Ordning och reda i den politiska förräderibranschen

Aftonbladet har avslöjat att de organiserade kapitalintressena i Sverige, som till vardags föredrar att kalla sig ”Svenskt Näringsliv”, genom pr-byrån Prime har upphandlat ett antal högersocialdemokrater och därigenom med relativt stor framgång har satt dagordningen i den socialdemokratiska för-, under- och eftervalsdebatten. Sålunda har en rad politiska självmordsrecept skrivna av motståndarlägret kunnat ordineras genom folk som i utgångspunkten uppfattas ha tänkt till för partiets eget bästa. Det är bara att gratulera ”Svenskt Näringsliv” till denna politiska förnyelseprocess.

I all affärsverksamhet är det viktigt att minimera risker – allra helst att få andra att ta dem. Politisk demokrati innebär risker. Det kan finnas partier där medlemmarna inte vill ha den politik som man själv tjänar pengar på. Det kan naturligtvis förefalla orimligt, på gränsen till oförskämt för dem som är vana vid att få som de vill, bara priset är det rätta. En lite gammaldags metod har varit att upprätta en egen politisk gren, som man kan kalla olika saker och sälja in på lämpliga sätt – ibland kan det vara inne att kalla det ”liberalt”, ibland kan det vara skoj att pröva ”nya arbetarpartiet”. På en marknad måste man pröva sig fram. Men detta är som sagt lite gammaldags, för risken finns fortfarande att andra partier än dessa också erhåller röster. Därför är det rationellt att alla partier som aspirerar på regeringsmakt tycker samma sak. I USA har detta praktiserats under lång tid, så det finns en benchmark här också.

Så kan vi se på innehållet i det budskap som framförts. Ilja Batljan, andlig fader till det berömda butler-i-tunnelbanan-utspelet, fick till exempel pr-hjälp att kläcka följande omvärldsanalys: ”Vi måste också förhålla oss till att vi numera lever i en globaliserad värld”. Här borde någon kanske reagerat – så skarpsinnig hade förstås ingen kunnat vara utan hjälp från experter på politik och kommunikation. Men låt oss gå vidare. Batljan är en modern och känslig man som lägger stor vikt vid sina upplevelser: ”I valrörelsen hade jag väldigt många artiklar. Jag har inte upplevt att det är Svenskt näringsliv som har skrivit artiklar till mig, men har de gjort det är det för min del jättebra, för jag tycker att tillväxt är väldigt viktigt, säger han.”

Tillväxt, ja. Tillväxt är väldigt viktigt! Framför allt upplevelsen av tillväxt. Därför måste det ordet alltid upprepas. Tillväxt. Vi vill ha tillväxt. Vi måste ha tillväxt. Vi älskar tillväxt. Vi upplever att det behövs en upplevelse av tillväxt. Ty det finns ju inget egentligt empiriskt stöd för att de fräscha förslag som de upphandlade socialdemokraterna språkrörar in i det socialdemokratiska partiet – sänkta skatter, privata ”alternativ” i vård och omsorg, prioritering av subventionerad kärnkraft framför förnyelsebar energi– skulle vara så bra för allmän samhällsekonomisk framgång. Dock har vi redan kunnat se en tillväxt i sådant som fattigdom bland sjuka och arbetslösa, inkomst- och förmögenhetsklyftor och skattefinansierade privatvinster på bekostnad av service i offentlig sektor. Det är bra. Det ska vi ha mer av. För tillväxt är väldigt viktigt!

Men. Det är samtidigt viktigt att inte slänga ut alla barn med badvattnet. En del högersossar går nu runt och känner sig svikna. Här har de bedrivit antisocialdemokratiskt propagandaarbete utan att se röken av de där miljonerna från ”Svenskt Näringsliv”. Man har fått nöja sig med extra rosévin på en och annan Almedalstillställning. Vad göra? Rykten gör gällande att det är ett fackligt uppror på gång bland gruppen ”socialdemokrater beredda att sälja ut det socialdemokratiska partiet”. Någon har konsulterat den traditionella idébanken och tagit fram en deklaration som nu cirkulerar på e-postlistor.

