Antismetism

För några dagar sedan dök det upp en kuriös debattartikel i Sydsvenskan, undertecknad av tolv personer som har eller påstår sig ha vänstersympatier. Den handlar om att vänstern – personifierad av Lars Ohly – ska ta antisemitismen på allvar. Naturligtvis ska man det. Antisemitismen är en uppsättning vidriga rasistiska fördomar, med mycket långa anor i europeiskt samhällsliv och västerländsk idéhistoria. Den har i århundraden lett till diskriminering och utdefiniering av judar och vid flera tillfällen också ohyggliga förföljser och folkmord.

Sedan länge har vänstern stått i främsta ledet i kampen mot dessa idéströmningar och praktiker och så är det förstås också idag.

Men nu är det dessvärre inte någon sådan kamp Sydsvenskan-artikeln opererar inom. Den är istället ytterligare ett utspel i ett uppifrån orkestrerat angrepp på vänsterns arbete mot den rasistiskt färgade ockupationen av Palestina. Eftersom såväl flagrant rasism som blodigt massmord fortfarande kan väcka anstöt hos stora delar av den allmänna opinionen, blir halsbrytande fokusförskjutningar, och smutskastningskampanjer med gulit-by-association-kedjor i n:te led riktade mot dem som tar strid för palestiniernas rättigheter, en extremt viktig del av försvaret för staten Israels politik.

Det är vid detta bord som den tunna soppan i artikeln serveras. Tyvärr. Men jag är en tolerant typ som inte fördömer folk i första taget. Bland artikelns undertecknare finns det sådana som bevisligen inte är idioter och sådana som väl har en del att bevisa. Men en enda förlupen underskrift ska inte behöva avgöra. Jag tycker att vi kan lägga den misslyckade drapan till handlingarna och gå vidare i kampen mot rasism och kolonialism.

Men, det bör ändå påpekas att den här typen av nedsmetningstaktik som undertecknarna anslutit sig till, kan få både obehagliga och märkliga effekter. I artikeln nämns bland andra vänsterpartisten och den antirasistiske aktivisten Helena Duroj som på något obegripligt sätt medskyldig till både det ena och andra. Anklagelseakten bygger på ett kort blogginlägg vari det konstateras att slutsatserna i en debattartikel är byggda på skakig grund samt tipsas om en bok, ironiskt nog skriven av en av den nya Sydsvenskan-artikelns undertecknare. Om sådant ska vara skäl till anklagelser om att vara med och ”härbärgera antisemitism” blir verkligheten snabbt mycket diffus. Vilket förstås är själva syftet för det pro-israeliska kavalleriet (om än inte nödvändigtvis för alla de som undertecknat Sydsvenskans artikel).

Läs Helena Durojs egna kommentar till det hela.

Märkligt är förresten också en fråga som artikelförfattarna ställer, troligen med intentionen att den svara retorisk: ”Vilken annan organisation som arbetar mot spridandet av fördomar och negativa, stereotypa föreställningar kring en folkgrupp i minoritet blir regelmässigt ifrågasatt på detta sätt?” Well, till att börja med så skulle man ju kunna säga, typ alla. Någon som minns kampanjerna mot Centrum mot rasism? Men det som gör hela frågeställningen märklig, är ju att SKMA de facto är en organisation som i sitt arbete för att legitimera Israels ockupation, sprider fördomar och negativa, stereotypa föreställningar kring en folkgrupp i minoritet, nämligen araber.

Det vore bra om sådant ifrågasattes oftare i offentligheten, men tyvärr är det ju snarare så att hetsen mot araber och muslimer snarare är en viktig och växande del av de samtida västerländska eliternas diskurs. Läs Svenska Dagbladets ledarsida i en vecka och återkom.

Det vi verkligen skulle behöva slå upp ögonen för, är att överhetens hets mot araber idag möjliggörs på delvis samma sociala grunder som den mot judar under tidigare historiska epoker: man hackar på de förfördelade just för att de är förfördelade. Och för att det vrider uppmärksamheten bort från grundläggande samhällsproblem, och därmed tjänar större ekonomiska syften.

Samma mekanismer går på motsvarande sätt igen i entusiasmen för staten Israel som i hyllningarna till exempelvis Sydafrika – som försvarare av marknadsekonomi och överhetens rätt att dominera.

Till sist bara en kommentar till artikelns påstående om att ”det är hög tid att man på vänsterfronten lär sig skilja mellan antisemitism och Israelkritik”. Min bedömning är att man här slår in vidöppna dörrar samtidigt som man utslungar högljudda insinuationer. Dock vore det nog bra om det gick att få en uppgörelse med den absolut vanligaste avsändaren för missuppfattningen att världens judar och staten Israels är utbytbara storheter – nämligen staten Israels regering och dess väldrillade propagandaapparat.