Varför "tillväxthämmande regleringar" när man har rytmen/entreprenörskapet i blodet

Tankesmedjan Timbro har idag smidit tankar om "ekonomiska frizoner". Som föredöme lyfter man fram Kina:

Det räcker dock inte bara med skattelättnader. Onödiga regler och byråkrati måste avskaffas. Ett exempel är den kinesiska staden Shenzhen som vuxit från 10000 till 30 miljoner invånare på 30 år till följd av att det har saknats tillväxthämmande regleringar.

Shenzhen har på senare tid uppmärksammats för att många pressade arbetare tar livet sig. Men även tidigare har regionen utmärkt sig för bland annat barnarbete.

Much of the proof that child labor exists in China is taken from data from the large economic zone of Shenzhen. Children between the ages of 10 to 16 are working up to 14 hours a day in factories in Shenzhen. It was also recorded that girls work in awful conditions for 13 to 14 hours a day from 7 a.m.- 10 p.m. with two one-hour breaks. The China Youth News said that 44 of the 206 foreign-owned companies or joint ventures in Shenzhen employ children less than 16 years of age.

Vilket härligt företagsklimat, tänker man ju, om man är Timbro, och föreslår därför att dessa zoner av frihet från "tillväxthämmande regleringar" ska prövas i invandrartäta områden.

Men se upp! Framstegets fiender – facket – försöker nu introducera tillväxthämmande regleringar till och med i Shenzhen. Desto viktigare då att Det Nya Arbetarpartiet kan befria områden som Rinkeby och Rosengård från sådant som kommunal service och kollektivavtalstäckta arbetsplatser. Föregångslandet Kina kan gå under i kommunistiskt regleringsiver. Leve föregångslandet Sverige!

Borgarklassens diskreta harm

BLEV OMBEDD TA SIG I ANUS
– MISTE TRON PÅ HABERMAS

Roland Poirier Martinsson, chef på mys- och samtalsklubben Timbros Medieinstitut, kommer med en skakande men sjukt objektiv berättelse på ledarplats i SvD idag.

PS. Här är exempel på en som inte fattar när folk försöker föra samtaaal.

Anyone for Tennis?

Man skulle kunna tänka sig att Per Svenssons anmälan av senaste numret av tidskriften Tvärdrag är en slags avancerad självrefererande iscensättelse av den borgerliga tanke- och mediehegemonin. Men det förefaller osannolikt.

Mer troligt är att Per Svensson som aktiv grindvakt i och utövare av samma hegemoni, inte förmår se fundamentala drag hos den, men med starka instinkter reagerar när den utpekas och analyseras.

Det som är intressant med det imponerande fullmatade numret av Tvärdrag, är att den ordentligt och från flera olika vinklar tar tag i nyliberalismen som sammanhängande materiellt och ideologiskt fenomen. Det handlar med andra ord om den (sen)moderna kapitalismen som konkret verklighet, till skillnad från det Per Svensson gärna hade velat läsa – någon slags fåtöljfilosofisk kritik mot liberalismen som ädel idé, värd att pennfajtas för.

Och så står han där, lite nervöst överlägsen, i en slags parallell verklighet där ordet liberal är ”ett av politikens och kulturdebattens mest omtyckta och gemenskapsframkallande skällsord”, och undrar varför inte de unga socialisterna vill vara med och leka. Well, om man är på en stängd stadion samt utövar en annan sport, kan det hända att man tror det är frågan om ”Walk Over”.

Tvärdrag kan man prenumerera på här. En av artiklarna från senaste numret kan läsas fritt här.

Hej och hå Östeuropa

Erik Zsigas bok Hejdå Östeuropa, utgiven på Timbro 2007, är redan en modern klassiker. På Alliansfritt Sverige har Oskar Lindvall gjort en fin omläsning.

This system will self-regulate self-destruct in...

