Problemet med att allvarligt sjuka människor utförsäkras är inte nytt. I februari 2006 skickade Ulla Hoffman (V) en fråga till dåvarande näringsminister Hans Karlsson(S) angående utförsäkringen av cancersjuka patienter. Så här skriver Hoffman:
“Försäkringskassans iver att rehabilitera sjukskrivna tillbaka till arbete tar sig dock ibland märkliga uttryck och visar på en okänslighet hos några anställda. Jag har fått vetskap om att Försäkringskassan i ett par fall tvingar svårt cancersjuka att arbetspröva vilket kan innebära att en svårt cancersjuk med kundkontakter kan tvingas att möta kunderna i sitt svårt sjuka tillstånd. När riksdagen ställde sig bakom målet om halvering av sjuktalen avsåg man med största sannolikhet inte att Försäkringskassan skulle tvinga svårt cancersjuka att arbetspröva för att inte bli utförsäkrade.” (http://www.riksdagen.se/webbnav/?nid=67&doktyp=fr&dok_id=GT11907&rm=2005/06&bet=907)
Socialdemokraterna insåg under förra mandatperioden att sjukförsäkringen var tvungen att reformeras. Man hade som mål att halvera antalet sjukdagar till 2008 (vilket är vad den nuvarande regeringen uppnått: http://statistik.forsakringskassan.se/portal/page?_pageid=93,237558&_dad=portal&_schema=PORTAL). Men som Hoffmans fråga visar är det mycket svårt att röra i komplicerade system utan att det får oönskade konsekvenser. Eftersom V stödde S märker man att tonen är mild. Hoffman utgår från att felet ligger i kommunikationen med FK och inte hos regeringen. Hennes fråga blir därför: “Vilka åtgärder är statsrådet beredd att vidta för att Försäkringskassan ska följa de riktlinjer som riksdag och regering utfärdat?”
Det har uppenbart blivit fel i enskilda fall, då som nu. Självfallet vill ingen regering att människor ska drabbas som Annica Holmquist gjort. Och visst blir man upprörd! Men man måste också ha förståelse för hur fantastiskt svårt det är att konstruera en perfekt sjukförsäkring. Man kan aldrig helt förutsäga effekterna/tolkningen av de direktiv man ger myndigheter. Det viktiga är den totala inriktningen, samt att man har en vilja att korrigera de felaktigheter som uppkommer. Det har regeringen (http://www.regeringen.se/sb/d/12606/a/149832)!
Det intressanta är väl: varför har de här upprörande fallen, och den nermalning av den generella välfärden de är en konsekvens av, inte kommit med i valkampanjen tidigare? Redan förra gången 2006 var förändringarna i sjukförsäkringen ett ganska tungt tema men det sopades undan dels av alla skandaler, dels avv Alliansens opch borgerliga tidningars sätt att vifta bort siffror ("sitt inte och tjafsa om 70 eller 65 procent, man måste få vara litet visionär och inte bara folkhemsk! Dör ni av 65% inkomsttääckning istället för 75?") Den gåmngen var det inte viktigt att räkna på vad saker skulle kosta.
Varför har (s) dröjt 'nda till sista veckan med att lyfta fram regeringens tvåtredjedelspolitik, dess urgröpande av vettigt ansvar i försäkringar och a-kassa? Och varför skrev Sahlin och Wanja L-W inte långt tidigare den där debattartikeln i DN om att Alliansens jobbpolitik syftar till lönedumpning för den nedre hälften av samhället? För att det idag anses så besvärande och gråtmilt präktigt att inte bara köpa alliansens dyrkan av ivriga bävrar och entreprenörerna? För att valkampanjen skulle hållas fri från allt som försmädligt kunde beskrivas som "offerkoftor"??
"Men man måste också ha förståelse för hur fantastiskt svårt det är att konstruera en perfekt sjukförsäkring."
Man kan ju börja med att LYSSNA på och TA TILL SIG den kritik som yttras under en remissrunda. DET har inte Alliansen gjort. De trodde sig veta bättre men facit visar att de visste sämre. Och nu gör man allt för att bortse från facit och hänvisar till "enskilda fall". Patetisk flykt från ansvar är vad det är.
