EUropa-tanken och islamofobin

Andreas Malms tredje artikel om islamofobi på DN Debatt är nog den allra bästa, i en serie som redan bjudit på två lysande texter.

I denna artikel placerar Malm islamofobins utveckling tydligare i ett intresseperspektiv – ger den en ”materiell bas”. Han daterar starten av den moderna islamofobin till oljekrisen 1973 och visar hur den producerar en sammanhängande bild av en yttre och inre fiende. Så sprids också ett ljus över en helt central utveckling i vår samtid: de imperialistiska krigens gödande av den inre rasismen.

Malm pekar också förtjänstfullt ut islamofobins betydelse för återskapandet av ett mytiskt civilisationsbärande ”Europa”. Med Matti Bunzl skriver han:

Europas islamofobiska diskurs gäller inte nervositeten primärt om muslimer verkligen kan bli goda italienare, danskar eller svenskar, utan om de kan bli goda européer: de representerar inte en främmande ras, men väl en fientlig civilisation. "Islamofobin verkar inte i den nationella reningsprocessens tjänst, utan som ett medel för att befästa Europa."

Detta är viktigt och mycket konkret. Som Helena Duroj påpekar i en kommentar till Malms artikel:

Europas etablissemang har haft svårt att ange något gemensamt enande för vår kontinents mosaik av folk och historia. Risken finns att de har funnit det tillslut.

En väldigt bra text på svenska, som tar upp en del aspekter av denna utveckling, är statsvetaren och etnicitetsforskaren Peo Hansens essä ”I hypernationalismens EUropa”, publicerad i antologin Rasismer i Europa: Migration i den nya världsordningen (red. Magnus Dahlstedt & Ingemar Lindberg), Agora 2004. En förkortad version är återgiven i häftet Vänsterns programfrågor #4, Rasism och antirasism.

Jag tar mig också friheten att lägga upp sista delen av en egen artikel, ”Rasism och reaktion”, där jag tagit upp frågan tidigare. Artikeln är publicerad i Socialistisk Debatt #2/2005, Rasism och imperialism i kärna och periferi.
- - - - - - - - - - -

[…]

Den europeiska unionen
Den Europeiska Unionen är den politiska inkarnationen av viktiga trender i den europeiska kapitalismen. Inåt i unionen flexibiliseras och disciplineras arbetskraften. Den monetaristiska tvångströjan skapar ett välkommet tryck för att avrusta stark arbetsrätt och välfärdsarrangemang som arbetslöshetsunderstöd och pensioner. Utåt skapar sig unionen välbevakade gränser, bygger polisiära och militära muskler och söker en aktivt exploaterande plats i den globala arbetsdelningen.

Parallellt med konstruktionen av politiska institutioner och juridiska ramverk pågår en process för att aktivt skapa en särskild europeisk identitet. Detta är en oundviklig del av EU-projektet. Skapandet av en sådan identitet skiljer sig – rent operationellt – på väsentliga sätt från det ständigt pågående återskapandet av nationella identiteter. Naturligtvis är alla sådana gemenskaper föreställda och i någon mån repressiva. Men de är för den skull inte lika och framför allt inte ahistoriska.

Nationalstaternas historia är blodig och unken. Icke desto mindre har uppfattningen om vad Sverige är och vad svenskar förväntas ha gemensamt destillerats fram genom komplexa historiska inklusions- och exklusionsprocesser. En avgörande aspekt är skillnaden (även om det också finns ett växelspel) mellan gemenskaper kring lösa ”värden” och sådana som uppstår kring gemensam aktivitet, till exempel att man i praktiken kämpar för någon rättighet, betalar skatt eller blir utskälld av förmannen. Den europeiska identitet som ackompanjerar EU-bygget blir ett slags renodlat beställningsverk ovanifrån. För övrigt inte helt olikt den ”chockstart” av nationellt uppvaknande som brukar åkallas inför gryende eller planerade krig. Rent konkret fastställs gemenskapens symboler, artefakter och historiska berättelser i byråkratiska rum dit tillträdet är klassmässigt strikt begränsat. Det som kommer ut blir en intressant blandning av nyliberal smörja och den yttersta eurocentrism. (1) Den övernationella kompromissen blir betydligt skevare ur ett klassperspektiv än så gott som varje nationell kompromiss.

