Mark to market

Harvardprofessorn Benjamin Friedmans utläggning om problemen med – eller rättare sagt kostnaderna för – den finansiella sektorn kan förefalla lite naiva. Det är liksom det här som är kapitalismen. Men läsvärt likafullt:

One part of that cost is especially apparent just now as students return to universities. For years, much of the best young talent in the western world has gone to private financial firms. At Harvard more than a quarter of our recent graduates who have taken jobs have headed into finance. The same is true elsewhere. The extent to which employees in the US financial sector are more likely to have college educations than other workers has more than tripled over the last three decades.

At the individual level, no one can blame these graduates. But at the level of the aggregate economy, we are wasting one of our most precious resources. While some part of what they do helps to allocate our investment capital more effectively, much of their activity adds no economic value.

Perversely, the largest individual returns seem to flow to those whose job is to ensure that microscopically small deviations from observable regularities in asset price relationships persist for only one millisecond instead of three. These talented and energetic young citizens could surely be doing something more useful.

Läs hela.

Och apropå kostnader för finansiell spekulation, så ser jag att Storbritanniens Financial Services Authority numera stöder Attac-kravet på en Tobin-skatt, alltså en global skatt på finansiella transaktioner.

Party like it's 1929

Inkomstspridningen i ett samhälle är en central indikator på maktfördelningen – och på hur det samhället klarar sig längs en rad axlar. En skev inkomstfördelning är starkt associerad med sådant som dålig folkhälsa, låg arbetsproduktivitet och stor förekomst av våld.

De senaste decennierna har inkomstklyftorna i stora delar av Västvärlden – och alldeles särskilt i USA – vuxit kraftigt, efter att demokratins bredare genombrott och välfärdssatsningarna efter andra världskriget tryckte ned dem något. Det är en följd av ändrade maktförhållanden i klasskampen, samtidigt som den har grundlagt den globala ekonomiska kollaps som vi just nu bevittnar.

Jag noterar att Paul Krugman idag presenterar de senast uppdaterade siffrorna från Piketty & Saez’ banbrytande uppföljning av de allra rikaste andel av de totala inkomsterna i USA. Siffrorna för 2007 för den rikaste tiotusendelen, är de allra högsta uppmätta. Sifferserien början 1913.

Politiskt signifikant är att se hur de senaste årens nivåer hade sin motsvarighet det ödesdigra året 1929. Det som kom efteråt då, var inte bara en börskrasch som ”klarerade marknaden”. Det var depression, fascism och världskrig.

- - - - -
Några tidigare blogginlägg på temat:

Maj 2006: Reaktionens dagar – och motståndets
Jan 2007: ”I spel”
Mars 2007: En bild av framtiden

Pressad gemenskap

[Tryckt på norska i Klassekampen idag]

Tycker du att det har blivit dyrt att anlita rörmokare? Det känns nog ännu dyrare, om du räknar om kostnaden, med någon elektronikprodukt som betalningsenhet. Alltså: hur många små iPods skulle man ha kunnat köpa istället för en liten påhälsning av hantverkare? Låt oss bara konstatera att det är fler än för åtta år sedan (då den första iPoden kom på marknaden).

Produktivitetsutveckling i industriell varuproduktion skiljer sig från den i tjänstesektorn. Visserligen används bättre organisation och teknisk innovation för att höja produktiviteten också i tjänstesektorn. Tvättmaskin istället för handtvätt, självbetjäning på nätet hos Skatteetaten. Men rörmokaren kan likafullt inte pressa sitt besök på samma sätt som vid massproduktion av DVD-spelare. Med nya maskiner kan fler brödrostar produceras under samma (arbets-)tid. Men en matematiklektion i grundskolan, eller en måltid på äldreboendet som avklaras på halva tiden, blir inte nödvändigtvis dubbelt så ”effektiv”. Dito operaföreställning.


Både varor och tjänster förbättras. Det kan dyka upp nya (och lite dyrare) iPod-modeller, medan kvalitet och kunskapsinnehåll i tjänster kan öka. Men tendensen är att tjänster blir mer arbetsintensiva – och i princip dyrare – relativt varuprodukter.

