Hej och hå Östeuropa

Erik Zsigas bok Hejdå Östeuropa, utgiven på Timbro 2007, är redan en modern klassiker. På Alliansfritt Sverige har Oskar Lindvall gjort en fin omläsning.

Rational Expectations

I vår serie Marknaden Förbättrar Den Rationella Resursallokeringen i Nya Länder – i folkmun kallad ”Hejdå Östeuropa” – kan vi idag berätta att privatiseringarna i samband med övergången till rå marknadsfundamentalism ökade dödligheten, med miljontals för tidigt döda som följd, i de forna kommandoekonomierna, samt att analfabetismen nu rapporteras öka i Rumänien och Bulgarien när skolor läggs för att föredömligt spara pengar.

Det lär oss historien

I väntan på en fortsättning på manuset till Da Lukacs Code levererar Jordränta den i arbetarrörelsens historia länge efterlängtade Listan på sämsta/orimligaste politiska aktionerna någonsin. Den sträcker sig från Dracula 1455 till Kupp mot konstitutionen 2008. Läs och memorera!

Timbro spanar

Det är sommar och semesterslappt också på mången tidningsredaktion. Gott så; alla förtjänar lite lugn och ro ibland. SvD:s huvudledare består idag i att Claes Arvidsson ”samtalar” med Erik Zsiga, tidigare pressekreterare hos Muf, och nu aktuell med boken Hejdå Östeuropa på Timbro, där Claes Arvidsson själv tidigare gett ut en bok med argument mot antidiskrimineringslagar. Detta är för övrigt Zsigas andra bok. Debutboken Popvänstern, även den utgiven på Timbro, är ett intellektuellt praktverk där författaren avslöjar att musiker och författare inte är vänster egentligen, då de kan tänka sig att tjäna pengar och till och med använda dessa för att konsumera varor och tjänster. Den nya boken skulle, enligt Claes Arvidsson, ”också ha kunnat heta En framgångssaga”

Zsiga förklarar varför:

Vi kan till och med lära oss av dem. Idag finns ett förändringstryck, en arbetsmoral och ett entreprenörskap av en helt annan kaliber än hos oss. Ett exempel är att en genomsnittlig arbetstagare i dessa länder, utslaget på ett år arbetar totalt 6,5 fler arbetsveckor än en svensk. De går till jobbet i ur och skur.

Jamen då så! Det visar ju verkligen vägen. Visserligen kan vi konstatera att Sverige skulle kunna vara på rätt väg med att folk ”går till jobbet i ur och skur”, till exempel när de är sjuka, men det kan alltid bli bättre. Det framstegsvänliga Nya Arbetarpartiet har som bekant genom historien visat ett heroiskt motstånd mot exempelvis semester för arbetare. Hade partiet varit mer framgångsrikt med sitt motstånd mot 5, 4, 3… veckors lagstadgad semester, skulle det kanske varit Sverige som visade vägen för östeuropéerna, istället för tvärtom. Nu tvingas Svenskt näringsliv rycka in. Man bjuder lärare på resor och ger ut läroböcker som talar om hur bra det kan bli om man inte är med i facket. Vi hoppas förstås alla, att även Zsigas bok kan bli ett läromedel i svenska skolor.

Samtalet går vidare, och Erik Zsiga fortsätter med ett fantastiskt uttalande:

På alla sätt mår länderna bättre idag än vad de gjorde under kommunisttiden. Detta bevis för kraften i ekonomisk och politisk frihet, borde även vi ta till oss. Det är nog den allra viktigaste lärdomen.

För några månader sedan publicerade EBRD – den utvecklingsbank som 1991 sattes upp av Världsbanken för att understödja införande av marknadsekonomi och stöld av transitionsekonomiernas tillgångar – en stor egen undersökning (29000 tillfrågade i 29 länder) om femton års övergång. Studien geggar på sedvanligt sätt ofta ihop demokrati och marknadsekonomi samtidigt som den vrider och vänder på resultaten. Men det hela är ändå oerhört slående.

Femton år efter det att exalterade nationalekonomer – likt Friedmans grabbar en gång i Pinochets Chile – gavs fria händer, och med sin nyliberala ”chockterapi” lyckades ta livet av miljontals ryssar och östeuropéer i förtid, är det alltså en majoritet som inte anser sig ha fått det bättre ekonomiskt. Vidare är det mindre än hälften som uppvisar ett starkt stöd för marknadsekonomi. Stödet för demokrati som politiskt system är något starkare. När det gäller synen på de bägge fenomenen – frågorna är lite märkligt ställda – är det påfallande många som svarar att det ”inte spelar någon roll för sådana som jag”. När det gäller olika institutioner finns det ett starkt negativt förtroende för politiska partier, parlamenten, domstolar och regeringen. Däremot har människor en positiv tilltro till militären.

Det är onekligen imponerande resultat för den attackhöger i vilken Zsiga tjänstgör som fotsoldat. För visst krävs det en hel del av den som lyckas få många människor att föredra det auktoritära, stagnerade, förljugna, korrupta och förtryckande systemet i den krackelerande Sovjetunionen och dess satellitstater. Det förklarar väl åtminstone varför de nyliberala profeterna måste få så höga löner.


I Världsbankens undersökning är människor dock optimistiska inför framtiden. Visst är det rätt att vara det. Folk strävar efter att få det bättre. Det ställs krav på högre löner och bättre arbetsvillkor. I de auktoritära enpartisystemen fanns i princip inga självständiga fackföreningar. För detta har folken i transitionsekonomierna fått betala ett särskilt högt pris när den råa kapitalismen släpptes lös. Men det händer saker också på detta område, även om det går långsamt och självklart motarbetas av de kapitalägare som sitter i sadeln idag. Erik Zsiga och hans Timbrovänner kan fortsätta spana efter den tid som kommer. Hur den ser ut bestämmer de som tur är inte ensamma.



[Läs gärna ett tidigare inlägg: Arbetarrörelse i Ryssland]