Vi lovar och försäkrar (med bruklig kunddiskretion)
att aldrig någonsin (åtminstone inte under mandatperioden)
under några omständigheter (extremt feta fringisar undantagna)
arbeta på sämre villkor eller till lägre lön (sakkunnig på departement är ej att betrakta som bra villkor)
än det vi nu lovat varandra (och inte bara inför gamla SSU-kongresser)

Vi lovar varandra detta (men skriver inte ledarartiklar om det)
i den djupa insikten om
att om vi alla håller detta löfte
så måste arbetsgivaren
uppfylla våra krav!

Lycka till, kamrater!


[AB] [AB] [AB] [AB] [AB] [Efter Arbetet] [Seko:s Janne Rudén] [Daniel Suhonen på makthavare.se] [Widar Andersson försvarar sina polare] [Lena Sandlin försvarar tanken på att socialdemokratin ska styras av medlemmarna istället] [Resumé]

[Niklas Nordström bekräftar Aftonbladets uppgifter och "har full förståelse för att den typen av uppdrag väcker nyfikenhet"] [Lena Sommestad: Svenskt Näringslivs lobbymetoder är ett problem för alla i S]

Grillen brinner

Som bekant är arbetarrörelsens och vänsterns mäktigaste motståndare i valrörelser inte högerpartierna, utan det penningstarka organiserade kapitalet som bland annat uppträder under namn som ”Svenskt Näringsliv”. I denna regi ordnades nyligen bland annat en ”grillning” av olika partier för att komma fram till vilka som var bäst på högerpolitik. Här kan man se Clara Lindblom från Ung Vänster och Vänsterpartiet göra ett grymt bra framträdande i grillningen. Kolla in, inklusive eftersnacket.


[Del 2][Eftersnack]

Tre inlägg man inte får missa i debatten om pigavdrag, samt några påminnelser

• TCO:s tidigare chefsekonom Roland Spånt går igenom de siffror som spridits om jobbeffekterna av ”avdraget för hushållsnära tjänster”. Påståendena om 11.000 nya jobb på grund av avdraget är förstås nonsens. Spånts skattning är snarare – runt 900 heltidsjobb.

• Marika Lindgren Åsbrink utvecklar resonemanget i ett mycket läsvärt inlägg: ”Mer om mysteriet med högerns ekonomiska cred”, där hon påminner om andra områden där forskning och beprövad erfarenhet talar rakt mot högerns ekonomisk-politiska trossatser.

• Magnus Ljungkvist skriver bra om den märkliga hyckleridebatt som fört diskussionen om pigavdrag på stickspår, och riktar ljuset mot dem som har en avgörande roll i debatten, utan att betraktas som aktörer – stostadsjournalisterna.

Ja, och så var det påminnelserna. Roland Spånt skriver alltså så här i sin ovan nämnda replik:

I medierna upprepas till leda att avdraget för hushållstjänster gett 11000 jobb. Detta saknar helt grund och bristen på faktakontroll är en skamfläck, men en fjäder i hatten för dem som är upphovet till lurendrejeriet.

Upphovet är alltså arbetsgivarlobbyisterna Almega. De har arbetat hårt och framgångsrikt för att överföra skattemiljoner till ägare av städbolag. Almega drev en hård kampanj redan före valet 2005. Bland annat beställde de en nationalekonomisk simulering av KI för drygt 300.000 kronor – som de därefter lyckades sälja in som trovärdig prognos till en välvilligt inställd och inkompetent journalistkår. En god investering var det hur som helst.