En del av de ekonomiska aktiviteterna i dagens kapitalism pågår i offentlig sektor. Och där sysslar man huvudsakligen med tjänster – inte med att producera iPods. Det är därför rimligt att den offentliga sektorns andel av den samlade ekonomin ska växa i takt med den allmänna produktivitetsökningen i samhället. Som ekonomin är organiserad idag, måste det huvudsakligen ske genom skattesedeln. Och om det står politisk konflikt.


Vad är alternativet till en växande offentlig konsumtion? Vissa tjänster som det offentliga erbjudit, kan avvecklas: färre bibliotek, nedlagda tågturer. Det kan sättas press på lönerna inom det offentliga, så att de släpar efter privat sektor. Det kan uppstå kronisk tidspress som går ut över kvaliteten: mindre tid att tala eller gå på promenad med de gamla i äldreomsorgen, mer stress för barnomsorgspersonalen. Och en del av det offentlig sektor har gjort, kan överföras till ”marknaden”. Det betyder förstås inte att det blir samhällsekonomiskt billigare. USA:s sjukvårdssystem, som förbrukar ojämförligt mest resurser i världen, för att bidra till ofattbart dyr byråkrati och Västvärldens sämsta folkhälsoresultat, är ett monument över motsatsen. Men den sociala fördelningen blir annorlunda. Vissa har inte råd att köpa båt eller åka på dyr semester. Marknadisering av offentliga tjänster, innebär att dessa tjänster underkastas samma logik.

Skatter behövs alltså för att det är effektivt och rättvist att organisera många viktiga saker gemensamt. Om dessa tjänster ska kunna bibehållas, deras kvalitet förbättras, och de som utför dem få rimligt betalt, måste skatterna kunna stiga. Det ger ett mer förnuftigt bruk av resurser. De allra flesta tjänar på det, konkret och individuellt.


I valet ställer Frp upp med ett handlingsprogram där man kan läsa följande: ”Veksten i offentlig sektor må holdes lavere enn veksten i privat sektor. […] Flere tjenester som i dag leveres av det offentlige, bør kunne konkurransestimuleres eller overlates til frivillige eller kommersielle aktører”. Partiet har med andra ord programfäst utsvältning av gemensamt tillhandahållna tjänster – en forcerad civilisatorisk tillbakarullning.

Det ekonomiska resonemanget bakom, motsvaras av att säga att vi måste avstå från rörmokarbesök, bara för att det blivit billigare med iPods. Kombinerat med en fundamentalistisk idé om att en tjänst köpt över disk ger mer välfärd än samma tjänst finansierad över skattesedeln.

Mot detta, ställer den rödgröna regeringen upp devisen om att man ”har valgt fellesskap og velferd foran store skattelettelser”. Det är sant och bra. Problemet är, att om man samtidigt stänger dörren för skattehöjningar – i praktiken indirekt för att offentlig konsumtion ska växa mer än privat – så fortsätter resurser att glida från sjukvård och äldreomsorg för alla, till storbildsskärmar och villarenovering för vissa. Det vore ödesdigert om det i slutändan blir den verkliga betydelsen av stridsropet ”Mer forandring!”.

Kapitalismen och utanförskapet

En intressant intervju med den amerikanske ekonomen Michael Perelman. Han säger bland annat detta, med anledning av en kommande bok som ska heta "The Invisible Handcuffs of Capitalism: How Market Control Tyranny Stifles the Economy by Stunting Workers”:

In Greek mythology, Procrustes was a sadistic innkeeper who made his "guests" bodies conform to his iron bed. He would chop off as much as necessary from the tall ones and stretch out the short ones. I used the reference because the market is typically treated as a voluntary system, whereas, in reality, the rules of the market require most people to conform to the system, much like the sadistic innkeeper.

The book concentrates on the exclusion of work, workers, and working conditions from economic theory. This neglect carries over into the way business is done under capitalism, especially in the United States.

I intentionally disregard considerations of justice because many other people have done good work from that perspective. Instead, I try to look at how irrationality of this exclusion of work, workers, and working conditions affects the process of production. In following this line of thought, many of the other destructive and unjust aspects of the system become obvious.

Of course, this system does little to help people on the lower rungs of society. The book does not emphasize this injustice, but rather how it deprives society of people's lost potential. This potential could make life better even for those at the controlling heights of society.

