Tre texter som det har bestämts att du ska läsa i helgen

1. Jonas Wikström skriver briljant om de ängsliga urbana mellanskiktens konforma rädsla för konformitet – också när det gäller politiska ställningstaganden.

Här handlar det framför allt om att den urbana medelklassens tyckare är livrädda för att bli en del av alltför stora folkopinioner. Ett vanligt uttryck som den rädslan tar sig är att det alltid dyker upp någon mitten-vänster-tjomme som tycker tvärtom inom ett par timmar efter att en debatt har startat. Den urbana medelklassen söker sig till lediga debattpositioner - åsikter som ingen för tillfället företräder - som flugor till socker. Pågår alltför kraftfullt råskäll mot monarkin, dyker det strax upp en rojalist-socialist i spalterna. Pågår alltför unisont hat mot Israels agerande, dyker det strax upp någon som tycker att det är för mycket hat. Pågår alltför mycket prat om samförstånd mellan Israel och Palestina, hade samma person krävt mera hat.

Läs hela: Vuvuzelan har peakat.

2. Aron Etzler har skrivit en grymt viktig ledare om dem fundamentala förändringen av välfärdssystemen till affärssystem.

Välfärdsstaten har vänts ut och in. Det är företagen som är inne i välfärdssystemen – medborgaren står ute och kan försöka se in genom de tonade rutorna bäst hon vill. Det är i dagsläget högst troligt att hon dessutom kommer få mindre valuta för sina skattepengar i den verksamhet hon inte längre kan övervaka.

Läs hela!

3. Marika Lindgren Åsbrink skriver sakligt och medryckande om Det andra Stockholm, den som man skulle kunna tro inte fanns, om man bara läste tidningarnas ledarsidor och politiska kolumnister.

Jakten på den mytiska medelklassen leder till att hela Stockholm mytifieras

Man orkar ju knappt kommentera Ilja Batljans (S) och några andra ängsliga högersocialdemokraters konstiga utspel om fastighetsskatten och vänstersvängar och hej och hå. Men Marika Lindgren Åsbrink har gjort det på ett utmärkt sätt. Till exempel ställs uttalandet om att "i Stockholm är 40.000 [i månaden] en vanlig inkomstnivå" (S-kommunalrådet i Sigtuna Anders Johansson) mot det faktum att det är runt 13% av stockholmarna som har den inkomstnivån.

Läs förresten också det Aron Etzler skrev i mars: Medelklassen i Stockholm kan inte avgöra valet.

Den brända jordens taktik – fungerar extra bra med munkavle

Dag Larsson, socialdemokrat i landstinget i Stockholm, skriver idag om att landstingsfullmäktige har haft ett "hemligt" möte och fattat beslut om att nya Karolinska Sjukhuset ska byggas av Skanska. Det blir en jätteaffär på tiotals miljarder kronor. Larsson skriver:

Mer anmärkningsvärt är att de borgerliga partierna majoriserade igenom ett sekretessbeslut där vi i oppositionen förbjuds under personligt straffansvar att diskutera väsentliga fakta rörande affären med våra uppdragsgivare - medborgarna i Stockholms län.

Detta är förstås speciellt oroväckande, eftersom det finns en del som tyder på att det här innebär en rejält överdimensionerad överföring av skattemedel till privata intressenter. Det kallas OPS - offentlig-privat samarbete. I själva verket är det som regel ett för privata företag som får kontrakten lukrativt arrangemang där de står för vinsterna medan det offentliga står för riskerna.

Den där vårdslösa behandlingen av skattemedel, med utgångspunkten att så mycket som möjligt ska ut och bort, har präglat och fortsätter prägla högerns förhållningssätt särskilt till Stockholm, där resurserna är stora och desto mer frestande att bränna loss. Som med allmännyttan nu. Eller med SL – minns Elwe Nilsson!

Skälen till att högern måste stoppas växer i antal och storlek.