Redan då fanns det förstås tydliga tecken på att detta skulle bli ett fiasko. Man lyfte till exempel fram Finland som ett lyckat exempel som Sverige borde följa – trots att en lite närmare granskning visade det motsatta: att det var samhällsekonomiskt riktigt dåligt, det som hänt i Finland. KI:s studie var optimistiskt gjord och Almega drog därefter orimliga slutsatser från den. Jag vill gärna, så här snart fem år senare, påminna om det jag skrev i juni 2005:

På morgonnyheterna fick Almegas VD lägga ut texten och tala om ”tiotusentals nya jobb” i Sverige. Men KI:s studie talar om 10.600 nya jobb i sitt ”huvudalternativ”, 18.800 i ett scenario med smått vansinniga antaganden och 3.000 arbeten i det ”minst fördelaktiga”. Man kan notera att redan i det ”minst fördelaktiga” scenariot så gissar man på en mer än dubbelt så stor relativ sysselsättningseffekt än i Finland. Det motiveras med att man ska lägga till ”gårds- och trädgårdstjänster”.

Läs gärna hela. Och läs gärna också det jag skrev i oktober 2006, i samma ämne.

Starx före stängningsdags hittar Svenskt näringsliv nya marker till kasinot

Avgrundshögerns angrepp på det svenska biståndet, baserat på hårdnackad vägran att nyanserat diskutera föreliggande fakta och ett lika hårdnackat spridande av lösryckta funderingar och allmänt båg, går oförtrutet vidare. Hans Linde skriver idag om en rapport från Svenskt näringsliv, som bland annat lanseras via en godmodig intervju på SvD:s ledarsida.

Intressant är att rapportförfattarna hittat en sorts bistånd som man gillar. Som Linde skriver:

Men samtidigt som Fölster och Ivarsson hyllar Swedfund så rapporterar Omvärlden (ej på nätet) att Swedfund utnyttjar fonder i insynsskyddade finanscentran för transaktioner i mångmiljonklassen. Bara under 2008 slussade Swedfund 98 miljoner svenska biståndskronor via fonder i skatteparadis, bl.a. Caymanöarna, vilket motsvarar 20 % av Swedfunds totala utlåning. Men Fölster hyllar Swedfund och säger att ”efter de riskkapitalsatsningar som Swedfund genomför kan man i alla fall slå fast om verksamheten klarar sig på egna ben och hur mycket inkomster och jobb fattiga människor har fått.”

Särskilt i dessa dagar har det ju understrukits hur fonder i skatteparadis verkligen bidragit till ”valuta för de fattiga”, för att fortsatt hålla sig till näringslivstänkarnas evangeliska ordval.

”Företagsklimatet” – om att skratta hela vägen till tänketanken

Idag har alla svenska medier med minimala variationer rapporterat om att Solna har ”det bästa företagsklimatet”. Detta är en årlig begivenhet. Vi får alltså veta att det finns en lista där landets kommuner rankas efter ”företagsklimat”. De flesta får intrycket av att detta är någon slags utfallsutvärdering av den ekonomiska politiken i kommunerna. Det är naturligtvis meningen. Men det har ingenting med verkligheten att göra.

Undersökningen är i själva verket ett av organisationen Svenskt näringslivs smartaste PR-trick. Detta blir uppenbart för den som orkar spendera lite extra tid och tankeverksamhet jämfört med journalisterna på landets redaktioner.

Rankingen bygger dels på ett antal noga utvalda statistiska faktorer. Bland annat kommunalskatt och entreprenader. Det betyder att om en kommun – som exempelvis Solna – privatiserar kommunal service och sänker skatten, så räknas det som ett ”bra företagsklimat”. I övrigt finns flera faktorer som säger samma sak: att man får bra siffror om folk är egenföretagare istället för anställda. En kommun med många advokater istället för industriarbetare, får alltså automatiskt ett ”bra företagsklimat”.

