lördag, januari 01, 2011

Stackars Estland

Johan Ingerö har skrivit en ledartext i tidningen Ångermanland där han refererar till Euro-kampanjen, som han deltog i på ja-sidan, som ett ”plågsamt minne”. Det är på sätt och vis ett hedervärt erkännande; Ingerö konstaterar att ja-sidan saknade vettiga argument men hade ”obegränsat med pengar”. Eurons bidrag till att förvärra den ekonomiska krisen i hela Europa förefaller idag uppenbart för de flesta.

Jag tror att många av oss som deltog i kampanjen på nej-sidan känner igen bilden som Ingerö tecknar. Alltså av att ja-sidan hade mycket pengar men inga argument. Medan Ingerö idag skäms över sitt deltagande på ja-sidan är nej-kampanjen bland det jag är allra mest stolt över i den politiska kampen.

Den bestående känslan av EMU-kampanjen var att vi vann på lång föreberedelse (i Ung Vänster ägnade vi vår veckokurs i januari 1997 åt EMU och höll hög beredskap hela vägen till 2003), goda argument, fungerande alliansbyggen och hårt, hårt arbete.

Efter att Ingerös text publicerades var det många på Facebook och twitter som lade upp sina egna minnen av kampanjen. Jag har också många. Till exempel av en stor direktsänd debatt från Göteborg där vi på nej-sidan verkligen var totalt överlägsna. Själv skulle jag duellera med dåvarande Muf-ordföranden Kristoffer Fjellner. Ja-sidan hade pumpat ut det direkt felaktiga budskapet att euro-länderna hade högre tillväxttakt. Fjellner upprepade samma sak i debatten. Själv drog jag bokstavligt talat fram de nyss utskrivna siffrorna från OECD från bakfickan och gav till honom i direktsändning. Det var roligt. Ännu roligare var att det efteråt var en stackare enrollerad av Muf som sprang upp och ned för Avenyn i en ”emu”-dräkt.

Det här är skrivet för några år sedan på samma tema:
I EMU-folkomröstningen stod, på ett närmast övertydligt sätt folket mot eliten. Flera hundra miljoner i kampanjkassa, alla titlar som gick att skrapa ihop, goda bundsförvanter i mediavärlden. Eliterna hade det mesta. Men de hade också fel. Och de förlorade. Folket vann.
Läs gärna resten här.

Hur som helst. Idag läser jag i Expressen den närmast surrealistiska ledaren ”Grattis, Estland”. Det är, såvitt jag kan bedöma, inte en ironiskt skriven text. Expressen menar alltså att det är bra för Estland att införa euron. Som ”argument” anförs att Estland, i likhet med exempelvis Lettland, redan har haft sin valuta kopplad till euron.

”Lettland har överraskande nog orkat hålla emot en påtvingad devalvering och börjar komma på fötter”, skriver Expressen. Bra gjort Lettland! Istället har man altså genomfört en intern devalvering som ledde till att BNP krisåren 2008-2009 föll med cirka 25 procent, man tvingades stänga ett stort antal sjukhus och skolor och dramatisk sänka lönerna för offentligt anställda. För den som önskar läsa mer om Lettland, och varför den valda penningpolitiska utsvältningsregimen förvärrat krisen där, rekommenderas några artiklar av Jeffery Sommers och Michael Hudson här, här och här. Läs också Mark Weisbrots jämförelse mellan å ena sidan Lettland och Grekland och det tidigare krisdrabbade Argentina å andra sidan.

Estland har klarat sig lite bättre än Lettland, men det är fortfarande så att esterna får betala mycket dyrt för nedskärnings- och lönepressarpolitiken.

Inte alla ester förstås. Också Estland har sin ekonomiska och politiska elit, som söker säkra sina intressen i tandem med europeiska kollegor. Det är det EMU i slutändan handlar om. Och det är det gänget Expressen drar lans för, nu liksom 2003. De som borde skämmas, gratulerar istället Estland.

PS. Läs också Jonas Sjöstedt i Aftonbladet: «Släpp prestigen – ompröva Euron», samt samme Sjöstedt om Sören Wibe, som dessvärre gick bort i dagarna.

1 kommentar:

Mangan sa...

Instämmer, nejkampanjen hade all den sakliga tyngd och folkliga förankring som jasidan saknade. Samtidigt är det bara alltför tytdligt hur den euro-kritiska opinionen förhånades med spinn och helt ohejdade von-obenparoller från diverse ledarskribenter, pr-konsulter och andra tankesmidare.

Pernilla Ströms desperata försök i slutdebatten, tio minuter före slutstrecket, att häkta ihop America Vera Zavala och, genom henne, hela nejkampanjen med en "stenkastarvänster" som skulle hotat demokratin och Europa "och då är det ju logiskt att ni är emot euron" (nej, Attac hade inget speciellt att göra med Göteborgskravallerna och frågan var för länge sen utagerad) hör till de verkliga lågvattenmärkena inom politisk debatt i svensk tv i modern tid. En otroligt kladdig beskyllning, medvetet diffus och det hade krävts både tid och en helt annan retorisk situation för att lösa upp den grova dikotomi som Ström ville fösa in hela frågan i. Så j-a kasst.