Ett tack till Bemanningsföretagen

Avskaffad arbetsrätt för en kvarts miljon unga

Det Alliansförslag som LO och TCO varnar för här borde ensamt räcka för att rösta iväg den här regeringen. Under den falskt rubricerade formen "läringsprovanställning" vill alliansen, som det ser i praktiken förlänga provanställningstiden från 6 till 18 månader. Provanställning innebär att arbetsgivaren kan avsluta anställningen utan att ange något motiv. Man saknar under den tiden alltså i princip det anställningsskydd som lagen erbjuder. Vem som helst kan fatta att en provanställning som pågår i ett och ett halvt år inte är en provanställning, utan blir en anställningsform som spränger ännu ett stort håll i Lagen om anställningsskydd. Vad är det man ska pröva hos den anställde i ett och halvt år - hur väl hon åldras?

Vi måste få bort den här bakåtsträvande, arbetar- och ungdomsfientliga regeringen.

"Det är så det har blivit nu"

Jag har gästbloggat hos Stockholmsvänstern, om behovet av en moderniserad arbetsmarknad:

En vanlig dag på en vanlig krog pratar de två unga bakom baren om jobb och sånt. Den ena berättar om en kompis som är ledsen för att inte ha fått det fasta jobb hon förespeglats på en restaurang. Den andre berättar då om sin kompis, som provjobbat gratis i en butik men sen inte fått jobb. ”Ja, de gör så jämt, det är som slavarbete nästan”, säger hon. ”Men det är jättevanligt på många ställen. Det är så det har blivit nu”

Läs resten här.

Omöjligt att förstå?

Johanne Hildebrandt om sexuella trakasserier i kulturvärlden. Mina fetmarkeringar:

Där hankar sig de flesta fram på projektanställningar och är därför rädda för att anses som besvärliga. Ingen vågade säga något om det som alla vet finns där: våld, sextrakasserier, alkoholproblem. […] Däremot förstår jag inte varför man inte säger ifrån. I den övriga världen ber man snuskgubbar fara åt helvete.

Svårt det där med slutsatser.

Centerpartiet tar ställning mot verkligheten

Det är en lätt surrealistisk upplevelse att läsa Maud Olofssons spärrpanikartikel i dag, där man på DN Debatt upprepar förslag om att med statligt tryck införa organiserad lönedumpning för ungdomar på arbetsmarknaden. Artikeln bygger på en beställd opinionsundersökning med fundamentalt galen frågeställning. 9 av 10 ungdomar kan tänka sig att ha en lägre ingångslön på sitt första jobb. Andelen ungdomar som idag har lägre ingångslön på sitt första jobb är idag närmare 10 av 10. Detta regleras i stor utsträckning av – tadam – kollektivavtal. Nu tror jag inte att Centerpartiets nyvunna nyliberalism är särskilt känslig för fakta eller annat som kommer från verkligheten, men det kan ändå vara skoj att påminna om en del saker. Josefin Brink svarade på ett liknande Centerutspel redan för några veckor sedan:

Centerpartiet tycks utgå från att 19-20-åringar och nyutexaminerade har samma löner som äldre och mer erfarna kollegor, och att det är därför unga har svårt att få jobb. Det är fel. Unga har redan lägre löner än äldre; i alla kollektivavtal på den svenska arbetsmarknaden är lönen för den som saknar arbetslivserfarenhet lägre än lönen för den som jobbat ett antal år. Hänsyn är alltså redan tagen till att den som är helt ny på ett jobb inte är fullärd.

Vad centerpartiet föreslår är alltså att ytterligare ett steg under den lägsta lönen ska införas, men bara för ungdomar. Hur mycket lägre lön unga ska ha framgår inte av den artikel där förslaget presenteras i dagens Aftonbladet, men Annie Johanssons uttalanden avslöjar en hel del. Enligt Johansson kan det handla om att en heltidslön på 15 000 kronor i månaden ska reduceras till knappt 10 000 kr i månaden, vilket ger 8 700 kronor kvar efter skatt. Unga ska alltså förlora en tredjedel av lönen jämfört med dagens nivå!