Valfusk och bra företagsklimat

OSSE understryker det som i och för sig har varit känt tidigare, nämligen att ”den charmerande demokraten” Mikhail Saakasjvili säkrade makten i parlamentsvalet i maj efter omfattande valfusk. Det är som Johan Norberg konstaterade vid sitt besök i landet 2006 – då han föreläste om ”entreprenörskap, demokrati, globalisering och Sverige”: ”When Georgians do things, they apparently take it seriously.”

USA-marionetten Saakasjvili som nyligen krönte sin politiska fuskkarriär med ett plötsligt artilleriangrepp mot civila i Syd-Ossetien, hyllas nu alltså av charmerande demokrater också i Sverige. Per T Ohlsson skriver i Sydsvenskan att konflikten med Ryssland handlar om ”varje lands rätt att välja sin egen väg”. I det här fallet att upplåta sitt territorium till militärbaser åt USA och erbjuda luftrum och landningsmöjligheter för en eventuell israeliskt attack mot Iran.

Per T Ohlssons varma önskan att varje land ska ha rätt att välja sin egen väg bär en alldeles särskild prägel av värme och trovärdighet. Det gäller särskilt sedan han hyllade militärkuppen mot Venezuelas folkvalde president. Dessvärre lyckades ju inte Venezuela vid det tillfället välja sin egen militärbaser-åt-USA-och-tillsätt-arbetsgivarföreningens-ordförande-som-president-väg, eftersom folket envisades med att återinsätta den folkvalde presidenten. Men för liberaler är det viktiga att ändå upprätthålla principerna.

Per T Ohlsson påpekar också att ”Saakasjvili står i vägen för Rysslands ambition att kontrollera flödet av gas och olja västerut”. Alla förstår naturligtvis att det måste vara USA som kontrollerar flödet av Rysslands och andra länders gas och olja västerut. Allt annat vore orimligt.

För att få fram det bästa med Georgien och dess president tar dock borgerligheten fram sitt tunga intellektuella artilleri – Munkhammar Advisory. Tillsammans med Jon Millarp har Johnny Munkhammar i en rapport redogjort för nyckelfrågan:

I Världsbankens rankning av företagsklimatet i olika länder har Georgien klättrat från plats 137 till plats 18.

Eventuellt finns det samband med den framgångsrika kampen för att inte bara nedkämpa Syd-ossetiska civila och inhemska oppositionella, men också fackliga rättigheter.

Hade Sverige varit med i Nato hade vi kunnat stödja denna fantastiska utveckling även militärt. Tills vidare får vi därför nöja oss med att vår utrikesminister bidrar till svensk säkerhet och förnuftiga internationella relationer, genom att blogga om saken.



Se också: Biology & Politics, Röda raketer.

Bistånd och spinn

Jag har skrivit tidigare om biståndet som ett exempel på högerns politiska metodik. Genom en kedja av utspel skapas en bild som är helt missvisande men som skapar en upphetsad stämning och däri ett politiskt handlingsutrymme. När förändringen väl är genomförd och starka föreställningar etablerade i det kollektiva medvetandet, spelar det mindre roll att det avslöjas hur tunna och felaktiga de ursprungliga utspelen var. Det är bara att dementera, snacka runt och gå vidare till nästa grej.

Men det är bra att veta ändå, både i sak och för att upparbeta en bättre beredskap. Kolla därför in Lennart Kjörlings förgörande artikel i Arbetaren:

Riksrevisionen tittade på 15 projekt i fyra länder i Afrika, flertalet av dessa var projekt där det redan tidigare fanns anledning till farhågor, exempelvis eftersom redovisningar varit försenade. Sida beställde därefter en egen revision av de kritiserade projekten. Uppdraget gick till revionsbyrån Allegretto som kom fram till att det ”i fyra projekt finns otvetydiga felaktiga kostnader till ett sammanlagt belopp av SEK 44233, vilket motsvarar ca 1 procent av de granskade beloppen”. I flera fall fann Allegretto bokföring som inte var genomförd på rätt sätt för att de saknades kvitton. [...] Men det finns ingen grund för att pengarna skulle ha försnillats. Allegretto har inte hittat något fall av den korruption som revisionsdirektören talade om.

