Globaliserad depressionspolitik

[Den här krönikan publicerades i Klassekampen igår, där på norska, i översättning av Lars Nygaard]


När finanskrisen var ung, prövade sig ledande västerländska politiker på ett slags «asymmetrisk keynesianism», för att låna en term av ekonomerna i «EuroMemorandum Group» Enorma summor allokerades för att rädda ruttna värdepapper i finansinstitutioner, medan satsningarna på att hålla uppe efterfrågan i realekonomin och rädda arbetstillfällen, var mer blygsamma (Norge har dock varit bättre i det avseendet än de flesta andra länder). Asymmetrin var också geografisk. I periferin påtvingades drakoniska nedskärningar, med snabba resultat: I Lettland har BNP fallit med närmare 20 procent under 2009. Arbetslösheten nådde 20,4 procent första kvartalet 2010. Att rädda svenska storbankers tillgångar blev betydligt viktigare än att rädda lettiska sjukhus.

Nu rullar krisen in över fler länders realekonomier – och då är det depressionspolitik à la 1920-talet som gäller igen. De stora fattigdomsskapande nedskärningar som annonserats i Grekland och Spanien följs bland andra upp av Tyskland, som fått sitt största krispaket sedan kriget. 90 miljarder kronor ska skäras nästa år, 250 miljarder 2014. I Storbritannien har högerregeringen redan lovat att pensioner, bidrag och löner i offentlig sektor kommer att sänkas. I USA riskerar många långtidsarbetslösa att förlora understöd.


Regeringar runt om i världen drar nu alltså in köpkraft. I ett läge med redan hög arbetslöshet, och med svagt kapacitetsutnyttjande i många sektorer, betyder det risk för dramatiska realekonomiska problem. Särskilt stor är risken för att miljoner fler slängs ut i arbetslöshet, många långvarigt.

Den prisbelönte amerikanske ekonomen Paul Krugman har oroligt uppmärksammat den «nya» vändningen i ekonomisk politik, i både Europa och USA. «It’s basically incredible that this is happening,» skriver Krugman. Och han har förstås rätt. Men också fel. För denna vändning är fullt logisk, om man ser att den ekonomisk-politiska hegemonin inte direkt vuxit fram ur «best practice», men snarare samhälleliga maktförhållanden.


Krisåtgärderna är visserligen destruktiva för övergripande ekonomiska resultat – men de står i överensstämmelse med en central premiss: att den ekonomiska politiken inte ska rubba rådande maktförhållanden och fördelningsmönster. De som före krisen har kunnat roffa åt sig privilegier och förmögenheter, garanteras nu sina positioner också vid svag eller negativ tillväxt.

De länder som nu planerar hårda indragningar har i flera avseenden haft olika ekonomisk situation. Tyskland har ett stort handelsöverskott, Grekland underskott. Storbritannien hade budgetunderskott när krisen slog ut i blom, Spanien överskott. Ändå är det samma gamla nedskärningspaket som prackas på alla. Det beror just på att politiken svarar mot övernationella kapitalintressen. «Den som tror att översyn av utgifter bara handlar om att spara pengar, missar poängen,» säger en anonym källa i det brittiska finansdepartementet till Financial Times: «Det här är ett en-gång-per-generation-tillfälle att transformera hur det offentliga fungerar».


Efter klimaxen för marknadsfundamentalismens utdragna misslyckande är Västvärldens ekonomier i akut behov av att man bygger ut den skattefinansierade välfärden, sätter igång stora offentliga investeringar i infrastruktur och forskning, moderniserar arbetsmarknaden genom bättre anställningsförhållanden, och minskar de stora inkomst- och förmögenhetsklyftor som drivit fram sociala och finansiella problem. I detta läge planeras åtgärdspaket som innebär raka motsatsen.


«Velferdsstatene i Europa vil måtte akseptere innskrenkninger, både i offentlige utgifter og i velferdstilbud. Verken streiker eller andre protester vil endre dette» slår Aftenposten fast på ledarplats (9. juni). Borgerna i Star Trek skulle ha sagt det mer kortfattat: «Resistance is futile»

Denna syn på ekonomisk politik som administration av oundvikligheter har satt ödesdigra spår också i socialdemokratiska och vänstersocialistiska partier. De avgörande beslut om framtidens resursfördelning och samhällsorganisation som nu fattas, återspeglas i alltför liten utsträckning i Västvärldens partipolitiska strider. Det riskerar att ställa den parlamentariska vänstern vid sidan av tidens huvudströmmar. I så fall blir kollapsen i praktiken en fördjupad kris för socialdemokratin och vänstern.