Vad betyder allt det för rasismens utveckling? Än en gång vill jag betona att man bör fokusera på hur de strukturer som konkret reproducerar rasismen påverkas. De är framför allt materiella. Om man i politisk kamp lyckas utvidga och fördjupa demokratin och minska utrymmet för kapitalets godtycke så kan man därmed också omvandla rasistiska strukturer. Och i den processen gäller det även att landa rätt i synen på nationalstatens institutioner och demokratiska fora. Upplösningen av dem minskar varken behovet av eller möjligheten till exploatering av invandrargrupper.


Rasism i nykolonialismens tid
Kapitalets aktuella profitbehov driver det ut i imperialistiska krig och en ny fas av direkta ockupationer. Om bakgrunden finns mycket att säga, men här finns inte det utrymmet. (2) Låt mig bara få understryka att USA har en särskild roll i den nuvarande kapitalistiska världsekonomin.

Systemet av global utsugning kräver politisk ”stabilitet” – i betydelsen fortsatta flöden av centrala resurser i lämpliga riktningar, fortsatt penetration av områden som tidigare inte kunnat marknadsutsättas. Det kräver en kränkning av nationell suveränitet överallt utom i USA, där suveräniteten är total. Och politisk stabilitet under sådana förhållanden kräver våld. Mycket, mycket våld.

Ett ord som påfallande ofta dyker upp i diskussionerna om den ”nya världsordningen” är ”värden”. Här hemma tala Försvarsberedningens ordförande om att samlas kring ett nytt försvarskoncept: ”Centralt i detta nya koncept måste vara skyddet av vårt samhälles grundläggande värden och funktioner” (3). I samma andra skriver Sveriges överbefälhavare:

”De bredare europeiska perspektiven måste i den fortsatta utvecklingen av Försvarsmakten ges ett långt tydligare genomslag än tidigare […] De europeiska ambitionerna stäcker sig också långt utanför Europa. Vi bör framöver räkna med fortsatta behov av militära insatser i Irak, Afghanistan och på en rad platser i Afrika”. (4)

Likaså står det i den EU-konstitution som regeringen inte vill att vi ska folkomrösta om, att ”Unionen skall fastställa och föra en gemensam politik och gemensamma åtgärder […] för att skydda gemensamma värden, grundläggande intressen, säkerhet, oberoende och integritet”. (5)

Vad är det för värden? Man bör skära igenom det verbala fluffet. I det ideologiska tankegodset finns tron på ”den vite mannens börda”. Undertill finns ett annat värdebegrepp som rustar sig. Det är mervärdet vi talar om här – kapitalets behov av att krama ut mervärde. I periferin innebär det ibland att väldigt många människor måste dödas. Det reproducerar på ett mycket handfast sätt ett rasistiskt tänkande som för tillfället upprätthåller bilden av araber som icke-människor. Rasismen är varken drivande anledning till, eller enbart utkomsten av, imperialistiska krig och nykolonisering. Men rasismen är dels bärande nödvändig när ockupationer ska upprätthållas och säljas in till den egna befolkningen, dels förstärks rasistiska tankemönster när avhumaniseringen av människor faktiskt äger rum och normaliseras. Det är då det blir konkret norm att tala om att ”vi” måste bestämma över hur ”de” ska utsättas för ”värden” – helt bortom de normala politiska konfliktlinjer som skulle iakttas på hemmaplan. Och gemenskapen – ”vi”:et – glider tillbaka till att handla om den vite västerlänningen, som uppdaterad, kostymklädd kolonialherre.

Den globala makt- och arbetsordningen går så hand i hand. Rasismen reproduceras i global skala. Ett bra första steg i att kunna bemöta den reaktionära – i rasism indränkta – våg som sköljer över oss, är att se hur saker hänger ihop.


Noter:
(1) I det nu förhoppningsvis havererade förslaget till EU-konstitution talar man till exempel i ingressen om Europa som ”bärare av en kultur”, där invånarna ”gradvis utvecklat de värden som bildar grunden för humanismen: jämlikhet mellan människor, frihet, respekt för förnuftet” och slår samtidigt fast i målformuleringen att unionen ska verka för en ”social marknadsekonomi med hög konkurrenskraft”.
(2) För en diskussion, se till exempel Malm (2004) När kapitalet tar till vapen. Om imperialism i vår tid. Agora.
(3) Håkan Juholt, ”Skall vi ha kvar totalförsvaret?”, anförande vid Folk och Försvars rikskonferens i Sälen, 040120.
(4) Håkan Syrén, DN Debatt 040117
(5) Artikel III-193, punkt 2.