Debatt: Sverige i Afghanistan

Paneldebatt med riksdagspartierna, om Afghanistan och Sveriges deltagande. Jag var med från Vänsterpartiet. Tycker att högerns krigsnaivism och obekymrat koloniala utgångspunkt stundtals är häpnadsväckande.

Försvara värnplikten

(Veckans ledare i Flamman)

Sverige avskaffar värnplikten i fredstid. Det föreslår majoriteten i Utredningen om totalförsvarets framtid.

Principiellt sett är det en av de största förändringarna för svensk säkerhetspolitik. Den moderna, allmänna värnplikten får sin mening och legitimitet i en förståelse av nationell suveränitet som är uppburen, inte av regeringsmakten, utan av folket i gemenskap.

Denna princip kommer i kläm, när man vill underlätta uppfyllandet av ett växande behov av militära insatser hos EU och genom angreppspakten Nato. Utredningen konstaterar att ”genom medlemskapet [i EU] är vi en del av en politisk allians, grundad på en värdegemenskap och ömsesidig solidaritet”. Sveriges övergång till ett ”insatsförsvar” innebär med utredningens egna ord att ”sannolikheten för att våra förband ska bli insatta i väpnade stridssituationer är långt större än förr.”


Om den grundläggande uppgiften för militären inte ska vara att försvara landet mot angrepp, utan istället att bidra till att uppnå politiska mål i fjärran länder, kräver det en ändring i såväl prioriteringar som rekryteringsbas.

I utredningen nämns pliktskyldigt fredsbevarande FN-insatser. Men Sverige har operativt sett framgångsrikt bidragit till sådana insatser under lång tid, med bas i pliktsystemet. FN-insatserna har också allt mer kommit i skymundan för exempelvis Afghanistan-missionen, som genomförs under Nato-befäl och med USA:s strategiska och taktiska behov som motor.


Men kan ovilja mot en sådan utveckling motivera besväret att kalla massvis av unga män – och det bör naturligtvis också gälla kvinnor – till mönstring? Är det riktigt att för den osannolika eventualiteten att landet skull angripas, plocka ut vissa av dem för att ta i anspråk månadsvis av deras liv?

Ja. Dels för att detta är det bästa sättet att förbereda den mycket speciella uppgift som ett totalförsvar skulle innebära. Den bredare rekryteringsbasen ger ett mer allsidigt och kompetent försvar i kris och krig – det visar också erfarenheter från FN-tjänstgöring. Officerare i försvaret blir bättre på sådant som bör vara deras uppgift, om de fungerar i ett system med ständig upplärning på grundnivå.

Militära system tenderar vidare att bli slutna. Värnplikten bidrar till att motverka de samhälleliga farorna med detta. Avskaffandet leder till att insynen i och kunskapen om hur ett försvar av Sverige organiseras, reserveras för en liten grupp. Redan i utredningen föreslås att alla tjänster i försvarsmakten ska bli säkerhetsklassade.


Den svenska militärens de facto-underordning till Nato och EU, är dessutom ett direkt hot mot fred och säkerhet i Sverige. Regeringen betonar ”den transatlantiska relationens styrka och ökade betydelse”, som sägs handla om ”delade värderingar”. Den konkreta manifestationen av dessa värderingar har varit bruk av våld för att säkra oljetillgångar, nykolonialt statsdrivande och normalisering av tortyr. Världen blir inte fredligare av det. Och svenska flaggor som vajar runt dessa expeditioner inverkar menligt på Sveriges anseende och trygghet.


Det är fullt möjligt med en annan försvarsdoktrin. Man kan prioritera en modell där betydligt fler går igenom en säkerhetspolitisk beredskapsutbildning, varav en del också med vapen i hand. Det kräver mindre av grandiosa vapensystem och en renodling av internationella insatser till FN-regi. Ska dagens situation kunna ändras någon gång i framtiden, måste alternativen börja diskuteras seriöst redan idag. I praktiken har också en slapp och pseudopacifistisk hållning till försvars- och säkerhetsfrågor på vänsterkanten, försvagat motståndet mot dagens farliga utveckling.