[DN][Alliansfritt]

Vilt men fräscht

[Veckans ledare i Flamman]

I skrivande stund har sopstrejken i Stockholm just avslutats. Renhållningsarbetarna säger sig ha fått igenom viktiga delar av sina krav. Strejken var ”vild” – renhållningsarbetarna vägrade arbeta, trots att det fanns ett kollektivavtal och därmed fredsplikt. Saken är dock både mer komplex och mer principiell.


Avfallshantering är en kommunal angelägenhet. Men kommunen lägger ut arbetet på entreprenad. Den vinnande anbudsgivaren – Liselotte Lööf AB – har använt upphandlingsförfarandet för att försämra löner och arbetsvillkor. I praktiken betyder det en lönesänkning på 5.000-10.000 i månaden, samtidigt som det blir mer att göra. På Östermalm har de som vägrat acceptera försämringarna sagts upp med arbetsbrist som motivering. För det har företaget anmälts till Arbetsdomstolen, AD.

Att LLAB kunnat lägga bud som ligger flera miljoner under näst lägsta pris, förutsätter försämringarna. Transport konstaterar att upphandlingsunderlaget innehåller ”utförliga beskrivningar om exempelvis de kärl som ska användas, men betydligt mindre om de anställdas arbetsmiljö”. Att det borgerligt styrda stadshuset inte hörsammat ett så grundläggande krav som att begära in redogörelser av konsekvenser för de anställda i anbudet, är en central del av saken. Genom att utforma upphandlingskriterierna så att priset blir strikt utslagsgivande, har Stockholms stad i praktiken inbjudit till lönedumpning.


Varje år upphandlar offentlig sektor för mer än 400 miljarder kronor. Lagen om offentlig upphandling förhindrar det offentliga att ställa många typer av sociala krav – det är ”affärsmässighet” som gäller. Exempelvis är det förbjudet att uttryckligen kräva kollektivavtal. Detta är i sig orimligt. Men lagen till trots är det möjligt att formulera andra krav än pris, på ett sådant sätt att processen inte inbjuder till osjysst konkurrens. Den förra rödgröna majoriteten hade inlett ett sådant arbete. Det stoppades och spolades omedelbart efter högerns maktövertagande 2006.


Kollektivavtalens tillkomst och uppföljning föregår inte i ett politiskt vakuum. Det finns en kraftmätning om hur tillämpliga lagar ska utformas och tolkas. Det finns en dragkamp om vad som ska läggas ut på entreprenad, och under vilka villkor. Och det finns en stridszon där tolkningen av gällande avtal står på spel. Kollektivavtal utgör värn mot lönedumpning, inte bara genom att fastställa lägstalöner, utan genom att etablera allmänt rimliga nivåer och praxis. LLAB ändrar de facto avtalet, vilket renhållningsarbetarna och Transport anser vara ett avtalsbrott.

Man kan rycka på axlarna och säga att lagar ska stiftas i EU och riksdagen, upphandlingsbeslut fattas i fullmäktige och AD bedöma eventuella avtalsbrott i efterhand. Men sådan är inte den verkliga dynamiken på arbetsmarknaden. I verkligheten handlar många strider om kraftfältet runt lag och avtal. ”Man blir inte glad när man läser AD:s domar”, konstaterade arbetsrättsexperten Kurt Junesjö nyligen på sin hemsida. ”/.../ arbetstagarsidan verkar hela tiden tappa terräng. Det är nog en kombination av att arbetsgivarsidan blivit skickligare, vi inte bättre och AD mer arbetsgivarvänlig”.


Högern och arbetsgivarna bedriver ett effektivt lobbyarbete i Bryssel, flyttar fram positionerna genom våghalsiga lagtolkningar där de kommer åt, och försöker skapa ”facts on the ground” genom att utmana gällande avtal. Då kan motståndarna inte bara stå och titta på. Att försvara den svenska avtalsmodellen innebär inte att man aldrig ska röra sig i dess gränstrakter. Tvärtom. Genom att ta strid om gråzonerna när arbetsgivarsidan rusar framåt, har de strejkande renhållningsarbetarna bidragit till kollektivavtalens relevans och legitimitet.

