Vägbyte i asylpolitiken med rödgrön regering

Idag har de rödgröna partierna presenterat ännu en gemensam överenskommelse - denna gång om migrationspolitiken. Som alltid innebär det kompromisser och nygrepp. Men denna överenskommelse är - vågar jag påstå - speciell.

Här är bara några av de många viktiga punkterna:

* Genomföra en översyn av utlänningslagen för att tydliggöra begreppet ”väpnad konflikt” i utlänningslagen så att det fullt ut motsvarar dess folkrättsliga innebörd och ger den som flyr undan krig skydd i Sverige
* Sverige bör arbeta för att UNHCR:s rekommendationer i dessa frågor ska följas av alla EU:s medlemsstater.
* vidga begreppet ”synnerligen ömmande omständigheter” i utlänningslagen och därvidlag överväga en ändring av begreppet till ”särskilt ömmande omständigheter”.
* mildra nuvarande praxis i ärenden som rör barn och unga och tillse att apatiska barn inte avvisas.
* Ta bort försörjningskravet vid anhöriginvandring.

Men förutom att vara riktigt bra i sak, kodifierar den på sätt och vis ett viktigt strukturellt skifte i partilandskapet när det gäller asyl- och invandringspolitiken.

Parlamentariskt har svensk migrationspolitik under lång tid varit hårt knuten till en axel av enighet mellan socialdemokraterna och moderaterna. Vänstern, och senare också miljöpartiet, har stått för en öppnare, mer rättssäker flyktingpolitik. Men det har ofta också kristdemokraterna och folkpartiet, stundtals också centern på riksnivå.

I det parlamentariska samarbetet mellan S, V och MP 1998-2006 var migrationspolitiken undantagen. Det innebär inte att det stod stilla där. Ett energiskt parlamentariskt arbete, stärkt av utomparlamentarisk aktivitet, gjorde att politiken blev mindre dålig än den annars hade blivit. Och framför allt att frågorna ständigt levde, att de inte stelnade i usel konsensus. Det här är en fråga där vänstern ständigt stått i första ledet, i dagligt engagemang på fältet, i utspel, i förhandlingar och i stöd till och organisering av utomparlamenatiskt arbete. Före valet 2006 pressades tack vare detta arbete den socialdemokratiska regeringen till en partiell amnesti främst för barnfamiljer som fått avslag i den tidigare, ännu mer rättsosäkra ordningen.

De progressiva ståndpunkter som de borgerliga småpartierna då och då kunde uppvisa i de här frågorna under den socialdemokratiska regeringsperioden, har varit helt osynliga under högerregeringens tid. Det är lätt att inse att man måste kompromissa - men här är det inte mycket sånt. Det är Moderaterna som skött butiken både i sak och i retorik. Och ingen kan ju anklaga exempelvis folkpartiet för att ha bidragit positivt till situationen för eller debatten om utlänningar generellt under den här perioden.

I den rödgröna överenskommelsen om migrationspolitiken sker dock en motsatt utveckling. Här är det socialdemokraternas politik som utvecklats i positiv riktining - eller snarare: de progressiva impulser som alltid har funnits inom socialdemokratin i de här frågorna har tack vare pressen från vänster internt och externt, och en bättre läsning av det politiska läget, kunnat få större utrymme. Det är bra, och det är stort.

Inrikespolitiskt innebär det alltså att flykting- och asylpolitiken tydligare blir en fråga där grundläggande skillnader i samhällssyn återspeglas. Det är mycket värt. Det ställer krav på borgerliga humanister och det minskar risken för glidning utan debatt. En förverkligad politik i enlighet med överenskommelsen skulle också hamna i en mycket tydlig kontrast mot den utveckling som har pågått och pågår i hela Europa. Det ligger mycket i det Kalle Larsson (V) skriver: "Detta är planen för att skapa Europas överlägset mest humana migrationspolitik". Och det är verkligen mycket värt. Inte minst i våra nordiska grannländer, där socialdemokratin och efter en tid också de vänstersocialistika partierna (i starkt varierande grad, ska sägas - Danmark är värst) har glidit i fel riktning, tror jag att det har en viktig politisk signaleffekt att en rödgrön majoritet kan gå fram på det här sättet.

Självklart finns det ytterligare saker man skulle kunna önska sig. Frågan om flyktingamnesti måste leva vidare. Den kanske mer aktua frågan om rätt till vård för papperslösa behöver en lösning i samband med att den pågående utredningen blir klar nästa år - och då är signalen i överenskommelsen i alla fall tydlig, när det sägs att detta inte ska vara ett migrationspolitiskt instrument (i klartext: vi kan inte säga att folk inte ska vård för att de ska "avskräckas" från att komma hit). Själv hade jag också önskat tydligare grepp mot de problem som obönhörligen dyker upp runt arbetskraftsimport på arbetsgivarens villkor - något som de borgerliga tillsammans med miljöpartiet öppnat upp för tidigare. Men, det finns mycket tydliga och bra skrivningar i överenskommelsen som tyder på att utnyttjandeproblemen börjar gå upp för fler. Och det finns löften om att noggrant följa upp de nyligen genomförda regeländringarna angående arbetskraftsinvandring så att ordning och reda på
arbetsmarknaden upprätthålls och så att asylrätten inte urholkas. Det är bra.

Och alltså, för att åter citera Kalle Larsson, som för övrigt har spelat en tung roll i att hålla styrfart i den utveckling som nu kulminerar med överenskommelsen:

Lagen kommer att ändras på i stort sett alla punkter som Vänsterpartiet krävt de senaste åren, beslutsprocessen i asylärenden göras mer öppen och rättssäker och Sverige skall i EU verka för en ny och human politisk inriktning.

Det är ytterligare ett mycket, mycket gott skäl att rösta rödgrönt i valet den 19:e september.

Gör det!