Upp med tändarna lönerna! Eh…yo?

Häromdagen var det tydligen en liten debatt på tv4 mellan Ung Vänsters Ida Gabrielsson och den mångförslagne och intellektuellt spänstige högerungdomsledaren Niklas Wykman. Debatten – som kan avnjutas här, gör det! – rör kvinnors löner. Som lösning på problemet med att kvinnor diskrimineras på arbetsmarknaden – ett problem som de ljus-, mörk- och hästsvansblå partikamraterna säkert dagligen begråter – föreslår Niklas Wykman en ”självförtroenderörelse” bland nämnda kvinnor. Det är både djärvt och slugt. Dessvärre tillät inte den korta tiden Wykman att berätta så mycket om hur han själv ska bidra till denna självförtroenderörelse, men initierade källor menar att rap-musik kan vara ett viktig element.

Eller så är det som Ida Gabrielsson tror:

Typ, härmed beslutar vi att en självförtroenderörelse ska startas bland Sveriges kvinnfolk, denna folkrörelse ska ha möte en gång i veckan och träffas på Östermalmstorg. Vi ska ha praktiska och teoretiska övningar i hur man blir bättre på att löneförhandla, samt diskutera kvinnligt entreprenörskap inom vården. Sedan går vi gemensamt ut och strålar ikapp med solen, stärkta av vårt nyvunna självförtroende. Förutom broschyren från Attendo Care får alla deltagare med sig boken ”Självkänsla nu”, lite rökelser som doftar vilt och kryddigt och en morotskaka bakat med GI- metoden.

Läs hela Idas inlägg.

Bara apropå Niklas Wykman, ser jag förresten hur han modigt tar alla dessa viktiga strider som ingen – utom en handfull utsatta slitvargar på alla landets ledarredaktioner – vågar ta. Och han gör det så graciöst att en perserkatt skulle kunna lägga sig att dö av skam! När till exempel Expressen trycker en artikel om hur moderaterna i Täby går från att passivt skita i folkliga möjligheter till kulturellt utbyte till att aktivt och agressivt försöka knäcka exempelvis biblioteksverksamheten, då är Niklas framme med sin fett vassa penna mot kritikerna:

Elitisterna i kulturvänstern är det värsta avskum vid sidan av rasister det här samhället har.

Det är faktisk ingen som har uttryckt det bättre (i alla fall inte efter 1944). Initierade källor berättar att Wykman i skrivande stund filar på ett blogginlägg om hur parkteatern är skapad med Gulagarkipelagen som direkt förebild.

Biologisk mångfald

Det tidigare rapporterade kristdemokratiska inspelet från Allingsås om ok/naturlig och syndig/dålig sex, får nu kanske lite tydligare konturer.

Uti vår herres hage

Det ska vara naturligt med sex, menar kristdemokraterna i Allingsås. Kolla in det här inslaget. Den innehåller en slags uppenbarelse någon dryg minut in.

Fina Flickor och Bara Bröst

Det är kanske inte en självklar fråga, men det verkar ändå självklart när Helena Duroj skriver fint om Bara Bröst.

Hundra år sedan - som om det vore idag

Idag är det 100 år sedan Simone de Beauvoir föddes. Hon är en av den moderna samhällsanalysens tyngsta namn och en feministisk ikon värd att återvända till. Det har skrivits mycket om henne idag – av variernade kvalitet får man säga. Nina Lekander i Expressen idag hör till de skarpare. Läs! Åsa Moberg ger en mer uttömmande bakgrundsbild. Här i Norge kör Klassekampen massa Beauvoir-material idag. På nätet finns en intervju med professorn och Beauvoir-experten Toril Moi. Rekommenderas.

En ting er at kvinner i alle aldre selv streber etter å framstå som perfekte. Men Moi er også kritisk til at feminister blir utsatt for kritikk dersom de ikke lever som de preker, eller dersom de innrømmer at de er sårbare. Denne kritikken har Beauvoir gjentatte ganger vært gjenstand for, kanskje spesielt i USA, mener Moi.

