Myggolja. Endast för utvärtes bruk.

Hans Linde om Svenskt näringslivs allt mer skruvade kampanj mot svenskt bistånd. Youtubeklippen är... intressanta.

Starx före stängningsdags hittar Svenskt näringsliv nya marker till kasinot

Avgrundshögerns angrepp på det svenska biståndet, baserat på hårdnackad vägran att nyanserat diskutera föreliggande fakta och ett lika hårdnackat spridande av lösryckta funderingar och allmänt båg, går oförtrutet vidare. Hans Linde skriver idag om en rapport från Svenskt näringsliv, som bland annat lanseras via en godmodig intervju på SvD:s ledarsida.

Intressant är att rapportförfattarna hittat en sorts bistånd som man gillar. Som Linde skriver:

Men samtidigt som Fölster och Ivarsson hyllar Swedfund så rapporterar Omvärlden (ej på nätet) att Swedfund utnyttjar fonder i insynsskyddade finanscentran för transaktioner i mångmiljonklassen. Bara under 2008 slussade Swedfund 98 miljoner svenska biståndskronor via fonder i skatteparadis, bl.a. Caymanöarna, vilket motsvarar 20 % av Swedfunds totala utlåning. Men Fölster hyllar Swedfund och säger att ”efter de riskkapitalsatsningar som Swedfund genomför kan man i alla fall slå fast om verksamheten klarar sig på egna ben och hur mycket inkomster och jobb fattiga människor har fått.”

Särskilt i dessa dagar har det ju understrukits hur fonder i skatteparadis verkligen bidragit till ”valuta för de fattiga”, för att fortsatt hålla sig till näringslivstänkarnas evangeliska ordval.

Bistånd och spinn

Jag har skrivit tidigare om biståndet som ett exempel på högerns politiska metodik. Genom en kedja av utspel skapas en bild som är helt missvisande men som skapar en upphetsad stämning och däri ett politiskt handlingsutrymme. När förändringen väl är genomförd och starka föreställningar etablerade i det kollektiva medvetandet, spelar det mindre roll att det avslöjas hur tunna och felaktiga de ursprungliga utspelen var. Det är bara att dementera, snacka runt och gå vidare till nästa grej.

Men det är bra att veta ändå, både i sak och för att upparbeta en bättre beredskap. Kolla därför in Lennart Kjörlings förgörande artikel i Arbetaren:

Riksrevisionen tittade på 15 projekt i fyra länder i Afrika, flertalet av dessa var projekt där det redan tidigare fanns anledning till farhågor, exempelvis eftersom redovisningar varit försenade. Sida beställde därefter en egen revision av de kritiserade projekten. Uppdraget gick till revionsbyrån Allegretto som kom fram till att det ”i fyra projekt finns otvetydiga felaktiga kostnader till ett sammanlagt belopp av SEK 44233, vilket motsvarar ca 1 procent av de granskade beloppen”. I flera fall fann Allegretto bokföring som inte var genomförd på rätt sätt för att de saknades kvitton. [...] Men det finns ingen grund för att pengarna skulle ha försnillats. Allegretto har inte hittat något fall av den korruption som revisionsdirektören talade om.

Och för all del, för oss som hör till den lilla minoritet -som faktiskt läst och reflekterat över ett antal rapporter från Riksrevisionen, kommer väl inte heller detta som någon överraskning:

Till saken hör också att Staffan Ivarsson är gammal kompis till vår märkligt biståndstveksamma biståndsminister Gunilla Karlsson från den tid de arbetade tillsammans på moderaternas riksdagskansli.

Jag har ett svagt minne av en sajt som kallades enpartistaten. Den lades ned efter valet 2006.

Biståndet som ännu ett exempel

Hans Linde skriver om hetsen mot det svenska biståndet – och verkligheten. Läs det!

