Vad skyddar oss mot Jan Björklund?

Ser att folkpartiets Jan Björklund skrider till försvar för FRA:s massavlyssning av svenskar, med det oslagbara argumentet att det skyddar oss mot bin Ladin.

Argumentet bygger på en slags semierotisk fantasi som Jan Björklund tycks ha utvecklat, om att den svenska truppen, som hänger runt i Afghanistan som juniorpartner till USA:s ockupation av landet, slumpmässigt ska snubbla över och gripa Usama bin Ladin. Skulle så ske, är det tydligen bra att FRA har avlyssnat svenskarnas e-posttrafik på bred front innan dess. Det ökar vår säkerhet.

Förutom att argumentationens logik torde vara svårsåld till de allra flesta äldre än 5-6 år, (exklusive den skara bombliberaler som själva redan befinner sig i en inre värld av strukturerade vanföreställningar kring skäggiga män som ofta figurerar på nyhetssändningar) bör vi kanske också påminna oss om att Björklund här ägnar sig åt politiskt klimatsmart återvinning.

Jag ser att jag bloggade den 20 juli 2005 om en tv-debatt där Björklund deltog. Han argumenterade då för ökade övervakningsbefogenheter för polisen, med exakt samma, sagolika resonemang om den försvunne Usama och de letande svenskarna i Afghanistan. Detta var för övrigt i samma veva som folkpartiet i Stockholm – företrädd av Jan Björklund – föreslog att lärare skulle engageras som angivare till Säpo.

Vi minns att en annan folkpartist, Allan Widman, argumenterade för FRA-lagen med terrorangrepp ju föregås av ”någon form av kommunikation”. Denna typ av breda preemptiva anslag seglar alltså upp som en folkpartistisk specialitet. På samma sätt som Widmans argumentation öppnar upp för en hyfsat omfattande verksamhet – det är rätt mycket här i världen som föregås av ”någon form av kommunikation” – så är Jan Björklunds Usama-letning förbluffande flexibel.

Vi kan alltså se framför oss att så länge Usama bin Ladin är borta – ett tillstånd som likt goda viner blir bättre med åren – kan hans frånvaro användas som argumentation för att motivera behovet av att övervaka kommunikation, skärpa kontroller, bygga upp vapenarsenaler, konfiskera skolbarns mobiltelefoner (”någon form av kommunikation”, remember), och kanske också sänka skatterna.

Och så kan vi ju skicka fler soldater till Afghanistan, så att de kan leta (passivt) i ännu högre utsträckning.

Men vad om Usama inte är Afghanistan? Också här måste vi berömma Jan Björklund, som redan 2002 var så förutseende, att han ville skicka svensk trupp till Irak. Om vi hade lyssnat på Björklund då, hade svenskarna kunnat öva sig i konsten att leta efter försvunna objekt – som massförstörelsevapen – och samtidigt hade Sverige kunnat vara med och ta åt sig lite av äran för den formidabla säkerhetsmässiga, humanitära och demokratiska succé som utvecklade sig de efterföljande åren i Irak.

Jan Björklund varnade i sitt tal för den ragnarökliknande situation som skulle kunna uppstå efter nästa val, om vänsterpartiet fick ”vetorätt … om utformningen av svensk underrättelsetjänst”. Det är bara att hålla med. Det verkar oerhört viktigt att det istället är Jan Björklund som får möjlighet att utforma svensk underrättelseinhämtning och säkerhetspolitik. Det gör oss alla så mycket tryggare, att vi knappt kan fatta det själva.