Vi måste våga låta bli att "ta debatten"

Jag har med en lång artikel i senaste numret av tidskriften Samtiden, som är Norges äldsta och främsta kulturtidskrift. Artikeln har rubriken ”Vi må våge å ikke ’ta debatten’”.

Klassekampen har gjort en intervju med anledning av artikeln (stort uppslagen på framsidan), och VG har också en grej på nätet.

Jag ska inte sammanfatta artikeln här, men jag pekar där på hur och varför ”debatten” om invandrare och muslimer, i sig är en bärande del av en rasistisk förskjutning i samhällslivet, och hur besattheten av att ”vi” (till exempel vi som inte gillar rasism) måste ”ta debatten” leder till att högerpopulistiska och islamofobiska premisser bekräftas och reproduceras.

En central poäng är att det finns en avgörande skillnad mellan allmänna diskussioner som förs mellan folk här och där i samhället, och det dagordningssättande offentliga samtalet. Det innebär också ett annat sorts ansvar. Ett litet avsnitt om det från artikeln:

En av de vanligste begrunnelsene for at ”vi må tørre å ta debatten”, er at det dreier seg om noe som uansett finns blant ”folk flest”. At kommentatorer, produsenter og redaktører ikke har rett til å holde den typen strømninger nede, samtidig som troll sprekker i sollys, det onde gror i mørket, og så videre. Når deltakerne i det distanserte utspills- og kommentarsjiktet holder hverandre om ryggen og sammen skifter fot, kan de dermed lande trygt i varmende liberale dyder: ytringsfrihetens demokratiske egenverdi, rasjonaliteten og folkeopplysningen. Plikten framfor alt.

Det høres trivelig ut, men er langt fra virkeligheten. I den reelt eksisterende samfunnsdebatten, er det grunnleggende skiller mellom allmenne kommentarer om muslimer sagt rundt et kjøkkenbord et sted i Norge, og liknende kommentarer presentert på ledersider, framførte i Stortingsdebatter eller repetert i stort oppslåtte kronikker. Det er de siste som er verdensbildeskapende; linjene som binder sammen prikkene, rasteret som avføder tolkningen.