Lä(s)tips

Bra ledare av Katrine Kielos i Aftonbladet idag.

Och positivt att socialdemokraterna går ut och säger att skatterna måste höjas. Men som Mats Engström påpekar, är det vaga löften och små höjningar. Det kommer att skapa allvarliga problem om man binder sig fast vid de höjningar som socialdemokraterna ska föreslå i sin budgetmotion om en månad. För om målet för en ny regering ska vara att bryta med den nuvarande inriktningen på politiken – och det måste det vara – så behövs det ett betydligt större manöverutrymme.

Naturligtvis är det inte så att man ska gå till val på att höja skatter per se. Det handlar om att sätta det uppochnedvända politiska samtalet på fötter igen. Först: vad önskar vi göra, vart vill vi med samhället, vilka reformer innebär det och vilka prioriteringar. Sen: hur utformas bland annat skattesystemet för att nå de målen.

Kielos om G8-mötet

"Antagligen är detta det roligaste som någonsin har hänt Reinfeldt eftersom han nu kan hålla ännu tråkigare tal än han brukar. Det där att vara statsman innebär nämligen (åter enligt Moderaternas kommunikationsapparat) att inte säga något politiskt".

Kielos briljerar

Någon gång ska kanske också jag få ihop ett inlägg om Pär Nuder, socialdemokratins ökenvandring och frågan om ”hederskodex”. Men just nu vill jag bara bocka och länka till Katrine Kielos krönika i senaste Fokus. Ibland är hon Sveriges bästa politiska krönikör:

Kommer Nuder efter sitt chockerande avslöjande om att (hör och häpna) Göran Persson ibland kunde vara något av en skitstövel vakna upp med ett hästhuvud i sängen? Eller, nöjer sig Ahlin med att springa runt i media och göra reklam för den nya öppna socialdemokratin genom att tala om att en riktig sosse minsann håller käft och att så kallad debatt sker bäst bakom stängda dörrar? Den som lever får se. Urban Ahlin säger till DN att han måhända är gammeldags. Nej Urban, du är inte gammeldags. Du är en dinosaurie. Men det är okej. Alla ska med!

Läs hela.

Bakom stormen utspelar sig ett större drama

I Aftonbladet har Åsa Linderborg tagit sig an Maciej Zaremba, nogsamt och skarpt, så att det inte blir mycket kvar av hans stort uppslagna argumentation kring den gastkramande kränkningshysterins pågående vansinne runt om i landet. Linderborg tar ett helhetsgrepp – hon visar att Zarembas sliriga retorik helt säkert kan undvika att blotta uppenbara öppningar; men slutresultatet blir likaväl falskt. Det finns mycket som Zaremba påstår, som inte är direkt falskt. Men den bild som han etablerar och befäster, den är just det: falsk.

Man kan säga att Zaremba är något viktigt på spåren när han hävdar att begreppet kränkt har blivit ett vapen för den enskilda individen som ersatt den kollektiva ilskan. Det är resultatet, en draksådd, av en postmodern identitetspolitik som Zaremba angriper från höger men som man lika gärna kan attackera från vänster. Men han är ute efter något annat.

[…]

Den oförvägne sanningssägaren är den borne opportunisten. Han formulerar sig i trygg förvissning om att det han skriver landar mjukt hos en tyst men privilegierad opinion som tycker att nu, nu får det fan i mig vara slut på daltet. [Mina kurs.]

Att Zaremba är något viktigt på spåren är alltså något som Linderborg också explicit nämner. Det blir därför lite märkligt att läsa exempelvis Katrine Kielos avfärdande av Linderborg i Dagens Arena. I övrigt skriver Kielos också om något oerhört viktigt – om orättvisornas privatisering och de kollektiva lösningsmodellernas upplösning. Precis som Kielos skriver, finns det all anledning att kritiskt titta på utvecklingen i USA. Just denna varning utvecklade också Josefin Brink häromdagen: Zaremba skördar högersådden. Men sådana påpekanden och analyser står inte i motsättning till det som Linderborg plockar fram. När hon plockar isär Zaremba, är det den tendesiösa blicken hon karvar fram: det är syftet.

Det går inte att på ett meningsfullt sätt diskutera Zarembas artikelserie, utan att ta in det sammanhang som Linderborg gör; vem Zaremba kittlar och hur hans metod går igen. Titta på vilka som verkligen gått i spinn över Zarembas artiklar – över den stämning de suggererar! Det är just dem som Linderborg sätter sökljuset på i slutet av citatet ovan.

Det är för övrigt upplysande att jämföra den här diskussionen med den absurda uppståndelsen kring Andreas Malms lysande artikelserie om islamofobi. Eller snarare det faktum att uppståndelsen uteblivit. Istället har det varit en sinnesslö diskussion med inkvisatoriska övertoner, om en mening där Johan Norberg figurerar. Norberg ansåg sig – med viss rätt, menar jag – slarvigt citerad och fick genmäle; en generositet som är få förunnat. End of story? Tvärtom. Det är detta som blivit huvudsak – medan den helt avgörande frågan om västerländsk nyrasism och samspelet mellan nyliberalism och islamofobisk hets, skyfflats ut till periferin. Med samma skränande hejarklack som i fallet Zaremba ovan!