Läs gärna hela.

I verkligheten är det också så att turordningsreglerna inte har någon avgörande påverkan på ungdomars arbetslöshet. Att ungdomar inte kommer in på arbetsmarknaden beror på att det finns för få jobb – en bieffekt av bland annat centerpartiets nuvarande ekonomiska politik – och att ungdomar förlorar sina jobb beror bland annat på osäkra anställningsformer – som Centerpartiet vill ha mer av.

Vidare förhåller det sig så i verkligheten, att länder med högre skatter inte har lägre sysselsättning generellt.

I verkligheten är det också så, att låga löner förvärrar krisen – som ligger till grund för att alltför få får jobb.

Slutligen kan nämnas att mycket låga löner i unga år – alltså det som Centerpartiet föreslår – tenderar att vara något annat än ”en fot in” på arbetsmarknaden. Snarare blir det gärna en tung hand som håller ner, något LO diskuterat i exempelvis den här rapporten.

Men sånt är förstås marginalanteckningar om man har en religiös tro på sina marknadsmodeller och ett genomcyniskt förhållningssätt till maktutövning och propaganda.

Det är ett gott skäl att önska Centerpartiet ut ur riksdagen vid valet 2010. Men det tyngsta skälet är förstås att deras politik skapar misär och ungdomsarbetslöshet.

Rent hus

Kul med en flexiblare arbetsmarknad. Ökar friheten, typ.

Två tips om fack och arbetsmarknad

Josefin Brink skriver en viktig artikel i senaste LO-tidningen, om Vaxholmsfallet och det nya EU-fördraget:

[M]an ska inte, som Transportarbetareförbundets Peter Lövkvist uttryckte det, behöva ha en jurist i byxfickan för att våga utnyttja sin grundlagsfästa strejkrätt.

Men det finns ett sätt att hålla EG-juristerna borta från strejkrätten och de svenska kollektivavtalen, och läget för att göra det kunde inte vara bättre. Lissabonfördraget har ännu inte godkänts av Sveriges riksdag. Om riksdagen vägrar att godkänna fördraget så kan det inte träda i kraft. Det vore ett magnifikt nederlag för EU:s stats- och regeringschefer som fick underkänt på sitt förra fördrag genom folkomröstningarna i Frankrike och Holland.

Det ger Sverige ett starkt förhandlingsläge gentemot EU. Vi kan kräva ett juridiskt bindande undantag i det nya EU-fördraget för kollektivavtal och strejkrätt. Med tanke på vilken oro och upprördhet Vaxholmsmålet rönt i Europas fackföreningsrörelse är det inte heller otänkbart att liknande krav kommer att ställas från fler länder – och då kan en omförhandling av hela fördraget bli aktuell.

Läs hela!

Och apropå juridik och strejkrätt, så skriver Petter en läsvärd redogörelse för turerna kring Lilla Karachi, restaurangen som inte betalat ut lön till en av sina mest utsatta anställda och därmed hjälteförklarats av en allt mer hämningslös blåbrun höger.

Som jag återkommit till flera gånger, är det en grundläggande karakteristik hos den borgerliga sociala reaktionsform som kallas fascismen, att vara plastisk och ombytlig när det gäller enskilda ställningstaganden – men tydlig i sin inneboende samhälleliga funktion. Det repressivt antifackliga förhållningssättet är därför ett nyckelelement i förståelsen av vartåt det barkar. Vackert är det inte.

