Ingnorance is bliss. En titt på klassisk högerpopulism i FP-tappning

Shora Esmailians Flamman-artikel "Partiet som inget vet" är mycket intressant läsning. När man kommer ikapp de lösa påståenden som yr omkring i Folkpartiets högerpopulistiska, rasistiskt anstrukna förslag, visar det sig som Esmailian visar, att de är tomma och hala. Men också att det är en bärande del av själva metodiken:

Enligt den folkpartistiska riksdagsledamot Gulan Avci handlar det om att Sabuni vill lyfta en viktig diskussion.
– Men det innebär inte att Folkpartiet står bakom förslaget, säger hon till Flamman.
Men är hon inte minister och representant för partiet?
–  Ministrar har rätt att skriva böcker. Men detta är inte Folkpartiets politik och inte Alliansens politik. Men det måste vara öppet för diskussion utan att man beskylls för att vara rasist. Det måste vara högt i tak i politiken.

Läs hela!

Föregångsland i försämringar (och möjligheten till något helt annat)

Jag har skrivit krönika i veckans nummer av Flamman:

När Schlingmanns partisekreterarkollega Erik Ullenhag (FP) ska beskriva den senaste förnyelsen, tappar han dock ett ögonblick bort det surrealistiska manuset och säger något substantiellt. Om högern blir återvald bryts den socialdemokratiska dominansen, och ”Sverige kommer att bli mer likt andra länder.”

Det är helt riktigt. Redan efter en mandatperiod är Sverige mer likt andra länder på många sätt.

Sverige hade under decennier väsentligt lägre arbetslöshet. 90-talskrisen och den nyliberala chockterapin gjorde att Sverige ”kom ikapp”, men därefter har arbetslösheten åter varit lägre. Regeringen har bidragit till att svensk arbetslöshet ökat snabbt, och nu ligger nära EU-genomsnittet.

Läs gärna hela!

UPPDATERING: Svenska Dagbladets Maria Eriksson kommenterar på ledarplats. Ledord: Konspiration, Kuba, Nordkorea. (Även Helsingborgs Dagblad har blivit ledset och kinkigt)

Och för övrigt bör man läsa Aron Etzlers ledare i samma nummer:
"Varför Vänsterpartiet borde älska valspurten"

En radiopärla, och en svarslös statsminister

Dagens rasistiska utspel från Folkpartiet har Nyamko Sabuni stått för. Invandrare ska få sämre föräldraförsäkring samt befolka låglöneyrken är hennes förslag för "förbättrad integration". Det är svårt att bemöta den typen av utspel, där syftet så tydligt är signalerna som sänds ut (även om kraven på etnisk lönesättning inte bara signalerar att invandrare är mindre värda, utan också är en reellt viktig för att inte säga avgörande del av högerns "integrationspolitik").

Men i Studio Ett idag så gjorde vänsterpartiets Kalle Larsson det, på ett sätt som även icke-nördar med gott samvete bör kunna kalla Epic Win. Det är en tragedi för svensk samhällsdebatt att Folkpartiet ännu en gång gör hets mot utlänningar till en röd tråd i sin valrörelse. Men det är i alla fall skönt att det bjuds kompetent och välformulerat motstånd.

Lyssna!

Lyssna gärna också på Ekots utfrågning av Fredrik Reinfeldt. Till skillnad från Sabuni är Reinfeldt skicklig på att svara och argumentera. Men han kommer ändå tydligt till korta flera gånger under utfrågningen. Tydligast skiner den här mandatperiodens politik igenom när Reinfeldt ska försvara kollapsen i sjukförsäkringen. Den biten börjar cirka 29 minuter in.

Folkpartiet: bringar ordning och reda – också bland dina koloniala fantasier

Idag har Folkpartiet valtraditionsenligt gjort ett rasistflörtutspel med udden riktad mot en grupp som har svårt att försvara sig och/eller inte finns. Det är skojigt att utspelet översköljer nyhetsfältet samma dag som vi åter påminns om att hetsutdrivningen av sjuka människor från socialförsäkringssystemet och in i ”arbetslinjens” tvång och mörker, har varit ett totalt fiasko.

