Ahmadinejad håller antisemitiskt tal. En pressad regim fortsätter spåra ur. Och det viktigaste är som förr i Mellanöstern.

Det har länge varit en slags etablerad sanning i västerländska medier, att Irans president Mahmoud Ahmadinejad har uttalat hot om att staten Israel i fysisk mening ska ”utplånas” samt att han förnekat förintelsen av miljoner judar under andra världskriget.

Det har inte varit sant, utan element i en intensiv mediespin med en ganska välkänd struktur – en specifik form av demonisering som pekar fram mot amerikansk geopolitisk handlingsfrihet för militär upptrappning och eventuellt angrepp. Det senare blev också utnyttjat av västmakterna för att delegitimera och sabotera den stora FN-konferensen om rasism.

Jag har tidigare skrivit om både det ena och det andra.

Den som kanske med störst internationellt genomslag påpekat hur medvetna felöversättningar har använts i denna process, är Mellanösternexperten Juan Cole. (Se till exempel här; mer om saken här).

Men världen förändras – och inte minst den politiska situationen i Iran; och med det Ahmadinejads position och retorik.

Idag skriver Juan Cole om Ahmadinejads tal i samband med fredagsbönen i Teheran, under den propagandistiska ”Qods-dagen” som Khomeini proklamerade en gång i tiden. Coles rubrik säger väl det mesta: Ahmadinejad spews raving lunatic anti-semitism on ’Jerusalem day’.

I talet – som hålls i ett läge där den kuvade oppositionen i Iran försöker kraftsamla igen – spårar Ahmadinejad nu totalt ur. Talet är ett slag kompilat av vanliga antisemitiska ”tolkningar” och ”argument” med lång tradition huvudsakligen i Europa. Det är nästan så det verkar som han har surfat runt på internet någon timme och klippt ihop lite grejer. ”Höjdpunkten” lyder, i min hastiga översättning:

Före andra världskriget hade deras [sionisternas] verksamheter utvidgats och i de europeiska länderna hade de satt igång ett invecklat skådespel kallat antisemitism; visserligen var det så att en del folk i Europa och deras regeringar på grund av vissa judars beteende hade kommit att hata dem och önskade driva ut dem från Europa, men grundskissen för antisemitismen gjordes av europeiska regeringar och politiker och av sionistiska nätverk, och i förbindelse med detta producerade man hundratals filmer och böcker.

Stora delar av talet går vidare i samma vanvettiga spår. Han ”frågar” varför man ”inte får forska på förintelsen”. Och vid ett tillfälle kallar han förintelsen för fantasi/myt (afsaneh).

Denna vidriga antisemitiska utblåsning bör ses som en indikation på Ahmadinejads märkliga personliga roll i det större iranska dramat och samtidigt på att de reaktionära krafterna i landet är i desperat behov av politiska initiativ. Ahmadinejad har aldrig varit en ledare för någon klick i det iranska politiska etablissemanget. Men med en slags hybrid högerpopulism har han byggt upp en egen position, först som borgmästare i Tehran och sedan som president. Han har inte gett sig på de stora linjerna i politiken och knappast varit en viktig aktör varken när det gäller att organisera systembevarande krafter, eller att initiera systemreformer. Han har agerat från de ytor han haft att röra sig på, och varit överraskande framgångsrik på att göra det. När själva ”kontinentalplattorna” i islamiska republiken nu är i rörelse, är Ahmadinejads möjligheter att spela en dagordningssättande roll begränsade. Det han nu gör är att spela vidare – nu som en galen luftgitarrist – på strängar som han i fyra år har noterat ger ett eko. Det är på en och samma gång ett försök att vända uppmärksamhet bort från den bestående krisen i Iran och en indikation på att han är ”far out”.

Vad får då utspelet för effekter? En är troligen att Ahmadinejads kidnappande av Palestinafrågan för egna inrikespolitiskt reaktionära syften försvårar den propalestinska ståndpunkten i Iran. Det finns redan en viss grad av antipalestinska strömningar i Iran. De är starkt kopplade till en negativ syn på araber och det arabiska i allmänhet – med klara chauvinistiska och rasistiska övertoner. Det är knappast ett dominerande förhållningssätt – och det är ganska tydligt bundet till de övre mellanskikten (något som får det att verka större än det är i återspeglingen i medierna och genom den iranska diasporan). Men det är klart att när motståndet mot Ahmadinejad är så pass brett som det är idag, och han samtidigt, med en tokig antisemitisk retorik, skjuter Palestinafrågan framför sig, så blir det svårare för progressiva krafter i Iran att behålla rimliga ståndpunkter i Palestinafrågan och göra en riktig bedömning av dess antirastiska och geopolitiska vikt.

Men i grunden gör talet inte mycket till eller från för läget i Palestinafrågan. Antisemitism är lika ovälkommen som alltid som ”hjälp” i försvaret av palestiniernas mänskliga rättigheter och i fördömandet av staten Israels brottsliga raspolitik.

Och de militära hoten mot Iran blir naturligtvis inte ett ögonblick mer legitima eller mindre farliga. Till och med i detta urspårade tal säger Ahmadinejad angående Israel att ”denna regim har nått vägs ände”, han pratar om att de höga kostnaderna för att upprätthålla ockupationen, och han uppmanar olika regeringar att ”inte knyta sitt öde” till en regim som ”inte blir legitim om den så skulle överleva i tusen år”. Det finns inga militära hot från den iranska staten, alltså. Hoten från Israel (och USA) mot Iran hör däremot till vardagen.

Israel är och förblir inom överskådlig tid det största hotet mot fred och säkerhet i Mellanöstern. Det faktum att Iran inte står under utländsk militär kontroll är likaledes ett centralt positivt faktum för det iranska folket och för folken i hela regionen. Vid sidan av den reaktionära, våldsunderstödda högerpopulism som Ahmadinejad har stått för inrikespolitiskt, är det allt mer uppenbart att Ahmadinejad inte spelar någon framgångsrik roll, varken för att utmana Israels position i Mellanöstern eller för att i praktiken slå vakt om Irans självbestämmanderätt. Det betyder samtidigt att en iransk opposition som önskar bygga ett helhetligt alternativ till dagens regim, måste förhålla sig till Irans geopolitiska läge och slå vakt om Irans nationella suveränitet. Fördömande av Israels ockupation och aggression blir då en lika naturlig del av en sådan ståndpunkt, som ett tydligt fördömande av antisemitisk retorik.


[DN][Tehran Bureau: D-Day for the Greens][Mer Cole][Ahmadinejads tal på persiska][Tidigare blogginlägg: Tehran-processer och en klick som tar sin regim och kliver ut i intet]