Början på slutet - och/eller dags för nystart

Det kommer säkerligen att behöva sägas mycket mer om detta, men grundfrågan är enkel: EU är ett marknadsfundamentalistiskt statsbygge, och det faller sig därför naturligt att EG-domstolens perukgubbar nu har dömt bort den svenska arbetsmarknads- och välfärdsmodellen i det så kallade Laval-målet. Och katastrofalt, förstås, för alla som tycker att principen om lika lön för lika arbete är viktigt, och som söker verksamma vägar att tillgodose värdiga arbetsvillkor för människor.

Nu är tid för omvärdering och reorganisering på sina håll. Så här skrev den socialdemokratiske trotjänaren Arne Kjörnsberg, fram till valet ordförande i riksdagens finansutskott, på sin blogg i lördags:

Om EG-domstolen går emot Byggnads tycker jag att det är skäl för att vi skall lämna EU.

Det är ett rättframt ställningstagande som nu måste upp till seriös debatt i fackföreningsrörelsen. Det blir logiskt ohållbart att omfamna en politisk organisation och process, som principiellt och praktiskt underminerar själva grunden för fackens verksamhet.

Till att börja med måste man konstatera att dessa marknadsfundamentalistiska principer får en fastare form i den nya konstitutionen. Steg 1A är att vi ska få folkomrösta om denna konstitution. Här skulle facken kunna inträda i en avgörande folkbildningsroll.

Fredrick Federley konstaterar att dagen ”blev mer spännande” än han ”vågat hoppas på”. Och mannen som kallas ”Lavals juridiska ombud” – alltså Svenskt Näringslivs politiska bulvan för att vid sidan av folkstyret och den demokratiska debatten rasera den svenska modellen – kallar domen för ”en bra pusselbit i de diskussioner som arbetsmarknadens parter har”.

Det är dags att börja spela ett helt annat spel nu.


[DN][DN2][SvD][SvD Ledarbloggen][Aftonbladet]

OBS: Hanna Löfqvist (som skriver kort om domen här) samlade för ett tag sedan länkar till en rad texter om Vaxholmsfallet. Värdefullt. Läs på!

Brink om Ekström

Dagens nödvändiga läsning: Josefin Brink om Saco-ordföranden Anna Ekströms SvD-haveri kring LO:s satsning på högre löner i kvinnodominerade sektorer.

Får man förresten ödmjukt påminna om Peter Wolodarskis ledarkrönika om nämnde Ekström, från april 2005, med den fantastiska titeln ”Hon står inte i vägen” (kommenterad här). Wolodarski skriver där bland annat:

Om socialdemokrater som hon fick styra landet skulle det inte behövas ett maktskifte.

Idag framstår detta som ett mycket viktigt konstaterande, inför nästa val.

Sjukskrivning och arbetsrätt

Mycket har redan sagts om regeringens förslag om nedskärningar riktade mot de sjuka. Men det har varit ganska lite fokus på en principiellt mycket viktig aspekt av förslaget. Medierna är numera notoriskt dåliga på att ge en vettig bild av sådant. Läs nu noga detta, som påpekas av LO:s Erland Olausson:

Regeringens idé om en rehabiliteringskedja innebär i praktiken att lagen om anställningsskydd (LAS) sätts ur spel och att arbetsgivare kan säga upp anställda efter sex månaders sjukskrivning.

– Att rehabilitera sig med sikte på annat jobb, som inte finns hos arbetsgivaren, kan vara saklig grund för uppsägning enligt LAS. Det samma gäller om den sjukskrivna arbetstagaren försöker men inte klarar att återgå i arbete, vilket man blir hänvisad till att göra om sjukpenningen dras in, exempelvis på grund av att rehabilitering till annat arbete av olika skäl inte lyckas.

– Trots att arbetsgivarnas rehabiliteringsansvar kvarstår kan de i realiteten göra som de vill. Det saknas drivkrafter för att förmå arbetsgivarna att ta sitt ansvar för sina anställdas rehabilitering. Det finns heller inga sanktionsmöjligheter om arbetsgivarna väljer att sitta med armarna i kors och ingenting göra. De sjukskrivna, facket och offentliga instanser får då bara acceptera detta.