– Du, jag har hört att det är massarbetslöshet, hundratusentals står utan a-kassa och socialförsäkringarna kollapsat.
– Eh, vahettere, kolla DÄR då *pekar på tv:n* vad HON har på sig.

Jovars. Idag skriver också Gulan Avci, som driver personlig valrörelse på islamofobiska insinuationer, på SVT Debatt om denna brännande uniformeringsfråga. ”Balansen mellan olika rättigheter måste vara glasklar” är rubriken. Det säger mycket om tankemönstret här, att en balans föreslås bli glasklar. Det torde vara svårt. Intentionen att med rasismen som stormfana inta och utvidga en högerpopulistisk position i terrängen kan däremot, som framgår av bland annat Avcis utspel, vara just glasklar.

Bland alla stämningsskapande påståenden som Avci sprider runt sig, är det intressant att läsa detta:

2002 vågade Folkpartiet säga sanningarna om integrationspolitikens misslyckande. Vi blev kritiserade men stod på oss. Idag är dessa frågor naturligt inslag i politiken. Ingen är rädd för rasiststämpeln.

Det är sant att Folkpartiet genom sina utspel 2002 och 2006, liksom en rad utspel i andra sammanhang, har bidragit till att brutalisera den svenska integrationsdebatten och göra rasismen mer rumsrem i svensk offentlighet. Nu kan allt fler som ett ”naturligt inslag i politiken” ta till rasistiska schabloner utan att vara ”rädda” för att deras rasistiska utspel ska stämplas som rasistiska. Det ska de ha, Folkpartiet.

Detta understryker också varför ett parti som Folkpartiet på många sätt är väsentligt farligare än säg Sverigedemokraterna. För genom att med större bekvämlighet rida på allt härsknare liberala floskler om ”debatten”, kan Folkpartiet normalisera rasismen, inte minst i de ängsliga men resursstarka och paranta mellanskikt som partiet närmast uteslutande har sin väljarbas i.

Det var dessvärre väldigt väntat att detta skulle bli Folkpartiets roll också i denna valrörelse. Det som har förändrats de senaste åren, är att betydligt större sjok av borgerligheten börjat glida i denna riktning. Om detta, och hur det hänger ihop med det politiska läget i stort, började jag skriva en text för rätt länge sedan, men den kommer i alla fall i en antologi i början av september.

För den som vill läsa en större diskussion i frågan, tipsar jag igen om min essä ”Vi måste våga låta bli att ’ta debatten’” från förra året. Nedan ett utdrag som också passar till dagens postliberala ståhej.

Den holländske forskaren Teun A. van Dijk har länge arbetat med det han benämner ”diskursiv elitrasism”. Han konstaterar att det är vanligt för väletablerade och inflytelserika politiker, journalister och forskare att distansera sig från rasism – det är något marginaliserade högerextremister eller outbildade och fattiga håller på med. Men samtidigt vet vi historiskt att eliter av olika slag haft en viktig roll i att skapa och upprätthålla etniska hierarkier. Och vi kan se att rasism inte är något medfött – den lärs in genom en diskurs, där just eliterna har en ojämförligt viktigare roll.

Van Dijk pekar genom sin forskning på hur idéer och politiska linjer som till en början kännetecknat rasistiska partiet övergår till en allmänt accepterad argumentation via de etablerade partierna. Men det sker också, understryker Van Dijk, en samtidig förändring av massmediernas roll och självbeskrivning: ”Pressen och många andra eliter [har] gjort stora ansträngningar för att markera att islamofobiska och invandringsfientliga hållningar inte ska ses som former av rasism. Så fort främlingsfientligheten blir till vanligt sunt förnuft, till något som ’vi’ instämmer i, så ska den inte längre benämnas ’rasism’”.

