Ring så hetsar vi

Jag har skrivit ledare i senaste Flamman.
- - - - -
Försvarshögskolans rapport ”Hot mot demokrati och värdegrund – en lägesbild från Malmö”, som presenterades i Rosenbad och SvD förra veckan, har rönt stor uppmärksamhet. Den berättar om ”en allmän ökning av radikalisering de senaste fem åren”.

Den 37 sidor långa rapporten är exceptionellt dåligt underbyggd. Slutsatserna bygger uteslutande på samtal med andrahandskällor. Rapporten nämner saker som ”internationella studier pekar på”, men saknar källhänvisningar. Många av frågeställningarna är kraftigt vinklade med det önskade svaret inbäddat. Sammantaget skulle rapporten, som Leif Sandberg vid Centrum för Mellanösternstudier påpekar, ”inte få godkänt ens som en B-uppsats”. Skandalen blir total, när det framkommer att Försvarshögskolan förstört ”källmaterialet”.


Det finns skäl att ifrågasätta hela verksamheten vid ”Centrum för asymmetriska hot och terrorismstudier”, och Försvarshögskolans vetenskapliga status överhuvud taget. Men det tyngsta ansvaret faller på Nyamko Sabuni och regeringen.

Regeringen har inte haft något intresse för kunskapsutveckling genom forskning. Inte heller har den tillsatt en ordinär statlig utredning, med ett klart angivet bemyndigande. Genom att ge Magnus Ranstorp, en man som gjort karriär på spekulationer om al-Qaida, uppdraget att färglägga en ”lägesbild” av Rosengård, har Sabuni istället beställt en produkt med den kalkylerade intentionen att blåsa liv i diffusa hotbilder.

Den politiska metodiken bygger på etablerandet av mentala ”kopplingar” genom försåtliga upprepningar. Dessa omgärdas av ständiga påståenden om att man ”måste våga diskutera” dem. Kritik mot osakligheter och överdrifter kan då utnyttjas som en indikation på rädslan för att ”diskutera”, och bekräftar därmed utgångspunkterna. Nyamko Sabunis kommentar till att den rapport hon tar för intäkt för upptrappad hets visat sig vara vetenskapligt värdelös, är ett både chockerande och belysande exempel: ”Det är väl bra om forskare granskar varandra. Den diskussionen ska jag som politiker inte lägga mig i. Men den vetenskapliga debatten får inte överskugga det faktum att det finns barn och kvinnor som förtrycks och trakasseras av ett antal radikala personer i Rosengård”.


Det finns stora sociala problem i Rosengård. Självklart kan de också vara grogrund för reaktionära och antidemokratiska politiska strömningar. Arbetslöshet och fattigdom, diskriminering och utstängdhet måste tas på allvar, och mötas med en politik för jobb, social inkludering och likhet inför lagen. Men regeringens faktiska politik har som väntat bidragit till stigande arbetslöshet och växande klyftor. Att förstärka utanförskapsbegreppets rasistiska laddning blir då en tacksam utväg. Det är i det läget och med det syftet som Sabuni satt Försvarshögskolan på att leka viskleken över huvudet på de människor som bor i Rosengård, och transformera deras problem till rykten om ”radikala” källarislamister.


Rosengårdrapporten är ett av de hittills tydligaste exempel på hur en rasistiskt fingerpekande dagordning aktivt främjes av de styrande. Detta är en utveckling vi ser i land efter land: islamofobin seglar upp som ett av de främsta vapnen för högern att behålla, eller ta, makten. Vid sidan av en politik för välfärd och inkludering, behöver vänstern ett antirasistiskt medvetande som ger självsäkerhet att våga inte ”tala om det” – alltså välja en annan utgångspunkt för debatten, än islamofobiska schabloner. Sabunis rapportbeställning är inte en del av en lösning för Rosengård – den är en del av ett stort problem för Sverige.