Var god vänta - samhällsförstörelse pågår

Kyrkan slår larm om att socialen i Stockholm skickar människor dit istället för att ge dem det stöd som borde vara självklart enligt anständighetens normer i ett modernt välfärdssamhälle – samt socialtjänstlagen. Signalerna från överklassens politiska gren i stadshuset om att tumskruvarna ska dras åt på de mest utsatta har varit resoluta. Att socialbidragstagare inte ska ha rätt till SL-kort är bara en del av förskjutningen. Precis som Cecila Matton på församlingen i Hässelby konstaterar mår också många av handläggarna mycket dåligt över den pressade situationen. På en del håll är läget för personalen ohållbart.

Moderaten Ulf Kristerssons kommentar – vi minns honom bland annat från den härliga historien med ”jobbgarantin” för socialbidragstagare – till situationen är kanske det mest fascinerande:

Vi är i en högkonjunktur och Stockholm är väldigt välmående. Samtidigt finns det fortfarande trasiga människor. Det innebär att vi upplever klyftorna som större, kontrasterna känns starkare. En storstad är en brutal plats.

Jo, om klyftorna blir större, så kan det förstås vara så att vi även upplever dem som större. Ulf Kristersson menar alltså att vi alla borde låta bli. Som om det inte skulle vara än mer förnedrande och provocerande att hänvisas till kyrkan, i ett läge då stadens pengar kanaliseras till skattesänkningar för de ”väldigt välmående”! Men jovars, man ska väl tänka att det är som det är, för ”en storstad är en brutal plats”.

Hänvisningen till kyrkan är samtidigt en fullt naturlig del av det reaktionära, borgerliga avciviliseringsprojektet. Överklassen kliver ut, ordnar till det i sin ghetton och powersprätter iväg några spänn i juletid för att lätta sitt samvetet och höja sin status. Samtidigt ska andra, som för tillfället inte är i skiten tänka att de som är det måste ha gjort något för att förtjäna det, eller åtminstone måste råka vara ”trasiga människor”. Jag upprepar en del av det jag skrev på bloggen före valet:

Jag får rysningar i hela kroppen när jag läser att Kristina Axen-Olin (m) säger att ”svenskarna har ett större hjärta än man tror”. När överklassens parti talar om vikten av ett stort hjärta, då bör alla varningsklockor man har ringa på en gång. Det förnedrande välgörenhetssamhälle som arbetarrörelsen en gång gjorde upp med ska inte tillåtas komma tillbaka. Människor ska ha rättigheter i samhället, relationen till samhällets hjälpinsatser ska vara en av påverkan och krav, inte underordning och tacksamhet. Jag påstår naturligtvis inte att den nuvarande socialstaten är jättebra. Vi lever i ett klassamhälle och staten har där disciplinerande och repressiva element, också i den sociala vården. Men det är ljusår konceptuellt mellan att ha lagstadgad rätt till vård och att leva i ett samhälle där den rätten vittrar bort till förmån för uppbygglig välgörenhet.

Vi kan dra oss till minnes orden på SvD:s ledarsida när attackhögerns Stockholmsbudget – med verksamhetsnedskärningar och skattesänkningar – drevs igenom:

Jag skulle snarare välja begreppet medkännande. Det finns ett socialt engagemang som känns bra.

Jovisst. Känns bra för dem som räknas – de kroniskt kverulerande förmögenhetsackumulanterna. Inte för oss andra, som råkar tycka att alla människor är ömtåliga – och förmögna att bygga ett godare liv i gemenskap. Att det är det som är att leva i ett samhälle.