- Om du tenker at feminister skal være rollemodeller for andre, blir du fort skuffet. Jeg skjønner ikke hvorfor det forventes av feminister at de skal være sterkere og friere og mindre ulykkelige enn andre kvinner oppdratt i det samme samfunnet. Feminister skal vise hvordan kvinneundertrykkelse foregår, og foreslå løsninger. Beauvoir sier i innledningen til «Det annet kjønn» at lykke ikke er poenget for henne, men frihet.

Det Moi pekar på är ett irriterande närvarande element i väldigt många av de texter som man kan läsa i tidningarna denna jubileumsdag.

I SvD producerar till exempel Björn Erik Rosin denna obegripliga mening:

Simone de Beauvoir förklarade krig mot patriarkatet men blev själv offer för en våldsam passion.

Men?

Helena Duroj kommenterar:

Ska nu vi feminster beskyllas för att vara mot passion också? Är patriarkatet passionerat? Betyder ett motstånd mot offerrollen att man gör anspråk på att stå över livet? Det var ingen vidare födelsedagspresent till en mångbottnad personlighet som de Beauvoir.

Norska Aftenpostens Paris-korrespondent Vibeke Knoop Rachline lyckas också skapa en vidunderlig motsättning i en av sina meningar:

Men selv [sv: även] om Simone de Beauvoir kunne fremstå som en tørr intellektuell, alltid med en streng turban rundt håret og kledd i kjedelige drakter, var hun en lidenskapelig elskerinne.

Ja, vad ska man säga? ”Å, det var ju en lättnad att höra”?

Det finns ett dubbelfel i många av beskrivningarna av Simone de Beauvoirs liv som kämpande intellektuell.

Dels, är det som om en förståelse av och kamp mot strukturella maktförhållanden i något slags idealt tillstånd skulle kunna innebära att dessa strukturer därmed upphäves i en individ: att man skulle kunna lämna patriarkatet som man reser sig och går från en middagsbjudning. Ett sådant förhållningssätt är en ypperlig indikation på att man inte begripit så mycket av just sociala strukturer och relationer. Den som förstår en social struktur kan bidra till att transformera den; inte upprätta en vakuumförpackad relation med sin analys.

Dels, är det som om den objektiva förekomsten och det subjuektiva erkännande av sociala strukturer skulle upplösa individualitet och specificitet. Också detta är ett feltramp. Alla mänskliga relationer föregår i ett patariarkalt maktfält, men de är för den skull unika. De kan peka i skilda riktningar, vara motströms ibland och stereotypa ibland. Det gör friheten – den av sociala strukturer bundna men inte låsta – så åtråvärd i sin komplexitet. Detta är mänskligt liv. Beauvoir gjorde mer av sitt, än de flesta andra.

Sexualiseringen av det moderata tankerummet

Vid en första anblick förefaller de nya moderaternas tongivande och politikskapande namn så gott som alla vara män. Men tittar man noga, ser man att också kvinnorna i partiet kan upptäcka och angripa tunga samhällsproblem. Ett viktigt steg togs tidigare i år av Marie-Louise Ekholm när hon uppmärksammade det nya och akuta problemet kompisknullande. Nu fortsätter kampen, när moderatkvinnornas ordförande Magdalena Andersson i en avslappnad artikel uppmärksammar bland annat fenomenet regnsex:

Det är lätt som förälder att få hjärtat i halsgropen när man läser om sexscener på stranden, på discon och i parkerna. Klart att det är lättare att förbjuda Kalle att åka iväg på sin önskeresa än att låta honom åka iväg till något som verkar vara rena Sodom och Gomorra.(*)

Här skulle man kunna skriva lite mer om vilka djupgående problem som kan uppstå om man saknar ett (köns)maktperspektiv på frågan om ”sexualisering av det offentliga rummet” och om hur moralismens lockande avgrund kanske oåterkalleligen gjort denna problembeskrivning meningslös eller direkt olämplig. Men jag avstår, och låter Varan-tv lämna en mer uttömmande och relevant kommentar.