Den stora delen av undersökningen, bygger på enkätsvar. Här kan vi hitta allmänhetens, kommunpolitikernas och kommunala tjänstemäns ”attityder till företagande”. Det betyder i klartext, att om en kommun har många högerväljare, många högerpolitiker i kommunen samt många med högeråsikter inom den kommunala byråkratin, då får kommunen en bra rankning för sitt ”företagsklimat”. Också i denna del hittar vi för övrigt ”kommunal konkurrens” som en faktor. Återigen får vi alltså schyssta värden om kommunen privatiserar. Här räknas även ”vägnät, tåg- och flygförbindelser” in som en faktor. Detta är – till skillnad från flera andra variabler – ganska rimligt att titta på. Problemet är att kommuner kan göra ganska lite för att påverka sådant. Om staten till exempel – tack vare skattesänkningar och en trafikpolitik helt i linje med Svenskt näringslivs önskemål – satsar alltför lite på tågtrafiken och berövar glesbygdskommuner viktiga transportmöjligheter, är det svårt för kommunerna att själva starta egna tåglinjer.

Men summa summarum: vad ”rankingen” visar är i princip en kombination av hur mycket borgerlig politik en kommun för. Vad det får för resultat för medborgarnas välfärd, eller för all den faktiska ekonomiska utvecklingen i företagen i kommunen, får vi inte veta någonting om. Att beröva kommuninvånarna kommunala bolag och kommunalt skött service, gör däremot underverk för placeringen på listan.

Detta taskspeleri prackar alltså arbetsgivarkotteriet på upphetsade kommunpolitiker och en intet ont anande allmänhet, genom en okunnig, slapp och/eller tidspressad journalistkår. År efter år.

Timbro spanar

Det är sommar och semesterslappt också på mången tidningsredaktion. Gott så; alla förtjänar lite lugn och ro ibland. SvD:s huvudledare består idag i att Claes Arvidsson ”samtalar” med Erik Zsiga, tidigare pressekreterare hos Muf, och nu aktuell med boken Hejdå Östeuropa på Timbro, där Claes Arvidsson själv tidigare gett ut en bok med argument mot antidiskrimineringslagar. Detta är för övrigt Zsigas andra bok. Debutboken Popvänstern, även den utgiven på Timbro, är ett intellektuellt praktverk där författaren avslöjar att musiker och författare inte är vänster egentligen, då de kan tänka sig att tjäna pengar och till och med använda dessa för att konsumera varor och tjänster. Den nya boken skulle, enligt Claes Arvidsson, ”också ha kunnat heta En framgångssaga”

Zsiga förklarar varför:

Vi kan till och med lära oss av dem. Idag finns ett förändringstryck, en arbetsmoral och ett entreprenörskap av en helt annan kaliber än hos oss. Ett exempel är att en genomsnittlig arbetstagare i dessa länder, utslaget på ett år arbetar totalt 6,5 fler arbetsveckor än en svensk. De går till jobbet i ur och skur.

Jamen då så! Det visar ju verkligen vägen. Visserligen kan vi konstatera att Sverige skulle kunna vara på rätt väg med att folk ”går till jobbet i ur och skur”, till exempel när de är sjuka, men det kan alltid bli bättre. Det framstegsvänliga Nya Arbetarpartiet har som bekant genom historien visat ett heroiskt motstånd mot exempelvis semester för arbetare. Hade partiet varit mer framgångsrikt med sitt motstånd mot 5, 4, 3… veckors lagstadgad semester, skulle det kanske varit Sverige som visade vägen för östeuropéerna, istället för tvärtom. Nu tvingas Svenskt näringsliv rycka in. Man bjuder lärare på resor och ger ut läroböcker som talar om hur bra det kan bli om man inte är med i facket. Vi hoppas förstås alla, att även Zsigas bok kan bli ett läromedel i svenska skolor.

Samtalet går vidare, och Erik Zsiga fortsätter med ett fantastiskt uttalande:

På alla sätt mår länderna bättre idag än vad de gjorde under kommunisttiden. Detta bevis för kraften i ekonomisk och politisk frihet, borde även vi ta till oss. Det är nog den allra viktigaste lärdomen.

