F-skattesedel

Nu fortsätter regeringen, med Maud Olofsson i spetsen, att ta fajten mot en modern arbetsmarknad och de arbetandes trygghet. Dagens angrepp består i ett utredningsdirektiv för undergrävande av anställningsförhållandet. Enligt känt mönster presenteras det hela med rubriken ”Regeringen gör det enklare att få f-skattesedel”.

Nu är det naturligtvis inte alls så att det finns några oöverkomliga svårigheter att få f-skattesedel för den som har en affärsidé och ämnar bedriva näringsverksamhet. Regeringen vill med denna utredning inte heller i allmänhet göra det enklare. Det som specifikt ska utredas och ändras, det är det så kallade självständighetsrekvisitet. Idag måste den som vill bedriva näringsverksamhet kunna ha flera uppdragsgivare. Det är egentligen ganska självklart. Om man är hårt knuten till en enda ”uppdragsgivare” då är det inte frågan om fri näringsverksamhet utan då har man ett annat förhållande, som lämpligen regleras i en anställning. Detta är inte en formsak. Med anställningsförhållandet följer viktiga, grundläggande rättigheter och skyldigheter för den anställde och den som är arbetsgivare. Det avser skattefrågor, arbetsrätt och arbetsmiljöfrågor.

Detta ”problem” vill nu regeringen lösa. Det ska alltså bli enklare att utnyttja en person och gå runt de arbetsrättsliga reglerna. Det är uppenbart att många arbetsgivare kommer att försöka lägga ut uppgifter på ”uppdrag” istället för att anställa människor. Vi kommer i bästa fall att få massor med segslitna processer där man ska bedöma vad som är ny praxis. I sämsta fall, och det är ju det Maud med anhang önskar sig, kommer kollektivavtal och arbetsmiljöarbetet inom ett stort antal branscher att kraftigt undergrävas. (Det civilrättsliga arbetstagarbegreppet, som inte är kodifierat, ska inte utredas).

Man måste fråga sig vad det är för typ av livskraftiga och produktiva företag som idag inte startas eftersom de insisterar på att inte ha fler än en uppdragsgivare. Regeringen skriver bland annat i utredningsdirektiven: ”Det har också framhållits [oklart av vem, förutom Maud Olofsson] att detta krav framför allt är negativt för vad som anförts vara typiskt sett kvinnors företagande”. Så har vi alltså ringat in problemet. Till exempel städerskor, som idag har det alltför fett ställt med lyxiga arbetsvillkor och skyhöga lönekrav som skrämmer bort fattiga företagare får nu större möjligheter att konkurrera med varandra med lägre löner och helt fokusera på att städa på ett enda ställe. Så kan de utnyttja den oerhörda friheten som ”företagande” i total beroendeställning ger.

Vad är förresten omfattningen på problemet idag? Som tur är får vi veta det i utredningsdirektiven.

Antalet avslag på grund av att det inte är frågan om näringsverksamhet [inte nödvändigtvis bara på grund av självständighetsrekvisitet; min anm.] var 726 stycken år 1999 och 784 år 2006. Det innebär att under ca 1% av antalet ansökningar avslogs under år 2006 på den grunden att den angivna verksamheten inte ansågs vara näringsverksamhet.

Klart som fan att detta måste åtgärdas med att man börjar rucka på hela den svenska arbetsmarknadsmodellen för några miljoner människor:

Regeringen anser att starka skäl motiverar att näringsverksamhetsbegreppets självständighetsrekvisit i inkomstskattelagen och F-skattesystemet ses över.

Jovars. De ”starka skälen” är högerns eviga önskan att bryta ned de skydd som kollektiva arrangemang på arbetsmarknaden ger arbetstagarna. I pressmeddelandet skriver regeringen på sedvanligt mysmoderat manér:

En förändring får till exempel inte leda till att arbetstagare eller arbetssökande tvingas bli egenföretagare för att man på så sätt ska kunna kringgå lagen om anställningsskydd.

Det som är sant är att en förändring av f-skattereglerna inte omedelbart behöver leda till att det är fritt fram för utnyttjande av arbetstagare. Arbetstagarbegreppet är, som jag nämnde ovan, ett praxisbegrepp. Det innebär att det kan gå att i en process göra gällande att en person de facto är arbetstagare fastän det finns en f-skattesedel. (Se till exempel det här inlägget på Bloggaden för att se vad det kan innebära i praktiken). Men, skrivningen i pressmeddelandet är ändå hal och falsk. Kollar man igenom direktiven, lyssnar in den argumentation som föregått beslutet, och tänker ett litet, litet steg vidare, blir det tydligt att det är precis vad regeringen skriver att förslaget ”inte får leda till”, som den vill ska ske.

Uppdraget ska redovisas senast den 1 juni 2008. Regeringen lägger in ytterligare en växel i sin klasskamp. Låt oss göra detsamma. Diskutera förslagen på försämringar ordentligt, hur de hänger ihop, vad de innebär konkret. Att tro att det skulle ske i våra medier – där okunskapen om arbetsmarknadsfrågor gång på gång visar sig vara avgrundsdjup – är naivt. Arbetarrörelsen behöver jobba från grunden.



[Läs gärna några andra saker jag skrivit tidigare, angående detta med småföretagarretoriken:]
- Galet om småföretag
- Företagande – för vems skull?