Politik och kultur från Vänster. Personligt - aldrig privat.
tisdag, maj 06, 2008
Sånt som händer
Jag kom häromdagen att minnas en teckning av Lars Hillersberg – som jag tror att han gjorde med utgångspunkt i diskussionen om högerextremism och våldsfetischism inom polisen efter Palme-mordet. En intern utredning kom hur som helst fram till att det inte kunde beläggas sådana tendenser inom polisen, men att enskilda poliser kan tänkas ha visat dåligt omdöme. Hillersbergs teckning visar två hundra enskilda polismän som står och visar dåligt omdöme genom att göra Hitlerhälsning.
Det vore alltför insinuant att använda den teckningen för att att illustrera denhärhändelsen, tänker jag.
Det är trots allt helt andra saker än enskildas dåliga omdöme i fyllan, som karaktäriserar utvecklingen i folkpartiet den senaste tiden.
Breaking News: antirasister tog ställning mot rasism!
I en artikel som kraschar rakt igenom golvet för Magnus Andersson-klassen i intellektuell pregnans, har frilansjournalisten Joakim Nilsson, tidigare mest känd för att ha uppmanat svenska journalister att tycka bättre om de mer öppna massmordsförespråkarna i det amerikanska presidentvalet, ”granskat” organisationen Antirasistisk Akademi, vars syfte enligt föreningens hemsida ”är att bekämpa rasism i det vetenskapliga samhället och inom universitetens, högskolornas, och forskningsinstitutionernas alla verksamheter”.
Joakim Nilssons banbrytande metod – att läsa mejl på en mejlinglista – har avslöjat chockerande sanningar som obarmhärtigt måste dras fram i ljuset: allt tyder på att de forskare som deltar i nätverket är motståndare till rasism.
Till den fruktansvärda raden av anklagelser hör att de antirasistiska forskarna intagit en ”Vi mot dom”-attityd gentemot rasister, att de i sitt nätverk har haft ”etablerade kontakter” med andra antirasister, att de försökt arbeta mot rasistiskt inpyrda angrepp på en feministisk och antirasistisk tidning, och att de uttryck skepsis mot apartheidpolitik och statsterror.
Som om detta inte var nog, har en deltagare i nätverket antytt att kolonialismen skulle kunna ha en påverkan på dagens politiska verklighet, en annan har haft mage att bli skärrad över ett mord på en kollega, och en tredje har kallat en sjuk formulering av Lars Leijonborg för en ”sjuk formulering”.
Vi har med andra ord att göra med en mycket farlig företeelse i vårt samhälle – något som antagligen kommer att behöva mötas med statliga kampanjer och foxifierad lämmeljournalistik – akademiker som både analyserar och arbetar aktivt mot rasismen.
Hur kan detta vara tillåtet i ett liberalt samhälle, undrar vän av ordning.
Något har hänt med tonen i den svenska integrationsdebatten
No fuckin’ Shit mr Joakim Sherlock Nilsson! Att rasismen blir rumsren i den allmänna debatten och samhällseliten – med sådana som dig själv som bjällerklangaktivster – använder hets mot blattar som politiskt verktyg, det kan man nog kalla för att det ”hänt något med tonen”, ja.
Men förlåt att nån försökte säga emot. Nu tycker jag att vi alla istället reser oss upp och sjunger We Shall Overcome.
Jag hinner och orkar inte kommentera folkpartiets senaste om-det-är-slut-på-andra-idéer-pröva-hets-mot-muslimer/”muslimer”-utspel. Det är inte mycket mer att säga än att spekulation i stämningar – och underblåsandet av desamma – är själva poängen med utspelet; inte förslagen, som i sig kan variera på ett spektrum mellan meningslöst och kontraproduktivt.
Men Helena Duroj skriver mer, från ett reellt skolperspektiv. Läs: Liberala tvångslagar.