Nato och osäkerhetspolitiken

Jag skriver på SVT Opinion om Sverige och Nato idag:

De svenska politiker som genom sitt bidrag till svenskt uppgående i Nato, vill få en klapp på axeln av de stora grabbarna i de stora sammanhangen, gör både världen och Sverige till farligare platser. Sverige gör sig till en kugge i ett övergreppsmaskineri som i olika hörn av världen underblåser hat och oförsonlighet.

Det är Natostyrkornas samlade brott Sverige förknippas med och det är den grogrund för fortsatt våld som det skapar som Sverige blir medansvarigt för. Vi blir en del av krigsproblemet istället för att bidra till fredslösningen. Detta är inte sätt att stärka svensk fred och säkerhet - det är det största hotet mot Sverige.

Läs gärna.

Otack är världens lön

Folkpartiets försvarstalesman Allan Widman arbetar hårt för att Sverige ska gå med i den militära angreppspakten Nato. I praktiken har det såväl under socialdemokratiska som borgerliga regeringar under lång tid pågått en anpassning av svensk försvars- och säkerhetspolitik i allmänhet och den svenska försvarsmakten konkret, till Nato. Många entusiastiska generaler och underordnade i försvaret har för länge sedan snappat upp signalerna – förstärkta av folkpartiet och Allan Widman. Detta har varit en pågående process. I februari förra året skrev Widman att Sverige ”redan är med i Nato” (som svar på en debattartikel av Lars Bergqvist, Carl Björeman och Erik Lagerlöf).

Nu visar det sig att överentusiastiska stridskamrater inom försvarsmakten rationaliserat bort möjligheten för Sverige att ha ett eget kommunikationssystem i flygvapnet. Sverige har därmed ingen möjlighet att självständigt leda sitt eget flygvapen i händelse av konflikt. Detta är tydligen inte något problem ”till vardags”, enligt Torgny Fälthammar, utvecklingsansvarig vid flygvapnet.

Allan Widman är upprörd i dag. Men Flygvapnet har ju uppenbarligen bara tänkt som Widman – vi är ju ”redan med i Nato”. ”Ansvar måste utkrävas”, säger Widman till Sveriges Radio. Ja, kanske bland annat av de folkpartistiska Natoevangelisterna?

Missförstånd kring missförstånd

När de borgerliga politikerna har motiverat massavlyssning av svenska folket, har argumentationen mycket ofta handlat om svenska soldater i utlandet. Allan Widman (fp) tog upp angreppet mot svenska soldater i Afghanistan 2005 och slog fast att ”sådana angrepp föregås med största säkerhet av någon form av kommunikation”. Else-Marie Lindgren sade i riksdagsdebatten: ”Genom att säga nej till förslaget i betänkandet riskerar vi, menar jag, livet för våra söner och döttrar som faktiskt står upp för demokrati och mänskliga rättigheter exempelvis i Afghanistan”. Folkpartisten Nina Larsson skrev om vikten av att kunna värja soldater i Afghanistan och ”i områden i Afrika”.

FRA:s generaldirektör tyckte senare att argumentet om att skydda svenska soldater i Afghanistan – som också användes av försvarsminister Sten Tolgfors (m) – var missvisande:

Det är inget bra argument för lagen. Kommunikationerna där sker mest i etern, säger Ingvar Åkesson.

Nu kliver överbefälhavaren Håkan Syrén in på banan. Som andra försvarare av FRA-lagen menar han att alla som har läst och analyserat lagen och därför förskräckts av och tagit ställning mot innehållet, har missförstått frågan.

Implicit verkar det också som att FRA:s generaldirektör i Afghanistan-fallet har missförstått missförstånden. Överbefälhavaren – vars intervjusvar antyder framtida framgångar inom postmaterialistisk poesi och/eller astrologi – säger såhär:

- I detta ögonblick flyger svenska Herculesflygplan i Afghanistan och för att våga uppträda där måste jag veta vad som kan förekomma där i form av missiler och dylikt, säger han.
- Den kunskapen bygger ofta på resultat av signalspaning. Jag är helt beroende av de kunskaperna. Man behöver dem för att ha uppfattningen om att något är på gång, så att man kan höja beredskapen.

ÖB får alltså kunskaper om vad som kan förekomma ”i form av missiler och dylikt”, genom sökordsbaserad kabelavlyssning av all kommunikation i Sverige.