Andreas Malm skriver själv med beundransvärd saklighet och skärpa om detta i Expressen:

När stormen på den svenska kulturdebattens arena lagt sig för den här gången kan jag möjligen komma att ångra att jag spillde en mening på att berätta för DN Kulturs läsare vilka debattörer som passar in i Bawers Sverigebild (för övrigt meddelar Bawer att även han föredrar Expressen framför Dagens Nyheter) enär diskussionen kommit att handla om detaljer.

Men det finns en principiellt intressant fråga här. En återkommande tankefigur i Eurabienlitteraturen är just att den socialdemokratiska välfärdsstaten fråntagit medborgarna deras driftighet, handlingskraft och vaksamhet. De har blivit förslöade, passiviserade, dåsigt oförmögna att ta reda på sitt eget bästa och befria sig från de muslimska invandrarnas olidliga tyngd.

Här sker en glidning. En nyliberal problemformulering kanar över i en rasistisk. Det är en process i den västerländska offentligheten som – om det ändå vore så väl! – inte begränsar sig till Eurabienlitteraturen. Den återkommer hos de flesta av kontinentens högerpopulistiska partier, men vi kan se den i rörelse även här, i vårt eget land [...]

I bästa fall finns det fortfarande en chans att höja den här debatten från sin nuvarande nivå, så att den blir något mer än en fallstudie i sårad borgerlig narcissism. En av många frågeställningar av reellt värde kunde vara denna: hur är det egentligen med gränserna mellan liberalism och rasism – islamofobi i synnerhet – i vår tid? Är de skarpa? Har de flyttats? Blir de suddigare? Den som följer internationell debatt, och utvecklingen i vårt eget liberala folkparti, kommer att få svårt att hävda att ingenting händer.

Ställda bredvid varandra ger oss de här två debatterna något vidare att fundera över.

Fall 1: Zaremba ger inga enskilda citat att gå loss på. Men den sammantagna bild som han presenterar är grundfalsk. Resultat: Ge killen journalistpriser och eter-tid! Stig fram och grupp-oja er över alla gnälliga typer som ska komma här och komma!

Fall 2: Andreas Malm begår ett minimalt referatmisstag. Men den sammantagna bild som han presenterar är tydlig, analytiskt riktig och ohyggligt viktig. Resultat: Lägg ner! Sparka! Brännmärk! Vägra diskutera sakfrågan!

Den inskränkta, sinnesbedövande symfoni vi har fått avnjuta kring dessa fall, är borgerlig hegemoni. Den skymmer sammanhangen och därmed sanningen. Låt oss diskutera och utmana den.

- - - - -
Zarembas artikelserie: [1] [2] [3]
Malms artikelserie: [1] [2] [3]

Nihil humani a me alienum puto

Katrine Kielos skriver julsaga om den gränslösa människan - längtan kontra efterfrågan - i Dagens Arena.

Inte riktigt människa

Kvinnan är alltid kvinna, medan mannen endast är man i ”könsliga stunder” – annars människa; individ – menade Rousseau. Beskrivningen åskådliggör utmärkt väl en av könsmaktsordningens kärnor. Mannen som på dagen pekar med hela handen på kontoret, på kvällen släpper loss i tradjazz och på helgen rufsar barnen i håret på fisketur är mångfacetterad, vidsynt, egen. Kvinnan som uppslukas av sitt förvärvsarbete, pussar barnen god natt för att gå ut på dans och vilar med nördiga dataspel eller uppbyggliga romantiska komedier, hon är utspänd, förvirrad, artificiell. Och vad med baaarnen – egentligen?

Katrine Kielos skriver väldigt bra i Expressen om Doris Lessing, Bruce Springsteen och detta med att vara människa – Everybody’s got a hungry heart. Och då alltså inte bara i ”könsliga stunder”.

Läs nu på ordentligt här

Katrine Kielos överträffar sig själv i denna text. Läs och begrunda!

Det här är en debatt som knappast bara rör socialdemokratin, utan alla som vill förhålla sig till progressiv samhällsförändring.

Jag är (ännu) inte helt övertygad om att just rubriceringen ”statusförtryck” respektive ”ekonomiska förtryck” är den optimala. Däremot är det uppenbart att Kielos levererar en pedagogisk text med betydande teoretiskt och politiskt mervärde.

Helt ny är förstås inte debatten. Vänstern i Europa har redan i omgångar skadeskjutit sig själv rejält med felsteg av det slag som Kielos varnar socialdemokratin för att ta.

Folkpartiet

Katrine Kielos slår till igen.

Postpolitik dödar (rörelser)

Katrine Kielos har dundrat tillbaka in i bloggosfären med några briljanta betraktelser. Det senaste inlägget om den annalkande sahlinismen hårdsparkar. Här är den överhängande risken för att socialdemokratin tar livet av sig och kallar det förnyelse,belyst med strålkastare. För arbetarrörelsens skull önskar jag att tillräckligt många tittar, lär sig något, och väjer innan det är för sent.