Om slutet på början

Erik Berg skriver ett lysande, tänkvärt och viktigt inlägg om nätpolitik och ekonomiska intressen.

Framväxten av ett parti som helt orienterar i Internetdimensionen är både fascinerande och på många sätt uppmuntrande för framtiden. Det belyser också i hur hög grad den här frågan inte alls handlar om självklarheter. Även om alla partier – och framförallt nu alla EU-kandidater – idag tävlar om att framställa sig som det fria nätets vänner, så är detta både otillräckligt och i många fall inte annat än en valimage. En pose som kommer överges då den ställs mot andra intressen som hotas av ett öppet och fritt Internet och de omvälvande förändringar som ligger i dess förlängning.

[…]

Om nu piratpartiets perspektiv är otillräckligt därför att det saknar en förståelse för den bakomliggande konflikten (och flirtandet med borgerliga liberaler talar för att den blinda fläcken kommer bestå, värdeliberaler har alltid varit sina egna objektiva intressens värsta fiender) så är det dessvärre inte bättre bevänt med vänstern, som i motsvarande mån saknar en vision för nätets framtid. Och en vision behövs – det räcker inte med att vara för fri fildelning och emot FRA-lagen, IPRED, datalagringsdirektivet, ACTA och vad helst som dyker upp för dumheter, vilket vi naturligtvis är. Framförallt behöver vi en idé om vad nätets rum ska vara, vilket liv ska det möjliggöra, vilka regler ska egentligen gälla? Vilken är vår vision? Detta är i allra högsta grad ”up for grabs” – nätet formas genom närvaro eller avsaknad av politik.

Läs det i sin helhet!

FRA-Debatt

Jag måste erkänna att jag haft en del problem med att sköta mitt jobb på ett tillfredsställande sätt efter lunch idag, eftersom jag suttit och parallellyssnat på FRA-debatten.

Det har varit en på många sätt chockerande debatt, där de borgerliga ledamöterna sprider häpnadsväckande okunniga och lömskt sliriga ting omkring sig. Jag har inte tid och ork att gå in på detaljer, men läs till exempel Rick Falkvinges livebloggande. Det kommer säkert att komma initierade analyser på annat håll också.

Och så blir jag väldigt stolt över att tillhöra samma parti som Alice Åström, som dels har en gedigen sakkunskap och har följt ärendet noga från start – hon är för övrigt den som ska ha den allra största personliga äran för att det blev en minoritetsbordläggning förra året – men som också ständigt återkommer till frågans principiella kärnområden. Detta är inte bara en fråga om ett tekniskt och juridiskt långtgående förslag; det är också en fråga om förhållandet mellan medborgarna och statsmakten, och om synen på frihet som som sådan. Åström påpekade till exempel i debatten, att det faktum att medborgarna vet att deras privata samtal kan bli avlyssnade, i sig är en kränkning som påverkar samhällsklimat. Det är ett centralt påpekande och ett sociologiskt relevant grundskott mot hela ”rent-mjöl-i-påsen”-jiddret.

Vidare lyfter Alice Åström fram en annan principiell aspekt, som vänsterpartiet framhållit under hela processen: den här typen av lagar kan aldrig stiftas med presumtionen att statsmakten och myndigheterna kommer att tolka den välvilligt. Tvärtom! Integritetsskydd handlar just om att värna medborgarnas rätt att slippa vara beroende av myndigheternas välvilja och allmänna klokskap.

I en debatt som haft ett lite besynnerligt fokus på några enskilda borgares iscensättelse av sig själva som potentiella dissidenter, kan det vara värt att konstatera att det faktiskt finns en grundläggande politiskt konflikt kring dessa frågor, som sträcker sig betydligt längre än till detta lagförslag – även om det givetvis är oerhört glädjande att det nu blivit ett brett folkligt tryck kring integritetsfrågorna, tack vare mobiliseringen i detta fall. Det kan förhoppningsvis vara smittsamt.

Vänsterpartiets ståndpunkt har som sagt varit tydlig hela vägen – och inte bara i denna specifika fråga. Sedan senaste kongressen har partiet också tydliga skrivningar i partiprogrammet. Jag lägger upp hela avsnittet, eftersom frågorna däri hänger nära samman (vilket också förtjänstfull lyfts upp i Ung Vänsters pressmeddelande: Vill ni ha det som i Sovjet?)

Försvara grundläggande fri- och rättigheter!

Särskild terroristlagstiftning skall avvisas – våldsbrott skall lagföras inom ordinarie rättsramar. Principen om att människor skall anses oskyldiga tills motsatsen är bevisad måste lyftas fram som avgörande för ett fungerande rättsväsende. Politiskt motiverade organisationsförbud avvisas bestämt. Tortyrförbudet skall vara absolut och Sverige under inga omständigheter medverka till att människor riskerar att avvisas till tortyr eller annan omänsklig behandling. Alla människor har rätt till en bred privat sfär som skyddas på praktisk och principiell grund. Växande övervakning och registrering skall motverkas. Utgångspunkten vid krav på nya register eller övervakningsmöjligheter måste vara att informationen riskerar att användas på ett felaktigt sätt. Onödiga eller föråldrade register bör upplösas och de registrerade underrättas. Det ska finnas ett effektivt, oberoende system för att kontrollera polis och militär, det vill säga de yrkesgrupper som har rätt att utöva våld.