För några månader sedan publicerade EBRD – den utvecklingsbank som 1991 sattes upp av Världsbanken för att understödja införande av marknadsekonomi och stöld av transitionsekonomiernas tillgångar – en stor egen undersökning (29000 tillfrågade i 29 länder) om femton års övergång. Studien geggar på sedvanligt sätt ofta ihop demokrati och marknadsekonomi samtidigt som den vrider och vänder på resultaten. Men det hela är ändå oerhört slående.

Femton år efter det att exalterade nationalekonomer – likt Friedmans grabbar en gång i Pinochets Chile – gavs fria händer, och med sin nyliberala ”chockterapi” lyckades ta livet av miljontals ryssar och östeuropéer i förtid, är det alltså en majoritet som inte anser sig ha fått det bättre ekonomiskt. Vidare är det mindre än hälften som uppvisar ett starkt stöd för marknadsekonomi. Stödet för demokrati som politiskt system är något starkare. När det gäller synen på de bägge fenomenen – frågorna är lite märkligt ställda – är det påfallande många som svarar att det ”inte spelar någon roll för sådana som jag”. När det gäller olika institutioner finns det ett starkt negativt förtroende för politiska partier, parlamenten, domstolar och regeringen. Däremot har människor en positiv tilltro till militären.

Det är onekligen imponerande resultat för den attackhöger i vilken Zsiga tjänstgör som fotsoldat. För visst krävs det en hel del av den som lyckas få många människor att föredra det auktoritära, stagnerade, förljugna, korrupta och förtryckande systemet i den krackelerande Sovjetunionen och dess satellitstater. Det förklarar väl åtminstone varför de nyliberala profeterna måste få så höga löner.


I Världsbankens undersökning är människor dock optimistiska inför framtiden. Visst är det rätt att vara det. Folk strävar efter att få det bättre. Det ställs krav på högre löner och bättre arbetsvillkor. I de auktoritära enpartisystemen fanns i princip inga självständiga fackföreningar. För detta har folken i transitionsekonomierna fått betala ett särskilt högt pris när den råa kapitalismen släpptes lös. Men det händer saker också på detta område, även om det går långsamt och självklart motarbetas av de kapitalägare som sitter i sadeln idag. Erik Zsiga och hans Timbrovänner kan fortsätta spana efter den tid som kommer. Hur den ser ut bestämmer de som tur är inte ensamma.



[Läs gärna ett tidigare inlägg: Arbetarrörelse i Ryssland]

En "rapport" om "myter" kring diskriminering

Storföretagarnas intresseorganisation, Svenskt näringsliv, har idag släppt en ”rapport”, som har till syfte att ifrågasätta den etniska diskrimineringen på arbetsmarknaden. Ur detta följer också ett allmänt ifrågasättande av lagar och andra åtgärder mot diskriminering. Som med alla andra utspel från Svenskt näringsliv, har rapporten, som lanserades via en artikel i SvD, fått stort genomslag i medierna.

Rapporten finns tillgänglig på Svenskt näringslivs hemsida. Den är tio sidor lång och innehåller ett antal diagram med siffror från SCB. En person – det skulle till exempel vara en journalist eller nyhetsredaktör – som bemödar sig att med ett minimum av kritiskt tänkande ta sig igenom materialet, kan relativt enkelt konstatera att rapporten är milt sagt bristfällig (och knappt korrekturläst). Man skulle utan vidare kunna säga värdelös. Här är några saker som kan utläsas ur rapporten:

• På 50-, 60- och 70-talen fanns det arbetskraftsinvandring till Sverige. Senare har det varit mer flyktinginvandring. [Möjlig fråga: hur motbevisar detta diskriminering?]

• Fler människor har fått jobb mellan 1993 (då ekonomin körts i botten, inte minst tack vare insatser av den dåvarande borgerliga regeringen) och 2003. En del av dessa är invandrare. [Möjlig fråga: hur motbevisar detta diskriminering?]