Läs.

Staten, kapitalet och piraterna

Ungefär en gång i månaden kommer jag att skriva i Klassekampens ekonomispalt Kron og Mynt. Här är den första texten. (På svenska - i Klassekampen är den översatt till norska)
- - - - -

Min första dator var en Commodore 64 med bandstation – en sådan man kopplade till TV:n. Det följde med ett fåtal spel på kassettband, och fler hade jag, som barn till arbetslösa invandrare, inte råd med. När det visade sig att man kunde kopiera spel och därmed få tillgång till sådana som man kunde diskutera med andra, väcktes på ett helt annat sätt liv i datorn. Några år senare fick jag min första PC. Morbror, som var dataingenjör, köpte ut en begagnad. De flesta av de program som jag senare skaffade till var dock, förstås, piratkopierade.

Denna ungdomsbrottslighet – som kan ha påverkat min rättsuppfattning i senare år – bidrog också, tillsammans med Dire Straits’ Brothers in Arms på kassett, som jag spelat av, och skivor av Hoola Bandoola Band och Imperiet, som jag lånat på Tensta bibliotek, till min snikintegrering i det västerländska kulturarvet.


Det faktum att människor gratis kunnat ta del av datorprogram, musik och filmer motsvarar en enorm samhällelig välfärdsvinst, som ökat ju fler som delat med sig. Samtidigt har det blivit enklare att ta tillvara fler människors färdigheter och intelligens. Det har gett oss snabbare programutveckling, häftigare musik och ett bredare filmutbud att snacka om på lunchrasterna. Inte bara är det så att den som delar med sig av en låt, inte blir av med den själv. Värdet av den egna upplevelsen ökar, eftersom den nu ingår i en gemenskap. Ingen vill vara ensam medlem i en fan-club.

Piratkopiering och fildelning har också betytt mycket för produktiviteten i hela ekonomin, till exempel i de nordiska länderna, där den varit särskilt utbredd. Bred förtrolighet med operativsystem (Windows eller inte), ordbehandlare och e-post är till generell nytta – på samma sätt som fungerande infrastruktur. Så också med erfarenhetsbaserad öppenhet inför nya former för spridning av populärkultur (dataspel, mp3-filer). Det har skapat ekonomisk dynamik kring modern teknik. Om det hade varit nödvändigt för alla som ville använda en hemdator i början på 90-talet, att köpa all programvara – och alla spel! – till marknadspris, hade väldigt många låtit bli. Det hade gjort oss alla fattigare idag.


Nu lever vi dock under kapitalismen. Det innebär att sådant som är rationellt och välfärdsskapande kan bli ett problem. För även om informationsbaserad produktion till sin karaktär är samhällelig, ackumuleras den profit som strukturerar kapitalismen, privat.

Därför mobiliseras tid, pengar och statlig repressionsmakt för att trycka tillbaka produktionen i en kapitalistisk produktionsmall. Vi har sett det i de stora ansträngningar som läkemedelsföretag har gjort för att genomföra strikta patentregler. Och vi ser det när de amerikanska film- och musikbolag driver fram hårda domar i Sverige, mot The Pirate Bay (TPB) – en sajt som gjort det möjligt för fler att använda styrkan i fildelning.

Omsorgen om konstnärers och artisters inkomster är i det sammanhanget ett stickspår.


I ett kapitalistiskt samhälle måste förstås också de som skriver, musicerar eller programmerar, tjäna pengar på detta. Spänningsförhållandet mellan fritt skapande och behovet av lön, är inget som upphävs med ny teknik för att dela med sig. Det som blir lite svårare, är att ta betalt i den specifika form, som det är att sälja resultatet av sin andliga verksamhet paketerad till en vara med styckpris. Det finns redan idag en mängd olika modeller för att de som arbetar med konst, kultur och journalistik ska kunna få en ersättning, som kanaliseras både via offentliga medel (någon gemensamt bestämd budget) och via privata (folks plånböcker). Det finns konstnärsstipendier, museer (med och utan inträde), TV-licens, presstöd, donationer, reklamjinglar, författarföredrag och konserter. Och givetvis kommer nya former att uppstå, där marknadskrafterna fortsätter att utöva både en likriktande och en folklig kraft, och där det offentliga figurerar både som en samhällelig möjliggörare och som ett hot om byråkratisk trångsynthet.