För övrigt vill jag tipsa om några obetalbara kommentarer:
- Ida Gabrielsson sätter in en kontaktannons.
- Röd Press passar på att FRA-anpassa bloggen.
- Bloggaren banal sätter in polsk riksdag i ett sammanhang.
- Badlands Hyena skriver om hur regeringen ökar vår trygghet obegränsat + gör en irländsk koppling.

Rent mjöl i huvudet

Medan Fredrick Federley nu våndas även hos TT/Expressen, närmar sig dagen då ledamöterna i den borgerliga alliansen ska rösta fram omfattande rättigheter för statsmakten att bland annat skamlöst läsa medborgarnas e-post. I Aftonbladet talar en av de andra 177 borgarna i riksdagen ut om varför vi ska genomför massövervakning:

I grund och botten handlar det om i vilken utsträckning vi ska kunna upptäcka hot mot svensk säkerhet i bred bemärkelse. Ett exempel kan hämtas från den 25 november 2005 då den svenska utlandsstyrkan i Afghanistan råkade ut för ett attentat där två dog. Sådana attentat föregås med största säkerhet av någon form av kommunikation.

Okidoki. För att säkra svensk säkerhet i bred bemärkelse – alltså även för soldater skickade ut på nykoloniala äventyer för att vara juniormedhjälpare till USA:s geopolitiska oljejihad – så måste vi ta och spionera på alla svenskar hela tiden. Logiskt. Vi noterar även att riksdagsman Widman – din liberal i terrorlogikens eldorado – laborerar med preemptiv brottsbekämpning i jävligt bred bemärkelse.

Om man betänker med alla möjliga attentat som kan ske någonstans i världen och sedan räknar med att dessa ”med största säkerhet” föregås av ”någon form av kommunikation”, bleknar man inombords och utanpå, och inser visdomen i FRA-förslaget, men också det faktum att det är långt ifrån tillräckligt. Ty nog är det ännu mer säkert att attentat mot folk och egendom både här och där, även föregås av någon form av tanke? Här finns det tekniska utmaningar att ta sig an, i bred bemärkelse.

Inget kan heller rimligen gå fel, ty samtidsliberalen Allan Widman kommer kanske att kunna ha ”insyn” tillsammans med andra fantasifulla allvarsmän, och även tillsätta ett integritetsråd, som säkerligen kommer att säga stopp och belägg, när FRA berättar att de ”med största säkerhet” avvärjt hundratusentals bombkavalkader och tankebrott i bred bemärkelse.

Har det förresten någonsin varit tydligare, att de amerikanska soldaterna – hjälpligt hjälpta av våra egna – är i Irak och Afghanistan och you name it, för att slåss för vår trygghet? Tack till dem.



PS. Badlands hyena.

Fan också

Jag noterar att senaste P3 Tro (2 september) handlade om helgon – förr och nu. Mot slutet av programmet går man ut bland folket och letar kandidater till moderna helgonförklaringar. Nelson Mandela nämns, men även Ida Gabrielsson, Ung Vänsters ordförande. Jag vill inte på något sätt ifrågasätta förslaget, men, om jag inte hade varit en mer karaktärstark person skulle jag ha kunnat bli lite bitter över att jag aldrig kom i närheten av en sådan utnämning under min egen tid som förbundsordförande. Det närmaste jag har kommit helgonförklaringshöjderna är väl när jag utsågs till ”en av Sveriges mest kallhamrade kommunister” av Timbros tanketank Johnny Munkhammar. Men det var dessutom långt efter att jag slutat.

Folkets uppåttjack

Det personliga är politiskt.

I gotta say it was a good day

Å, vad fint det var idag. Fler i demonstrationståget än på länge och massvis med människor som redan väntade i Kungsan. Hörde inga arrangörsberäkningar, men tror att vi var mellan tolv och femton tusen. Ett påfallande ungt tåg. Mycket bra tal, med Josefin Brinks som klarast lysande. Det var så kul att se folk börja spontannicka och höra dem kommentera uppskattande för sina vänner. Efter Internationalen tog Ison & Fille vid och gungade loss. Såg CH Hermansson artigt men bestämt lämna med sin rullator och lämna plats åt kidsen.

På kvällen var jag på Fria Proteaterns Vysotskij-föreställning. Svårt att finna ord för hur bra det var. Vilket tryck! Vilken ensemble! Publiken var helt tagen. Jublet massivt mellan låtarna och översvallande i slutet. De såg faktiskt ganska rörda ut, Bolme och gänget.

Och så avslutning på Flammans fest på Söder, där glada socialister bland annat sjöng ABBA-låtar och spelade rundpingis.

När samstämmiga rapporter från hela landet vittnar om stor uppslutning i såväl vänsterns, socialdemokraternas som olika typer av samarrangerande tåg, skriver förstås Henrik Brors i sin ”analys” att ”det inte blir trångt i åskådarleden och i demonstrationstågen”. Det vilar en viss komik över en sådan beskrivning. Och några tusen ytterligare personer kan enkelt konstatera att Göran Persson må ha varit fel ute i mycket, men att somligt hade han väldigt rätt om.

För den som tror att DN:s analysman är svårtoppad, vill jag ändå rekommendera denna svårparodierat tendensiösa nyhetsartikel.

Det var en fin dag, kort och gott.

Föräldraföreningen mot landsting

Krohnman har hittat en bild från längesedan.

Dance me to the end of love

Jag ångrade att jag inte stannade till och förevigade, men gläds nu åt att Olydig gjorde det.