Och för all del, för oss som hör till den lilla minoritet -som faktiskt läst och reflekterat över ett antal rapporter från Riksrevisionen, kommer väl inte heller detta som någon överraskning:

Till saken hör också att Staffan Ivarsson är gammal kompis till vår märkligt biståndstveksamma biståndsminister Gunilla Karlsson från den tid de arbetade tillsammans på moderaternas riksdagskansli.

Jag har ett svagt minne av en sajt som kallades enpartistaten. Den lades ned efter valet 2006.

Mer liberal diskurs

Undrar någon varför Sverige behövde en frihetsvecka i regi av Timbro? En viktig del av svaret finns i nedanstående graf från USA – där man har haft många frihetsveckor sedan 1980-talet. Den understa linjen visar realinkomsterna för den fattigaste femtedelen av befolkningen, respektive den ”breda medelklassen” – de tre femtedelar som är i mitten; samt för den rikaste hundradelen av befolkningen. Alla är väldigt fria.

För övrigt ordnades det en tävling under frihetsveckan, där Dilsa Demirbag-Stens actionfigur ”yttrandefriheten” vann över Johan Norbergs ”öppenhet mot omvärlden”. Om man måste välja mellan hets mot muslimer + dra in stödet för misshagliga antirastiska tidskrifter som kritiserat en själv å ena sidan och en handelspolitik som gör att tusentals indiska bönder tar livet av sig + tvångspolitik som förhindrar länder i den fattiga världen att bygga upp fungerande utvecklingsstrategier å den andra; då är det första att föredra.

Men som tur är kan vi nu tack vare globalismen-neokonservatismen-nyliberalismen George W Bushs tänkande, få allt på en gång.


(Grafen härifrån)

Efter efterkrigstiden

Min krönika i Flamman i torsdags. (ligger inte på nätet)


Den norska högertankesmedjan Civita släppte i förra veckan, efter inspiration från sina svenska kampbröder, en oroad rapport om norska ungdomars bristande historiekunskaper om ”kommunismen och nazismen”. Det förefaller aktningsvärt vid en första anblick. Vem kan väl vara motståndare till att fler känner igen ordet bolsjevik?

Men det är varken omtanken om tonåringarnas sällskapsspelskompetens eller en önskan om djupgående historiedebatt som förklarar utspelet. Detta är en indikation på större rörelser i tiden.

Andra världskrigets slut medförde knappast en lugn och vacker tid. Auktoritära enpartistater. Vågor av repression. Kallt krig. Men ett strukturellt skifte likaväl. I Västeuropa tryckte arbetarrörelsen fram sina positioner. Deltagande i den demokratiska processen breddades, den offentliga ekonomin växte, välfärdssystem byggdes ut, klyftorna minskade, eliterna fick lite mindre fria händer. Från mitten av sjuttiotalet syns en vändning. Kapitalet tar till motoffensiv. Arbetstagarna sätts under press, skattesatserna planar ut eller sänks, inkomst- och förmögenhetsklyftorna vidgas, den offentliga sektorn får dras med kronisk brist.

När Thatchers och Reagans nyliberalism ställt till med sitt elände och tappat glans, kan vi överallt se hur de krafter som politiskt uttrycker kapitalets intressen skiftar nyans. Förgrovas. Vi får krigsglada neocons och skrupelfria högerpopulister. Efter en analys av nyliberalismens ekonomiska misslyckande och ansamlingen av stora förmögenheter i händerna på ett smalt skikt, levererar de franska ekonomerna Duménil och Lévy en central karaktäristik av vår tid: ”De härskande klasserna kämpar för att återupprätta den ordning som rådde före trettiotalets depression och andra världskriget.” Så kan kortslutningen av kommunism och nazism begripliggöras: ”liberalerna” vill ut ur efterkrigstidens skugga – bort från folkstyrets irritationsmoment. Det är hoten mot den allt skevare egendomsfördelningen som sysselsätter tankesmederna.