• ”I den senaste utredningen om diskriminering påstår utredarna att Sverige har en segregerade arbetsmarknad där invandrare bara får okvalificerat arbete. Detta påstående har inget stöd i statistiken heller”. [Möjlig fråga: vem har påstått att segregation innebär att invandrare BARA får okvalificerat arbete?] ”Statistiken visar tvärtom att en mycket positiv utveckling har skett sedan början på 90-talet”. [Möjlig fråga: är ”positiv utveckling” lika med ”ingen diskriminering”?]

• Förklaringen till att invandrare är tydligt underrepresenterade i vissa yrken är ”invandrarnas intresse och efterfrågan. Invandrare är förmodligen mer benägna att utbilda sig till globalt gångbara utbildningar och yrken.” [Möjlig fråga: om man skriver att förklaringen ÄR intresse och efterfrågan, bör man inte presentera åtminstone en ansats till empiri? Hur uppstår förresten ”intresse och efterfrågan”?]

• ”Faktum är att sysselsättningsgraden varierar ganska mycket mellan olika invandrargrupper”. [Möjlig fråga: Vem har ifrågasatt detta faktum? Hur motbevisar detta diskriminering?]

• Invandrare får jobb i högre utsträckning efter att de levt i Sverige ett tag jämfört med när de är nyanlända. [Möjlig fråga: Vem har ifrågasatt detta faktum? Hur motbevisar detta diskriminering?]

• Invandrare bor oftare i storstäder. [Möjlig fråga: jaha?]

Det sista lilla avsnittet ”Skillnader mellan invandrargrupper” kräver alldeles jättesärskilda omnämnanden:

Att arbetsgivare skulle ha en negativ attityd till folk från Afrika och mellanöstern har förts fram av en del forskare och även myndigheter som den självklara förklaringen till situationen. En jämförelse mellan invandrare från Afrika och Sydamerika som kommit till Sverige sedan 1990 visar något helt annat. Jämförelsen visar att förvärvsfrekvensen hela tiden har varit högre bland sydamerikaner.

Så håll i hatten nu: eftersom afrikaner hela tiden har haft svårare att komma in på arbetsmarknaden, så finns ingen diskriminering av afrikaner. Bra tänkt va?
Men det bästa kommer ändå sen:

Vad gäller företagens och arbetsgivarnas attityd, så har de i själva verket anställt långt fler afrikaner än Sydamerikaner. År 2003 fanns cirka 14000 afrikaner som förvärvsarbetande jämfört med knappt 8000 sydamerikaner. Vi ser samma sak om vi jämför invandrare från Iran och Polen. Förvärvsfrekvensen är högre för invandrare från Polen men antalet förvärvsarbetande från Iran är tusentals fler än förvärvsarbetande från Polen.

Läs nu det där flera gånger för att riktigt ta in det: arbetsgivarna har inte en diskriminerande attityd till afrikaner eller iranier, trots att man ser en tydlig ”rasifieringsskala” i förvärvsgraden, eftersom antalet anställda iranier är större än antalet polacker. Det är faktiskt ett revolutionerande sätt att se på statistik.

---

Mot dessa statistiska stordåd, kan den som vill vara träig och obstinat ställa en exceptionellt omfattande empirisk och teoretisk forskning, som visar flagrant och systematisk diskriminering; utsortering och underordning.