3 kommentarer:
Problemet med att allvarligt sjuka människor utförsäkras är inte nytt. I februari 2006 skickade Ulla Hoffman (V) en fråga till dåvarande näringsminister Hans Karlsson(S) angående utförsäkringen av cancersjuka patienter. Så här skriver Hoffman:
“Försäkringskassans iver att rehabilitera sjukskrivna tillbaka till arbete tar sig dock ibland märkliga uttryck och visar på en okänslighet hos några anställda. Jag har fått vetskap om att Försäkringskassan i ett par fall tvingar svårt cancersjuka att arbetspröva vilket kan innebära att en svårt cancersjuk med kundkontakter kan tvingas att möta kunderna i sitt svårt sjuka tillstånd. När riksdagen ställde sig bakom målet om halvering av sjuktalen avsåg man med största sannolikhet inte att Försäkringskassan skulle tvinga svårt cancersjuka att arbetspröva för att inte bli utförsäkrade.” (http://www.riksdagen.se/webbnav/?nid=67&doktyp=fr&dok_id=GT11907&rm=2005/06&bet=907)
Socialdemokraterna insåg under förra mandatperioden att sjukförsäkringen var tvungen att reformeras. Man hade som mål att halvera antalet sjukdagar till 2008 (vilket är vad den nuvarande regeringen uppnått: http://statistik.forsakringskassan.se/portal/page?_pageid=93,237558&_dad=portal&_schema=PORTAL). Men som Hoffmans fråga visar är det mycket svårt att röra i komplicerade system utan att det får oönskade konsekvenser. Eftersom V stödde S märker man att tonen är mild. Hoffman utgår från att felet ligger i kommunikationen med FK och inte hos regeringen. Hennes fråga blir därför: “Vilka åtgärder är statsrådet beredd att vidta för att Försäkringskassan ska följa de riktlinjer som riksdag och regering utfärdat?”
Det har uppenbart blivit fel i enskilda fall, då som nu. Självfallet vill ingen regering att människor ska drabbas som Annica Holmquist gjort. Och visst blir man upprörd! Men man måste också ha förståelse för hur fantastiskt svårt det är att konstruera en perfekt sjukförsäkring. Man kan aldrig helt förutsäga effekterna/tolkningen av de direktiv man ger myndigheter. Det viktiga är den totala inriktningen, samt att man har en vilja att korrigera de felaktigheter som uppkommer. Det har regeringen (http://www.regeringen.se/sb/d/12606/a/149832)!
/Peter
Det intressanta är väl: varför har de här upprörande fallen, och den nermalning av den generella välfärden de är en konsekvens av, inte kommit med i valkampanjen tidigare? Redan förra gången 2006 var förändringarna i sjukförsäkringen ett ganska tungt tema men det sopades undan dels av alla skandaler, dels avv Alliansens opch borgerliga tidningars sätt att vifta bort siffror ("sitt inte och tjafsa om 70 eller 65 procent, man måste få vara litet visionär och inte bara folkhemsk! Dör ni av 65% inkomsttääckning istället för 75?") Den gåmngen var det inte viktigt att räkna på vad saker skulle kosta.
Varför har (s) dröjt 'nda till sista veckan med att lyfta fram regeringens tvåtredjedelspolitik, dess urgröpande av vettigt ansvar i försäkringar och a-kassa? Och varför skrev Sahlin och Wanja L-W inte långt tidigare den där debattartikeln i DN om att Alliansens jobbpolitik syftar till lönedumpning för den nedre hälften av samhället? För att det idag anses så besvärande och gråtmilt präktigt att inte bara köpa alliansens dyrkan av ivriga bävrar och entreprenörerna? För att valkampanjen skulle hållas fri från allt som försmädligt kunde beskrivas som "offerkoftor"??
"Men man måste också ha förståelse för hur fantastiskt svårt det är att konstruera en perfekt sjukförsäkring."
Man kan ju börja med att LYSSNA på och TA TILL SIG den kritik som yttras under en remissrunda. DET har inte Alliansen gjort. De trodde sig veta bättre men facit visar att de visste sämre. Och nu gör man allt för att bortse från facit och hänvisar till "enskilda fall".
Patetisk flykt från ansvar är vad det är.
Skicka en kommentar