När den svenska undersökning som Civita tagit efter presenterades, varnade initiativtagarna förfärat för att ”56 procent av grundskoleeleverna svarar ’Vet ej’ på frågan om de anser att samhällen baserade på västerländsk marknadsekonomi är demokratiska”. Man kan tycka att det är allvarligt, att inte fler med självklarhet svarar nej på en sådan fråga, som dels antyder att ”västerländsk markandsekonomi” skulle vara ett styrelseskick, dels att det skulle finnas något inneboende ”demokratiskt” i att köpa och sälja människors arbetskraft och samhällets gemensamma resurser på en marknad. Men det är just detta som Civitas undersökning siktar på att etablera som sanning.

I det Sverige dit Civita kastar nyfikna blickar har utvecklingen gått snabbt. Öppen hets mot facket hör till vardagen. Svenska Dagbladet kallar på ledarplats stridsåtgärder mot en restaurang som inte betalat ut lön till en anställd, för ”ociviliserat spektakel”. Samma dag som Civita presenterade sin undersökning i Norge skriver Marie Söderqvist en krönika i Expressen, med den talande rubriken ”Alla borde inte ha rösträtt”. Ty ”stora delar av svenska folket beter sig som en sturig tonårsdotter”, noterar hon. Överhetens socialt tondöva förakt triumferar – här för den pöbel som inte förstår riktigheten i skattesänkningar för Marie Söderqvist.

För den som vill studera historien är parallellerna till förkrigstidens glidningar hos högern uppenbara, skrämmande och alltför lite diskuterade. Håll inte andan i väntan på ett frukostseminarium om detta hos Timbro och Civita.

Debilt, var ordet

Ny undersökning: Pengar på banken ändrar attityderna

Detta är en autentisk rubrik hos Timbro idag.

Ja, vad fan ska man säga? Josefin Brink gör vad hon kan, i alla fall.

Stop! Hammar time.

Jag ska inte själv recensera gårdagens debatt hos Det Norske Studentersamfund i Oslo. Jag tyckte att det var trivsamt och hyfsat upplysande. Men jag vill varmt rekommendera en slags postpolitisk kommentar, av den tidigare idéproducenten på Timbro, mannen som gett både tanke och smedja ett ansikte, allas vår Johnny Munkhammar, som idag alltså producerat denna idé.

Timbromodellen på export i Norge

Bläddrar i förra veckans Klassekampen, som samlats på hög när jag varit utomlands, och ser att Anders Horn i en serie artiklar följt norska tankesmedjan Civitas försök att samla och utveckla de borgerliga partierna i Norge. Man ordnar seminarieträffar och ideologisk skolning. Och öppnar upp för praktik och jobb i stiftelsen.

Förebilden är Sverige och Timbro.

Vi ligger langt etter svenskene. Timbro er ti-tjue år foran oss. Vi er bare på krabbe-stadiet.

Säger chefen Kristin Clemet. Den primära målgruppen är unga politiskt intresserade och aktiva människor.

Om bivirkningen av skoleringen er att disse om ti-tjue år, når de er statsråder eller næringslivsledere, kan snakke sammen på en annen måte enn man gjør på Holmgang så er det bra.

En grupp som Civita satsar hårt på är folk i Unge Venstre (norsk motsvarighet till Liberala ungdomsförbundet) och KrFU (kristdemokraternas ungdomsförbund). Strategin följer Timbros särskilda bearbetning av Cuf i Sverige. Medan den norska Senterpartiet (Sp) under tidigt 1990-tal innebar insteg för en gemenskapsorienterad och radikal generation, konstaterar Horn, så har centerpartiet i Sverige tagit långa kliv högerut på 2000-talet. Idag sitter Sp i regering med socialdemokraterna och vänstern, medan centern i Sverige som bekant utgör antifacklig bäverytter i regeringen.