Samma problematik lyfts även fram av TCO .

Låt mig försöka förklara lite mer.

En för arbetsrätten bärande princip, är att sjukdom inte utgör saklig grund för uppsägning. Om en anställd inte klarar av att utföra sitt arbete på grund av sjukdomen, har arbetsgivaren ett rehabiliteringsansvar. Ansvaret innebär att arbetsgivaren ska genomföra möjliga och relevanta åtgärder med syfte att den anställde kan återgå till arbetet. Arbetsgivaren har också skyldighet att alltid pröva möjligheten att omplacera en anställd som blivit sjuk, så att den anställde kan genomföra annat arbete av betydelse. Det finns ingen skyldighet att omorganisera hela verksamheten, däremot att just pröva möjligheten att omplacera den anställde till befintliga eller på andra sätt rimliga arbetsuppgifter. Om dessa möjligheter är uttömda och den anställde alltså inte kan utföra arbete av betydelse, så har arbetsgivaren saklig grund för uppsägning. Det är förstås rimligt att arbetsgivaren inte har någon skyldighet att behålla en anställd som inte alls kan utföra för arbetsgivaren meningsfullt arbete.

Men vad händer nu, när man inom ramen för sin sjukskrivning måste prövas mot alla jobb på arbetsmarknaden efter sex månader? Jo, då kan man rimligen, som Erland Olausson påpekar, bli uppsagd efter sex månader. Den enskilde arbetsgivaren har naturligtvis inget incitament– och kommer rimligen inte att få en skyldighet – att ägna sig åt att rehabilitera en anställd för jobb på en annan arbetsplats. Alltså sakligt skäl för uppsägning. Alltså i praktiken bort med den grundläggande rätten att sjukdom i sig inte ska utgör sakligt skäl för uppsägning. Därtill blir det, som Olausson också påpekar, oerhört lätt för en arbetsgivare som inte vill ta sitt ansvar, att strunta i det. Om någon blir sjuk kan arbetsgivaren helt enkelt dra benen efter sig och sedan säga upp den anställde. I allra värsta fall kan arbetsgivare som till exempel hamnar i konflikt med en anställd få ett incitament att göra den anställde sjuk.

Nu kan det vara så, att just denna situation, alltså det arbetsrättsliga moras som ytterligare spär på eländet för de sjuka, inte är medvetet framorganiserad av gnugga-händerna-när-du-är-riktigt-glad-borgare, utan bara resultatet av ignorans och inkompetens i regeringen. Den som hörde den bullshitmättade presskonferensen med Reinfeldt och Husmark Persson, eller ännu hellre den senares märkliga framträdande i Aktuellt ikväll får visst stöd för den senare uppfattningen. Cristina Husmark Persson förstod faktiskt inte de frågor som ställdes till henne om detta på presskonferensen och hon upprepade i Aktuellt: ”Vi kommer inte på något sätt att ändra i lagen om anställningstrygghet” [sic!]. Nej, men systematiskt kringgå och försvaga.

Det ska bli ”intressant” att se om regeringen gör något åt detta när det ska snabbskrivas proposition, eller om det blir en ytterligare urholkning av Las.

Och så lite andra frågor: Alla dessa människor som ska få sin arbetsförmåga prövad mot andra jobb på arbetsmarknaden – var är det de ska jobba? Vad är det för hemlig arbetsmarknad som ligger och väntar på att genom incitamentskapande åtgärder på regeringskansliet upptäckas, av vårdbiträden med värk i armarna, utbrända arbetsförmedlare, metallarbetare med panikångest? Vad blir villkoren på den arbetsmarknaden om de som ska jobba där inte bara är sjuka, utan också desperata efter att ha jagats av myndigheterna?


- - - - -
Nyhetsartiklar: DN1, DN2, SvD1, SvD2
Blogginlägg: Pooma – Sjuka ska som vanligt betala för de friskas platt-TV