Kalle Larsson har skrivit en väldigt bra artikel på SVT Opinion om en viktig fråga – den bortsmältande liberalismen. Avslutningen är minnesvärd:
Ärligt talat läser jag Frida Johansson Metsos artikel inte i första hand som det angrepp på vänstern hon tror sig ha skrivit, utan som ett desperat försök att försvara sin liberalism och samtidigt sitt parti.
Och jag är, tro det eller ej, den förste att säga att Sverige faktiskt behöver verkliga liberaler. Men uppriktiga liberaler, som står upp för mänskliga rättigheter, integritet och som tror på människors egen förmåga, tycks numera utrotningshotade.
Att vara liberal är numera inte att vara kluven, som det tidigare hette. Att vara liberal är idag att inte vara folkpartist.
Ahmed Agiza och Muhammad Alzeri kidnappades i Sverige, av amerikanska agenter, med svenska myndigheters goda minne och benägna stöd, utan redovisning av konkreta anklagelser, kränktes grovt, bands och utvisades, i strid med Sverige internationella åtaganden, till tortyr i Egypten. Sverige har fällts för detta av FN:s tortyrkommitté.
Nu har migrationsverket beslutat att Ahmed Agiza inte får uppehållstillstånd i Sverige – samma besked som Muhammad Alzeri tidigare fått – med den helt historiskt vanvettiga motiveringen att han inte skulle kunna utnyttja sitt uppehållstånd, eftersom han sitter i fängsligt förvar i Egypten, dit Sverige alltså skändligen skickat honom för tortyr, och där han dömts till 25 års fängelse (senare sänkt till 15 år) av en summarisk militärdomstol.
Migrationsverket kan inte kommentera beslutet, av sekretesskäl.
Det är rent ut sagt så jävla äckligt.
PS. Idag har svenska FN-förbundet gjort en Kissinger och i en surrealistisk aktion delat ut utmärkelsen ”årets FN-vän” till den notoriskt bombglade Birgitta Ohlsson. (Se också Hans Lindes kommentar). Kanske kan hon nu passa på att göra något annat än att propagera för folkrättens praktiska och principiella nedmontering, genom att trycka på sin egen regering att ta ansvar i enlighet med de grundläggande avtal som Sverige undertecknat, inom ramen för FN-systemet.
Saga Rosén (till nyligen vice ordförande i Liberala ungdomsförbundet) är arg på Luf för att förbundet ställt upp på Marschen för tillgänglighet. Argumentationen är fantastisk. Välkommen till den nya liberalismen:
Marschen innebär att man ska göra allt handikappvänligt, oavsett om ägaren till institutionen är statlig eller privat. På Marschens hemsida kan man även anmäla ställen som inte är handikappvänliga.
Det man alltså vill göra från Marschens sida, är att man vill ha statliga pekpinnar som rubbar äganderätten. Statliga pekpinnar som bestämmer inredningen på restauranger, barer och butiker. Istället för att ägarna själva får bestämma hur deras ägande ska förvaltas. Galenskap.
Högern rasat ut bland våra bloggar, tankens blommor smälta ned och dö
Tre representanter för Stockholms universitets studentkår sågar idagLars Leijonborgs förslag om ”flitpremie” till studenter som blir klara snabbt med sina studier. Förslaget skulle kunna ses som ett märkligt hugskott i sommarvärmen, men ingår i ett sammanhang av förslag som skändligen skenmanövrerar kring uppenbara fakta om studenters ekonomiska och sociala verklighet. Som författarna till debattartikeln påpekar:
Studenter har i dag ett studiemedel som ger dem en inkomst ungefär 1.000 kronor under den av myndigheter fastslagna gränsen för fattigdom. Resultatet kan man se i till exempel. SIF:s rapport "Studenter och trygghetssystemet". En fjärdedel av studenterna funderar på att avbryta sina studier på grund av ekonomiska svårigheter och mer än hälften har tvingats söka ekonomisk hjälp av föräldrar eller närmaste omgivningen för att klara sina studier.