(*) Sodom och Gomorra förstördes av HERREN efter kommunikationsproblem och missbruk av det kommunala självstyret. Historien om det kirurgiska angreppet återberättas i Första Mosebok (Genesis), kapitel 19. Det moraliskt sedelärande kapitlet avslutas med att Lot, som tillåtits sticka iväg från förstörelsen, blir nedsupen av sina två döttrar – som han tidigare försökt bjuda ut till aggressiva främlingar i utbyte mot husfrid – vilka därefter avlar barn med honom. På den tiden fanns inga tidningslöpsedlar, varför man alltså inte behövde ”triggas” av frågor som: ”Är det den som häver 14 drinkar i sträck den som är mest cool? Är den som inte ställer upp, en trist och torr typ från landet?”

Lördagsläsning – 3 tips

1.
Josefin Brink och Ulla Andersson skriver i LO-tidningen om en politik som rullar jämställdheten tillbaka – och om hur regeringen anpassar sitt sätt att räkna till det:

Regeringen räknar med att standarden ska öka ungefär lika mycket för kvinnor och män (2,2 procent mot 2,3 procent). Men i en liten fotnot kan man läsa följande: ”Inom hushållen antas en solidarisk fördelning, det vill säga kvinnor, män och barn i ett och samma hushåll antas alla ha samma standard”. Denna byråkratiska fotnot är i själva verket en sensationell ny(gammal)ordning i synen på privatekonomi och ett oerhört kliv tillbaka för decennier av jämställdhetssträvanden. […] En logisk konsekvens av detta resonemang blir rimligen att lönediskriminering, deltidsarbetslöshet och sänkta ersättningsnivåer i socialförsäkringssystemen bara är problem för ensamstående och lesbiska kvinnor. Gifta, heterosexuella kvinnor bör däremot nöja sig med de villkor som erbjuds och glädjas åt mannens höjda inkomster.

Läs hela artikeln!

2.
Joseph Stiglitz gör grundligt bokslut över Bush-åren i en oundgänglig artikel i Vanity Fair. Stiglitz påpekar att det elände som Bush-administrationen åsamkat det amerikanska folket sträcker sig bortom det katastrofala Irakkriget, den skamliga legaliseringen av tortyr och övergrepp, och attackerna på medborgerliga fri- och rättigheter. Sammanhängande med detta har det förts en ekonomisk politik som varit katastrofal för folkflertalet på kort och lång sikt, men till glädje för ett svinrikt toppskikt. Det är upplysande läsning i sig, men också för att det i flera centrala avseenden beskriver samma sorts politik som vår nuvarande regering här hemma har sjösatt.

The first major economic initiative pursued by the president was a massive tax cut for the rich, enacted in June of 2001. Those with incomes over a million got a tax cut of $18,000—more than 30 times larger than the cut received by the average American. The inequities were compounded by a second tax cut, in 2003, this one skewed even more heavily toward the rich. Together these tax cuts, when fully implemented and if made permanent, mean that in 2012 the average reduction for an American in the bottom 20 percent will be a scant $45, while those with incomes of more than $1 million will see their tax bills reduced by an average of $162,000. [...] A rising tide lifted all yachts. Inequality is now widening in America, and at a rate not seen in three-quarters of a century. A young male in his 30s today has an income, adjusted for inflation, that is 12 percent less than what his father was making 30 years ago. Some 5.3 million more Americans are living in poverty now than were living in poverty when Bush became president. America’s class structure may not have arrived there yet, but it’s heading in the direction of Brazil’s and Mexico’s.

Läs hela artikeln!

3.
Röda Raketer har tittat på den antikommunistiska propagandan från 1955 och funnit Leland Stowes varningar för att ”Obegränsad sexuell 'frihet' är det lockbete som dagens kommunistregimer främst använder för att demoralisera ungdomen i de underkuvade länderna och kedja dem vid Moskvas syften”. Det är en skrämmande bild av socialismens fasor som tecknas:

”Kommunisterna utnyttjar varje tillfälle att fösa ihop män och kvinnor och ge dem möjlighet att träffas vid alla tider på dygnet. Tonåringar drivs in i de röda ungdomsorganisationerna under hot om att annars bli impopulära och isolerade. Där finns mycket som lockar dem: ideliga idrottsevenemang, nattutflykter, partiarrangerade danstillställningar, ungdomsläger och ’hem’ av alla de slag. Överallt lämnas dörren på vid gavel för sexuella äventyr. Sovrummen ligger omedelbart intill samlingslokalerna, och alla kontrollanter försvinner diskret före stängningsdags. Det är bara att låta naturen ha sin gång.”

