västvärldens partipolitiska strider. Det riskerar att ställa den parlamentariska vänstern vid sidan av tidens huvudströmmar. I så fall blir kollapsen i praktiken en fördjupad kris för socialdemokratin och vänstern.

10 kommentarer:

Anonym sa...

gäsp

Brago sa...

Väl skrivet. Jag rekommenderar fö Paul Krugmans blog för alla som inte redan har den i RSS-läsaren: http://krugman.blogs.nytimes.com/

Och egentligen är det inga konstiga saker som avhandlas vare sig här eller på hans blog; den rådande nyliberala trenden går tvärsemot existerande ekonomiska data, historiskt välprövade principer och rent sunt förnuft. Att som regeringen vill, sänka skatt på ex egendom, är inte bara orättvist utan även rent korkat. (Om man inte befinner sig i det absolut högsta ekonomiska skiktet förstås, då blir det genast väldigt förtjänstfullt)

Teckentydaren sa...

"Nu rullar krisen in över fler länders realekonomier – och då är det depressionspolitik à la 1920-talet som gäller igen. De stora fattigdomsskapande nedskärningar som annonserats i Grekland och Spanien följs bland andra upp av Tyskland, som fått sitt största krispaket sedan kriget."


--------------
Mona Sahlin och Thomas Östros i DN nyligen:

Europa behöver en ny och stramare stabilitetspakt

"Eurokrisen har blottlagt svagheter i valutaunionen. För de länder som bryter mot pakten måste kännbara konsekvenser vänta."

"Starka offentliga finanser är en absolut förutsättning för tillväxt och fler jobb. Det inser man nu i Frankrike, Irland, Italien, Portugal, Spanien, Storbritannien och inte minst Grekland. Runtom i Europa väntar tuffa budgetsaneringsprogram."

"Det Europa behöver är en ny och stram Stabilitets- och tillväxtpakt byggd på tydliga regler och sanktioner som tvingar Europas länder att sanera sina statsfinanser"

"Vi är fortfarande positiva till euron som politiskt projekt och är övertygade om att den kan bidra till handel, jobb och långsiktig tillväxt."
---------

Ambrose Evans-Pritchard - telegraph.co.uk:
(En genuin brittisk konservativ som vanligen i ekonomiska frågor ligger åt det "Österrikiska" hållet)

Ireland, Spain, and Portugal have already tipped into outright deflation. Ireland’s nominal GDP has contracted 18.6pc since the peak. They are falling deeper into an Irving Fisher debt-deflation trap.

This is reactionary folly.

The College of European Commission should be taken out and horse-whipped outside the Breydel Building for demanding yet further cuts from Spain — which is already cutting wages 5pc this year, in an economy where total public /private debt is 280pc of GDP or more. ...

As for Germany, frankly it is hard to know what to say. It is astonishing that Chancellor Merkel should unveil an €80bn package of fiscal retrenchment without consulting with the rest of Europe. This has raised the bar for everybody else, forcing them into yet further contractionary policies to keep up. ...

EMU has become an infernal machine.

---------

Vad Sahlin och Östros förespråkar är faktiskt en deflationspolitik som hämtad ur konservativ höger från 1930-talet. Deras huvudsakliga ekonomiska kritik av Alliansen är att den har underskott och inte överskott i den offentliga budgeten. Dessa två representerar närmare 70% av det rödgröna alternativet, förmodar att Mp i stort omfattar samma syn på ekonomin.

Alltså alternativet till alliansen är en konstellation som inte har mer hum om ekonomi än en ordinär förvillad tea-bagger typ.

Man kan bli mörkrädd för mindre.

Martin sa...

Strålande skrivet!

Anonym sa...

Jag är helt för nedskärningar i de offentliga utgifterna. Kriget i Irak och Afghanistan är bra exempel liksom den vanvettiga militariseringen överlag. Vi kanske kan slopa RUT också men då får ju borgarna kanske inte sin så hett efterlängtade låglönemarknad...

Thomas sa...

Det vore intressant att läsa vad du som ekonom tycker om en del mer tekniskt ekonomiska men mindre politiska spörsmål. Något fräckt kommer jag att rycka citat ur din text med en fråga på, inte helt schysst kanske men förhoppningsvis leder det till något intressant!

"[...]Regeringar runt om i världen drar nu alltså in köpkraft." - Köpkraft är det centrala här, i stycket innan handlar det om bidrag till arbetslösa och nedskärningar i offentlig sektor. Måste inte pengar till de verksamheterna komma från den privata sektorn eller lånas? Är det keynesianism du förespråkar? När det privata är i kris kommer inte skattepengar in och pengar till bidrag och offentlig sektor måste lånas såvitt jag förstår det. Är inte det i sig ett problem?

"De som före krisen har kunnat roffa åt sig privilegier och förmögenheter, garanteras nu sina positioner också vid svag eller negativ tillväxt." - Vilka är "de"? Börsen kraschade efter finanskrisen och många väldigt rika förlorade stora pengar på det. De som har haft vanligt lönearbete under hela finanskrisen verkar i mina ögon vara krisens vinnare.