[…]

Idén om att islamofobi och projicering av allehanda samhällsproblem på invandrare som grupp inte kan vara rasism, om synpunkterna antas delas av ”folk flest” – och då alltså som ”spontant” framväxta föreställningar – har blivit en varmt omhuldad ansvarsfriskrivelse i de kommenterande skikten. Så kan den privilegierade positionen till och med marknadsföras som chict kättersk. Det kan inte vara rasism för det handlar om ”debatten”.

Läs gärna hela.

Läs också: Ulf Bjereld, Jesper Nilsson, Fredrik Edin.

I Folkpartiets Sverige kan du diskriminera muslimer bäst du vill

Etnisk diskriminering är ett mycket större samhällsproblem än att det kan hanteras enbart med lagstiftning. Det finns också politiska problem förknippade med att alltför ensidigt försöka hantera strukturell diskrimnering med individuell uppföljning. (Detta har jag skrivit mer om till exempel här)

Men. Självklart måste ett rättssamhälle ha lagar mot diskriminering och självklart måste de följas upp, om det ska vara någon mening med dem.

I ett flagrant utslag av den allmänna islamofobin i samhället - som sänker trösklarna för chikanering och diskriminering mot stora grupper av männsikor - ville arbetsförmedlingen dra in pengarna för en man som inte önskade skaka hand med en kvinnlig företagsledare. Han ska istället ha hälsat genom att bocka, med en hand på hjärtat. Diskrimineringsombudsmannen har drivit ärendet vidare och Arbetsförmedlingen har nu ovanligt nog fällts.

Detta anser exempelvis den bombglade folkpartisten Mathias Sundin vara förkastligt. Driven av sina högerpopulistiska instinkter passar han på lufta lite tidstypisk muslimhets och demonisera en enskild person som - nu också enligt tingsrätten - utsatts för diskriminerande behandling. Muslimer ska alltså med hot om indragna sociala rättigheter kunna utsättas för uppfostrande förnedring. Här gäller det att med lagens hjälp tvingas hälsa genom just handskakning - om man är muslim i en underordnad social position.

Länkar med anledning av det till min krönika från november 2008, när det också var en märklig diskussion som pågick om handskakningstvång: Vägra tåla rasism. Läs gärna!

Liberal Mångfald

Avantgarde-Folkpartisen Philip Wendahl är förbundssekreterare i "Liberal Mångfald". Idag slår han därför naturligt nog ett slag för högerpopulistiska och islamofobiska partier och debattörer i Europa. Framför allt gillar han Pim Fortuyn i Holland, som byggde snabb politisk framgång på hets mot invandrare i allmänhet och muslimer i synnerhet. Wendahls analyser är skarpsinniga:

Om vi tar invandringen talade Pim Fortuyn ofta i TV om att han inte hade något emot marockaner utan tvärtom hade gått till sängs med många av dem.

Den som eventuellt knullat en afrikan kan alltså inte vara rasist, enligt den mångfaldigt liberale förbundssekreteraren. Han avslutar med en önskan:

Min förhoppning är att Folkpartiet Liberalerna i Sverige utvecklas i denna riktning precis som sitt danska syskon Venstre eller Nederländernas liberala parti VVD.

Han blir nog bönhörd, förr snarare än senare.

Bara ett år kvar till valet. Vi måste tänka på barnen också!

Barn som terroriststämplas tidig kommer att få mer engagerade föräldrar, menar Folkpartiet i ett nytt utspel.

Som sagt, det finns områden där folkpartister faktiskt lär sig.

Högerpopulism i Norge och Sverige

Skriver idag på SVT Debatt om Fremskrittspartiet, Sverigedemokraterna och Alliansen.

Fremskrittspartiet är en framgångsrik representant för en ny europeisk höger, som paketerar en politik för långtgående privatiseringar, kraftiga nedskärningar i gemensamma intäkter och osäkra anställningar, i grälla färger: hets mot muslimer, konspirativ asylpanik och rop om hårdare straff.