Läs vidare och begrunda!

Den demokratiska granskningen

Kvalitetsjournalistiken excellerar:

De beställde in rött.

– Båda drack Domaine Lalande Merlot, uppger en källa för Expressen.

Ett rött vin som har inslag av mogna plommon.

Expressen avslöjar även socialdemokraternas ”hemliga plan” – nämligen att en riksdagsledamot ska ställa en fråga under statsministerns frågestund, ett institut tillkommet för att riksdagsledamöter ska ställa frågor till statsministern.

Jag håller inte med om allt Anna Sjödin säger, men som flera gånger förr säger hon många kloka saker i ett hojtigt läge.

Uppdatering: Josefin Brink och Kalle Larsson.


Några tidningslänkar: [DN1][DN2][DN3][SvD1][SvD2][SvD3]

Inte kompetens. Men kanske något nytt.

Moderaten Elwe Nilsson, en, om tautologin tillåtes, kompetent man i sina bästa år, känd för en bredare allmänhet för att ha lett den djupt korrupta och för betydande delar av SL-styrelsen mörkade utförsäljningen av tunnelbanans drift till Connex, ett brott mot aktiebolagslagen han fälldes för i tings- och hovrätten (”det skulle aldrig falla mig in att förankra affärsmässigt viktiga beslut hos mina politiska motståndare”), och för att tillsammans med närstående grabbar ha åkt på av SL betalda lyxresor till olika platser, bland annat till Paris för att några affärsbekanta skulle ”få en chans att träffa Elwe en sista gång”, förklarar i SvD hur han ser på detta med eventuellt fler kvinnor på ledande poster i moderaterna:

Det är viktigt att lyfta fram kvinnor, men det får inte gå ut över kompetensen. De kan tillföra något nytt.

Även jämställdheten finner en lösning värdig de nya moderaterna

Diagrammet ovan illustrerar hur regeringens totala skattesänkningar fördelar sig mellan olika inkomstdeciler, alltså tiondelar av befolkningen uppdelade efter inkomst, men också kön. Det är en hyfsat klar bild. Vi bevittnar en väldig överföring av resurser till välbärgade män. Detta är deras regering.

Det är riksdagens utredningstjänst som räknat på förslagen och figuren återfinns i vänsterpartiets skattemotion.

Före valet bemötte Anders Borg LO:s kritik av moderaternas politik med en kommentar med innebörden att kvinnor ofta är gifta med män som har högre inkomster och därför inte skulle drabbas på det sätt som LO kunde visa. Detta var förvisso talande, men knappast något som man trodde att finansministern skulle lyfta fram fler gånger än i en förlupen kommentar i ett pressat läge.

Men se, så var det inte. Tidningen Riksdag och Departement har i senaste numret uppmärksammat de könsmässiga effekterna av regeringens politik – eller snarare hur regeringen väljer att hantera dem i budgetpropositionen. Där påstår regeringen att män och kvinnor får ungefär lika mycket med regeringens politik. Detta resultat bygger dock på att regeringen upplöser i individerna i hushållet. Det är smått fantastiskt. Som RoD påpekar innebär beräkningsmetoden, att om alla hushåll bestod av en man och en kvinna, så skulle regeringens analys alltid peka mot att politikens effekter är könsneutrala. Med den beräkningsmodell som budgetpropositionen använder kan könsmässiga olikheter endast få utslag för ensamhushåll, eller då de vuxna är av samma kön.

Förutom att vara uppenbart vilseledande, väcker statistikövningen i budgetpropositionen naturligtvis ytterligare frågor om regeringens förståelse för jämställdhetsproblematiken över huvudtaget.

Med det synsätt som kommer till uttryck i analysen måste man väl till exempel mena att endast ensamstående kvinnor berörs av lönediskriminering? Eller varför inte köra en fräsch lösning och utforma socialförsäkringarna eller arbetslöshetsersättningen så att de riktar sig till familjen istället för individen? I Sverige är det bara föräldraförsäkringen som fungerar på det sättet. Istället för att göra något åt det problemet kanske vi får se olika typer av familjeförsörjarförsäkringar? En återgång till sambeskattningen av makar?