För de studenter som inte har välbärgade föräldrar leder detta till att man tvingas välja mellan heltidsstudier eller nedprioriterade studier och extrajobb. Valet mellan att gå på föreläsningen eller att jobba extra någon timme blir inte ens ett val, det blir en förutsättning för att alls kunna studera.
Läget är ganska speciellt. Vi har i Sverige för första gången i modern tid en regering som aktivt och målmedvetet arbetar för att sänka ambitionsnivån i den högre utbildningen och se till att färre studerar på högskolan. Det är snudd på definitionsmässigt bakåtsträvande. Denna väg kantas av förslag som systematiskt missgynnar elever från hem med låga inkomster och svaga akademiska traditioner. Klassamhället skall befästas och koncentrationen av måttligt begåvade men med en i fadershemmet uppblåst självuppfattning utrustade ungdomar höjas på högskolorna. Klassisk högerpolitik i aggressivare tappning med andra ord. Till uppenbart men för svenska folket, på bredden och djupet.
Som bonus kan vi notera blogguppstötningar från såväl den mer glatt förvirrade folkpartisten Tommy Rydfeldtsom de mer belevat demokratiföraktande unga herrarna på konjakhögerns organ Neo. Författarna till den nämnda debattartikeln – ordförande, vice ordförande samt politisk sekreterare på Stockholm universitets studentkår – anses inte kunna representera den organisation de ju är demokratiskt valda att representera, med ståndpunkter som de fått uttryckligt mandat att driva, eftersom de inte tycker som det uppstötliga herrskapet. Högerns demokratisyn i ett ruttet nötskal. Att Lars Leijonborg säger sig representera den svenska regeringen, trots att han på övertid leder ett sketet plojparti med högerpopulistisk hetsretorik och ordensliknande inflytande i svensk press, det är inga problem. Karln tycker ju bra grejer.
Folkpartiet fortsätter idag sin brunvandring. På DN Debatt slår några folkpartister ett slag för ökad hets mot invandrade i allmänhet och nyanlända flyktingar i synnerhet. Tanken är att fortsätta rikta misstro mot invandrades vilja att arbeta - en effektiv metod för att elda under den vardagsrasistiska grytan och lägga grunden för starkare diskriminering i samhället. Samtidigt pekar rapportens förslag i en annan medveten riktning: skapandet av det desperata låglöneproletariat som regeringens ekonomiska politik är i behov av för att nå sina mål.
Regeringens principaler i Svenskt Näringsliv har just släppt en ny långtidsrapport. Kolla gärna in till exempel sidan 26 i den rapporten. Där listas några arbetsuppgifter som man vill se som en "viktig del av den framtida tjänstemarknaden". Sådana är till exempel "poolskötsel", "hämta bilen för tvätt", "hämta/lämna tvätt i hemmet" och "laga mat i hemmet". I ett Sverige där inkomst- och förmögenhetsklyftorna växer snabbt vidgas överklassens behov av billig och tyst arbetskraft med blicken i marken. Vad kan då passa bättre än utsatta, utpekade och undertrycka asylsökande med myndighetspiskor över sig?
Igår hade Sverigedemokraterna torgmöte i Visby. Jag och andra från bland annat Ung Vänster stod där med antirasistiska banderoller och med sopsäckar där folk uppmanades kasta rasistpropagandan. Många gjorde just det. Men jag känner allt mer att det direkta motståndet mot SD, förvisso är helt nödvändigt, men oerhört otillräckligt. Några förvirrade flyktinghatare som hojtar i ett hörn är illa. Men en artikel på DN Debatt gör så väldigt mycket större skada. "Välkommen till jobbet", kallar folkpartisterna sin rapport. "Välkommen till den nygamla, blåbruna borgerligheten", är det verkliga budskapet.
Så allvarliga intellektuella problem får grotthögern...
