Sjukskrivning och arbetsrätt

Mycket har redan sagts om regeringens förslag om nedskärningar riktade mot de sjuka. Men det har varit ganska lite fokus på en principiellt mycket viktig aspekt av förslaget. Medierna är numera notoriskt dåliga på att ge en vettig bild av sådant. Läs nu noga detta, som påpekas av LO:s Erland Olausson:

Regeringens idé om en rehabiliteringskedja innebär i praktiken att lagen om anställningsskydd (LAS) sätts ur spel och att arbetsgivare kan säga upp anställda efter sex månaders sjukskrivning.

– Att rehabilitera sig med sikte på annat jobb, som inte finns hos arbetsgivaren, kan vara saklig grund för uppsägning enligt LAS. Det samma gäller om den sjukskrivna arbetstagaren försöker men inte klarar att återgå i arbete, vilket man blir hänvisad till att göra om sjukpenningen dras in, exempelvis på grund av att rehabilitering till annat arbete av olika skäl inte lyckas.

– Trots att arbetsgivarnas rehabiliteringsansvar kvarstår kan de i realiteten göra som de vill. Det saknas drivkrafter för att förmå arbetsgivarna att ta sitt ansvar för sina anställdas rehabilitering. Det finns heller inga sanktionsmöjligheter om arbetsgivarna väljer att sitta med armarna i kors och ingenting göra. De sjukskrivna, facket och offentliga instanser får då bara acceptera detta.

Samma problematik lyfts även fram av TCO .

Låt mig försöka förklara lite mer.

En för arbetsrätten bärande princip, är att sjukdom inte utgör saklig grund för uppsägning. Om en anställd inte klarar av att utföra sitt arbete på grund av sjukdomen, har arbetsgivaren ett rehabiliteringsansvar. Ansvaret innebär att arbetsgivaren ska genomföra möjliga och relevanta åtgärder med syfte att den anställde kan återgå till arbetet. Arbetsgivaren har också skyldighet att alltid pröva möjligheten att omplacera en anställd som blivit sjuk, så att den anställde kan genomföra annat arbete av betydelse. Det finns ingen skyldighet att omorganisera hela verksamheten, däremot att just pröva möjligheten att omplacera den anställde till befintliga eller på andra sätt rimliga arbetsuppgifter. Om dessa möjligheter är uttömda och den anställde alltså inte kan utföra arbete av betydelse, så har arbetsgivaren saklig grund för uppsägning. Det är förstås rimligt att arbetsgivaren inte har någon skyldighet att behålla en anställd som inte alls kan utföra för arbetsgivaren meningsfullt arbete.

Men vad händer nu, när man inom ramen för sin sjukskrivning måste prövas mot alla jobb på arbetsmarknaden efter sex månader? Jo, då kan man rimligen, som Erland Olausson påpekar, bli uppsagd efter sex månader. Den enskilde arbetsgivaren har naturligtvis inget incitament– och kommer rimligen inte att få en skyldighet – att ägna sig åt att rehabilitera en anställd för jobb på en annan arbetsplats. Alltså sakligt skäl för uppsägning. Alltså i praktiken bort med den grundläggande rätten att sjukdom i sig inte ska utgör sakligt skäl för uppsägning. Därtill blir det, som Olausson också påpekar, oerhört lätt för en arbetsgivare som inte vill ta sitt ansvar, att strunta i det. Om någon blir sjuk kan arbetsgivaren helt enkelt dra benen efter sig och sedan säga upp den anställde. I allra värsta fall kan arbetsgivare som till exempel hamnar i konflikt med en anställd få ett incitament att göra den anställde sjuk.

Nu kan det vara så, att just denna situation, alltså det arbetsrättsliga moras som ytterligare spär på eländet för de sjuka, inte är medvetet framorganiserad av gnugga-händerna-när-du-är-riktigt-glad-borgare, utan bara resultatet av ignorans och inkompetens i regeringen. Den som hörde den bullshitmättade presskonferensen med Reinfeldt och Husmark Persson, eller ännu hellre den senares märkliga framträdande i Aktuellt ikväll får visst stöd för den senare uppfattningen. Cristina Husmark Persson förstod faktiskt inte de frågor som ställdes till henne om detta på presskonferensen och hon upprepade i Aktuellt: ”Vi kommer inte på något sätt att ändra i lagen om anställningstrygghet” [sic!]. Nej, men systematiskt kringgå och försvaga.

Det ska bli ”intressant” att se om regeringen gör något åt detta när det ska snabbskrivas proposition, eller om det blir en ytterligare urholkning av Las.

Och så lite andra frågor: Alla dessa människor som ska få sin arbetsförmåga prövad mot andra jobb på arbetsmarknaden – var är det de ska jobba? Vad är det för hemlig arbetsmarknad som ligger och väntar på att genom incitamentskapande åtgärder på regeringskansliet upptäckas, av vårdbiträden med värk i armarna, utbrända arbetsförmedlare, metallarbetare med panikångest? Vad blir villkoren på den arbetsmarknaden om de som ska jobba där inte bara är sjuka, utan också desperata efter att ha jagats av myndigheterna?


- - - - -
Nyhetsartiklar: DN1, DN2, SvD1, SvD2
Blogginlägg: Pooma – Sjuka ska som vanligt betala för de friskas platt-TV