Det är som det är, för det blev som det blev

New York Times kör en artikel om de växande inkomstklyftorna i USA (som speglas i många andra västländer, inte minst Sverige), där den kritiska vinkling som går att skönja är väldigt försiktig. Det är en läsvärd artikel ändå, som ger en bild av den nationalekonomiska ortodoxins mumbo-jumbo och dess funktion som samhällsbevarare.

Many economists, especially those who find themselves in the Bush administration, argue that the winner-take-all trend is fueled by other, unstoppable trends. After all, globalization, information technology and free trade place a premium on skills and education. “The good news is that most of the inequality reflects an increase in returns to ‘investing in skills’ — workers completing more school, getting more training and acquiring new capabilities,” as Edward P. Lazear, the chairman of the Council of Economic Advisers, put it last year.

Nu är detta, som artikeln också pekar på, mest bullshit, om man inte med ”investing in skills” enbart menar att ha rätt föräldrar och/eller möjligen mingla in sig bland dem som har det. Visst blir människor duktigare på att utföra sitt arbete. Men poängen är just att de som arbetar och ökar sin produktivitet inte får ta del av detta genom lönekuvertet eller genom förbättrad gemensam samhällsservice. Miljoner människors sammanvävda arbete blir till miljarder på yachtkonton. Politiska och institutionella faktorer – inte minst framgångsrika angrepp mot facklig organisering och slagstyrka – ja, förhållandena i klasskampen med andra ord, är den tunga förklaringen till att ett smalt skikt i samhällstoppen berikar sig i en takt som liknar situationen strax före andra världskriget.

Stora inkomstklyftor leder rätt snabbt till växande förmögenhetsklyftor. Och det uppstår en spiralverkan: den politiska makt som de rikaste besitter i kraft av sitt ägande och sin kontroll av produktionsmedlen blir starkare. Vi får ett ”nytt arbetarparti” som bedriv politik skräddarsydd för de bäst bemedlade, och vi får medier som nickar med och bara ställer de frågor som eliterna vill höra.

It is commonplace to hear that the current set of arrangements and policies is the only possible way the economy can work, given trends like the rise of China and global economic integration. As Professor Levy said, “That’s a very convenient argument for people to make if they’re doing very well.”

Det understryker än en gång behov för progressiva krafter att skingra den tankevärld som framställer ”globaliseringen” som ett helt nytt fenomen och just dagens ekonomiska utfall som ofrånkomligt. Det inbegriper en grundlig uppgörelse med de nyliberalt inspirerade institutioner som skruvats fast i den ekonomiska politiken, och med dessa institutioners prästerskap; de ortodoxa nationalekonomerna.

- - - - - - - - - - -

Jag har skrivit mer utförligt och ur lite olika perspektiv om de växande klyftorna. För den som vill ha lite söndagsläsning:

- En bild av framtiden
- USA visar vägen
- Mer till de mätta
- ”I spel”
- Reaktionens dagar och motståndet.

- - - - - - - - - -

Det är förresten inte så förvånande att Edward P. Lazear, som nämns längre upp i artikeln, leder Bushadministrationens Council of Economic Advisors. En av hans ofta citerade och inflytelserika papers – Economic Imperialism (1999) – brukar jag använda som en klargörande sammanfattning av den ekonomiska ortodoxins metodologi. Den börjar med de fantastiska orden:

By almost any market test, economics is the premier social science.

Sedan fortsätter den leverera hyllningar till just de konceptuella idiotier som gör nationalekonomin irrelevant som samhällsvetenskap.

Economics has been successful because, above all, economics is a science. The discipline emphasizes rational behavior, maximization, tradeoffs and substitution, and insists on models that result in equilibrium. Economists are pushed to further inquiry because they understand the concept of efficiency. Inefficient equilibria beg for explanation and suggest that there may be gaps in the underlying models that created them.

Lazear exemplifierar också på spännande sätt hur nationalekonomiska modeller, i Gary Beckers anda, kan komma till användning för att “förklara” olika sociala fenomen. Läs gärna det bisarra stycket om diskriminering. (Här kan vi för övrigt finna de tankefrön som kunde blomma ut i exempelvis Svenskt näringslivs bisarra rapport Bortom etnicitet; kommenterad på bloggen här). Eller varför inte hur detta över tid och rum helt stabila, av samhälleliga relationer helt oberoende fenomen ”giftermål”, kan modelleras:

In the labor market, “marriages” between workers and firms tend to survive when the match is a good one. A good match consists of a situation where there is more surplus generated by the particular pairing than by other configurations. When workers have firm-specific human capital, the worker’s value to his current employer exceeds that to another. Such pairings are robust. Analogously, marriages that have a great deal of marriage specific capital are also likely to survive. Two proxies for marriage specific human capital are the existence of children and the number of years during which the couple has been together. Children are marriage specific because, perhaps for evolutionary reasons, parents tend to love their own children more than adults love the children of others. The presence of children, Becker suggests, reduces the likelihood of a breakup. Also, just as firm-specific human capital increases with time on the job, marriage specific capital increases with time in the marriage. Thus, the observed pattern of declining hazard rates with job tenure are mirrored in the relation of divorce to time of marriage. The pattern shown in figure 1 [se nedan] is consistent with the data on both worker turnover and divorce.

Skönt att mr. Lazear nu ger goda råd till persident Bush om vilken ekonomisk politik som är bäst för världen.