Fremskrittspartiets program i ekonomiska frågor ligger alltså nära den svenska högeralliansens politik ? eller vad Timbrohögern driver på för. Den politiken blir lätt ett sänke när den nagelfars. Därför är det nyttigt att istället kunna skärpa hetsretoriken, eller iscensätta sig själv - i alla kanaler - som tystad av en självgod, mäktig kulturelit.

Läs gärna.

Åsa Linderborg om Lars Leijonborg

Skarp som alltid:

Leijonborgs gärning har dessutom inneburit en detaljstyrning av universitet och högskolor ner på frågeställningsnivå; i modern tid har vetenskap aldrig varit så fjättrad som nu, trots folkpartiets stolta tal om ”forskningens frihet”. Leijonborg är även ansvarig för att riksdagen i tisdags avskaffade kårobligatoriet, vilket innebär mindre medel för studentinflytande och studiesocial verksamhet.

Och vem tar över? Antingen väljer man en kunnig som inte är publik (Ulf Nilsson har suttit i utbildningsutskottet i hundra år eller mer) eller också väljer man, som vanligt, någon okunnig som man hoppas drar röster. Som Erik Ullenhag.

Rolig historia

Fredrik Malm skriver på Newsmill idag att Lars Leijonborg borde skrivas in i skolböckerna för sina insatser, bland annat med att introducera en insinuant främlingsfientlighet i den politiska debattens huvudfåra i valet 2002.

Tur för folkpartiet då, att vi, med folkpartiets hjälp, numera har en myndighet som kan sköta sådant.

[DN][Expr][AB]

Folkpartiet: Ingen människa är legal

Genom en artikel på den högerpopulistiska skvallersajten Politikerbloggen inleder folkpartiets Lotta Edholm ett försök att bevisa den berömda men ifrågasatta tesen ”Six degrees of separation” (Special Guilt By Association Edition).

Folkpartiet goes Reagan

Folkpartiet har släppt en ekonomisk rapport om hur vi ska få ”Ett Sverige fyllt av entreprenörskap och företag”. Den går huvudsakligen ut på att man ska sänka skatten för de rika, eftersom de inte har haft tillräckligt med pengar att spekulera sönder ekonomin med. Dessutom ska man tuta i barn ”ett entreprenöriellt förhållningssätt”.

Rapporten är helt bisarr och bör ges stor spridning. En som läst den och sammanfattat på ett alldeles utmärkt sätt är Anders Utbult på Alliansfritt Sverige.

Främst i rapporten är kapitalinkomstskatten. Dokumentet presenterar 56 punkter, och nummer 8 är "Den svenska kapitalbeskattningen bör ses över ur ett internationellt och ett ägarperspektiv för att skapa bra förutsättningar för både svenskt och utländskt ägande", nummer 19 är "Sänk kapitalinkomstskatten" och nummer 34 är "Sänk kapitalinkomstbeskattningen". Jag skämtar inte.

Nej, faktiskt inte. Läs genomgången!

Ordning och reda

Synd att EU-länderna inte har lika rigida budgetregler som Sverige. Då kunde de nämligen ha kört sina ekonomier mer rejält i botten för att på ett ansvarsfullt sätt upprätthålla absurda regerlverk. Enligt obekräftade uppgifter kommer Mona Sahlin, Peter Eriksson och Maria Wetterstrand att besöka Sarkozy för att meddela honom att han inte får vara med i den rödgröna regeringen om han inte skärper sig. Trion kommer i samband med detta även att överräcka en amulett med foto av Thomas Östros.