Jag vill bara nämna några exempel som jag har omedelbart tillgängliga. Arbetslivsforskaren Anders Neergaard, som länge studerat den etniska uppdelning på svensk arbetsmarknad, skriver sammanfattande i en artikel i tidskriften Clarté (artikeln är en förkortad version av ett bokkapitel):

Statistiken ger en tydlig bild av att utlandsfödda som grupp, men även barn till utlandsfödda, har en betydligt sämre position på arbetsmarknaden än ”svenskar”. Flera studier visar en ökande andel tidsbegränsade anställningar under 90-talet och början av 2000-talet, inte bara i Sverige utan också i andra EU-stater. […] Tabell 1 [finns tyvärr inte i den elektroniska versionen] visar situationen för olika LO-grupper med tidsbegränsad anställning. Rasifiering är som synes inte bara kopplad till eget födelseland. Den lever kvar i andra generationen. Tabellen visar också att utländsk bakgrund slår hårdare än kön: rasifierade grupper av män har en mer utsatt situation än svenska kvinnor. Tydligast syns den rasifierade segmenteringen när man ser till dem som är födda i Sverige med två utlandsfödda föräldrar och till dem som är födda i övriga världen men vistats i Sverige under minst tio år. Rasifieringen visar sig också om man undersöker vilka grupper som är överkvalificerade för sina arbeten. Här är invandrarna överrepresenterade. Många av dem befinner sig inom rätt näringsgren och ofta till och med hos rätt arbetsgivare, men på fel plats i organisationen.

Den LO-rapport om anställningsformer och arbetstider som Neergaard bygger delar av sitt ovanstående resonemang på, har uppdaterats flera gånger. I den senaste versionen, med siffror från 2005 kan man läsa:

Av tablå 7 framgår att bland kvinnorna inom LO är andelen med tidsbegränsad anställning så hög som 35 procent bland kvinnor som är födda utanför Norden och har en vistelsetid på mindre än tio år i Sverige. Också bland de kvinnor födda utanför Norden som har en vistelsetid på minst tio år i Sverige är andelen med tidsbegränsad anställning högre än genomsnittet för LO-kvinnor. Man kan å andra konstatera att bland kvinnor som är födda i andra nordiska länder ligger andelen med tidsbegränsad anställning lägre än genomsnittet för hela gruppen LO-kvinnor. Det finns alltså utomordentligt stora skillnader inom gruppen kvinnliga LO-medlemmar med utländsk bakgrund.

Förutom den väsentligt lägre förvärvsarbetsfrekvensen bland utlandsfödda har vi alltså problematiken med sämre villkor för dem som är anställda. När det gäller osäkra anställningar vet vi att detta får allvarliga effekter för människor, på en rad olika sätt. Till exempel visar en rad undersökningar (bland annat LO:s Ohälsans trappa) att det finns ett starkt samband med sämre hälsa, ständig värk, osv. Regeringen har nu som bekant vidtagit kraftfulla åtgärder för att ytterligare fördjupa detta problem.

Ytterligare ett exempel ses här, där man kan konstatera hur andelen invandrare sjunker i grupper med högre positioner på arbetsmarknaden. (Källa)

(Det kan för övrigt vara av intresse att konstatera att mycket av forskningen om diskrimineringen på arbetsmarknaden har genomförts på eller med stöd av Arbetslivsinstitutet. Nu läggs ALI ner och vi kan turligt nog i större utsträckning förlita oss på ”rapporter” från Svenskt näringsliv).

- - -

Men spelar det någon roll att man enkelt kan vederlägga allt i Svenskt näringslivs ”rapport”? Mycket lite. Rapportens funktion är strikt PR-mässig. Och vi har sett gång på gång att det fungerar. Man släpper en rapport som mest innehåller smörja – men får tungt genomslag i medierna. Sedan, när någon hunnit läsa själv innehållet så kommer på sin höjd något genmäle eller en debatt någonstans. De som hör nyhetsinslagen är tio-hundra gånger fler än dem som får reda på att innehållet är ruttet. Så går det till när reaktionära intressen och papegojmedia skrider fram hand i hand.


- - -
Några andra inlägg om SN-rapporter av samma typ:
• SN hävdade att kvinnor har låga löner utan bara råkar jobba på ställen där lönerna är låga.
• SN hade en omfattande kampanj byggd på medvetna lögner om säsongsanställningar.

Ett tidigare blogginlägg om invandrare på arbetsmarknaden:
• Folkpartiet, LAS och mer rasism