Gången i den hr frågan uppvisar en välkänd systematik. Först ett skamlöst, osakligt malande från högern, vilket skapar en allmän stämning av det-där-är-ju-märkligt-för-det-har-man-ju-hört-misstänksamhet. Sen en ”granskning” som görs utifrån utgångspunkter som garanterar ett fördelaktigt utfall – gärna levererad av Konjunkturinstitutet, Statskontoret, eller som i det här fallet Riksrevisionen. Därefter en okritisk, okunnig lämmeljournalistik med krigsrubriker. Och så något bisarrt utspel från grotthögern, som flyttar fram positionerna.

När väl en saklig och reflekterande motbild hunnit målas upp av någon annan, är tankemönstren redan inristade i det kollektiva medvetandet och cirkusen har dragit vidare till nästa anhalt.

Sådär har det varit med ”debatter” om ungdomsarbetslösheten, plusjobben, salladsbarskonflikter, utnämning av generaldirektörer, regeringskansliets krisberedskap, jobbgaranti, fusket med det ena och det andra…

Ibland finns element av direkta felaktigheter som får eget liv. Men minst lika ofta – och mer försåtligt – handlar det om urval och fokus. Det finns, exempelvis, självklart folk som fuskar och det är självklart inte bra. Men, genom upprepandet av enskildheter lösryckta ur sitt sammanhang övergår kvantitet i kvalitet – den sammanlagda uppfattning som kommuniceras ut blir inte bara obalanserad; den blir lögnaktig.

Så fungerar världsbildsskapande i borgerlig mediehegemoni.


Noterar för övrigt att DN lyckas skriva en artikel om saken, där man i huvudsak upprepar den etablerade bilden och placerar det som är viktigt och nytt i slutet.

Den utrikespolitiska linjen ligger fast - bakom dimridån

DN rapporterar om förändringarna i Sveriges utrikesrepresentation. Bland annat försvinner ambassaderna i Filippinerna, Angola och Laos. Istället tillkommer det som tidigare meddelats i Baghdad och Kabul. Och så ska den svenska närvaron hos den kärnvapenbestyckade angreppspakten Nato ”uppgraderas”. Det visar enligt regeringsbeslutet ”den betydelse Sverige fäster vid samarbetet med Nato”, som den motvilliga svenska opinionen alltså försäkras om att vi inte ska anslutas till, men som vi varje dag sugs upp i, utan offentlig debatt. Och så ska vi alltså ha ambassader i länder vilkas regeringer är fullkomligt beroende marionetter för nämnda militära angreppspakt, som för närvarande ockuperar länderna.

Vänsterpartiets utrikespolitiske talesman Hans Linde lyfte denna fråga redan i mitten av november. Vänsterpartiet skriver i sitt yttrande: ”Att i dagsläget öppna ambassader i dessa länder kan inte ses som något annat än ett stöd till USA:s ockupationer och ett försök att ge legitimitet till två regimer som saknar det”.

Bort alltså, från utvecklingsländer, där en svensk närvaro stärker möjligheterna till bredare uppfattning om världsläget och till en mer självständig utrikespolitik. Upp och hoppa i knäet på herrarna i Washington istället.

För övrigt rapporteras samtidigt om ändringar i Sveriges bidrag till FN-systemet. FN:s utvecklingsorgan UNDP har under lång tid med begränsade resurser utfört ett mycket värdefullt arbete med statistikinsamling, analys och en del projekt, som fördjupat förståelsen för den globala utvecklingen. Bland annat har UNDP:s Human Development Report och det Human Delevopement Index som presenteras där, bidragit till en global debatt där blicken kan lyftas en aning från de snäva siffror som Världsbanken och IMF presenterar. På så sätt har organisationen varit, och fortsätter att vara, en modest men viktig röst i den stora men fattiga kör av kritiker gentemot de nämnda, USA-ledda organisationernas katastrofala, marknadsfundamentalistiska ”rekommendationer”.

Det känns med andra ord helt följdriktigt att den svenska regeringen nu kraftigt skär ned på sitt bidrag till UNDP.