Högerproblem med jämställdhetsplan i Malmö

Tidigare i veckan riktade Malmömoderaten Stefan Lindhe kritik mot förslaget till jämställdhetsplan för kommunen. Att man aktivt ska arbeta för likvärdig service till medborgarna och planera kollektivtrafiken med hänsyn till bägge könens erfarenheter, tyckte Lindhe kändes ”väldigt feministiskt”, vilket i hans värld alltså är något dåligt.

Nu har högern och extremhögern i Malmö kommunfullmäktige tillsammans återremitterat jämställdhetsplanen. Sydsvenskan korta nyhetsartikel om mötet är intressant och skrämmande läsning. Medan moderaternas representant avvisade statistik som skulle göra det möjligt att bättre följa upp könsdiskriminering genom att hänvisa till jämställdhetssträvanden som ”vänsterns nya överideologi efter klasskampen”, följde Sverigedemokraternas representant upp med att slå fast följande:

Pojkar ska fostras till män, flickor ska fostras till kvinnor. Det står jag för. Jag föredrar en man i blåställ framför en man i förkläde.

Högerpopulistiska krafter runt om i Västvärlden är spretiga på många sätt. Men det som går igen hos nästan alla är, förutom främlingsfientlighet, idag främst i form av islamofobi, dels skepsis eller fientlighet mot fackliga organisationer, dels just manschauvinism och antifeminism.

Det senare är särskilt intressant i en tid när en förment jämställdhetsretorik är en av de absolut viktigaste komponenterna i dagens islamofobiska diskurs. Det går inte en enda dag utan att man får höra om det oföränderliga kvinnoförtrycket bland muslimer och om de stackars muslimska kvinnorna, som med måste räddas från sin underordning genom statliga tvångsmedel.

Den här retoriken kan ibland förefalla feministisk (eller till och med framföras av folk som kallar sig feminister) men är i grund och botten det motsatta. En fungerande feministisk förståelse måste naturligtvis ta sin utgångspunkt i att könsmaktsordningen skär genom olika kulturer och situationer. Det är just förmågan att se denna över- och underordning manifestera sig på olika sätt i olika (kulturella, klassmässiga osv.) sammanhang som är en avgörande poäng i feministisk analys.

Ingen ska förstås anklaga Sverigedemokrater för feministisk analys. Det är inte paradoxalt att man ogillar både muslimer och jämställdhetsplaner. Det är konsekvent politik.

Men högerpopulismens framgångar är bredare än valframgångar för partier som Sverigedemokraterna. Det är själva det politiska fältet som förändras. Och en av de tydligaste effekterna av den rasistiskt präglade könsdiskursen, det är ju just en allmän backlash för feminismen och för strävanden efter jämställdhet. Vi har sett det ske till exempel i den allmänna debatten i Danmark och Holland.

Diskussionen om jämställdhetsplanen i Malmö är bara ett litet exempel på hur framgångar för rasism och främlingsfientlighet också öppnar upp för en mer allmän reaktionär utveckling. Antifeminism är en komponent som man nästan alltid kan finna i en sådan utvecklingstendens. Och då är det gärna den traditionella borgerligheten som först börjar gilla läget.

- - - - -
Relaterade, tidigare blogginlägg: [De andras kön][Det brinner][De andras kön – repris]