Försvarsberedningen konstaterade för en tid sedan att ”centralt i detta nya koncept [för försvaret] måste vara skyddet av vårt samhälles grundläggande värden och funktioner”, varpå ÖB underströk att detta skulle betyda ” fortsatta behov av militära insatser i Irak, Afghanistan och på en rad platser i Afrika”

Skönt då, att vi nu får en lag som gör att Håkan Syrén kan ”våga uppträda” som understöd och underhållning åt USA med Herculesplan i Afghanistan, så att viktiga värden som personlig integritet och rätten att slippa kontrolleras utan konkret brottsmisstanke, kan försvaras här hemma.

FRA-Debatt

Jag måste erkänna att jag haft en del problem med att sköta mitt jobb på ett tillfredsställande sätt efter lunch idag, eftersom jag suttit och parallellyssnat på FRA-debatten.

Det har varit en på många sätt chockerande debatt, där de borgerliga ledamöterna sprider häpnadsväckande okunniga och lömskt sliriga ting omkring sig. Jag har inte tid och ork att gå in på detaljer, men läs till exempel Rick Falkvinges livebloggande. Det kommer säkert att komma initierade analyser på annat håll också.

Och så blir jag väldigt stolt över att tillhöra samma parti som Alice Åström, som dels har en gedigen sakkunskap och har följt ärendet noga från start – hon är för övrigt den som ska ha den allra största personliga äran för att det blev en minoritetsbordläggning förra året – men som också ständigt återkommer till frågans principiella kärnområden. Detta är inte bara en fråga om ett tekniskt och juridiskt långtgående förslag; det är också en fråga om förhållandet mellan medborgarna och statsmakten, och om synen på frihet som som sådan. Åström påpekade till exempel i debatten, att det faktum att medborgarna vet att deras privata samtal kan bli avlyssnade, i sig är en kränkning som påverkar samhällsklimat. Det är ett centralt påpekande och ett sociologiskt relevant grundskott mot hela ”rent-mjöl-i-påsen”-jiddret.

Vidare lyfter Alice Åström fram en annan principiell aspekt, som vänsterpartiet framhållit under hela processen: den här typen av lagar kan aldrig stiftas med presumtionen att statsmakten och myndigheterna kommer att tolka den välvilligt. Tvärtom! Integritetsskydd handlar just om att värna medborgarnas rätt att slippa vara beroende av myndigheternas välvilja och allmänna klokskap.

I en debatt som haft ett lite besynnerligt fokus på några enskilda borgares iscensättelse av sig själva som potentiella dissidenter, kan det vara värt att konstatera att det faktiskt finns en grundläggande politiskt konflikt kring dessa frågor, som sträcker sig betydligt längre än till detta lagförslag – även om det givetvis är oerhört glädjande att det nu blivit ett brett folkligt tryck kring integritetsfrågorna, tack vare mobiliseringen i detta fall. Det kan förhoppningsvis vara smittsamt.

Vänsterpartiets ståndpunkt har som sagt varit tydlig hela vägen – och inte bara i denna specifika fråga. Sedan senaste kongressen har partiet också tydliga skrivningar i partiprogrammet. Jag lägger upp hela avsnittet, eftersom frågorna däri hänger nära samman (vilket också förtjänstfull lyfts upp i Ung Vänsters pressmeddelande: Vill ni ha det som i Sovjet?)

Försvara grundläggande fri- och rättigheter!

Särskild terroristlagstiftning skall avvisas – våldsbrott skall lagföras inom ordinarie rättsramar. Principen om att människor skall anses oskyldiga tills motsatsen är bevisad måste lyftas fram som avgörande för ett fungerande rättsväsende. Politiskt motiverade organisationsförbud avvisas bestämt. Tortyrförbudet skall vara absolut och Sverige under inga omständigheter medverka till att människor riskerar att avvisas till tortyr eller annan omänsklig behandling. Alla människor har rätt till en bred privat sfär som skyddas på praktisk och principiell grund. Växande övervakning och registrering skall motverkas. Utgångspunkten vid krav på nya register eller övervakningsmöjligheter måste vara att informationen riskerar att användas på ett felaktigt sätt. Onödiga eller föråldrade register bör upplösas och de registrerade underrättas. Det ska finnas ett effektivt, oberoende system för att kontrollera polis och militär, det vill säga de yrkesgrupper som har rätt att utöva våld.