I den norska kontexten får den allmänna viljan att vinna över den borgerliga mitten till ett tydligt och offensivt marknadsfundamentalistiskt projekt sin konkreta återspegling i nödvändigheten att bryta ned KrF:s och Venstres motstånd mot (bland annat) det främlingsfientliga, högerpopulistiska Fremskrittspartiet (Frp), som nu är det största borgerliga partiet. Moderaternas motsvarighet i Norge, Høyre, har sedan en tid inga större problem med Frp utan samverkar tätt på högerkanten. Till exempel styrdes Oslo av en koalition H-Frp förra mandatperioden, och gör det även framgent efter kommunalvalen tidigare i år. KrF och Venstre har en förankring i (sinsemellan olika) sociala och ideologiska traditioner, som gör att det skaver när det kommer till ett mycket närmare förhållande till Frp.

Frp är det parti som idag mest effektivt kan förverkliga det norska kapitalets önskemål på social och politisk omvandling av det norska samhället. Partiet har funnit goda formler för att sälja in ökade klyftor, nedmontering av välfärden och inskränkta fackliga rättigheter som rättvisa, stärkt välfärd och politik för arbetare. Jag skrev i april förra året om ett besök som Timbros Johnny Munkhammar gjorde hos Frp:s ungdomar, vilka tog emot honom med ”mycket stor entusiasm” och vilka enligt honom ”omfamnar allt mer klassiska liberala värderingar”.

Kristin Clemet har rätt i att Timbro ligger långt före sin norska motsvarighet i bearbetandet av den svenska offentligheten. Samtidigt återfinns i en del av det som redan hänt i Norge, viktiga utvecklingsdrag i svensk politik. Sverigedemokraterna har förvisso en annan historia än Frp (Ny Demokrati hade större likheter) och är inte i paritet med Frp när det gäller organisatorisk förmåga och politikutveckling. Men kapitalet väljer i slutändan inte aktörer efter utseende utan efter funktionalitet. Det är klokt att hålla ett öga på det som sker i Norge också av det skälet.

På annan plats i lördagens Klassekampen hittar jag för övrigt ett citat som kompletterar bilden.

Hvis Jesus eller Mor Theresa hade en utenrikespolitikk, ville den trolig lignet på Bushs form for utenrikspolitik.

Säger ledaren för Ayn Rand Institute, Dr. Yaron Brook till Fremskrittspartiets partitidning.



[Två tidigare inlägg på detta tema]:
- Nya tider
- Borgerlig solidaritet

Timbro spanar

Det är sommar och semesterslappt också på mången tidningsredaktion. Gott så; alla förtjänar lite lugn och ro ibland. SvD:s huvudledare består idag i att Claes Arvidsson ”samtalar” med Erik Zsiga, tidigare pressekreterare hos Muf, och nu aktuell med boken Hejdå Östeuropa på Timbro, där Claes Arvidsson själv tidigare gett ut en bok med argument mot antidiskrimineringslagar. Detta är för övrigt Zsigas andra bok. Debutboken Popvänstern, även den utgiven på Timbro, är ett intellektuellt praktverk där författaren avslöjar att musiker och författare inte är vänster egentligen, då de kan tänka sig att tjäna pengar och till och med använda dessa för att konsumera varor och tjänster. Den nya boken skulle, enligt Claes Arvidsson, ”också ha kunnat heta En framgångssaga”

Zsiga förklarar varför:

Vi kan till och med lära oss av dem. Idag finns ett förändringstryck, en arbetsmoral och ett entreprenörskap av en helt annan kaliber än hos oss. Ett exempel är att en genomsnittlig arbetstagare i dessa länder, utslaget på ett år arbetar totalt 6,5 fler arbetsveckor än en svensk. De går till jobbet i ur och skur.