Rapporterna om den usla ekonomiska situationen i euroområdet förklarar också varför Jan Björklund nu dammat av förslaget om att Sverige ska gå med i EMU. Björklund förklarar med sin respektingivande hands-on-approach att ”om det blir storm på havet är det tryggare att sitta i ett stort fartyg [som sjunker] än i en liten båt [som flyter, även om regeringen de senaste två åren har gjort allvarliga försök att borra hål i skrovet enligt europeiskt och amerikanskt mönster]”. Björklund är samtidigt ödmjuk inför frågans komplexitet: ”Vill man ha ett högt valdeltagande så är valdagen 2010 ett tänkbart tillfälle, men jag propsar inte på det”, säger Björklund, som ju vet att ett högt valdeltagande missgynnar högern.

Krishanteringsarbetet går hur som helst vidare i regeringskansliet. Även om konjunkturinstitutet har varslat om det, är det ju ännu långt ifrån säkert att Sverige nästa år kommer att kunna uppnå negativ tillväxt. För många traditionsmedvetna borgare skulle detta vara en trist missräkning, med tanke på att alla tidigare borgerliga regeringar i modern tid – och bara de* – har lyckats med att presentera negativa tillväxttal.



* jaja, '91 är ett gränsfall.

Vad skyddar oss mot Jan Björklund?

Ser att folkpartiets Jan Björklund skrider till försvar för FRA:s massavlyssning av svenskar, med det oslagbara argumentet att det skyddar oss mot bin Ladin.

Argumentet bygger på en slags semierotisk fantasi som Jan Björklund tycks ha utvecklat, om att den svenska truppen, som hänger runt i Afghanistan som juniorpartner till USA:s ockupation av landet, slumpmässigt ska snubbla över och gripa Usama bin Ladin. Skulle så ske, är det tydligen bra att FRA har avlyssnat svenskarnas e-posttrafik på bred front innan dess. Det ökar vår säkerhet.

Förutom att argumentationens logik torde vara svårsåld till de allra flesta äldre än 5-6 år, (exklusive den skara bombliberaler som själva redan befinner sig i en inre värld av strukturerade vanföreställningar kring skäggiga män som ofta figurerar på nyhetssändningar) bör vi kanske också påminna oss om att Björklund här ägnar sig åt politiskt klimatsmart återvinning.

Jag ser att jag bloggade den 20 juli 2005 om en tv-debatt där Björklund deltog. Han argumenterade då för ökade övervakningsbefogenheter för polisen, med exakt samma, sagolika resonemang om den försvunne Usama och de letande svenskarna i Afghanistan. Detta var för övrigt i samma veva som folkpartiet i Stockholm – företrädd av Jan Björklund – föreslog att lärare skulle engageras som angivare till Säpo.

Vi minns att en annan folkpartist, Allan Widman, argumenterade för FRA-lagen med terrorangrepp ju föregås av ”någon form av kommunikation”. Denna typ av breda preemptiva anslag seglar alltså upp som en folkpartistisk specialitet. På samma sätt som Widmans argumentation öppnar upp för en hyfsat omfattande verksamhet – det är rätt mycket här i världen som föregås av ”någon form av kommunikation” – så är Jan Björklunds Usama-letning förbluffande flexibel.

Vi kan alltså se framför oss att så länge Usama bin Ladin är borta – ett tillstånd som likt goda viner blir bättre med åren – kan hans frånvaro användas som argumentation för att motivera behovet av att övervaka kommunikation, skärpa kontroller, bygga upp vapenarsenaler, konfiskera skolbarns mobiltelefoner (”någon form av kommunikation”, remember), och kanske också sänka skatterna.

Och så kan vi ju skicka fler soldater till Afghanistan, så att de kan leta (passivt) i ännu högre utsträckning.

Men vad om Usama inte är Afghanistan? Också här måste vi berömma Jan Björklund, som redan 2002 var så förutseende, att han ville skicka svensk trupp till Irak. Om vi hade lyssnat på Björklund då, hade svenskarna kunnat öva sig i konsten att leta efter försvunna objekt – som massförstörelsevapen – och samtidigt hade Sverige kunnat vara med och ta åt sig lite av äran för den formidabla säkerhetsmässiga, humanitära och demokratiska succé som utvecklade sig de efterföljande åren i Irak.