"Efter klimaxen för marknadsfundamentalismens utdragna misslyckande[..]" - Vad berodde egentligen finanskrisen på? Den kanske viktigaste frågan vi aldrig får ett svar på. Bolånemarknaden med fannie mae och freddie mac var politiskt framtvingad med subprime-lån eller var den inte det?

Lite mer "politisk", även om det är något oklart för vem det är viktigare "att rädda svenska storbankers tillgångar än att rädda lettiska sjukhus." - Borde svenska (?) politiker hellre rädda lettiska sjukhus än svenska storbanker?

Jan Wiklund sa...

Thomas: Din första punkt svarar Krugman på: http://www.nytimes.com/2010/06/21/opinion/21krugman.html. Kortkort: Just nu är det viktigare att hålla uppe efterfrågan, underskotten blir en senare historia.

Privilegierna: Några villkor borde man väl i alla fall ha ställt för de snuskigt generösa socialbidragen till banker och kreditinstitut? T.ex. att dom som hade ställt till med soppan skulle bidra till betalningen?

Det politiska: Det är inte till fördel för någon att Lettland går åt helvete. Visserligen kan man resonera så att om dom är så jävla dumma att dom hoppar på EMU-tåget så får dom skylla sig själva - men dumheten drabbar alla i slutänden. När det handlar om politiska katastrofer är det mer produktivt att slänga ut de direkt ansvariga och sen koncentrera sig på att rädda resterna.

För övrigt var det trevligt med en post på den här bloggen som var fri från troll. Tack.

Jan Wiklund sa...

PS Thomas, jag glömde ju den näst sista frågan: Nej, det gick djupare än så. En kort och bra sammanfattning (inte alltför krånglig heller) finns på http://www.respublica.no/Artikler/OEkonomi-og-naeringspolitikk/Verden-glemte-den-virkelige-oekonomien.-Intervju-med-Erik-Reinert-i-MandagMorgen.

Vi har helt enkelt i alltför hög utsträckning levt på lån - i synnerhet i USA där krisen också mycket riktigt utlöstes. USA som land är ju lika skuldsatt som Argentina var innan det landet kraschade 2001.

Johnny sa...

Jag tycker att det är mycket bra att regeringarna nu börjar skära kraftfullt i de offentliga utgifterna för att skapa budgetbalans och därmed minska skulderna. Om regeringarna fortsätter att låna och trycka pengar blir det bara ännu värre med hyperinflation som ruinerar nästan alla. Vid 20% arbetslöshet så är det ändå 80% som har jobb och vid deflation så blir deras lön mer värd, pensionärerna slipper bli ruinerade, skulder återbetalas, sunda ekonomiska värderingar tar vid och förhoppningsvis trängs socialismen och den stora staten tillbaka. Ett halverat skatteförtryck från 50% av BNP till 25% medför att folk får resurser som fritt kan investeras i ekonomiskt lönsamma projekt och inte i politiskt lönsamma. Välfärdsstaten har blivit ett blysänke som slukar halva BNP i Sverige som förslösas på politiska mål av politiker och byråkrater, mycket bättre att folk får behålla sina pengar och investera fritt, det ger högre välstånd och frihet. Dags för en bra liberalkonservativpolitik som skapar riktigt välstånd. Vi behöver 1.850.000 nya jobb i privat sektor och då behövs privat riskvilligt kapital.

Thomas sa...

Jan Wiklund: Jag ska läsa artiklarna du länkade till när jag har tid. Under tiden vill jag gärna fortsätta diskussionen med vad jag har att komma med kring resten av svaren.

Privilegierna: Här har vi problem som kanske berör hela legitimiteten av aktiebolags existens. Hur skulle de ställa upp för att ordna till soppan? Någon typ av kostnad står de för redan. Ifall vi försöker summera det i ett nominellt belopp hamnar i antingen i fallet att summan sänker företaget som då går i konkurs, eller så kan de överföra kostnaden på slutkunderna. Vilka ofta(st) är desamma som skattebetalarna (eller en stor del av dem). Om vi går lite djupare handlar det egentligen om hur ett företag skulle kunna stå för en kostnad öht. Den tycks antingen få företaget att gå i konkurs eller överföras till de som inte skulle stå för kostnaden. Ta BP nu som exempel, om USA lägger för stora kostnader på dem kommer de helt enkelt inte kunna betala vilket leder till konkurs och då antagligen får stora konsekvenser för USAs (och världens) ekonomi. Får se bara en stor summa som ska betalas över tid kan det tas ur kassaflödet - kanske med hjälp av prishöjningar, vilket bara överför kostnaden till andra - och företaget "klarar" sig.

Om att leva på lån: Är det inte här högern inspirerad av Hayek skiljer sig från vänstern inspirerad av Keynes skiljer sig. Enkelt uttryckt, billiga krediter leder till bubblor som kraschar. Att "spara för att investera" borde vara mer hållbart i längden än att "låna för att konsumera". Även om situationer kan uppstå, kanske nu, då vi måste låna för att konsumera. Men varför isåfall? För att rädda det rådande ekonomiska systemet?

Tack själv för ett bra svar.