Namninsamling: Nej till Veolia som stödjer ockupationen i Palestina

Dror Feiler skrev för några dagar sedan i Aftonbladet om Veolia, som arbetar på ockuperad mark för att underlätta de illegala bosättarnas transportvardag. Stockholms läns landsting fattar den 20 januari beslut om Veolia ska få driva SL:s trafik fram till 2016.

Det finns en namninsamling mot detta. Skriv på – låt det vara slutåkt för Veolia i Stockholm!

Var god vänta - samhällsförstörelse pågår

Kyrkan slår larm om att socialen i Stockholm skickar människor dit istället för att ge dem det stöd som borde vara självklart enligt anständighetens normer i ett modernt välfärdssamhälle – samt socialtjänstlagen. Signalerna från överklassens politiska gren i stadshuset om att tumskruvarna ska dras åt på de mest utsatta har varit resoluta. Att socialbidragstagare inte ska ha rätt till SL-kort är bara en del av förskjutningen. Precis som Cecila Matton på församlingen i Hässelby konstaterar mår också många av handläggarna mycket dåligt över den pressade situationen. På en del håll är läget för personalen ohållbart.

Moderaten Ulf Kristerssons kommentar – vi minns honom bland annat från den härliga historien med ”jobbgarantin” för socialbidragstagare – till situationen är kanske det mest fascinerande:

Vi är i en högkonjunktur och Stockholm är väldigt välmående. Samtidigt finns det fortfarande trasiga människor. Det innebär att vi upplever klyftorna som större, kontrasterna känns starkare. En storstad är en brutal plats.

Jo, om klyftorna blir större, så kan det förstås vara så att vi även upplever dem som större. Ulf Kristersson menar alltså att vi alla borde låta bli. Som om det inte skulle vara än mer förnedrande och provocerande att hänvisas till kyrkan, i ett läge då stadens pengar kanaliseras till skattesänkningar för de ”väldigt välmående”! Men jovars, man ska väl tänka att det är som det är, för ”en storstad är en brutal plats”.

Hänvisningen till kyrkan är samtidigt en fullt naturlig del av det reaktionära, borgerliga avciviliseringsprojektet. Överklassen kliver ut, ordnar till det i sin ghetton och powersprätter iväg några spänn i juletid för att lätta sitt samvetet och höja sin status. Samtidigt ska andra, som för tillfället inte är i skiten tänka att de som är det måste ha gjort något för att förtjäna det, eller åtminstone måste råka vara ”trasiga människor”. Jag upprepar en del av det jag skrev på bloggen före valet:

Jag får rysningar i hela kroppen när jag läser att Kristina Axen-Olin (m) säger att ”svenskarna har ett större hjärta än man tror”. När överklassens parti talar om vikten av ett stort hjärta, då bör alla varningsklockor man har ringa på en gång. Det förnedrande välgörenhetssamhälle som arbetarrörelsen en gång gjorde upp med ska inte tillåtas komma tillbaka. Människor ska ha rättigheter i samhället, relationen till samhällets hjälpinsatser ska vara en av påverkan och krav, inte underordning och tacksamhet. Jag påstår naturligtvis inte att den nuvarande socialstaten är jättebra. Vi lever i ett klassamhälle och staten har där disciplinerande och repressiva element, också i den sociala vården. Men det är ljusår konceptuellt mellan att ha lagstadgad rätt till vård och att leva i ett samhälle där den rätten vittrar bort till förmån för uppbygglig välgörenhet.

Vi kan dra oss till minnes orden på SvD:s ledarsida när attackhögerns Stockholmsbudget – med verksamhetsnedskärningar och skattesänkningar – drevs igenom:

Jag skulle snarare välja begreppet medkännande. Det finns ett socialt engagemang som känns bra.

Jovisst. Känns bra för dem som räknas – de kroniskt kverulerande förmögenhetsackumulanterna. Inte för oss andra, som råkar tycka att alla människor är ömtåliga – och förmögna att bygga ett godare liv i gemenskap. Att det är det som är att leva i ett samhälle.