Jan Björklund varnade i sitt tal för den ragnarökliknande situation som skulle kunna uppstå efter nästa val, om vänsterpartiet fick ”vetorätt … om utformningen av svensk underrättelsetjänst”. Det är bara att hålla med. Det verkar oerhört viktigt att det istället är Jan Björklund som får möjlighet att utforma svensk underrättelseinhämtning och säkerhetspolitik. Det gör oss alla så mycket tryggare, att vi knappt kan fatta det själva.

Sånt som händer

Jag kom häromdagen att minnas en teckning av Lars Hillersberg – som jag tror att han gjorde med utgångspunkt i diskussionen om högerextremism och våldsfetischism inom polisen efter Palme-mordet. En intern utredning kom hur som helst fram till att det inte kunde beläggas sådana tendenser inom polisen, men att enskilda poliser kan tänkas ha visat dåligt omdöme. Hillersbergs teckning visar två hundra enskilda polismän som står och visar dåligt omdöme genom att göra Hitlerhälsning.

Det vore alltför insinuant att använda den teckningen för att att illustrera den här händelsen, tänker jag.

Det är trots allt helt andra saker än enskildas dåliga omdöme i fyllan, som karaktäriserar utvecklingen i folkpartiet den senaste tiden.



PS. Tips.

Breaking News: antirasister tog ställning mot rasism!

I en artikel som kraschar rakt igenom golvet för Magnus Andersson-klassen i intellektuell pregnans, har frilansjournalisten Joakim Nilsson, tidigare mest känd för att ha uppmanat svenska journalister att tycka bättre om de mer öppna massmordsförespråkarna i det amerikanska presidentvalet, ”granskat” organisationen Antirasistisk Akademi, vars syfte enligt föreningens hemsida ”är att bekämpa rasism i det vetenskapliga samhället och inom universitetens, högskolornas, och forskningsinstitutionernas alla verksamheter”.

Joakim Nilssons banbrytande metod – att läsa mejl på en mejlinglista – har avslöjat chockerande sanningar som obarmhärtigt måste dras fram i ljuset: allt tyder på att de forskare som deltar i nätverket är motståndare till rasism.

Till den fruktansvärda raden av anklagelser hör att de antirasistiska forskarna intagit en ”Vi mot dom”-attityd gentemot rasister, att de i sitt nätverk har haft ”etablerade kontakter” med andra antirasister, att de försökt arbeta mot rasistiskt inpyrda angrepp på en feministisk och antirasistisk tidning, och att de uttryck skepsis mot apartheidpolitik och statsterror.

Som om detta inte var nog, har en deltagare i nätverket antytt att kolonialismen skulle kunna ha en påverkan på dagens politiska verklighet, en annan har haft mage att bli skärrad över ett mord på en kollega, och en tredje har kallat en sjuk formulering av Lars Leijonborg för en ”sjuk formulering”.

Vi har med andra ord att göra med en mycket farlig företeelse i vårt samhälle – något som antagligen kommer att behöva mötas med statliga kampanjer och foxifierad lämmeljournalistik – akademiker som både analyserar och arbetar aktivt mot rasismen.

Hur kan detta vara tillåtet i ett liberalt samhälle, undrar vän av ordning.

Bäst är Joakim Nilsson ändå i inledningsmeningen:

Något har hänt med tonen i den svenska integrationsdebatten

No fuckin’ Shit mr Joakim Sherlock Nilsson! Att rasismen blir rumsren i den allmänna debatten och samhällseliten – med sådana som dig själv som bjällerklangaktivster – använder hets mot blattar som politiskt verktyg, det kan man nog kalla för att det ”hänt något med tonen”, ja.

Men förlåt att nån försökte säga emot. Nu tycker jag att vi alla istället reser oss upp och sjunger We Shall Overcome.

