Ännu ett avhopp: bloggare lämnar sitt rum för att gå på lunch och kanske (även om chansen förhoppningsvis är liten) aldrig återvända

Ulrica Messing vill göra något annat än att sitta i riksdagen. Vad det innebär för henne och för den socialdemokratiska riksdagsgruppen har jag ingen aning om. Spelar inte någon större roll heller. Hur hennes beslut meddelas medborgarna genom våra medier gör dock det. Förutom allmänt ståhej är det betecknande att bland andra SvD och Aftonbladet rubricerar det hela som att Messing LÄMNAR POLITIKEN. (Andra har mer korrekta rubriker). Vad är det för jävla syn på politik och politiskt arbete? Messing ska till och med sitta kvar i socialdemokraternas partistyrelse och verkställande utskott. Hur kan en person som är med och leder Sveriges största politiska parti sägas ha lämnat politiken? Ens om hon hade lämnat även dessa förtroendeuppdrag hade det varit förbannat märkligt att beskriva beslutet som att ”lämna politiken”. Inte är politiken ett hus eller ett yrke! Hur ska en person lämna ett uppdrag som man en gång åtagit sig utan att det betecknas som ”avhopp”? Uppenbarligen fungerar det inte heller att exempelvis bara avböja omval (se länkar nedan). Och framför allt: alla de människor som dagligen gör det de kan i smått och stort för att förändra samhället, i politiska partier och andra politiska organisationer – var befinner de sig? I limbo? Det här är inte bara ett slappt och sensationalistiskt språkbruk – det är en ypperligt tydlig exponent av ett borgerligt tankeraster i den offentliga sfären. En politisk journalistik som reducerar politik till något ”politiker” sysslar med, bidrar medvetet eller omedvetet till att lägga en slöja över verkliga politiska frågor, motsättningar och strider. Titt som tätt skriver mediefolk med grund samhällsförståelse och groteskt uppförstorad självuppfattning om ”hoten mot demokratin”. Kolla i spegeln någon gång!


[Tidigare arga inlägg om avhoppshelvetet: Begreppsvandring; samt här, här, här, här och här].

[Förresten, läs hellre det här gamla inlägget av Tora Breitholtz]