FRA-Debatt

Jag måste erkänna att jag haft en del problem med att sköta mitt jobb på ett tillfredsställande sätt efter lunch idag, eftersom jag suttit och parallellyssnat på FRA-debatten.

Det har varit en på många sätt chockerande debatt, där de borgerliga ledamöterna sprider häpnadsväckande okunniga och lömskt sliriga ting omkring sig. Jag har inte tid och ork att gå in på detaljer, men läs till exempel Rick Falkvinges livebloggande. Det kommer säkert att komma initierade analyser på annat håll också.

Och så blir jag väldigt stolt över att tillhöra samma parti som Alice Åström, som dels har en gedigen sakkunskap och har följt ärendet noga från start – hon är för övrigt den som ska ha den allra största personliga äran för att det blev en minoritetsbordläggning förra året – men som också ständigt återkommer till frågans principiella kärnområden. Detta är inte bara en fråga om ett tekniskt och juridiskt långtgående förslag; det är också en fråga om förhållandet mellan medborgarna och statsmakten, och om synen på frihet som som sådan. Åström påpekade till exempel i debatten, att det faktum att medborgarna vet att deras privata samtal kan bli avlyssnade, i sig är en kränkning som påverkar samhällsklimat. Det är ett centralt påpekande och ett sociologiskt relevant grundskott mot hela ”rent-mjöl-i-påsen”-jiddret.

Vidare lyfter Alice Åström fram en annan principiell aspekt, som vänsterpartiet framhållit under hela processen: den här typen av lagar kan aldrig stiftas med presumtionen att statsmakten och myndigheterna kommer att tolka den välvilligt. Tvärtom! Integritetsskydd handlar just om att värna medborgarnas rätt att slippa vara beroende av myndigheternas välvilja och allmänna klokskap.

I en debatt som haft ett lite besynnerligt fokus på några enskilda borgares iscensättelse av sig själva som potentiella dissidenter, kan det vara värt att konstatera att det faktiskt finns en grundläggande politiskt konflikt kring dessa frågor, som sträcker sig betydligt längre än till detta lagförslag – även om det givetvis är oerhört glädjande att det nu blivit ett brett folkligt tryck kring integritetsfrågorna, tack vare mobiliseringen i detta fall. Det kan förhoppningsvis vara smittsamt.

Vänsterpartiets ståndpunkt har som sagt varit tydlig hela vägen – och inte bara i denna specifika fråga. Sedan senaste kongressen har partiet också tydliga skrivningar i partiprogrammet. Jag lägger upp hela avsnittet, eftersom frågorna däri hänger nära samman (vilket också förtjänstfull lyfts upp i Ung Vänsters pressmeddelande: Vill ni ha det som i Sovjet?)

Försvara grundläggande fri- och rättigheter!

Särskild terroristlagstiftning skall avvisas – våldsbrott skall lagföras inom ordinarie rättsramar. Principen om att människor skall anses oskyldiga tills motsatsen är bevisad måste lyftas fram som avgörande för ett fungerande rättsväsende. Politiskt motiverade organisationsförbud avvisas bestämt. Tortyrförbudet skall vara absolut och Sverige under inga omständigheter medverka till att människor riskerar att avvisas till tortyr eller annan omänsklig behandling. Alla människor har rätt till en bred privat sfär som skyddas på praktisk och principiell grund. Växande övervakning och registrering skall motverkas. Utgångspunkten vid krav på nya register eller övervakningsmöjligheter måste vara att informationen riskerar att användas på ett felaktigt sätt. Onödiga eller föråldrade register bör upplösas och de registrerade underrättas. Det ska finnas ett effektivt, oberoende system för att kontrollera polis och militär, det vill säga de yrkesgrupper som har rätt att utöva våld.

För övrigt vill jag tipsa om några obetalbara kommentarer:
- Ida Gabrielsson sätter in en kontaktannons.
- Röd Press passar på att FRA-anpassa bloggen.
- Bloggaren banal sätter in polsk riksdag i ett sammanhang.
- Badlands Hyena skriver om hur regeringen ökar vår trygghet obegränsat + gör en irländsk koppling.

En granskning av ett samhällsproblem

Det är mycket glädjande att Göran Lambertz aviserar en granskning av krogvakter och av polisens agerande i fall där ingripanden från dessa sker. Lambertz kommer att bli motarbetad. Det är mer regel än undantag, när någon ger sig på uniformerade sällskap med extraordinära rättigheter. Just därför är den funktion som JK har oerhört viktig i ett rättssamhälle. Var detta sedan hamnar i praktiken, beror på hur motarbetad han blir och vilken uppbackning han får av människor med civilkurage.

Det är oerhört tydligt att vakternas agerande och det bemötande det får i rätten är ett samhällsproblem. Vittnesmålen är allt för många för att kunna ignoreras. Ändå är det just vad som hänt och händer – de ignoreras.

Det som är riktigt bra med Lambertz debattartikel är att han sätter in problematiken i ett bredare perspektiv – hur offer, förövare, och dem runt omkring påverkas. Individens rättsäkerhet är viktigt i ett fungerande samhälle, och mer än bara för den berörda individen i det givna ögonblicket; också för andras trygghet och frihet.

Den som nästan alltid blir trodd kan känna sig oberörbar. Då är det lätt att också få känslan att man kan göra lite som man vill.

Om det här är riktigt innebär det att unga människor riskerar att dömas felaktigt för brott. Att detta är allvarligt begriper var och en. Och den som tänker sig in i situationen att han själv eller en son eller dotter skulle råka ut för detta kan förstå vanmakten hos den som drabbas. Det finns en fara att ungdomar som utsätts för sådant tappar tron på rättssystemet för lång tid. Samhället tillfogar dem ett sår som kan bli svårt att läka.

Till det kan man lägga, att något annat obehagligt sker, om människor i allmänhet lär sig att rycka på axlarna åt problem som människor råkar ut för, så länge det inte rör dem själva. Det finns något djupt problematiskt i att folk så ihärdigt intalar sig själva att det är vakternas och polisernas berättelser som ska tas på allvar. Under detta finns ofta snarare en värdering i att man struntar i om det går illa för en berusad ung person. Polisen och vakten kan få trycka till lite – där gör man ”bara sitt jobb”, medan den som får spö hör till en sort som man inte omedelbart kan, eller kanske vanligare vill identifiera sig med. Den som blir illa behandlad har så att säga ”förtjänat” det, genom att vara lite för full, ha icke-förtroendeingivande kläder, vara blatte, vara en tjej, kanske politiskt aktiv, som inte beter sig underdånigt, utan som en redig människa med självrespekt.

De mer eller mindre medvetna skälen kan variera. Klart är att det är ett samhällsproblem när människor skaffar sig ett överseende med rättsövergrepp som drabbar folk de inte gillar. JK:s granskning är därför – även om jag knappast hyser några överdrivna förhoppningar om att den ska leda till något i sak – ändå en vällovlig handling.