För övrigt vill jag tipsa om några obetalbara kommentarer:
- Ida Gabrielsson sätter in en kontaktannons.
- Röd Press passar på att FRA-anpassa bloggen.
- Bloggaren banal sätter in polsk riksdag i ett sammanhang.
- Badlands Hyena skriver om hur regeringen ökar vår trygghet obegränsat + gör en irländsk koppling.

Hate to say I told you so

Borgarna jobbar vidare för att skaffa oss en renodlad yrkesarmé. Bland annat såhär skrev jag om den saken i april 2005:

- - - - -
I år efter år har vi varit några som varnat för den här utvecklingen, visat på dess syften och belyst vad som ligger i förlängningen. Det politiska och militära etablissemanget – och här har socialdemokraterna ett alldeles särskilt ansvar genom sin monumentala hyckleri – har avfärdat allt. Här har verkligen de små stegens tyranni varit norm.

Den viktigaste anledningen till att överheten öppnat för avskaffande av värnpliktssystemetär – som många gånger påpekats – detta: Ett försvar som bygger på värnplikt är väsentligt mycket svårare för makthavare att använda i snäva syften, såsom nykoloniala äventyr i supermaktsregi. Frågan om Sveriges närmande till Nato hänger därmed också nära samman med frågan om värnplikten.
- - - - -

Läs gärna hela: Med stormsteg mot lego-här. På samma tema: Försvaret och surrealismen.

Och så en länk till debatt i morgon-TV mellan Lars Ohly och folkpartiets Nina Larsson.

Allians

”Vad har Odenberg lovat USA:s högste säkerhetschef?”, frågade Torsten Kälvemark häromveckan. Odenberg har den 13 april i år skrivit under ett avtal om forskningssamarbete med den amerikanska regeringen, kring säkerhetsfrågor. Kälvemark berättar att motparten var Michael Chertoff, chef på Department for Homeland Security. Han lyfter också det faktum att Chertoffs verksamhet går långt utöver att organisera säkerhetsarbetet.

Låt oss vara fullt på det klara med att det är en viktig ideologispridande funktion Chertoff har – att skrämma upp och skapa acceptans för fortsatta övergrepp; för ytterligare inskränkningar i demokratiska fri- och rättigheter också på hemmaplan.

Kälvemark påpekar också att Chertoff i USA:s akademiska värld ses som en symbol för en hoten mot forskningens frihet:

Kända forskare från bland annat Schweiz, Bolivia och Grekland har i uppmärksammade fall vägrats inresa till USA av skäl som uppenbarligen är mer ideologiska än säkerhetsmässiga.

De amerikanska professorernas fackliga organisation (AAUP) stämde därför nyligen Chertoff inför domstol för att få en rättslig prövning av den diskriminerande politik som hans departement bedriver.

Men försvarsministern gör en Odenberg. Han lämnar ett lugnande blaha-svar.

Nu rapporterar vetenskapsradion lite mer om vad forskningssamarbetet mer konkret ska utmynna i den närmaste tiden. USA har visat intresse för olika typer av forskning och kan tänka sig att finansiera den för att senare operationalisera resultaten. Kommentaren från FOI:s generaldirektör Madelein Sandström är fantastisk – och säger så väldigt mycket om vad det är som verkligen hotar demokrati och frihet:

Bland de projekt som amerikanerna redan visat intresse för finns både forskning kring biologisk krigföring och kring intelligenta övervakningskameror som påstås kunna dra slutsatser om vad människor håller på med - teknik som amerikanerna enligt avtalet skulle få användarrätt till om de varit med och betalat.

Finns det då ingen risk att svenska anti-terrorinnovationer skulle kunna missbrukas av det amerikanska säkerhetsdepartmenetet? Det tror inte FOI:s generaldirektör Madelein Sandström:

– De kan ju naturligtvis använda resultaten till vad de vill, men man måste ju utgå ifrån att Homeland Security har ambitionen att skydda medborgare, förklarar hon.

[Tipstack till Mattias H]

Syrén-doftande framtid

Som jag skrev om häromdagen så kallade vår mångförslagne försvarsminister, Mikael Odenberg, tanken att Sverige skulle vara på väg in i Nato, bara för att vi deltar i Nato-ledda attackoperationer i Afghanistan och nu ska åka över till Medelhavet och bedriva Nato-ledd flyktingjakt, så vist för ”en grundlös tanke”.