Jamen då så! Det visar ju verkligen vägen. Visserligen kan vi konstatera att Sverige skulle kunna vara på rätt väg med att folk ”går till jobbet i ur och skur”, till exempel när de är sjuka, men det kan alltid bli bättre. Det framstegsvänliga Nya Arbetarpartiet har som bekant genom historien visat ett heroiskt motstånd mot exempelvis semester för arbetare. Hade partiet varit mer framgångsrikt med sitt motstånd mot 5, 4, 3… veckors lagstadgad semester, skulle det kanske varit Sverige som visade vägen för östeuropéerna, istället för tvärtom. Nu tvingas Svenskt näringsliv rycka in. Man bjuder lärare på resor och ger ut läroböcker som talar om hur bra det kan bli om man inte är med i facket. Vi hoppas förstås alla, att även Zsigas bok kan bli ett läromedel i svenska skolor.

Samtalet går vidare, och Erik Zsiga fortsätter med ett fantastiskt uttalande:

På alla sätt mår länderna bättre idag än vad de gjorde under kommunisttiden. Detta bevis för kraften i ekonomisk och politisk frihet, borde även vi ta till oss. Det är nog den allra viktigaste lärdomen.

För några månader sedan publicerade EBRD – den utvecklingsbank som 1991 sattes upp av Världsbanken för att understödja införande av marknadsekonomi och stöld av transitionsekonomiernas tillgångar – en stor egen undersökning (29000 tillfrågade i 29 länder) om femton års övergång. Studien geggar på sedvanligt sätt ofta ihop demokrati och marknadsekonomi samtidigt som den vrider och vänder på resultaten. Men det hela är ändå oerhört slående.

Femton år efter det att exalterade nationalekonomer – likt Friedmans grabbar en gång i Pinochets Chile – gavs fria händer, och med sin nyliberala ”chockterapi” lyckades ta livet av miljontals ryssar och östeuropéer i förtid, är det alltså en majoritet som inte anser sig ha fått det bättre ekonomiskt. Vidare är det mindre än hälften som uppvisar ett starkt stöd för marknadsekonomi. Stödet för demokrati som politiskt system är något starkare. När det gäller synen på de bägge fenomenen – frågorna är lite märkligt ställda – är det påfallande många som svarar att det ”inte spelar någon roll för sådana som jag”. När det gäller olika institutioner finns det ett starkt negativt förtroende för politiska partier, parlamenten, domstolar och regeringen. Däremot har människor en positiv tilltro till militären.

Det är onekligen imponerande resultat för den attackhöger i vilken Zsiga tjänstgör som fotsoldat. För visst krävs det en hel del av den som lyckas få många människor att föredra det auktoritära, stagnerade, förljugna, korrupta och förtryckande systemet i den krackelerande Sovjetunionen och dess satellitstater. Det förklarar väl åtminstone varför de nyliberala profeterna måste få så höga löner.


I Världsbankens undersökning är människor dock optimistiska inför framtiden. Visst är det rätt att vara det. Folk strävar efter att få det bättre. Det ställs krav på högre löner och bättre arbetsvillkor. I de auktoritära enpartisystemen fanns i princip inga självständiga fackföreningar. För detta har folken i transitionsekonomierna fått betala ett särskilt högt pris när den råa kapitalismen släpptes lös. Men det händer saker också på detta område, även om det går långsamt och självklart motarbetas av de kapitalägare som sitter i sadeln idag. Erik Zsiga och hans Timbrovänner kan fortsätta spana efter den tid som kommer. Hur den ser ut bestämmer de som tur är inte ensamma.



[Läs gärna ett tidigare inlägg: Arbetarrörelse i Ryssland]