Att se ”hushållet” som en svart låda, bortkopplad från samhälleliga maktrelationer och därmed sammanhängande könsarbetsdelning, är händelsevis en av många märkligheter som den ortodoxa nationalekonomin laborerar med. Inte konstigt att Anders Borg känner sig tillfreds med sådana skygglappar. Eller som RoD skriver:

I SVT:s Aktuellt kallade Anders Borg studien för en ”socialdemokratisk partianalys” medan analysen i budgetpropositionen är ”noggrann och opolitisk”.

Jämlikhet mellan män och kvinnor är ju ingen politisk fråga.



PS. En annan som hunnit läsa budgetpropositionen mer noga är Bo Malmberg som i SvD idag konstaterar att regeringen inte har någon politik för att höja sysselsättningen och inte heller räknar med att göra det i någon nämnvärd utsträckning.Enligt regeringens prognoser ska för övrigt den öppna arbetslösheten börja öka igen 2009.

Schlesingers anteckningar

I New York Times’ Sunday book review levererar Maureen Dowd en njutbart välskriven anmälan av Arthur M Schlesinger Jr:s postumt utgivna dagboksanteckningar. Schlesinger var historiker och författare, tillika en long-timer i maktens korridorer, aktiv kring politiker i det demokratiska partiet. Han togs in i statstjänst av John F. Kennedy efter dennes valseger 1960. Om Kennedyåren skrev Schlesinger sedan boken A Thousand Days, för vilken han fick en Pulitzer.

Säga vad man vill om amerikansk politik, men visst är det på sitt sätt kittlande läsning. Och mycket män – skapande en homosocial atmosfär, en där uppfattningen om makt och manlighet glider in i varandra till oskiljaktighet.

“We not only look like imperialists ... we look like stupid, ineffectual imperialists, which is worst of all,” Schlesinger moans afterward. [Grisbukten, Kuba]

Kennedy’s confidence is banged up, and he grows rueful about the intelligence community, telling his Boswell that “if it hadn’t been for Cuba, we might be about to intervene in Laos now.” (Ike advises a stunned Kennedy that he had been told by an official at State that Laos is “a nation of homosexuals.”)

[...]

He is seduced by Kissinger’s Scheherazade tales of power. Henry describes a scene in 1968 in the Cabinet Room when Johnson harasses McNamara, growling: “How can I hit them” — meaning the North Vietnamese — “in the nuts?”

After Nixon invades Cambodia, Henry — with “a Key Biscayne tan” — explains that he can’t resign, partly because he thinks “the great need for the United States is to preserve institutions of authority” like the presidency. By the time of Watergate, Schlesinger deems Kissinger “one of the most disgusting figures” in the Nixon White House.

Yet when Gerald Ford takes over and Henry asks Arthur to lunch at the State Department, our diarist overcomes his distaste and has “an agreeable” time — even with “not bad” food and wine and “mediocre” cigars. Kissinger, now more likely to have a Southampton tan, tells Schlesinger that Nixon was sometimes evil and lazy (with the work habits of Hitler) and a liar and obsessed with destroying the reputations of the Kennedys, and that he had Howard Hunt forging documents proving that John Kennedy had ordered the assassination of Diem. “He was unquestionably a weird president, but he was not a weak president,” Kissinger says. “But everything was weird in that slightly homosexual, embattled atmosphere of the White House.” Schlesinger doesn’t press on the “slightly homosexual”; he deems Henry “a highly intelligent and charming man.”

Hela artikeln här.

Skarpa jämställdhetsförslag

Kvinnor är kraftigt överrepresenterade bland dem som får arbetslöshetsersättning samtidigt med ett deltidsarbete. Ca hälften av alla kvinnor som får arbetslöshetsersättning arbetar deltid. Vad skönt att regeringen har upptäckt detta och ser till att klämma där det gör mest ont.