Men i de motsättningar som uppstår kring patent och fildelning skymtar kanske tydligare än någonsin vad Marx skisserade 1859: ”Från att ha varit utvecklingsformer för produktivkrafterna förvandlas dessa [produktions]förhållanden till fjättrar för desamma”. När staten och kapitalet sitter i samma båt, sjunkfärdig men välpansrad, kan det vara piraterna som slåss för rättvisan och framtiden.

McJournalism

Läs Mikael Nybergs text i Aftonbladet om journalistiken som fabriksprodukt!

Så industrialiseras ännu ett kvalificerat yrke. Nygren jämför med förändringarna inom sjukvården när vinstmaximerande koncerner tar över. Professionen med dess föreställning om att tjäna det allmännas bästa bryts ner av marknadens mekanismer. Arbetstempot ökar, anställda journalister utanför storstäderna ser sina löner släpa efter och alltfler unga fastnar i frilansande och tillfälliga påhugg.

Ur den devalverade journalistiken stiger samtidigt enstaka anslående reportrar och skribenter som med sin glans blir en del av mediekoncernens varumärke. De tjänar bra och får positioner i samhällsdebatten.

V-P-V'

Enligt sajten "Bloggvärde" är denna blogg värd drygt tre miljoner kronor. Hugade spekulanter är välkomna att höra av sig. En förutsättning är att du delar arbetarrörelsens värderingar. Om tillräckligt goda erbjudanden saknas, kommer jag att använda summan som säkerhet för en hostile takeover på Carl Bildts blogg.

(Över)staten och kapitalet

Utanför den allmänna debattens ljus pågår EU:s fördragsbundna processer. Mikael Nyberg skriver utmärkt om Kapitalets våta dröm. Läs!

Läs nu på ordentligt här

Katrine Kielos överträffar sig själv i denna text. Läs och begrunda!

Det här är en debatt som knappast bara rör socialdemokratin, utan alla som vill förhålla sig till progressiv samhällsförändring.

Jag är (ännu) inte helt övertygad om att just rubriceringen ”statusförtryck” respektive ”ekonomiska förtryck” är den optimala. Däremot är det uppenbart att Kielos levererar en pedagogisk text med betydande teoretiskt och politiskt mervärde.

Helt ny är förstås inte debatten. Vänstern i Europa har redan i omgångar skadeskjutit sig själv rejält med felsteg av det slag som Kielos varnar socialdemokratin för att ta.

USA visar vägen

Bild: Andelen av de fattiga som har inkomster under 50 procent av den inkomstnivå som utgör fattigdomsgränsen.

En analys av de senaste folkräkningssiffrorna från USA visar att 16 miljoner amerikaner nu lever i djup eller svår fattigdom. Den andel av de fattiga som räknas som svårt fattiga är den högsta på 32 år, miljoner arbetande amerikaner närmar sig fattigdomsgränsen och klyftan mellan rika och fattiga vidgas. Det är den svåra fattigdomen som vuxit mycket snabbt de senaste åren.

I ett projekt där fattigdomsutvecklingen i 31 industriländer, och strategier för att möta dem, har jämförts i 23 år, uppvisar USA sammantaget de sämsta resultaten under samtliga år.

Over the last two decades, America has had the highest or near-highest poverty rates for children, individual adults and families among 31 developed countries, according to the Luxembourg Income Study, a 23-year project that compares poverty and income data from 31 industrial nations.

“It's shameful,” said Timothy Smeeding, the former director of the study and the current head of the Center for Policy Research at Syracuse University. "We've been the worst performer every year since we've been doing this study."

With the exception of Mexico and Russia, the U.S. devotes the smallest portion of its gross domestic product to federal anti-poverty programs, and those programs are among the least effective at reducing poverty, the study found. Again, only Russia and Mexico do worse jobs.

USA har under dessa år upplevt ekonomisk tillväxt och produktivitetsutvecklingen har de senaste åren varit god. Så vad händer?

At the same time, the share of national income going to corporate profits has dwarfed the amount going to wages and salaries. That helps explain why the median household income of working-age families, adjusted for inflation, has fallen for five straight years.