Den nya liberalismens Särimner

Jag hinner och orkar inte kommentera folkpartiets senaste om-det-är-slut-på-andra-idéer-pröva-hets-mot-muslimer/”muslimer”-utspel. Det är inte mycket mer att säga än att spekulation i stämningar – och underblåsandet av desamma – är själva poängen med utspelet; inte förslagen, som i sig kan variera på ett spektrum mellan meningslöst och kontraproduktivt.

Men Helena Duroj skriver mer, från ett reellt skolperspektiv. Läs: Liberala tvångslagar.

Liberalismens olidliga lätthet

Kalle Larsson har skrivit en väldigt bra artikel på SVT Opinion om en viktig fråga – den bortsmältande liberalismen. Avslutningen är minnesvärd:

Ärligt talat läser jag Frida Johansson Metsos artikel inte i första hand som det angrepp på vänstern hon tror sig ha skrivit, utan som ett desperat försök att försvara sin liberalism och samtidigt sitt parti.

Och jag är, tro det eller ej, den förste att säga att Sverige faktiskt behöver verkliga liberaler. Men uppriktiga liberaler, som står upp för mänskliga rättigheter, integritet och som tror på människors egen förmåga, tycks numera utrotningshotade.

Att vara liberal är numera inte att vara kluven, som det tidigare hette. Att vara liberal är idag att inte vara folkpartist.

Larssons artikel följer på en debattråd med artiklar av Ida Gabrielsson och Frida Johansson Metso.

Apropå Kalle Larsson så rekommenderar jag varmt en snabbtprotokollet från en interpellationsdebatt häromdagen. Interpellationen är riktad till Carl Bildt gäller frågan om det råder väpnad konflikt i Irak och Afghanistan – ett uppenbart förhållande som det på ett närmast surrealistiskt sätt tassas runt av regeringen.

O, the irony

Ahmed Agiza och Muhammad Alzeri kidnappades i Sverige, av amerikanska agenter, med svenska myndigheters goda minne och benägna stöd, utan redovisning av konkreta anklagelser, kränktes grovt, bands och utvisades, i strid med Sverige internationella åtaganden, till tortyr i Egypten. Sverige har fällts för detta av FN:s tortyrkommitté.

Nu har migrationsverket beslutat att Ahmed Agiza inte får uppehållstillstånd i Sverige – samma besked som Muhammad Alzeri tidigare fått – med den helt historiskt vanvettiga motiveringen att han inte skulle kunna utnyttja sitt uppehållstånd, eftersom han sitter i fängsligt förvar i Egypten, dit Sverige alltså skändligen skickat honom för tortyr, och där han dömts till 25 års fängelse (senare sänkt till 15 år) av en summarisk militärdomstol.

Migrationsverket kan inte kommentera beslutet, av sekretesskäl.

Det är rent ut sagt så jävla äckligt.


PS. Idag har svenska FN-förbundet gjort en Kissinger och i en surrealistisk aktion delat ut utmärkelsen ”årets FN-vän” till den notoriskt bombglade Birgitta Ohlsson. (Se också Hans Lindes kommentar). Kanske kan hon nu passa på att göra något annat än att propagera för folkrättens praktiska och principiella nedmontering, genom att trycka på sin egen regering att ta ansvar i enlighet med de grundläggande avtal som Sverige undertecknat, inom ramen för FN-systemet.

Fria val

Saga Rosén (till nyligen vice ordförande i Liberala ungdomsförbundet) är arg på Luf för att förbundet ställt upp på Marschen för tillgänglighet. Argumentationen är fantastisk. Välkommen till den nya liberalismen:

Marschen innebär att man ska göra allt handikappvänligt, oavsett om ägaren till institutionen är statlig eller privat. På Marschens hemsida kan man även anmäla ställen som inte är handikappvänliga.

Det man alltså vill göra från Marschens sida, är att man vill ha statliga pekpinnar som rubbar äganderätten. Statliga pekpinnar som bestämmer inredningen på restauranger, barer och butiker. Istället för att ägarna själva får bestämma hur deras ägande ska förvaltas. Galenskap.

Läs hela inlägget.