(Snabba kommentarer från Josefin Brink, Handels respektive Kommunal)

Brink om vårdnadsbidraget

Regeringen tänker införa en veckopeng för vuxna kvinnor, även kallad vårdnadsbidrag. Regeringen vill med detta "öka valfriheten", med andra ord förstärka en familjebildning där kvinnor är beroende av högre avlönade män, anvisa fler kvinnor bort från arbetsmarknaden och skapa en privat halvmarknad för barnomsorg till extremt låga kostnader. Fräscht.

Josefin Brink har skrivit om frågan här (Uppdatering: mer utförligt här) och debatterade mot Göran Hägglund i TV4 imorse.

Två tips

1. Syrran skriver läsvärt och tankekrävande om den demokratiska tortyren.

2. Josefin Brink skriver, apropå trädgårdsrökning, om nyckelord i den juridiska bedömningen.

Förråande

Kristdemokraternas argumentation för att den statliga filmcensuren – som ska se till att man inte blir ”förråad” – ska vara kvar, är att den fungerar ”normerande”.

Här är lite andra potentiellt normerande grejer.



Och innan någon börjar hojta sig blåbrun: ja, jag vet att det endast var moderaterna och folkpartiet som reserverade sig sist frågan var uppe i riksdagen. Jag tycker att vänsterpartiets tidigare ställningstagande i denna fråga är fegt och feltänkt. Statens biografbyrå bör läggas ned.

Rör inte min, kompis

De nya moderaterna (Jönköpingsdivisionen) fortsätter i nygamla spår.

Landet är i trygga händer

Fredrik Reinfeldt förklarade igår varför han – med undantag av hovsamt välbevakade hyllningsresor till USA och Tyskland – varit försvunnen sedan valet:

- Jag har nio gånger rest till offentliga verksamheter och träffat lågavlönade kvinnor runt om i Sverige, ofta i små orter. Jag har suttit med dem för att höra deras beskrivning av den svenska välfärden, berättade han.

Tungt. Han har under dessa nio resor gjort en fantastisk upptäckt – av ett för mänskligheten hittills okänt fenomen.

Ofta styrs de av manliga chefer högre upp i organisationen utan någon större kunskap om dessa kvinnors arbetssituation, ansåg Reinfeldt.

Det känns därför helt följdriktigt att Reinfeldts regering arbetar hårt med att privatisera svensk sjukvård. Förutom att vården då blir mindre tillgänglig och dyrare, får vi nämligen dessutom betydligt färre kvinnliga chefer.

Fredrik Reinfeldt har även på andra områden ägnat sig åt tankeverksamhet:

- Min slutsats är att det nu är låginkomsttagarnas tur och inte höginkomsttagarnas.

Det betyder alltså, att sedan det varit höginkomsttagarnas tur att få förmögenhetsskatt och fastighetsskatt avskaffad samt stora inkomstskattesänkningar, blir det nu låginkomsttagarnas tur att drabbas av brutal behandling vid sjukdom, ytterligare åtgärder för lönedumpning samt eventuellt fler karensdagar. Det ska bli 10 miljarder mindre i statliga inkomster tack vare ytterligare skattesänkningar, så att det blir ännu mindre av sociala investeringar och välfärdssatsningar. Låginkomsttagarna har verkligen tur.


Det är vår tur nu – vinden har vänt

Klass och kön

Missa under inga omständigheter Ida Gabrielssons text på Ung Vänsterbloggen.

Samförstånd

Iran och USA är två av endast åtta länder som vägrat ratificera FN:s Konvention om avskaffande av all slags diskriminering mot kvinnor (Cedaw).

Befriarna och de befriade

Det här är rätt vidrigt. Jag postar det ändå. Det säger något om kolonialismens verklighet. Om de relationer den etablerar. Jag undrar om det är det här som SvD på ledarplats idag kallar för det ”ljus i mörkret” som kan skönjas, trots att ”priset har varit högt”. Om det är det ”något” som ”i alla fall uppnåtts” och som nu kräver att ockupationen, massmördandet, förnedringen fortgår, så att man inte ska ”överge målet”. (Via Meanwhile in Palestine and Iraq)



(Här är ett tidigare inlägg apropå institutionsbyggande)