... när den ska förstå och förhålla sig till det värsta hotet mot liberala fri- och rättigheter sedan Hitler - den som kommer från hetsande, repressiva statsapparater, vilka här, nu, hårt underblåser och utnyttjar människors rädsla:
(Jo, jag vet att man kan hålla två tankar i huvudet samtidigt. Problemet är väl att liberaler annars aldrig någonsin lyckas med det. Bra valt tillfälle att börja... [Tack Jonas för tipset])
Högern bygger sin utbildningspolitik på en statisk människosyn och ett illa dolt klassförakt. Länge har alternativet – vänster kallat – byggt på den olyckliga kombinationen av missriktad nivelleringsvilja och småborgerlig allmänliberalism.
Fick nedanstående redogörelse mejlad till mig av en kamrat. Jag var inte där själv, men tycker att det var en rolig historia. - - - - -
Debatten i fråga handlade om integration och etnicitet och man dryftade många fina spekulationer om hur viktigt det var att svenne-snuter hajade begrepp som "shoo" när de kom till förorten. Fredrik Malm delade med sig av sina visdomar från utbildningsutskottet och sa att det viktigaste för en lyckad integrationspolitik inom universitetet idag var meeeer studievägleeedning eftersom det idag är så mycket kultuuurkrockar. När det var dags för frågestund ryckte jag indignerat åt mig mikrofonen och en hetsig dialog tog fart.
Yours Truly: bla bla om ökad segregation i Sthlm, borgare, resursfördelning, identitetspolitik etc - var finns klassperspektivet? Moderator: eh...är inte det där en POLITISK fråga? YT: eh...när upphör integration att vara politiskt? Fredrik Malm: *lång liberal floskel om att borgarna nog minsann kan tänka sig att höja studiemedlet någon gång i framtiden, men vi ska inte klaga för Sverige är mycket bättre än andra länder* Moderator: Har du fått svar på din fråga? YT: *skitsur* Näe, inte någonstans, men tack ändå! FM: *högröd, pekar plötsligt finger* Det kan kanske beo på DEN DÄR RÖDA STJÄRNAN du har på tröjan att vi inte förstår varandra! YT: Du upplever att det är någon typ av kulturkrock mellan oss...eller? Publiken: höhöhöhö FM: Nja, kanske mer en KLASSKROCK! YT: I rest my case!
I Sverige säger människor: USA ut ur Irak. Jag skulle hellre säga: USA in i Iran.
Malm är otålig. De goda erfarenheterna från Irak måste få komma också iranierna till del. Att en svensk riksdagsledamot önskar sig ett blodigt bombkrig är förstås något oerhört. Att det är en profilerad folkpartist är samtidigt inte särskilt överraskande längre. Folkpartiets förhållningssätt till dödande och repression riktat mot människor i och från kapitalismens periferiländer har blivit allt mer otvunget, ja, entusiastiskt.
Malm diskuterar – lite överraskad över problematiserandet – sitt uttalande i ett inslag i Studio Ett. (Vet inte hur länge det ligger kvar - här är ett Ekot-inslag om samma händelse)
Det är intressant. Särskilt när Malm ungefär åtta minuter in i sändningen helt kliver in i en slags fantasivärld där det inte bor många andra än han och Per Ahlmark. Men det som slår mig allra mest är att Studio Ett valt ett upplägg där den som bjudits in som kritiker är Urban Ahlin (s) – en man vars utrikespolitiska grundhållning endast marginellt, företrädesvis verbalt, skiljer sig från Malms. Ahlin har i praktiken försvarat allt som USA sysslat med i världen på senare år, åtminstone i efterhand. Och han har också varit aktiv i omläggningen av svensk utrikespolitik i pro-amerikansk och pro-israelisk riktning.
Inslaget lämnar därför en fadd eftersmak. Lite munhugg kring Malms formuleringsglädje och tidsplanering, men i processen bakas konsensus om att rätten att bestämma över utvecklingen i Mellanöstern med självklarhet tillfaller Västvärlden.