Idag säger den oberoende försvarsdebattören, Sveriges överbefälhavare Håkan Syrén, att försvaret även vill deltaga i Nato:s så kallade snabbinsatsstyrka, som erbjuder möjligheter för såväl Jas-plan som stridsbåtar att sättas in var som helst i världen, där den kärnvapenbestyckade freds- och dialogorganisationen Nato önskar. Dagens utspel understryker förstås ytterligare hur genuint robust vårt förtroende för försvarsminister Odenbergs försäkringar i detta – och givetvis också andra – avseenden kan fortsätta vara. Det framstår till exempel som tydligt, att farhågan att statens möjligheter att läsa medborgarnas e-post och avlyssna deras telefonsamtal skulle vara ett ingrepp i den personliga integriteten, utgör en minst lika ”grundlös tanke”.

I övrigt har Mikael Odenberg ju som sagt redan slagit fast de bedömningskriterier som bör gälla när staten gör sina bedömningar. Det kan uppenbarligen gälla utkommendering av svensk trupp till rytmigare breddgrader för att där nedkämpa mer eller mindre skäggprydda typer, och säkerligen också avlyssning och annat integritetsstärkande:

- Frågan är vad vi kan bidra med och vad vi kan lära oss.

Detta är en sund och internationellt väl beprövad inställning. I vårt vänaste grannland Danmark, har vi till exempel sett hur deltagandet i Nato-operationer i bland annat Irak har gett lärdomar för det mer dagliga polisarbetet. Idag får vi till exempel veta att den danska polisen infört lokala undantagstillstånd och genomför visitationer utan konkret brottsmisstanke på några platser. (Om någon har en länk i svenska medier, så skicka gärna i kommentarerna). Med lite tur kommer svenskt militärt deltagande runt om i världen att kunna föra tillbaka kunskaper och kompetens, eller kanske ska vi säga know-how och savoir-vivre, till vårt lite stela och byråkratiska land. Varför inte börja med att låta inrätta fler etablissemang som det anrika Bagrambasen för att där inskärpa vikten av ordning och reda samt att det ska löna sig att arbeta?

Ta mig till havet och gör mig till vakt

Regeringen vill skicka iväg svensk militär till Natos ”terrorbekämpning” i Medelhavet. Uppenbarligen har förhandsbesked redan getts till försvarsmakten. Det är inte så svårt att gissa vad en sådan ”marin övervakning” fyller för syften. Förutom att legitimera och stärka USA:s redan mycket starka militära närvaro i området är det förstås framförallt ”hotet” från flyktingströmmarna över Medelhavet som ska mötas med militära insatser.

Redan Blair och Aznar 2002 lade fram olika planer på ”krafttag” mot illegal invandring, så var man inne på understöd från flottan. Året efter var Umberto Bossi ännu mer frispråkig när han ville att den italienska marinen skulle beskjuta flyktingbåtar. Sådant kan avfärdas när det först presenteras, men vidgar snart av ramverket för det acceptabla.

Det är i det sammanhanget som den svenska regeringens önskan att komma med i ”terrorbekämpningsgänget” ska begripas. Och Mikael Odenberg, han kan inte alls förstå att det här har något med ett svenskt de facto-uppgående i anfallspakten Nato att göra – det är ”en grundlös tanke”. Det mest skrämmande är denna kommentar från Odenberg:

- Frågan är vad vi kan bidra med och vad vi kan lära oss, säger han till TT.

Jag skulle vilja påstå att frågan är vad vi ska göra för att skydda fattiga flyktingar samt svensk säkerhet och självbestämmande mot Mikael Odenberg.

Allmän tendens

Sverige, februari 2007. Uniformerad militär deltar i nyhetssändning och berättar för folket varför militären måste få skicka skojiga flygplan till fjärran länder för att där glädja USA. Det ger en alldeles särskild sorts trygghetskänsla.


Banal: Win-win situation

Med en doft av framtid

I riksdagen imorgon:

Försvarsminister Mikael Odenberg (m), besvarar en interpellation av Allan Widman (fp): Utvecklingsenhet Tropik inom Försvarsmakten