Alltså: vinsterna har skjutit i höjden. Medianhushållets realinkomster har sjunkit fem år i rad. Vem säger att ”kriget mot terrorismen” inte skulle ha några vinnare?

Decennierna efter andra världskriget flyttade folkliga krafter i hela Västvärlden fram sina positioner. Klyftorna minskade och välfärden byggdes ut. Med start i slutet av 1970-talet började överklassen rulla tillbaka dessa framsteg och roffa åt sig mer. Särskilt markant var detta i USA. (Bilden nedan visar inkomstandelen för den rikaste tusendelen av befolkningen)



Via Nyliberal utopi hittar jag en intervju med Thorn Hartmann, som skrivit boken Screwed: The Undeclared War Against the Middle Class – And What We Can Do About It:

Free market ideology; a variety of practices to drive down the cost of labor -- from destruction of the union movement to encouragement of immigration, both legal and illegal; and the promotion of the idea that democratic institutions are an aberration, that vast wealth is the natural order of things in the human and animal kingdoms. [...] G.W. Bush is the most toxic president we've had against working people in the U.S. since [William] McKinley. Bush absolutely believes in a ruling elite -- into which he was born, by the way -- and serfdom. It wasn't a slip at that Town Hall meeting a few months ago, when he asked a woman what she did and she said she worked three jobs, and he patted her on the head and said, “Isn't that great? That's an all-American story.” Her working three jobs means she won't be out in the street demanding economic, reproductive or social rights -- which is exactly the way he would like it.

Det här är centralt också för europeisk politik. Högern har en politik för de allra rikaste – för de smala, mäktiga, ekonomiskt parasitära skikten. Nyckeln till politisk framgång blir att finns vägar att splittra arbetarklassen i bred bemärkelse: att vinna mellanskikten för tron att den också kan bli rik – samtidigt som de flesta i realiteten utarmas relativt de rika, och att samtidigt få fram grupper som döms till att vara en mer eller mindre permanent ”underklass”, förvisad till en särskild arbetsmarknad, utan möjlighet till goda inkomster och personlig utveckling, och benägen att antingen passiviseras politiskt eller i vissa situationer dras till högerpopulism och nyfascism.

Thomas Jansson på TCO skrev nyligen på Europaportalen om hur arbetsmarknadspolitiken i EU i detta avseende amerikaniserats:

De jobb som skapats är ofta osäkra jobb. Det handlar om visstidsanställningar, falska egenföretagare eller anställning där lönerna är mycket låga. I hela EU ökar andelen visstidsanställningarna stadigt och cirka 15 procent av jobben är nu visstidsanställningar.

I denna riktning arbetar vår egen högerregering och detta är därmed också vad som väntar i Sverige om den politiken tillåts få fullt genomslag.

Lästips

Pierre Gilly har en mycket intressant intervju (men återigen: hallå tidningen, korrläs bättre!) med professorn i Mellanösternstudier Hamid Dabashi. Dabashi är aktuell med en ny bok; Iran: A People Interrupted. Man behöver inte hålla med vartenda ord, men här finns ett perspektiv som är nödvändigt att kunna anlägga:

Det är viktigt att ha klart för sig att det vi kallar modernitet kom från Europa genom koloniseringen av resten av världen. Kolonialismen var modernismens färdmedel. Det som européer kallar modernitet eller upplysning är för resten av världen en kolonial modernitet.

Man talar om individens och förnuftets makt samtidigt som man förnekar de länder som koloniserats den rätten. Detta skapar en paradox. Man säger att människan har makt över historien samtidigt som hon förnekas makten. Man säger att du är en del av förnuftet och framsteg, i en tid då detta förnuft och framsteg ger dig en roll som är underordnad kolonialmakten.

Jag förkastar inte moderniteten utan jag förespråkar en antikolonial modernitet, en modernitet som är vunnen på egen hand. En som är vunnen på historiens slagfält. Det här gäller inte bara islam, arabvärlden, eller Iran utan hela världen.

- - - - -
Läs också Erik Svensson om Fri programvara, privategendomens gränser och kapitalismens kris. Grundläggande och klargörande, med några spännande länkar.